| Patriarker och profeter kapitel 23. Från sida 268. Från sida 257 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(268)23. Plågorna över Egypten (268)Moses hade även fått i uppdrag, att framföra ett budskap till kungen. De två bröderna trädde in i Faraos palats som sändebud från konungarnas Konung, och de talade i Hans namn: "'Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk så att de kan fira högtid i öknen till min ära.'" rätt (268)'Vem är Herren? Skulle jag släppa Israel därför att han befaller det?, frågade kungen. Jag känner inte Herren, och Israel tänker jag inte släppa.' rätt (268)De svarade honom: "'Hebreernas Gud har visat sig för oss. Låt oss gå tre dagsmarscher ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud. Annars kommer han över oss med pest eller svärd.'" rätt (268)Kungen hade redan fått höra talas om dem och om det intresse, som de väckte ibland folket. Hans vrede blev upptänd. "'Mose och Aron, varför vill ni hålla folket borta från arbetet?", sade han. "Tillbaka till era dagsverken!'" Riket hade redan lidit förlust på grund av dessa främlingars inblandning. Vid tanken härpå tillade han: "'De är redan fler än landets egen befolkning, och ni vill att de skall slippa arbeta!'" rätt (269)Israeliterna hade under sin träldom i viss utsträckning glömt bort Guds lag, och de hade överträtt dess föreskrifter. De hade i allmänhet vanhelgat Sabbaten; ty deras uppdragsgivares krav gjorde det synbarligen omöjligt för dem att hålla den. Men Moses hade kungjort för sitt folk, att lydnad mot Gud vore det första villkoret för befrielse, och de bemödanden man gjorde, för att återuppliva Sabbatens iakttagande, hade uppmärksammats av deras förtryckare!* (269)Kungen, som blivit alldeles uppskrämd, misstänkte att israeliterna tänkte avsäga sig hans tjänst. Missnöjet var följden av sysslolöshet; han skulle se till, att de ej finge tid till, att lägga farliga planer! Han vidtog därför genast mått och steg, för att göra deras träldom svårare och tillintetgöra deras frihetsanda samt lät samma dag utge befallningar om, att pålägga dem grymmare och mera förtryckande arbete. Det vanligaste byggnadsmaterialet i landet var soltorkat tegel. De finaste byggnadernas murar uppfördes med detta och kläddes sedan med sten, och ett stort antal slavar var sysselsatta med, att tillverka tegel. Eftersom skuren halm blandades med leran, för att hålla ihop den, fordrades ganska mycket halm för arbetet. Kungen befallde nu, att arbetarna ej skulle få mer halm, utan att de själva måste skaffa sig den, men att de likväl måste tillverka lika mycket tegel som förut. rätt (269)Denna befallning åstadkom stor nöd bland israeliterna överallt i landet. De egyptiska fogdarna hade ibland hebréerna utnämnt förmän över folket. Dessa förmän var ansvariga för arbetet, som utfördes av dem, vilka stod under deras uppsikt. När kungens förordning blev gällande, spred folket sig över hela landet, för att samla stubb, i stället för halm. Dock kunde de inte utföra så mycket arbete som förut, och på grund av denna oförmåga blev de hebréiska förmännen grymt slagna. rätt (270)Dessa förmän trodde, att deras förtryck kom ifrån fogdarna och inte ifrån kungen själv, och de gick till honom, för att beklaga sin nöd. Farao besvarade deras protest med en smädelse: "'Lata, det är vad ni är! Därför säger ni att ni vill gå och offra till Herren." De befalldes, att gå tillbaka till sitt arbete med förklaringen, att deras dagsarbete ej skulle minskas det ringaste. När de gick ut, träffade de Moses och Aron, och de ropade till dem: "Må Herren se vad ni gör och straffa er! Det är ert fel att farao och hans hovmän inte tål oss längre. Ni har satt vapen i händerna på dem, så att de kan döda oss.'" rätt (270)Då Moses hörde dessa beskyllningar, blev han synnerligen bekymrad; folkets lidande hade ökat betydligt. Ett förtvivlans rop steg upp från gamla och unga över hela landet, och alla förenade sig i, att anklaga honom för den olyckliga förändringen i deras belägenhet. I sin stora själsångest vände han sig till Gud och sade: "'Herre, varför handlar du så illa mot detta folk? Varför skickade du mig? Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har han misshandlat dem. Du har inte gjort något för att rädda ditt folk!'" Gud svarade honom: "'Nu skall du få se vad jag skall göra med farao: han skall tvingas att släppa dem, tvingas att driva dem ut ur sitt land.'" Han blev åter påmind om förbundet, som Gud hade upprättat med hans fäder, och försäkrad om, att det skulle uppfyllas. rätt (270)Under israeliternas långvariga träldom i Egypten hade det alltid funnits några, som tillbad Jehova. Dessa bedrövades starkt av, att deras barn dagligen måste bevittna de hedniska styggelserna och även böja sig ned för de falska gudarna. I sin nöd ropade de till Herren om befrielse från det egyptiska oket, så att de kunde undkomma avguderiets fördärvliga inflytande. De dolde inte sin tro, utan förklarade för egyptierna, att föremålet för deras gudsdyrkan var himmelens och Jordens Skapare, den ende sanne och levande Guden. De framställde bevisen för Hans existens och makt ända från skapelsen ned till Jakobs dagar. Egyptierna hade sålunda tillfälle, att bli bekanta med hebréernas religion; men då de vägrade att bli undervisade av sina slavar, sökte de att förföra Guds tillbedjare genom löften om belöning, och, när detta misslyckades, genom hotelser och grymhet. rätt (271)De äldste bland Israels barn försökte, att uppehålla sina bröders avtynande tro, genom att påminna dem om löftena, som blivit givna till deras fäder, och om Josefs profetiska ord strax före sin död, då han förutsade deras befrielse ur Egypten. Några aktade på orden och trodde; andra, som betraktade de aktuella förhållandena, vägrade att hoppas. Då egyptierna fick upplysning om det, som avhandlades ibland slavarna, begabbade de deras hopp och förnekade övermodigt deras Guds makt. De hänvisade till, att israeliterna befann sig i slaveri och sade hånande: "Om er Gud är rättvis och barmhärtig och har större makt än de egyptiska gudarna, varför ser han inte till, att ni blir ett fritt folk?" De gjorde dem uppmärksamma på deras eget tillstånd. De tillbad gudomligheter, som israeliterna benämnde falska gudar, och likväl var de ett rikt och mäktigt folk. De förklarade, att deras gudar hade gjort dem framgångsrika och givit dem israeliterna till tjänare, och de yvdes över sin förmåga, att kunna förtrycka och förgöra Jehovas tillbedjare. Farao själv påstod skrytsamt, att hebréernas Gud inte kunde befria dem ur hans händer. rätt (271)Dylika ord tillintetgjorde förhoppningarna hos många av israeliterna. De tyckte, att förhållandet var ungefär såsom egyptierna hade framställt det. Det var sant, att de var slavar och måste uthärda vadhelst deras grymma fogdar behagade pålägga dem. Deras barn hade blivit förföljda och dödade och deras egna liv var en börda. De tillbad likväl himmelens Gud. Om Jehova verkligen vore större än alla gudar, skulle Han säkerligen inte låta dem på detta vis förbli i träldom hos avgudadyrkare. Men de, som var trogna mot Gud, insåg, att det var på grund av Israels avvikelse från Gud – på grund av deras benägenhet, att gifta sig med hedningar och sålunda bli förledda till avguderi – som Herren hade låtit dem bli slavar, och de försäkrade sina bröder, att Han snart skulle krossa sönder förtryckarens ok. rätt (272)Hebréerna hade väntat sig, att de skulle få sin frihet utan någon särskild trosprövning eller utan något verkligt lidande eller betryck. Men de var ännu inte beredda på befrielsen. Deras tro på Gud var svag, och de var ej villiga, att tålmodigt uthärda sitt lidande, till dess Han skulle anse det lämpligt att hjälpa dem. Många var nöjda med, att bli kvar i slaveriet, i stället för att genomgå de svårigheter, som var förenade med flyttningen till ett främmande land, och andras seder och bruk hade blivit så lika egyptiernas, att de föredrog att bo i Egypten. Därför befriade Herren dem inte vid den första uppenbarelsen av Sin makt inför Farao. Han ledde händelserna så, att den tyranniska andan hos Egyptens kung mer skulle fullständigt utvecklas och även för att uppenbara Sig för Sitt folk. Då det skådade Hans