| Patriarker och profeter kapitel 21. Från sida 231. Från sida 224 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(231)21. Josef och hans bröder (231)Och nu började de sju hungeråren, i enlighet med Josefs förutsägelse. "Alla länder drabbades av hungersnöd, men överallt i Egypten hade man bröd. När man började känna av hungersnöden över hela Egyptens land och folket ropade till Farao efter bröd svarade han: 'Gå till Josef och gör som han säger.' Då nu hungersnöden hade drabbat hela landet öppnade Josef alla spannmålsförråden och sålde säd till egypterna". rätt (231)Hungersnöden sträckte sig till Kanaans land och var högst kännbar i den del av landet, där Jakob bodde. Då man fick höra om det rikliga sädesförråd, som kungen i Egypten hade lagt upp, reste tio av Jakobs söner dit, för att köpa säd. Vid sin ankomst dit sändes de till kungens ståthållare, och de gick tillsammans med andra köpare, för att föreställa sig för landets herre. Och de "bugade sig till jorden för honom." "Josef kände igen sina bröder, men de kände inte igen honom." (King James Version.) Hans hebréiska namn hade blivit utbytt mot ett, som kungen gav honom, och det var föga likhet mellan Egyptens statsminister och den yngling, som de hade sålt till ismaeliterna. Då Josef såg sina bröder buga sig för honom, kom han ihåg sina drömmar, och den förflutna tidens händelser framstod livligt för honom. Med sin skarpa blick granskade Josef skaran. Därvid upptäckte han, att Benjamin inte fanns ibland dem. Hade även han fallit offer för dessa råa mäns svek och grymhet? Han beslöt sig för att utröna, hur det förhöll sig med den saken. "'Ni är spioner!", sade han strängt. "Ni har kommit för att se var det finns blottor i landets försvar.'" rätt (232)De genmälde: "'Nej, herre', svarade de, 'dina tjänare har bara kommit för att köpa brödsäd till föda. Vi är alla söner till samme man, vi är hederliga människor och inga spioner.'" Han ville få reda på, om de behärskades av samma övermodiga anda nu, som när han var hos dem, och även locka ur dem någon upplysning om deras hem. Han visste dock fullt väl, hur bedrägliga deras uttalanden kunde vara. Han upprepade beskyllningen, och de svarade: "Vi var tolv, herre, söner till en och samme man i Kanaan. Men den yngste är kvar hos vår far, och en finns inte mer.'" rätt (232)Ståthållaren, som låtsades tvivla på sanningen hos deras berättelse och ännu betrakta dem som spioner, förklarade, att han skulle sätta dem på prov, genom att låta dem stanna i Egypten, till dess att en av dem hade hämtat deras yngste bror. Om de inte ville samtycka till detta, skulle de behandlas som spejare eller spioner. Men Jakobs söner ville inte gå med på det, eftersom deras familjer skulle lida brist på föda på grund av den tidsspillan, som skulle uppkomma. Vilken av dem ville dessutom resa ensam och lämna sina bröder i fängelset! Hur kunde han möta sin far under sådana omständigheter! Det såg ut, som om de skulle bli dödade eller göras till slavar, och om Benjamin hämtades, skulle han måhända få dela deras öde. De beslöt sig för, att hellre stanna kvar och lida med varandra, än att föra en större sorg över sin far, som skulle komma att förlora sin ende, återstående son. De blev följaktligen kastade i fängelse, där de fick sitta i tre dagar. rätt (233)Under de år, som Josef hade varit skild från sina bröder, hade dessa Jakobs söner blivit förändrade till sin karaktär. De hade varit avundsamma, häftiga, bedrägliga, grymma och hämndlystna. Men nu, då de prövades av motgången, visade de sig vara oegennyttiga, trogna mot varandra, hängivna sin far, och fastän själva medelålders, fogliga mot hans myndighet. rätt (233)De tre dagar, som de satt i egyptiskt fängelse, var fulla av bekymmer, ty bröderna tänkte på sitt livs synder. Om de inte kunde skaffa dit Benjamin, skulle de säkert dömas som spioner, och de hade föga hopp om, att kunna förmå sin far till, att skilja sig från Benjamin. På den tredje dagen lät Josef ställa fram sina bröder inför sig. Han vågade inte hålla dem kvar längre; ty hans far och de familjer, som var med honom, led möjligen redan brist på föda. "'Om ni gör som jag säger", sade han, "skall ni få leva – jag fruktar Gud. Nu skall vi se om ni är hederliga: en av er får stanna kvar i häktet, och ni andra får ge er av med säd till era svältande familjer. Sedan tar ni med er yngste broder till mig. Det blir beviset för att ni har talat sanning, och då slipper ni dö.'" De beslöt sig för, att anta detta förslag, fastän de sade sig äga ringa hopp om, att deras far ville låta Benjamin återvända med dem. Josef hade samtalat med dem genom en tolk, och då de ej tänkte, att ståthållaren förstod dem, samtalade de obehindrat med varandra i hans närvaro. De anklagade sig själva för sitt bemötande mot Josef: "'Detta är straffet för det vi gjorde mot vår bror. Vi