Moses

(252)22. Moses
För att skaffa sig föda under hungersnöden, hade folket i Egypten sålt sin boskap och sitt land till kronan samt slutligen förbundit sig, att ständigt tjäna staten som livegna. Josef hade på ett vist sätt ombesörjt, att de befriades ur denna ställning. Han gjorde dem till kungliga arrendatorer, som innehade sitt land under kronan och betalade femtedelen av avkastningen i årlig skatt.
Kapitlet bygger på Andra Moseboken 1-4. rätt

(252)Men Jakobs barn var inte nödsakade, att ingå sådana villkor. På grund av den tjänst, som Josef hade gjort den egyptiska nationen, erhöll de inte bara en del av landet som hem, utan de befriades även från beskattning och försågs frikostigt med föda under den tid hungersnöden varade. Kungen erkände offentligt, att det var på grund av det nådiga ingripandet från Josefs Gud, som Egypten ägde ett tillräckligt förråd av livsmedel, medan andra folk omkom av hunger. Han insåg även, att landet hade gjorts betydligt rikare genom Josefs förvaltning, och av tacksamhet härför visade han Jakobs familj stora favörer. rätt

(252)Men den store mannen, som Egypten hade så mycket att tacka för, och det släkte, som gjordes lyckligt genom hans arbete, dog i takt med tiden. "Då fick Egypten en ny kung, en som ingenting visste om Josef." Härmed menas inte, att han var okunnig om de tjänster, som Josef hade bevisat folket; men han ville inte erkänna dem, utan önskade, att i möjligaste mån låta dem falla i glömska. "Han sade till sitt folk: 'Israeliterna har blivit för många. Nu måste vi handla klokt, annars blir de ännu flera. Och blir det krig kan de förena sig med våra fiender och kämpa mot oss och sedan ge sig av härifrån.'" rätt

(253)Israeliterna hade redan blivit väldigt talrika; de "var fruktsamma och förökade sig, de växte till och blev så talrika att hela landet uppfylldes av dem." Tack vare Josefs faderliga omsorg och den kungs nåd, som då regerade i landet, hade de hastigt brett ut sig över det. Men de hade förblivit ett särskilt släkte och hade ej antagit några av de egyptiska sederna eller religionsbruken; och deras stora antal uppväckte nu kungens och folkets fruktan, att de i händelse av krig kunde förena sig med Egyptens fiender. Men det var ej fördelaktigt för dem, att förvisa Israels barn ur landet. Många av dem var skickliga och förståndiga arbetare, och de bidrog betydligt till att öka landets rikedom; kungen behövde sådana arbetare vid uppförandet av sina ståtliga palats och tempel. Han satte dem följaktligen i samma ställning som egyptierna, vilka hade sålt sig själva och sina bosättningar till kronan. Man satte snart uppbördsfogdar över dem, och de kom i fullständigt slaveri. "Israeliterna tvingades till slavtjänst, och deras liv förbittrades av det tunga arbetet med lera och tegel och allt arbete på fälten, all denna slavtjänst som de tvingades till." "Men ju mer man förtryckte dem, desto fler blev de och desto mer bredde de ut sig". rätt

(253)Kungen och hans rådgivare tänkte, att de skulle underkuva Israels barn genom hårt arbete och sålunda förminska deras antal och förinta deras oberoende anda. Då de misslyckades med sin avsikt, vidtog de grymmare mått och steg. Man beordrade kvinnorna, vilkas sysselsättning gjorde det möjligt för dem att utföra befallningen, att döda de hebréiska gossebarnen vid deras födelse. Det var Satan, som anstiftade detta. Han visste, att en befriare skulle uppväckas ibland Israels barn, och han trodde sig kunna förhindra Guds beslut, genom att förmå kungen till, att låta döda gossebarnen. Men kvinnorna fruktade Gud och vågade inte verkställa det grymma påbudet. Herren gillade deras handlingssätt och gjorde dem lyckosamma. Kungen, som blev vred över att hans plan misslyckades, utgav en strängare befallning och gjorde den mera omfattande. Han uppfordrade hela folket till, att uppsöka och döda de värnlösa offren. "Men farao gav denna befallning till hela sitt folk: 'Kasta alla nyfödda pojkar i Nilen och låt bara flickorna leva.'" rätt