rättvisa, makt och kärlek, skulle det föredra att lämna Egypten och ägna sig åt Hans tjänst. Moses' uppdrag skulle ha blivit mycket lättare, om inte många av israeliterna varit så fördärvade, att de ej önskade att lämna Egypten. rätt (272)Herren befallde Moses, att åter gå till folket och upprepa löftet om befrielse, med en ny försäkran om Guds nåd. Han gick såsom han blev befalld, men de ville ej höra honom. Skriften säger: "tyngda av sitt hårda arbete orkade de inte lyssna." Herren sade åter till Moses: "'Gå till farao, konungen av Egypten, och säg att han skall låta israeliterna lämna landet.'" Han svarade helt modlös: "'När inte israeliterna lyssnar till mig, varför skulle då farao lyssna". Han blev då tillsagd att ta Aron med sig samt träda fram inför Farao och åter begära, "att han skall låta israeliterna lämna landet.'" rätt (273)Moses upplystes om, att kungen inte skulle samtycka, förrän Gud hemsökt Egypten med stora straffdomar samt fört ut Israels barn genom en tydlig uppenbarelse av Sin makt. Innan en plåga pålades, skulle Moses beskriva dess natur och verkningar, så att kungen kunde undkomma den, om han önskade. Varje straffdom, som förkastades, skulle följas av en än svårare, till dess kungens stolta hjärta bleve ödmjukat och han ville erkänna himmelens och Jordens Skapare som den sanne och levande Guden. Herren ville ge egyptierna tillfälle att iaktta, hur fåfäng deras stora mäns vishet var, hur svag deras gudars kraft, när de motsatte sig Hans bud. Han skulle straffa det egyptiska folket för dess avgudadyrkan samt förstumma dess skryt över de välsignelser, som det erhållit från sina maktlösa gudomligheter. Gud skulle förhärliga Sitt eget namn, så att andra folk skulle komma att frukta Honom, då de finge höra om Hans makt och stora gärningar, och att Hans eget folk kunde vända sig ifrån sitt avguderi och ägna Honom en ren gudstjänst. rätt (273)Moses och Aron trädde åter in i den egyptiske kungens prydliga salar. Där stod de två representanterna för det i slaveri försänkta släktet, omgivna av höga pelare och glänsande prydnader, av rika målningar och uthuggna bilder av hedniska gudar, inför kungen över det mäktigaste rike, som då fanns på Jorden, för att upprepa Guds bud angående Israels barns befrielse. Kungen begärde, att få se ett underverk som bekräftelse på deras gudomliga fullmakt. Moses och Aron hade blivit upplysta om, hur de skulle handla, i händelse en sådan begäran framställdes, och Aron tog nu staven och kastade den på golvet inför Farao, och staven förvandlades till en orm. Kungen skickade efter "sina visa män och trollkarlar", vilka "var och en kastade sin stav, och stavarna blev till ormar. Men deras stavar uppslukades av Arons stav." Då förklarade kungen, som nu blev ändå mer hårdnackad än förut, att hans spåmän var jämlika Moses och Aron i förmåga, och han anklagade Herrens tjänare för att vara bedragare samt ansåg sig tryggt kunna motstå deras fordringar. Men ehuru han förkastade deras budskap, hindrades han likväl av Guds makt från att göra dem skada. rätt (274)Det var Gud, som utförde de underverk, vilka Moses och Aron visade inför Farao, och inte något inflytande eller någon kraft, som de själva ägde. Ändamålet med dessa tecken och under var, att övertyga Farao om, att den store "Jag Är" hade sänt Moses, och att det var kungens plikt, att släppa Israels barn, så att de kunde tjäna den sanne Guden. Spåmännen visade även tecken och under; ty de verkade inte bara genom sin egen skicklighet, utan även medelst Satans, sin guds, kraft, som bistod dem till att göra efter Jehovas verk. rätt (274)Spåmännen förvandlade inte i verkligheten sina stavar till ormar, utan de frambringade denna synvilla genom trollkonst och genom den store bedragarens hjälp. Satan ägde inte förmåga, att förvandla stavarna till verkliga ormar. Även om mörkrets furste äger en fallen ängels hela vishet och makt, har han likväl inte förmåga, att skapa eller ge liv; detta kan endast Gud göra. Men allt, som Satan hade förmåga att göra, det gjorde han, och han frambragte en efterapning. Stavarna förvandlades till ormar i