såg hur förtvivlad han var; han bad om förbarmande, men vi lyssnade inte på honom. Därför har vi nu själva drabbats av denna olycka.'" Ruben, som hade gjort upp planen, för att rädda honom vid Dotan, tillade: "'Jag sade ju att ni inte skulle göra pojken illa. Men ni ville inte höra på, och nu kommer vedergällningen för hans blod.'" Josef, som hörde på, kunde inte behärska sina känslor, utan gick ut och grät. Då han kom tillbaka, befallde han, att Simeon skulle bindas inför dem och åter sättas i fängelse. Simeon hade varit upphovsmannen till och ledaren i den grymhet, som de hade utövat mot sin bror, och på grund härav föll lotten på honom. rätt (234)Innan Josef lät sina bröder resa, befallde han, att de skulle förses med säd, och att även varje persons pengar hemligen skulle läggas överst i hans säck. De försågs även med foder för lastdjuren till hemresan. En av sällskapet, som vid ett viloställe öppnade sin säck, blev förvånad över, att i säcken finna sin pung med silvermynt. Då han omtalade förhållandet för de andra, blev de bestörta och häpna, och den ene sade till den andre: "'Vad är det Gud har gjort mot oss?'" – skulle de anse det som ett gott tecken från Herren, eller hade Han låtit det hända, för att straffa dem för deras synder och störta dem i än djupare elände? De erkände, att Gud hade sett deras synder, och att Han nu straffade dem. rätt (234)Jakob avvaktade ängsligt sina söners återkomst; och efter att de anlänt, samlade sig alla i lägret ivrigt omkring dem, medan de berättade för sin far om allt, som hade inträffat. Bestörtning och fruktan fyllde varje hjärta. Den egyptiske ståthållarens beteende tycktes innebära någon ond avsikt, och deras fruktan bekräftades, då var och en i sin säck återfann sina pengar. Den gamle fadern utropade i ångest: "'Ni gör mig barnlös! Josef finns inte mer, Simon finns inte mer, och nu vill ni ta Benjamin. Det är mig det går ut över, alltsammans!'" Ruben svarade: "'Du får döda mina båda söner om jag inte har honom med mig tillbaka till dig. Anförtro honom åt mig, jag skall föra honom tillbaka till dig.'" Detta obetänksamma tal lindrade inte Jakobs betryck, utan han sade: "'Min son får inte följa med er. Hans bror är död och han är ensam kvar. Skulle en olycka hända honom på er resa, då driver ni er gamle far med sorg ner i dödsriket.'" rätt (234)Men torkan varade fortfarande, och efter någon tid var sädesförrådet, som de hade hämtat från Egypten, nästan uttömt. Jakobs söner var väl medvetna om, att det skulle vara fåfängt att återvända till Egypten utan Benjamin. De hade litet hopp om, att kunna förmå sin far till att ändra sitt beslut, och de avvaktade utgången under tystnad. Tecknen på den förestående hungersnöden blev allt starkare. I allas bekymrade och ängsliga ansikten kunde den gamle mannen läsa deras nöd, och han sade till slut: "'Res dit igen och köp litet brödsäd åt oss.'" rätt (235)Juda svarade: "'Mannen sade klart och tydligt att vi inte fick visa oss för honom, om vi inte hade vår bror med oss. Om du låter vår bror följa med oss, så far vi ner och köper brödsäd åt dig. Men om du inte låter honom följa med, vill vi inte fara, för mannen sade till oss: Visa er inte för mig om ni inte har er bror med er!'" Då han såg, att hans far började att vackla i sitt beslut, tillade han: "'Låt pojken följa med mig, och låt oss genast komma iväg, så att vi överlever och inte svälter ihjäl, vi och du själv och våra kvinnor och barn." Och han erbjöd sig, att bli borgensman eller garanti för sin bror och att för evigt bära skulden, om han misslyckades med att återställa Benjamin till hans far. rätt (235)Jakob kunde ej längre neka till, att ge sitt samtycke, och han uppmanade sina söner, att bereda sig för resan. Han bad dem även, att ta med sig åt ståthållaren en skänk av sådana saker, som det av torkan ödelagda landet hade att bjuda på – "lite balsam, lite honung, ladanum och mastix, pistaschnötter och mandlar", plus dubbelt så mycket pengar. "Ta så er bror med er", sade han, "och far genast tillbaka." Då hans söner stod i begrepp, att bege sig åstad på sin osäkra resa, steg den gamle fadern upp och höjde sina händer mot himmelen samt uttalade denna bön: "Må Gud den Allsmäktige låta er finna barmhärtighet hos mannen, så att han låter både er andre bror och Benjamin följa med er hem igen. Men om jag skall bli barnlös, så må jag bli det.'" (Svenska Folk-Bibeln 98.) rätt (235)De for åter till Egypten och trädde fram inför Josef. Då hans blick föll på Benjamin, hans egen mors son, blev han djupt rörd. Han dolde likväl sin sinnesrörelse och befallde, att de skulle föras till hans hus samt att man skulle vidta förberedelser, så att de kunde äta middag hos honom. När bröderna fördes in i ståthållarens palats, blev de väldigt bestörta; ty de fruktade, att de måste avlägga räkenskap för pengarna, som de funnit i sina säckar. De tänkte, att de avsiktligen hade blivit lagda där, så att man hade anledning att göra dem till slavar. I sin nöd rådfrågade de sig med uppsyningsmannen i huset. De omtalade för honom händelserna, som var förknippade med deras besök till Egypten, och de framställde som bevis på sin oskuld, att de hade fört tillbaka pengarna, som de funnit i sina säckar, samt även andra pengar att köpa föda för, och de tillade: "Vi vet inte vem som lade pengarna i våra säckar.'" Mannen svarade: "'Ni kan vara lugna', sade han. 