(254)Medan detta påbud gällde, föddes en son åt Amram och Jokebed, trogna israeliter av Levis stam. Gossen var "ett vackert barn", och föräldrarna, som trodde, att tiden för Israels befrielse nalkades och att Gud skulle uppväcka en befriare åt Sitt folk, beslöt att rädda sitt barn. Tron på Gud stärkte deras mod, "och de lät sig inte skrämmas av kungens påbud." – Hebréerbrevet 11:23. rätt

(254)Modern lyckades att dölja barnet i tre månader; men när hon insåg, att hon ej längre tryggt kunde bevara det, tillredde hon en liten ark av rör, som hon gjorde vattentät, genom att bestryka den med jordbeck och harts, samt lade barnet däri och ställde arken i vassen vid flodstranden. Hon vågade inte stanna och bevaka sonen av fruktan för, att barnets och hennes eget liv därigenom skulle sättas i fara; men hans syster Mirjam dröjde i närheten, synbarligen likgiltig, men ängsligt vaktande för att se, vad som skulle hända hennes lillebror. Och det var andra, som vaktade. Modern hade i en allvarlig bön överlämnat sitt barn åt Guds omvårdnad, och osynliga änglar svävade över dess anspråkslösa viloplats. Änglar ledde Faraos dotter dit. Den lilla korgen väckte hennes nyfikenhet, och då hon såg det vackra barnet inuti den, förstod hon genast hela förhållandet. Barnets tårar väckte hennes medlidande, och hon hyste deltagande för den okända modern, som på detta sätt sökte, att rädda sitt älskade barns liv. Hon beslöt, att gossen skulle räddas, och hon ville adoptera honom som sin egen son. rätt

(255)Mirjam hade hemligt iakttagit varje rörelse, och då hon märkte, att man visade ömhet mot barnet, vågade hon sig närmare och sade slutligen: "'Skall jag skaffa en hebreisk kvinna som kan amma barnet åt dig?'" Och hon fick tillåtelse att gå. rätt

(255)Systern skyndade sig, att meddela de glada nyheterna för modern och återvände genast med henne till Faraos dotter. "'Ta med dig det här barnet och amma det åt mig. Jag skall betala dig för det", sade prinsessan. rätt

(255)Gud hade hört moderns böner och belönat hennes tro. Med innerlig tacksamhet åtog hon sig det behagliga uppdraget, som hon nu tryggt kunde utföra. Hon gjorde gott bruk av tillfället, att uppfostra sitt barn åt Gud. Hon var övertygad om, att han hade blivit bevarad, för att utföra något stort verk, och hon visste, att hon snart måste avstå honom åt hans kungliga mor. Hos henne skulle han omges av inflytanden, som kunde leda honom bort ifrån Gud. Allt detta bidrog till, att hon med större flit sörjde för hans uppfostran, än för de andra barnens. Hon bemödade sig om, att hos honom inprägla gudsfruktan och kärlek till sanning och rättvisa, och hon bad allvarligt om, att han skulle bli bevarad för allt fördärvligt inflytande. Hon undervisade honom om, hur syndigt och dåraktigt avguderiet var, och hon lärde honom tidigt, att böja sig ned och be till den sanne Guden, som allena kunde höra honom och hjälpa honom vid varje trängande behov. rätt

(255)Hon behöll gossen, så länge som hon kunde göra det, men måste skiljas från honom, när han var ungefär tolv år gammal. Han fördes ifrån det anspråkslösa hemmet i hyddan till det kungliga palatset, till Faraos dotter, "som adopterade honom". Men de intryck, som han mottagit i barndomen, försvann ej här. De lärdomar han inhämtat vid sin mors sida, kunde ej glömmas. De var ett skydd mot den stolthet, otro och last, som existerade mitt i hovets glans. rätt