människornas åsyn, och Farao och hans hov trodde, att de var verkliga ormar. Till utseendet fanns det ingen skillnad mellan dem och den orm, som Moses frambringade. Och fastän Herren lät den verkliga ormen uppsluka de falska, ansåg likväl Farao, att detta ej skedde genom Guds kraft, utan var följden av ett slags trollkonst, som var överlägsen hans tjänares. rätt (274)Farao önskade att rättfärdiga sitt envisa motstånd mot den gudomliga befallningen, och därför sökte han någon förevändning, för att kunna ringakta de underverk, som Gud utförde genom Moses. Satan försåg honom med just det, som han åstundade. Genom det verk, som Satan utförde genom spåmännen, förmådde han egyptierna till att tro, att Moses och Aron ej var annat, än trollkarlar och spåmän, och att det budskap de framställde ej förtjänade att beaktas, som om det vore från ett högre väsen. Sålunda vann Satans efterapning sitt ändamål, nämligen att uppmuntra egyptierna i deras uppror och förmå Farao till, att förhärda sitt hjärta mot överbevisning. Satan ville också rubba Moses' och Arons tro på sin missions gudomliga ursprung, så att hans tjänare kunde få råda. Han önskade inte, att Israels barn skulle befrias ur slaveriet, för att tjäna den sanne Guden. rätt (275)Men genom de under, som Satan utförde med hjälp av spåmännen, avsåg han ett än viktigare ändamål. Han visste fullt väl, att Moses, som befriade Israels barn från träldomsoket, var en bild på Kristus, som skulle befria människosläktet från syndens herravälde. Han visste, att när Kristus skulle komma att framträda, skulle Han utföra stora underverk som bevis inför världen på, att Gud hade sänt Honom. Satan fruktade för Hans makt. Med sin efterapning av Guds verk genom Moses hoppades han, att inte bara kunna förhindra Israels barns befrielse, utan även att under kommande tidsåldrar utöva ett inflytande, som skulle omstörta tron på Kristi underverk. Satan söker ständigt att efterapa Kristi verk och att stadfästa sin egen makt och sina egna anspråk. Han förmår människorna att tro, att Kristi underverk utfördes genom mänsklig skicklighet och makt. Hos många omstörtar han sålunda tron på Kristus som Guds Son och leder dem till, att förkasta de erbjudanden om nåd, som ges dem genom återlösningsplanen. rätt (275)Moses och Aron fick befallning om, att nästa morgon gå till flodstranden, dit kungen brukade bege sig. Eftersom Nilens översvämning var upphovet till hela Egyptens bördighet och välstånd, tillbad man floden som en gud, och kungen gick dagligen dit, för att förrätta sin andakt. De två bröderna upprepade där ånyo sitt budskap för honom och sedan sträckte de ut staven och slog på vattnet. Den heliga strömmen förvandlades till blod, fiskarna dog, och vattnet blev illaluktande. Vattnet i husen, som förvarades i behållare, förvandlades likaledes till blod. Men "de egyptiska siarprästerna åstadkom samma sak genom sin svartkonst", och Farao "återvände hem; inte heller nu lät han sig påverkas." Plågan varade under sju dagar, men den hade ingen inverkan på kungen. rätt (276)Staven sträcktes åter ut över vattnet, och grodor kom upp ur floden och spred sig i hela landet. De trängde in överallt i husen och tog sovrummen och även bakugnarna och baktrågen i besittning. Egyptierna betraktade grodan som ett heligt djur, och de ville inte döda den; men de slemmiga plågodjuren hade nu blivit odrägliga. De översvämmade även Faraos palats, och kungen väntade otåligt på, att de skulle avlägsnas. Spåmännen tycktes också ha frambragt grodor; men de kunde inte skaffa bort dem. Då Farao såg detta, kände han sig något förödmjukad. Han kallade dit Moses och Aron och sade: "'Be till Herren att han befriar mig och mitt folk från grodorna. Då skall jag släppa folket, att de kan offra till Herren.'" Sedan de påmint kungen om hans förra skryt, bad de honom bestämma, vid vilken tid de skulle be om plågans avlägsnande. Han fastställde följande dag, eftersom han hoppades, att grodorna under tiden skulle försvinna av sig själva, och att han sålunda skulle kunna undkomma den svåra förödmjukelsen, att underkasta sig Israels barns Gud. Men