'Var inte rädda, det är er och er fars Gud som har låtit er finna en skatt i era säckar. Jag fick era pengar.'" Deras ängslan försvann, och när Simon, som hade blivit släppt ur fängelset, kom in till dem, tyckte de, att Gud förvisso varit nådig mot dem. rätt (236)När ståthållaren eller regentens ställföreträdare åter kom in i huset, ställde de fram sina gåvor och "bugade sig till jorden för honom" i ödmjukhet. Hans drömmar framstod åter för hans sinne, och efter det att han hade hälsat sina gäster välkomna, skyndade han sig att fråga: "'Hur är det med er gamle far som ni talade om? Lever han ännu?'" "'Ja', svarade de, 'allt är väl med vår far, din tjänare. Han lever ännu", blev svaret, medan de åter bugade sig. Sedan såg han på Benjamin och sade: "'Är detta er yngste bror som ni talade om?'" "'Gud välsigne dig, min son!'", men hans känslor överväldigade honom, och han kunde inte säga något mer. Han gick "in i ett annat rum och grät." rätt (236)Sedan han återvunnit sin självbehärskning, återvände han till dem, och gästabudet tog sin början. På grund av klasslagarna, kunde egyptierna inte äta tillsammans med personer, som tillhörde något annat folkslag. Jakobs söner satt därför vid ett bord för sig själva, medan ståthållaren, på grund av sin höga rang, åt för sig själv, och även egyptierna hade särskilda bord. När alla hade fått sig sina platser anvisade, blev bröderna förvånade över att finna, att de blivit satta i bestämd ordning enligt sin ålder. Josef "lät servera dem från sitt bord", men Benjamin fick fem gånger så mycket, som de andra. Han hoppades, att genom detta ynnestbevis mot Benjamin kunna utforska, om den yngste brodern bemöttes med samma avundsjuka och hat, som de hade visat mot honom själv. Bröderna, som fortfarande antog, att Josef inte förstod deras språk, samtalade obehindrat med varandra, så att han därigenom hade ett gott tillfälle, att erfara deras verkliga känslor. Han önskade likväl, att pröva dem än mer, och befallde därför före deras avresa, att hans egen silverbägare skulle gömmas i den yngstes säck. rätt (237)De begav sig glatt i väg på sin hemresa. Simon och Benjamin åtföljde dem, deras lastdjur bar säden, och alla trodde, att de hade undgått farorna, som tycktes ha omgett dem. Men de hade endast nått stadens utkant, då ståthållarens förvaltare hann ikapp dem och ställde den förebrående frågan: "Varför har ni lönat gott med ont? Det är ju den här som min herre brukar dricka ur och som han också använder när han tyder tecken. Det var skamligt gjort!" Denna bägare ansågs äga förmågan, att kunna visa om ett bestämt ämne, som hälldes i den, var giftigt. På den tiden ägde detta slags bägare ett stort värde som skyddsmedel mot, att bli mördad genom förgiftning. rätt (237)På förvaltarens anklagelse, svarade resenärerna: "'Hur kan du säga något sådant, herre? Det skulle aldrig falla oss in att handla på det viset. Pengarna vi fann överst i våra säckar tog vi ju med oss tillbaka till dig från Kanaan. Varför skulle vi stjäla silver eller guld från din herres hus? Om man finner den hos någon av oss skall han dö, och vi andra skall bli slavar åt dig.'" rätt (238)'Nå, det får bli som ni säger, sade förvaltaren. Den som man finner den hos skall bli slav åt mig, men ni andra går fria. rätt (238)Undersökningen började genast. "Bröderna skyndade sig att lyfta ner sina säckar på marken", och förvaltaren undersökte varje säck. Han började med Rubens och följde dem i ordning ned till den yngstes, och bägaren fanns i Benjamins säck. rätt (238)Bröderna rev sönder sina kläder som tecken på sin stora förtvivlan samt återvände långsamt till staden. På grund av deras eget löfte, var nu Benjamin dömd till träldom livet ut. De följde förvaltaren till palatset, och då de fann ståthållaren kvar där, kastade de ned sig inför honom. "'Vad är det ni har gjort?", sade han. "Förstår ni inte att en sådan man som jag kan tyda tecken?'" Josef ville få dem, att erkänna sin synd. Han hade aldrig gjort anspråk på att äga förmågan att spå, men han ville, de skulle tro, att han kände deras livs hemligheter. rätt (238)Juda svarade: "'Vad skall vi säga, herre? Hur skall vi lägga våra ord och hur skall vi kunna hävda vår oskuld? Gud har uppdagat vår skuld, och vi är dina slavar, herre, både han som bägaren blev funnen hos och vi