(255)Hur vitt omfattande följder fick inte inflytandet från denna enda hebréiska kvinna, en landsflykting och slav! Moses' hela framtida levnad, den stora mission, vilken han uppfyllde som Israels barns ledare, visar, hur viktigt den kristna moderns arbete är. Det finns inget annat arbete, som kan jämföras med detta. Modern håller till en betydlig grad sina barns öde i sina egna händer. Hon danar deras sinnen och karaktär och söker inte bara, att uppfostra dem för detta liv, utan även för evigheten. Hon sår säden, som skall spira och bära antingen god eller ond frukt. Hon målar inte en skön form på duken, eller hugger ut den ur marmorn, utan hon inpräglar den gudomliga bilden i en människas själ. Det är i synnerhet under barnens yngre år, som det åligger henne, att gestalta deras karaktär. De intryck, som då görs i deras mottagliga sinnen, stannar kvar hos dem under hela livet. Föräldrarna bör så uppfostra och undervisa sina barn, medan de är helt unga, för att de skall kunna bli kristna. De anförtros inte åt oss, för att bli uppfostrade som arvingar till tronen i ett jordiskt rike, utan som kungar åt Gud, för att regera i all evighet. rätt

(256)Varje mor bör anse sin tid vara oskattbar. Hon bör tänka på, att hennes arbete skall prövas på den stora räkenskapsdagen. Då skall det uppenbaras, att många av de felsteg och brott, som män och kvinnor begått, var en följd av okunnighet och försumlighet hos dem, vilkas plikt det var, att i barndomen leda deras steg på den rätta vägen. Då skall det uppenbaras, att många, som har lyst upp världen med snillets och sanningens och helighetens ljus, har erhållit de grundsatser, som var upphovet till deras inflytande och framgång, från en bedjande, kristen mor. rätt

(256)Moses erhöll den högsta civila och militära utbildning vid Faraos hov. Kungen hade beslutat sig för, att upphöja sin adopterade dotterson till sin efterträdare på tronen, och ynglingen blev uppfostrad för denna höga ställning. "Mose blev grundligt insatt i den egyptiska visdomen och uppträdde med kraft i både ord och handling." – Apostlagärningarna 7:22. På grund av sin skicklighet som militär anförare, blev han en gunstling hos de egyptiska härarna, och han betraktades i allmänhet som en anmärkningsvärd personlighet. Satans avsikt hade blivit omintetgjord. Samma påbud, som dömde de hebréiska barnen till döden, hade Gud brukat som ett medel, varigenom Moses blev uppfostrad och utbildad till, att bli Guds folks framtida anförare. rätt

(257)Änglar upplyste Israels barns äldste om, att tiden för deras befrielse var nära och att Moses var den person, som Gud skulle använda till att utföra detta verk. De meddelade även Moses, att Gud hade utvalt honom till, att upphäva Hans folks slaveri. Han antog, att de skulle erhålla sin frihet genom vapenmakt och att han skulle leda den hebréiska härskaran mot de egyptiska arméerna. På grund av detta undertryckte han sina känslor, så att hans tillgivenhet för fostermodern eller för Farao inte skulle hindra honom från, att göra Guds vilja. rätt

(257)Enligt de egyptiska lagarna, måste alla, som innehade kungatronen, bli medlemmar av prästkasten, och Moses skulle, som tronarvinge, invigas i den nationella religionens hemligheter. Prästerna var ålagda denna plikt. Men fastän Moses var en ivrig och outtröttlig student, kunde man ej förmå honom, att delta i gudarnas tillbedjan. Man hotade honom med förlust av kronan och varnade honom för, att prinsessan ej längre ville erkänna honom, om han framhärdade i, att vara den hebréiska tron trogen. Men han var orubblig i sitt beslut, att ej dyrka någon annan, än den ende Guden, himmelens och Jordens Skapare. Han diskuterade med präster och tillbedjare, framhållande för dem dårskapen i deras vidskepliga vördnad för döda föremål. Ingen kunde motbevisa hans argument, eller ändra hans beslut; men man hade likväl för en tid tålamod med hans bestämdhet på grund av hans höga ställning och den ynnest, som han stod i hos både kung och folk. rätt

(258)I tro vägrade Mose som vuxen att låta sig kallas son till faraos dotter. Han ville hellre fara illa tillsammans med Guds folk än ha en kortvarig glädje av synden. Han räknade Kristi smälek som en större rikedom än Egyptens alla skatter, ty han hade sin blick riktad på lönen. – Hebréerbrevet 11:24-26 (vers 26 ur Svenska Folk-Bibeln 98). Moses var lämpad, att inneha en framstående plats bland Jordens stora män, att lysa vid dess förnämsta rikes hov och att föra dess makts spira. Hans överlägsna förståndsgåvor utmärkte honom framför alla andra stora män, som funnits på Jorden. Som historieskrivare, poet, filosof, härförare och lagstiftare är han utan like. Men med hela världen framför sig, ägde han likväl nog andligt mod, att förkasta de lovande utsikterna till förmögenhet, storhet och anseende samt ville hellre fara illa tillsammans med Guds folk än ha en kortvarig glädje av synden. rätt