andra.'" rätt (238)'Det skulle aldrig falla mig in att göra så, blev svaret. Den som bägaren blev funnen hos, han skall bli min slav. Ni andra kan lugnt bege er hem till er far.' rätt (238)I sin svåra själsnöd steg Juda fram till ståthållaren och utropade: "'Lyssna på mig, herre. Låt mig få säga ett ord, och bli inte vred på din tjänare, du som är faraos like." Han beskrev med rörande vältalighet, hur fadern sörjde över Josefs förlust, och hur ogärna han lät Benjamin följa med dem till Egypten, då han var den ende återstående sonen efter sin mor Rakel, som Jakob så högt älskade. "Om jag", sade han, "kommer hem till min far, och vi inte har med oss pojken som han är så fäst vid, och han ser att pojken inte är med, så blir det hans död. Vi kommer att driva vår gamle far, din tjänare, med sorg ned i dödsriket. Herre, jag har lovat min far att ta ansvar för pojken. Jag har sagt att om jag inte har honom med mig tillbaka, så skall jag stå som en brottsling inför min far i alla mina dagar. Därför ber jag dig, herre, att du låter mig stanna som slav hos dig i stället för pojken, så att han får fara hem tillsammans med sina bröder. Hur skulle jag kunna fara tillbaka till min far utan att ha pojken med mig? Förskona mig från att se den smärta det skulle vålla min far." rätt (239)Josef var tillfredsställd. Han hade sett en rätt ångers frukter hos sina bröder. När han hade hört Judas ädelmodiga erbjudande, befallde han, att alla utom dessa män skulle lämna dem. Sedan brast han ut i högljudd gråt och sade: "'Jag är Josef. Lever min far?'" rätt (239)Hans bröder stod orörliga, förstummade av fruktan och bestörtning. Fursten över Egypten var deras bror Josef, som de hade varit så avundsamma mot och som de ville döda, men slutligen sålde som slav! Hela deras dåliga bemötande mot honom framstod för dem. De kom ihåg, hur de hade föraktat hans drömmar och sökt att förhindra deras uppfyllelse. I stället hade de bidragit därtill, och nu, då de var fullkomligt i hans makt, skulle han utan tvivel hämnas den oförrätt han måst lida. rätt (239)Då han såg deras förlägenhet, sade han vänligt: "'Kom fram hit'", och då de närmade sig, fortsatte han: "'Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten. Men var inte bedrövade för att ni sålde mig hit och förebrå er ingenting. Det var för att rädda liv som Gud skickade mig hit före er." Eftersom han tyckte, att de redan fått lida tillräckligt för sin grymhet mot honom, sökte han ädelmodigt, att avlägsna deras fruktan och att lindra deras bittra självförebråelser. rätt (239)I två år, fortfor han, har det nu varit hungersnöd i landet, och det kommer fem år till då man varken skall plöja eller skörda. Gud skickade mig hit före er för att jag skulle trygga er fortlevnad på jorden och för att bevara er vid liv och rädda många. Det är alltså inte ni som har skickat mig hit, utan Gud, och han har gjort mig till Faraos främste rådgivare, till ledare för hans förvaltning och styresman över hela Egypten. Skynda er tillbaka till min far och säg till honom: Så säger din son Josef: Gud har gjort mig till herre över hela Egypten. Kom hit till mig utan dröjsmål. Du skall få bo i Goshen, där du är nära mig, du själv med dina barn och barnbarn, dina får och dina kor och allt du äger. Där skall jag sörja för dig, ty ännu återstår fem år av hungersnöd. Du skall inte lida någon brist, varken du eller din familj eller någon av dem som tillhör dig. – Ni ser ju själva, både min bror Benjamin och ni andra, att det är jag som talar till er. Han föll sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät i hans famn. Josef kysste alla sina bröder, tog dem i famn och grät. Sedan talade han och bröderna med varandra. De bekände ödmjukt sin synd och bad honom om, att förlåta dem. De hade länge fått uthärda ångest och samvetskval, och nu gladde de sig över, att Josef fortfarande var i livet. rätt (240)Kungen underrättades genast om det, som hade tilldragit sig. Han var angelägen om, att visa sin tacksamhet mot Josef och bekräftade ståthållarens inbjudan till sin familj med dessa ord: "Jag skall ge er det bästa Egypten har att bjuda". Bröderna skickades i väg, efter att de blivit försedda med ett rikligt förråd av livsmedel samt med vagnar och allt annat, som var nödvändigt för alla deras familjers och tjänares flytt till Egypten. Josef skänkte Benjamin mera värdefulla gåvor, än de andra bröderna. Och eftersom han fruktade, att tvister skulle uppstå bland dem på hemresan, manade han dem sedan, när de stod i begrepp att lämna honom: "'Bli inte ovänner på vägen!'" rätt (240)Jakobs söner återvände till sin far med det glädjande beskedet: "'Josef lever, och han är styresman över hela Egypten.'" Den gamle mannen blev i början överväldigad, ty han kunde ej tro på, vad de berättade för honom. Men när han såg det långa tåget av vagnar och lastdjur, och när Benjamin åter var hos honom, blev han övertygad och utropade överlycklig: "'Det är nog' . . . 'Min son Josef lever. Jag måste fara, så att jag får se honom innan jag dör.'" rätt (241)En annan förödmjukande handling återstod ännu för de tio bröderna att utföra. De bekände nu för sin far bedrägeriet och grymheten, som hade fördystrat hans och deras liv under så många år. Jakob hade aldrig misstänkt, att de begått en sådan nedrig synd. Men han såg, att Gud hade styrt allting till det bästa, och han förlät och välsignade sina felande barn. rätt (241)Fadern och hans söner, med sina familjer, boskapshjordar och talrika tjänare, var snart på väg till Egypten. De fortsatte sin resa under glädje, och när de kom till Beer Sheva, offrade patriarken tackoffer och bad Herren om, att Han skulle förvissa dem om, att Han ville gå med dem. I en syn om natten sade Herren till honom: "Var inte rädd att fara till Egypten, ty där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall själv fara till Egypten tillsammans med dig, och jag skall själv föra dig därifrån." rätt (241)Försäkran "var inte rädd att fara till Egypten, ty där skall jag göra dig till ett stort folk", var betydelsefull. Abraham hade fått löfte om, att hans efterkommande skulle bli lika oräkneliga som stjärnorna; men dittills hade det utvalda folket förökat sig endast långsamt. Och Kanaan erbjöd nu inte något område för utvecklingen av en sådan nation, som hade blivit förutsagd. Kraftfulla hedniska stammar ägde nu landet, och de skulle inte drivas bort förrän i "fjärde släktledet" (Svenska Folk-Bibeln 98). Om Israels avkomlingar skulle föröka sig till ett talrikt folk, där de var, måste de antingen driva bort landets invånare, eller utbreda sig ibland dem. De kunde ej göra det förra enligt den gudomliga planen, och om de blandade sig med kananéerna, stod de i fara att bli förledda till avguderi. Men i Egypten erhöll de sådana fördelar, som var nödvändiga, för att Guds beslut skulle uppfyllas. Där erbjöds de en väl bevattnad och fruktbar del av landet, i vilken de hade ett gynnsamt tillfälle, att hastigt föröka sig. Och den naturliga motviljan de skulle komma att utsättas för i Egypten på grund av sin sysselsättning – ty herdar var avskyvärda "bland egyptierna" (Svenska Folk-Bibeln 98) – skulle låta dem förbli ett från andra nationer avskilt folk, och därigenom hindra dem från, att delta i den egyptiska avgudadyrkan. rätt (242)Då sällskapet anlände till Egypten, begav det sig genast till landet Goshen. Josef for dit i sin praktfulla triumfvagn, beledsagad av ett furstligt följe. Både hans omgivningars prakt och hans ställnings värdighet glömdes bort; blott en tanke uppfyllde hans sinne, en längtan brann i hans hjärta. Då han såg de resande närma sig, kunde han ej längre behärska de ömma känslor, som under så många år varit undertryckta. Han hoppade ur vagnen och skyndade sig mot sin far, för att hälsa honom välkommen. Och han föll "honom om halsen och grät länge. Och Israel sade till Josef: 'Nu kan jag dö, nu har jag sett dig och vet att du lever.'" rätt (242)Josef tog fem av sina bröder och föreställde dem inför Farao, för att de av honom skulle erhålla förläningen av land för sitt framtida hem. Tacksamhet mot sin statsminister skulle ha lett kungen till, att hedra dem, genom att utnämna dem till något statsämbete. Josef, däremot, som var Jehovas trogne tillbedjare, sökte att bevara sina bröder för de frestelser, vilka de skulle utsättas för vid ett hedniskt hov. Därför rådde han dem, att uppriktigt omtala sin sysselsättning för kungen, då denne frågade dem angående den. Jakobs söner följde detta råd. De var även noga med att säga, att de hade kommit, för att uppehålla sig där i landet en tid och inte för att ständigt bo där. Härigenom förbehöll de sig rättigheten, att lämna landet, om de önskade att göra det. Kungen anvisade dem ett hem, så som han förut lovat, "i den bästa delen av landet", i landet Goshen. rätt (242)En kort tid efter deras ankomst tog Josef även sin far och föreställde honom inför kungen. Patriarken var en främling vid kungliga hov; men i den härliga naturen hade han haft umgänge med en mäktigare Konung, och med en medveten överlägsenhet höjde han nu sina händer och välsignade Farao. rätt (243)Då Jakob först hälsade Josef, talade han som om han i och med detta glädjefulla slut på sin långa ängslan och sorg vore färdig att dö. Men han fick leva i ytterligare sjutton år i sitt fredliga hem i Goshen. Dessa år utgjorde en lycklig motsats till dem, som hade gått förut. Han blev varse tecken på verklig ånger hos sina söner, han såg sin familj omgiven av alla nödvändiga villkor för utvecklingen av en stor nation, och hans tro fattade det bergsäkra löftet om den framtida bosättningen i Kanaan. Han själv var omgiven av alla tecken på kärlek och ynnest, som Egyptens