(258)Moses hade blivit upplyst om den belöning, som Guds ödmjuka och lydiga tjänare slutligen skall få, och i jämförelse därmed sjönk de jordiska fördelarna ned till sin egentliga obetydlighet. Faraos ståtliga palats och kungatronen framhölls som lockelser inför Moses; men han visste, att syndiga nöjen, som förmår människorna att glömma Gud, förekom vid rikets stolta hov. Han skådade över det präktiga palatset, över en kungs krona, till de stora utmärkelser, som skall tilldelas den Högstes heliga i ett av synden obesmittat rike. Han såg genom tron en oförgänglig krona, som himmelens Konung skall sätta på segrarens huvud. Denna tro förmådde honom, att lämna Jordens högt uppsatta personer och förena sig med det ödmjuka, fattiga, föraktade folk, som hade valt att lyda Gud, i stället för att tjäna synden. rätt

(258)Moses stannade vid hovet, till dess han var fyrtio år gammal. Han tänkte ofta på sitt folks eländiga belägenhet, och han besökte sina bröder under deras träldom samt uppmuntrade dem med försäkran, att Gud skulle utverka deras befrielse. Åsynen av den orättvisa och det förtryck, som hans bröder måste lida, fyllde honom med harm, och han längtade efter, att få hämnas dessa förolämpningar. En dag, då han gick ut ibland sina bröder, såg han en egyptier slå en israelit, och han sprang genast dit och dödade egyptiern. Ingen, förutom israeliten, hade sett handlingen, och Moses begravde strax kroppen i sanden. Han hade nu visat sig beredd, att försvara sitt folks sak, och han hoppades, att det skulle resa sig, för att tillkämpa sig friheten. "Han trodde att hans bröder skulle förstå att Gud ville rädda dem genom honom, men det gjorde de inte." – Apostlagärningarna 7:25. De var ännu inte beredda att bli fria. Följande dag såg han två hebréer träta med varandra. Den ene tycktes ha fel. Moses tillrättavisade den skyldige, som genast vedergällde honom, genom att inte erkänna hans rätt, att lägga sig i och genom att nedrigt beskylla honom för brott, sägande: "'Vem har satt dig till herre och domare över oss?", sade han. "Tänker du döda mig som du dödade egyptern?'" rätt

(259)Hela förhållandet blev snart känt för egyptierna och kom i starkt överdriven form inför Faraos öron. Det framställdes för kungen, att denna handling betydde mycket; att Moses ämnade föra sitt folk emot egyptierna, för att omstörta statsmakten och sätta sig själv på tronen, och att det ej fanns någon trygghet för riket, så länge han levde. Kungen beslöt sig genast för, att låta döda honom; men då Moses märkte faran, flydde han till Arabien. rätt

(259)Herren ledde hans steg, och han fick ett hem hos Jetro, präst och furste i Midjan. Även denne tillbad Gud. Moses gifte sig efter någon tid med en av Jetros döttrar, och han stannade här i sin svärfars tjänst i fyrtio år som vaktare av hans hjordar. rätt

(259)Då Moses dödade egyptiern, begick han samma misstag, som hans fäder så ofta hade begått, genom att de åtog sig, att själva utföra det verk, som Gud hade lovat att utföra. Det var inte Guds mening, att befria Sitt folk genom strid, såsom Moses tänkte, utan genom Sin egen kraft. Därmed kunde äran endast tillskrivas Honom. Men Gud brukade även denna obetänksamma handling som ett medel, för att Han utföra Sina avsikter. Moses var inte beredd för sitt stora verk. Han måste ännu lära sig samma trons läxa, som Abraham och Jakob hade fått lära, nämligen att för uppfyllelsen av Guds löften inte förlita sig på mänsklig styrka eller vishet, utan på Guds kraft. Och det fanns även andra lärdomar, som Moses skulle erhålla i ensamheten bland bergen. Han skulle lära sig tålamod och att tygla sina lidelser i självförsakelsens och mödans skola. Innan han kunde styra med vishet, måste han lära sig lydnad. Hans eget hjärta måste vara helt och hållet i harmoni med Gud, innan han kunde uppenbara Hans vilja för Israels barn. Genom sin egen erfarenhet måste han beredas för, att ha en faderlig vård om alla, som behövde hans hjälp. rätt