statsminister kunde anskaffa, och, lycklig i sin länge förlorade sons umgänge, skred han sakta och fridfullt ned mot graven. rätt (243)Då han kände dödsstunden nalkas, sände han efter Josef. Eftersom han ännu höll fast vid Guds löfte angående innehavet av Kanaan, sade han: "begrav mig inte i Egypten. När jag har gått till vila hos fäderna, för mig då bort från Egypten och lägg mig i mina fäders grav.'" Josef lovade att göra detta, men Jakob blev inte tillfredsställd därmed; han fordrade en högtidlig ed på, att Josef skulle lägga honom bredvid hans fäder i Makpelas grotta. rätt (243)Men det fanns en annan viktig sak, som måste uppmärksammas; Josefs söner skulle formellt upptas bland Israels barn. Då Josef gjorde sitt sista besök hos fadern, förde han med sig Efraim och Manasse. Dessa ynglingar var, genom sin mor, besläktade med den förnämsta prästklassen i Egypten. Rikedom och utmärkelser var tillgängliga för dem på grund av deras fars ställning, om de valde att ansluta sig till egyptierna. Det var likväl Josefs önskan, att de skulle förena sig med sitt eget folk. Han visade sin tro på förbundslöftet, genom att å sina söners vägnar förkasta alla de utmärkelser, som det egyptiska hovet erbjöd, för att de skulle erhålla en plats bland de föraktade herdestammar, åt vilka Guds Ord hade blivit anförtrott. rätt (244)Jakob sade: "Nu skall de två söner som du har fått i Egypten innan jag kom hit till dig vara mina. Efraim och Manasse skall vara mina, på samma sätt som Ruben och Simon." De skulle adopteras som hans egna barn och bli stamfäder för varsin stam. Alltså skulle en av förstfödslorättens förmåner, som Ruben hade förverkat, tillfalla Josef – han skulle få en dubbel andel i Israel. rätt (244)Jakobs ögon var svaga av ålder, och han hade icke märkt de unga männens närvaro; men nu, då han blev varse deras gestalter, sade han: "'Vilka är detta?'" När hans fråga blivit besvarad, tillade han: "Kom hit med dem hit till mig', sade Israel, 'så får jag välsigna dem.'" De gick då till honom och patriarken omfamnade dem samt kysste dem, varefter han högtidligt lade sina händer på deras huvuden, medan han uttalade välsignelsen: "Den Gud som mina fäder höll sig till, Abraham och Isak, den Gud som har varit min herde från min första stund till denna dag, den ängel som löst mig från allt ont, han må välsigna dessa barn." Ingen anda av självberoende, ingen förtröstan på mänsklig makt eller förslagenhet visade sig nu. Gud hade bevarat och uppehållit honom. Ingen klagan över de onda dagarna i det förflutna hördes. Han ansåg ej längre dessa prövningar och sorger vara sådant, som gått ut över just honom. Han erinrade sig blott den nåd och barmhärtighet han blivit bevisad av Herren, som hade varit med honom under hans pilgrimsfärd. rätt (244)Då Jakob uttalat välsignelsen, gav han sin son denna försäkran, varigenom han lämnade åt de kommande släkterna – som måste tillbringa många år i träldom och elände – ett vittnesbörd om sin tro: "'Jag skall snart dö, men Gud skall vara med er och föra er tillbaka till era fäders land." rätt (244)När Jakob låg för döden, samlade sig alla hans söner omkring honom. Och Jakob kallade sina söner och sade: "Kom hit och lyssna, Jakobs söner, lyssna på Israel, er fader", så skall jag "förkunna vad som händer er i kommande dagar." Han hade ofta och med ängslan tänkt på deras framtid och sökt föreställa sig de olika stammarnas historia. Nu, då hans barn väntade på, att erhålla hans sista välsignelse, vilade Inspirationens Ande över honom, och hans avkomlingars framtid uppenbarades för honom i en profetisk syn. Hans söners namn uttalades, det ena efter det andra, vars och ens karaktär blev beskriven och stammens framtida historia i korthet förutsagd. rätt (245)Ruben, du är min förstfödde, (245)Fadern skildrade här den ställning Ruben skulle ha innehaft som den förstfödde sonen; men den svåra synd, som han begick vid Migdal-Eder, hade gjort honom oförtjänt av förstfödslorättens välsignelse. Jakob fortsatte: (245)Den prästerliga värdigheten gavs åt Levi, riket och löftet om Messias åt Juda och den dubbla arvslotten åt Josef. Rubens stam blev ej framstående i Israel; den var inte så talrik som Juda eller Josef eller Dan, och den var bland de första, som fördes bort i fångenskapen. rätt (245)Närmast Ruben i ålder var Simon och Levi. De hade gemensamt begått grymheten mot Sikems invånare, och de hade även den största skulden i försäljningen av Josef. Det blev förkunnat om dem: (245)Då Israel räknades strax före intåget i Kanaans land, var Simon den minsta stammen. Moses hänvisade inte till Simon i sin sista välsignelse. Vid koloniseringen av Kanaan hade denna stam blott en liten andel av Judas lott. De stammar, som sedermera blev mäktiga, bildade olika bosättningar och slog sig ned inom ett område, som låg utom det Heliga Landets gränser. Levi erhöll ej heller något arv, med undantag för fyrtioåtta städer, som låg i olika delar av landet. Men denna stams trohet mot Jehova belönades med tjänsten i helgedomen, när de andra stammarna avföll. Därmed blev förbannelsen förvandlad till välsignelse. rätt (246)Förstfödslorättens förnämsta välsignelser överlämnades åt Juda. Betydelsen av namnet, vilket betecknar tack eller pris, uppenbaras i denna stams profetiska historia: rätt (246)Juda, dig prisar dina bröder, (246)Lejonet, djurens konung, är en lämplig sinnebild på denna stam. Ur den framstod David och Davids Son, Fridsfursten, det äkta "lejonet av Juda stam", för vilken alla makter slutligen skall knäfalla och vilken alla folk skall hylla. rätt (246)Jakob profeterade om en lycklig framtid för de flesta av sina barn. Slutligen kom han till Josefs namn, och faderns känslor flödade över, då han kallade ned välsignelser "över Josefs huvud, över hjässan på fursten bland bröder": rätt (246)Ett ungt fruktträd är Josef, (247)Jakob hade alltid varit en känslofull man. Han hade visat en öm och innerlig kärlek för sina söner, och hans sista vittnesbörd till dem var inte grundat på partiskhet eller harm. Han hade förlåtit dem alla, och han älskade dem ännu. Hans faderliga ömhet skulle ha yttrat sig genom blott uppmuntrande och förhoppningsfulla ord; men Guds kraft vilade över honom, och under Inspirationens inflytande måste han förkunna sanningen, hur smärtsamt det än kändes. rätt (247)Sedan Jakob uttalat de sista välsignelserna, upprepade han föreskriften rörande sin begravningsplats: "'Jag skall nu samlas till mitt folk. Begrav mig hos mina fäder . . . i den grotta som ligger vid fältet i Makpela". "Där begravdes Abraham och hans hustru Sara, där begravdes också Isak och hans hustru Rebecka, och där har jag själv begravt Lea" (Svenska Folk-Bibeln 98). Alltså skulle den sista handlingen i hans liv uppenbara hans tro på Guds löfte. rätt (247)Jakobs sista år var för honom en lugn och stilla afton efter en bekymmersam och besvärlig dag. Mörka moln hade samlat sig över hans stig, men hans sol gick ned ofördunklad, och en himmelsk strålglans lyste upp hans sista timmar. Skriften säger: "när kvällen kommer skall det vara ljust" – Sakarja 14:7. "Ge akt på den fromme, se på den redbare, fridens man har en framtid " – Psaltaren 37:37. rätt (247)Jakob hade syndat och fått lida mycket. Han hade tillbringat många år i möda och bekymmer, sedan den dag han flydde från sin fars tält på grund av sin stora synd. Han hade varit en flykting utan hem, skild från sin mor, som han aldrig fick återse, hade arbetat sju år för henne, som han älskade, men vilken nedrigt frånhölls honom; hade tjänat i tjugo år hos en girig och snål släkting; hade sett sin förmögenhet växa till och söner växa upp omkring sig, men fann föga glädje i den tvistande och uppdelade familjen; hade varit plågad på grund av sin dotters vanära, hennes bröders hämnd, genom Rakels död, genom Rubens onaturliga brott, genom Judas synd, genom det grymma bedrägeriet och elakheten, som förövades mot Josef – vilken lång och mörk förteckning över förbrytelser visar sig inte här! Han hade ofta fått utstå följderna av den första orätta handlingen. De synder, som han själv hade begått, upprepades gång på gång ibland hans söner. Men denna tuktan, som hade varit svår att uthärda, hade likväl haft goda följder. Agan, som syntes medföra sorg, hade burit "rättfärdighetens fridsfrukt" – Hebréerbrevet 12:11 (King James Version). rätt (248)Skriften omtalar troget goda människors fel och i synnerhet sådanas fel, som fick ta emot Guds särskilda ynnestbevis. Deras felsteg framställs faktiskt utförligare, än deras dygder. Detta har uppväckt förundran hos många och givit otrogna anledning, att håna Bibeln. Men detta är ett av de kraftigaste bevisen för Skriftens sanning – att sakförhållanden inte är förskönade, och att de förnämsta Bibelpersonernas synder ej är dolda. Människorna är så fördomsfulla, att de omöjligt kan utarbeta skildringar, som är fullständigt opartiska. Hade Bibeln blivit skriven av icke-inspirerade personer, skulle utan tvivel karaktären hos de framstående män, som däri omtalas, ha blivit framställd i ett mera smickrande ljus. Nu, däremot, ger den en korrekt skildring av deras erfarenheter. rätt (248)Män, som Gud gynnade och vilka Han ålade stort ansvar, föll stundom för frestelsen och begick synd, liksom vi på vår tid strider, vacklar och ofta felar. Deras liv, med alla fel och dårskaper, ligger öppna framför oss, både för vår uppmuntran och till vår varning. Om dessa män hade blivit framställda, som om de varit utan fel, kunde vi med våra syndiga anlag misströsta om frälsning på grund av våra egna misstag och felsteg. Men då vi ser, hur andra kämpade under svårigheter, som liknar våra egna, hur de föll för frestelsen, såsom vi har gjort, och