(260)Människor skulle ha undandragit sig denna långa tid av möda och obemärkthet samt ansett den vara en stor tidsspillan. Men den Oändliga Visheten fordrade, att han, som skulle bli sitt folks ledare, måste ägna fyrtio år åt en herdes ringa arbete. De vanor av omsorg, självförgätenhet och ömhet för hjorden, vilka sålunda utvecklades, skulle bereda honom på, att bli Israels medlidsamme, långmodige herde. Förmånerna av en mänsklig uppfostran eller bildning kunde inte ersätta denna erfarenhet. rätt

(260)Moses hade lärt sig mycket, som han måste glömma. lnflytandena, som hade omgett honom i Egypten, kärleken till fostermodern, den egna höga ställningen som kungens dotterson, det utsvävande levnadssättet på alla sidor, belevenheten, den falska religionens spetsfundigheter och hemligheter, avgudatjänstens prakt, byggnadskonstens och bildhuggeriets högtidliga praktfullhet – alltsammans hade gjort starka intryck på hans mottagliga sinne samt till en viss grad format hans vanor och karaktär. Tiden, ändrade omgivningar och umgänge med Gud skulle avlägsna dessa intryck. Moses själv måste genomgå en svår strid, för att kunna överge villfarelsen och anta sanningen; men Gud skulle hjälpa honom, när striden bleve för svår för hans mänskliga natur. rätt

(260)Hos alla, som blivit valda till att utföra något verk för Gud, har mänskliga svagheter visat sig. De har likväl inte varit personer med oböjliga vanor och karaktärsdrag, som varit tillfredsställda med, att förbli i detta tillstånd. De önskade allvarligt, att erhålla vishet från Gud och att lära sig, hur de skulle arbeta för Honom. Aposteln säger: "Om någon av er brister i vishet skall han be till Gud, som ger åt alla utan förbehåll eller förebråelser, och han skall få vad han ber om." – Jakobsbrevet 1:5. Men Gud vill ej meddela människorna ljus, om de är nöjda med att förbli i mörker. För att människan skall erhålla Guds hjälp, måste hon inse sin svaghet och ofullkomlighet, hon måste medverka vid den stora förändring, som skall utföras hos henne, hon måste väckas till att allvarligt och ståndaktigt be och arbeta. Dåliga seder och bruk måste avlägsnas, och endast genom att beslutsamt rätta till sina fel och följa rätta grundsatser eller principer, kan segern vinnas. Många uppnår aldrig den ställning, som de kunde inneha, eftersom de väntar på, att Gud skall utföra det, som Han har givit dem förmåga, att själva göra. Alla, som är dugliga till något arbete, måste uppövas genom sträng andlig och moralisk disciplin, och Gud skall bistå dem i deras bemödanden. rätt

(261)Omgiven av bergens bålverk, var Moses ensam med Gud. Egyptens ståtliga tempel, med sina vidskepliga bruk och falskheter, hade ej längre någon inverkan på hans sinne. I den högtidliga storheten hos de eviga höjderna skådade han den Högstes majestät samt insåg vid en jämförelse, hur kraftlösa och obetydliga Egyptens gudar var. Skaparens namn stod skrivet överallt. Moses tyckte sig stå inför Honom och vara överskuggad av Hans makt. Hans stolthet och självtillräcklighet blev här bortsopade. Följderna av bekvämligheten och yppigheten i Egypten försvann under den stränga enkelheten hos hans liv i öknen. Moses blev tålmodig, vördnadsfull och ödmjuk, "ödmjukare fanns inte på jorden" (Fjärde Moseboken 12:3), dock stark i tron på Jakobs mäktige Gud. rätt