likväl fattade mod igen och segrade genom Guds nåd, blir vi uppmuntrade under vårt strävande efter rättfärdighet. Liksom de, efter att de blivit nedslagna, åter reste sig upp och blev välsignade av Gud, kan vi segra i Jesu kraft. Å andra sidan kan berättelsen om deras liv tjäna som varning för oss. Den visar, att Gud ej skall lämna den brottslige ostraffad. Han upptäcker synd hos de mest gynnade, och Han behandlar dem strängare, än dem, som har mindre ljus och ansvar. rätt (249)Sedan Jakob hade begravts, började Josefs bröder att åter känna fruktan för sin bror. Medvetandet om den egna skulden gjorde dem skeptiska och misstänksamma, trots hans vänlighet mot dem. Kanske han hade uppskjutit sin hämnd av aktning för sin far, och nu skulle han straffa dem för deras brott. De vågade inte personligen besöka honom, utan sände ett bud, som sade: "'Innan han dog bad din far att vi skulle säga till dig: 'Vi ber dig förlåta oss, dina bröder, vår synd och skuld. Vi har gjort dig mycket ont.' Så förlåt oss, din fars Guds tjänare, den synd vi har begått!'" Detta budskap gjorde ett sådant intryck på Josef, att han fällde tårar, och hans bröder, som härav kände sig uppmuntrade, gick och föll ned inför honom samt sade: "Se, vi är dina tjänare" (King James Version). Josefs kärlek till sina bröder var stark och oegennyttig, och han kände smärta över, att de trodde honom hysa hämnd i sitt hjärta mot dem. "'Var inte rädda", sade han. "Jag är ju inte Gud! Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott. Han ville göra det som nu har skett och därigenom bevara många människor vid liv. Var inte rädda, jag skall sörja för er och era barn.'" rätt (250)Josefs liv är en bild på Kristi liv. Det var avundsjuka, som förmådde Josefs bröder att sälja honom till slaveri. De hoppades, att de därigenom skulle hindra honom från att bli större, än de själva var. Och när han fördes till Egypten, smickrade de sig själva med, att hans drömmar ej skulle besvära dem mer, och att de hade undanröjt alla möjligheter för deras uppfyllande. Men Gud lät deras eget handlingssätt bli ett medel, varigenom just det utfördes, som de hade tänkt förhindra. Prästerna och de äldste hos judarna var likaledes avundsjuka på Kristus, ty de fruktade, att Han skulle omintetgöra deras inflytande hos folket. De lät döda Honom, för att hindra Honom från att bli kung, men deras handlingssätt blev ett medel, att försätta Honom i denna ställning. rätt (250)På grund av sin träldom i Egypten, blev Josef en frälsare för sin fars familj; men detta förhållande minskade inte hans bröders brottslighet. Kristi korsfästelse genom Sina fiender gjorde Honom likaledes till det fallna människosläktets Frälsare och till härskare över hela världen; men Hans mördares brott var lika skändligt, som det varit, om Guds försyn inte hade lett händelserna till Sitt eget förhärligande och till nytta för människan. rätt (250)Liksom Josef blev av sina egna bröder såld till hedningarna, blev Kristus såld till Sina dödsfiender av en av Sina lärjungar. Josef blev falskt anklagad och kastad i fängelse på grund av sin dygd. Likaså blev Kristus föraktad och förkastad, därför att Han genom Sitt rättfärdiga, självförsakande liv fördömde synden; och fastän Han ej var skyldig till något brott, blev Han dömd till döden på falska vittnens ord. Och Josefs tålamod och mildhet under orättvisa och förtryck, hans beredvilliga förlåtelse och ädla välgärningar mot sina vrånga bröder, föreställer Frälsarens tålmodiga uthärdande av gudlösa människors ondska och skymfande samt Hans stora nåd, inte endast mot Sina mördare, utan mot alla, som har bekänt sina synder för Honom och bett om förlåtelse. rätt (250)Josef levde femtiofyra år efter sin fars död. Han "fick se Efraims barn till tredje led. Också åt Makir, Manasses son, föddes barn som Josef fick ta i knäet" (Svenska Folk-Bibeln 98). Han fick skåda sitt folks tillväxt och framgång, och under alla dessa år rubbades inte hans tro på, att Gud skulle återföra Israel till Löftets Land. rätt (251)Då han märkte, att slutet nalkades, kallade han sina släktingar till sig. Fastän han hade blivit hedrad i Faraos land, betraktade han Egypten endast som sin förvisningsort. Hans sista handling var att visa, att han tillhörde Israel. Hans sista ord var: "Gud kommer att ta sig an er och föra er från detta land upp till det land som han med ed har lovat Abraham, Isak och Jakob.'" Och han tog en högtidlig ed av Israels barn, att de skulle föra upp hans ben med sig till Kanaans land. "Så dog Josef i en ålder av 110 år, och han blev balsamerad och lagd i en kista i Egypten." Och under de mödosamma århundradena, som följde, påminde den kistan Israels barn om Josefs sista ord och vittnade om, att de var främlingar i Egypten samt bjöd dem att tänka på Löftets Land, ty deras befrielse skulle förvisso inträffa. rätt |