(261)Under årens lopp, då han vandrade med sina hjordar på ensliga platser och begrundade sitt folks liv i förtryck, erinrade han sig, hur Gud behandlat hans fäder, samt de löften, som utgjorde det valda folkets arvedel, och både natt och dag sände han upp böner för Israels barn. Himmelska änglar bredde ut sitt ljus omkring honom. Här, under den Helige Andes ingivelse, skrev han Första Moseboken. De långa åren, som han tillbringade i den ensliga öknen, var välsignelserika, inte bara för Moses och hans folk, utan för världen under alla kommande tidsåldrar. rätt

(262)Åren gick och konungen av Egypten dog, och israeliterna suckade under sin träldom. De ropade i sin nöd, och deras klagan steg upp till Gud. När Gud hörde deras jämmer tänkte han på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob och tog sig an israeliterna och gav sig till känna för dem. Tiden för Israels befrielse hade kommit. Men Guds avsikt skulle utföras på ett sätt, som lade den mänskliga stoltheten i gruset. Befriaren skulle framträda som en anspråkslös fåraherde med blott en stav i handen; men Gud skulle göra den staven till en symbol för sin makt. Då Moses en dag förde sina hjordar i närheten av Horeb, Guds berg, såg han en buske i lågor; grenar, lövverk och stam brann, men tycktes likväl inte bli förtärda. Han närmade sig, för att betrakta den underbara synen och fick då höra en röst ur lågan, som nämnde honom vid namn. Han svarade med darrande stämma: 'Ja, här är jag.' Han tillsades, att inte nalkas på ett vanvördigt sätt: Ta av dig dina skor, du står på helig mark. . . . Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.' Det var Han, som hade uppenbarat Sig som förbundets Ängel för fäderna i forna tider. Då skylde Mose sitt ansikte. Han vågade inte se på Gud. rätt

(262)Alla, som träder fram inför Gud, bör uppföra sig på ett ödmjukt och vördnadsfullt sätt. Vi kan komma inför Honom i Jesu namn med tillförsikt, men vi får ej nalkas Honom med förmäten djärvhet, som om Han vore en av våra jämlikar. Det finns sådana, som tilltalar den store och allsmäktige och helige Guden, vilken bor i ett otillgängligt ljus, på samma sätt, som de skulle tilltala en jämlike eller till och med en, som står under dem. Det finns sådana, som i Guds hus uppför sig så, som de inte skulle drista sig till att göra, om de stode inför en jordisk härskare i hans palats. Dessa bör komma ihåg, att de är i Hans närvaro, vilken seraferna tillber och inför vilken änglarna skyler sina ansikten. Man bör visa Gud stor vördnad. Alla, som verkligen är medvetna om hans närvaro, bör falla ned i ödmjukhet inför Honom, och liksom Jakob, då han såg Gud i synen, skall de utropa: "'Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, ja, här är himlens port.'" (Första Moseboken 28:17, Svenska Folk-Bibeln 98.) rätt

(263)Medan Moses stod med vördnad inför Gud, fortsatte Herren att tala: "Jag har länge sett mitt folks lidande i Egypten, och jag har hört deras rop över sina förtryckare, ty jag känner deras plågor. Och jag har stigit ned för att frälsa dem ur egyptiernas våld och föra dem upp från detta land till ett gott och rymligt land, till ett land, som flödar av mjölk och honung. . . . Så gå nu, ty jag vill sända dig till Farao, och för mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten." (King James Version.) rätt

(263)Moses ryggade tillbaka, förvånad och förskräckt över befallningen, och sade: "'Hur skulle en sådan som jag kunna gå till farao och föra israeliterna ut ur Egypten?'" Han fick till svar: "'Jag skall vara med dig, och detta är tecknet som skall visa att det är jag som har sänt dig: när du har fört folket ut ur Egypten skall ni hålla gudstjänst på detta berg.'" rätt

(263)Moses tänkte på de svårigheter han skulle möta, på blindheten, okunnigheten och otron hos sitt folk, av vilket många nästan inte hade någon kännedom om Gud. "'Om jag nu", sade han, "kommer till israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad skall jag då svara?'" Herren svarade honom: rätt

(263)'Jag är den Jag Är.' 'Så skall du säga till Israels barn: Jag Är har sänt mig till er.' (Svenska Folk-Bibeln 98.) rätt

(264)Moses befalldes, att först sammankalla Israels barns äldste, de förnämsta och mest rättsinniga ibland dem, vilka länge hade sörjt över Israels träldom, samt tillkännage för dem budskapet ifrån Gud, med löftet om befrielse. Sedan skulle han träda fram med de äldste inför kungen och säga till honom: rätt

(264)'Herren, hebreernas Gud, har visat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsmarscher ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud.' rätt

(264)Moses blev förvarnad om, att Farao inte skulle samtycka till hans begäran om, att låta Israel gå. Men Guds tjänare fick likväl inte bli modlös; ty Gud skulle bruka detta tillfälle, för att uppenbara Sin makt inför egyptierna och Sitt folk. "Därför skall jag sträcka ut min hand och låta Egypten drabbas av märkliga ting jag skall göra där; sedan kommer han att släppa er." rätt

(264)Han fick även upplysning om de förberedelser, som de skulle göra för sin resa. Herren sade: "Och jag skall göra egypterna så välvilligt stämda mot detta folk att ni inte skall behöva ge er iväg tomhänta. Varje kvinna skall be sina grannfruar och kvinnorna i sitt hushåll om föremål av silver och smycken av guld och om kläder". Egyptierna hade blivit rika genom det arbete, som orättvist blivit utpressat av israeliterna, och då de senare skulle resa till sitt nya hem, hade de rätt att fordra lön för sitt mångåriga arbete. De skulle begära värdefulla saker, som lätt kunde medföras, och Gud skulle ge dem nåd inför egyptierna. De stora under, som skulle utverka deras befrielse, skulle komma att injaga fruktan hos deras förtryckare, så att slavarnas anhållan skulle beviljas. rätt

(264)Moses såg framför sig svårigheter, som för honom tycktes oövervinneliga. Vilket bevis kunde han ge sitt folk på, att Gud verkligen hade sänt honom! "'Men om de," sade han, "inte tror mig och inte lyssnar på mig utan säger att Herren inte har uppenbarat sig för mig?'" Herren gav honom nu några bevis, som gjorde intryck på hans sinne. Han uppmanades, att kasta sin stav på marken. När han gjorde det, "förvandlades" den "till en orm. Mose ryggade tillbaka för den". Han befalldes att fatta tag i honom, och han blev åter en stav i hans hand. Herren bjöd honom, att sticka sin hand innanför manteln. Han lydde, "och när han drog ut den var handen vit som snö av spetälska." Han tillsades, att sticka den innanför manteln igen, och då han drog ut den, fann han, att den var lik den andra. Herren försäkrade Moses genom dessa tecken om, att såväl hans eget folk som Farao skulle inse, att ett väsen, som var mäktigare än kungen i Egypten, uppenbarade Sig ibland dem. rätt

(265)Men Guds tjänare kände sig ännu överväldigad vid tanken på det sällsamma och underbara verk, som förelåg honom. Han anförde nu i sin nöd och fruktan ursäkten, att han saknade flytande talförmåga: "'Förlåt din tjänare, Herre, men jag har inte ordet i min makt. Det har jag aldrig haft, inte heller sedan du talat till mig. Orden kommer trögt och tveksamt.'" Han hade varit borta från Egypten så länge, att han ej var så kunnig i eller kunde uttrycka sig så ledigt på dess språk, som då han bodde i landet. rätt

(265)Herren sade till honom: "'Vem har gett människan hennes mun? Vem är det som gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Herren?" Härtill lades en annan försäkran om gudomligt bistånd: "Gå nu, jag skall själv vara med dig när du talar och lära dig vad du skall säga.'" Men Moses anhöll ännu enträget om, att en skickligare person skulle väljas. I början berodde dessa ursäkter på ödmjukhet och försagdhet; men sedan Herren hade lovat, att undanröja alla svårigheter och ge honom slutlig framgång, visade hans vidhållna tillbakadragenhet och hans klagan över sin oduglighet misstroende mot Gud. Det antydde en fruktan för, att Gud ej kunde göra honom duglig för det stora verk, till vilket Han hade kallat honom, eller att Han inte hade valt den rätte mannen. rätt

(265)Moses blev nu hänvisad till sin äldre bror Aron, som dagligen hade brukat det egyptiska språket och kunde tala det fullkomligt. Han upplystes om, att Aron skulle komma honom till mötes. De ord, som Herren därpå uttalade, var en obetingad befallning: rätt

(266)Tala med honom och lägg orden i hans mun. Jag skall själv vara med både dig och honom när ni talar och visa er vad ni skall göra. Han skall tala till folket för din räkning; så blir han din mun och du blir hans gud. Och staven skall du ha i handen, det är med den du skall utföra tecknen.' Han kunde ej göra ytterligare motstånd; ty alla grunder för någon ursäkt var avlägsnade. rätt

(266)Då den gudomliga befallningen gavs till Moses, kände han misstroende mot sig själv, hade ett svårt målföre och var rädd. En stark förnimmelse av sin oförmåga, att vara Guds språkrör inför Israel, överväldigade honom. Men sedan han en gång åtagit sig verket, vinnlade han sig om det av hela sitt hjärta och satte all sin lit till Herren. På grund av storheten hos hans uppdrag, togs hans förnämsta själskrafter i anspråk. Gud välsignade hans beredvilliga lydnad, och han blev vältalig, hoppfull, lugn samt skickliggjord för det största kall, som någonsin getts en människa. Detta är ett exempel på, vad Gud gör, för att stärka deras karaktär, vilka helt förlitar sig på Honom och utan förbehåll efterkommer Hans befallningar. rätt

(266)En person erhåller kraft och duglighet, då han ikläder sig de ansvar, som Gud ålägger honom, och av hela sitt hjärta söker att bereda sig för att rätt utföra dem. Den person, som förtröstar på den gudomliga kraften och troget utför sitt verk, skall uppnå sann storhet, även om han är i ringa ställning och har begränsad förmåga. Hade Moses förlitat sig på sin egen styrka och vishet samt ivrigt tagit emot det stora uppdraget, skulle han ha ådagalagt, att han var helt och hållet oduglig för ett sådant verk. Den omständigheten, att en person känner sin svaghet, bevisar åtminstone i någon mån, att han inser storheten hos det verk, som blivit honom tilldelat, och att han tänker söka råd och styrka hos Gud. rätt

(267)Moses återvände till sin svärfar samt tillkännagav, att han önskade besöka sina bröder i Egypten. Jetro samtyckte härtill och välsignade honom, sägande: "Gå i frid!" (Svenska Folk-Bibeln 98). Moses begav sig i väg med sin hustru och sina barn. Av fruktan för, att dessa ej skulle tillåtas åtfölja honom, hade han inte vågat yppa ändamålet med sin resa. Men innan han anlände till Egypten, ansåg han själv det vara bäst för deras egen trygghet, att de sändes tillbaka till hemmet i Midjan. rätt

(267)En av de främsta orsakerna till, att Moses kände en sådan motvilja, för att återvända till Egypten, var en hemlig fruktan för Farao och egyptierna, vilkas vrede hade blivit uppväckt emot honom fyrtio år förut. Men sedan han börjat att lyda den gudomliga befallningen, uppenbarade Herren för honom, att hans fiender var döda. rätt

(267)På vägen från Midjan fick Moses en överraskande och förskräcklig varning om Herrens misshag. En ängel uppenbarade sig för honom på ett hotande sätt, som om han genast skulle döda honom. Ängeln förklarade ej sitt uppförande för Moses; men denne kom ihåg, att han hade ringaktat en av Guds förordningar. Han hade nämligen gett efter för sin hustrus föreställningar och försummat, att omskära sin yngste son. Han hade inte uppfyllt villkoret, genom vilket hans barn kunde bli berättigat till välsignelserna i Guds förbund med Israel. Och en sådan försumlighet å deras utvalde ledares sida kunde ej annat, än hos folket förminska kraften av den gudomliga föreskriften. Sippora, som fruktade, att hennes make skulle bli dödad, utförde själv ceremonin, och ängeln tillät då Moses, att fortsätta sin resa. Under utförandet av sin mission till Farao skulle Moses försättas i en farlig ställning, och hans liv kunde endast bevaras, genom att heliga änglar vakade över honom. Men om han försummade en känd plikt, skulle han ej vara trygg; ty Guds änglar kunde då ej skydda honom. rätt

(267)Under nödens tid strax före Kristi andra ankomst kommer de rättfärdiga att bevaras genom de himmelska änglarnas tjänst; men den som överträder Guds lag, kommer ej att vara säker. Änglarna kommer då inte att kunna beskydda dem, som ringaktar en av de gudomliga föreskrifterna. rätt

nästa kapitel