plågan fortsatte till den bestämda tiden, då grodorna dog över hela Egypten; men deras ruttnande kroppar, som låg kvar, förpestade luften. rätt (276)Herren kunde ha låtit grodorna förvandlas till stoft på ett ögonblick; men Han gjorde det inte, för att kungen och hans folk inte skulle säga, att grodorna blivit avlägsnade genom trolldom liknande den, som spåmännen utförde. Grodorna dog, och man lade dem i högar. Kungen och hela Egypten hade här bevis, som deras bedrägliga resonerande inte kunde bestrida, att detta verk inte utfördes genom trollkonst, utan var en straffdom från himmelens Gud. rätt (276)När farao såg att hemsökelsen var över förhärdade han sig. Aron räckte på Guds befallning ut sin hand, och stoftet på jorden blev förvandlat till mygg över Egyptens hela land. Farao uppmanade spåmännen, att göra detsamma, men de kunde inte. Härav såg man, att Guds verk var överlägset Satans. Spåmännen själva sade: 'Detta är Guds finger'; men kungen förblev obeveklig. rätt (277)Böner och varningar var fruktlösa, och en annan straffdom pålades. Tiden, då plågan skulle infalla, blev förutsagd, så att man ej kunde säga, att den kommit av en händelse. Flugor uppfyllde husen och översvämmade marken, så att "hela Egypten hemsöktes av flugorna." Dessa flugor var stora och giftiga, och människor och djur led svårt av deras styng. Enligt förutsägelsen, sträckte sig denna plåga inte till landet Goshen. rätt (277)Farao gav nu israeliterna tillåtelse, att offra i Egypten; men de vägrade att godta sådana villkor. "'Det är omöjligt", sade Moses. "Vårt offer till Herren, vår Gud, skulle väcka egypternas avsky. Om vi mitt för ögonen på dem förrättar ett offer som de finner avskyvärt kommer de säkert att stena oss." De djur, som hebréerna måste offra, var sådana, som egyptierna ansåg för heliga; och man höll dessa djur i så stor vördnad, att om någon händelsevis dödade ett av dem, blev han straffad med döden. Det vore omöjligt för hebréerna, att tillbe i Egypten, utan att misshaga sina herrar. Moses föreslog åter, att de skulle få gå tre dagsmarscher ut i öknen. Kungen samtyckte härtill och uppmanade Guds tjänare, att be om plågans avlägsnande. De lovade också att göra detta, men varnade honom, att han inte skulle handla bedrägligt mot dem. Plågan upphörde, men kungens hjärta hade blivit så förhärdat genom hans motsträvighet, att han fortfarande vägrade att släppa dem. rätt (277)En ändå svårare plåga följde: pest bröt ut ibland egyptiernas boskap, som var ute på fälten. Både de heliga djuren och, lastdjuren – kor, oxar och får, hästar, kameler och åsnor – dog. Det var klart uttalat, att hebréerna skulle slippa denna plåga; och då Farao sände budbärare till israeliternas hem, fann han att Moses' framställning var sann. "Av israeliternas boskap dog inte ett enda djur." Kungen var dock fortfarande omedgörlig. rätt (278)Moses befalldes därnäst, att ta sot från en smältugn och "kasta upp det i luften mitt framför farao." Denna handling var väldigt betydelsefull. Under bilden av en rykande ugn och en eldslåga hade Gud fyra hundra år före denna tid visat Abraham det förtryck hans folk skulle komma att utstå. Han hade förklarat, att Han skulle hemsöka dess förtryckare med straffdomar, samt att fångarna sedan skulle dra ut med stor egendom. Israel hade länge försmäktat i lidandets ugn i Egypten. Genom denna handling försäkrade Moses dem, att Gud behöll i minnet Sitt förbund, och att tiden för deras befrielse hade kommit. rätt (278)Då sotet kastades upp i luften, bredde de fina stoftkornen ut sig över hela landet Egypten, och varhelst de föll, förorsakade de, att bölder och blemmor slog upp "på människor och boskap." Prästerna och spåmännen hade hittills uppmuntrat Farao till att vara motsträvig, men nu hade en straffdom blivit pålagd, som drabbade även dem. De var besmittade av en äcklig och smärtsam sjukdom, medan den makt de berömt sig av endast gjorde dem föraktliga, och de kunde ej längre motsätta sig Israels barns Gud. Det visades för hela folket, hur dåraktigt det var att förtrösta på spåmännen, när dessa inte ens kunde skydda sig själva. rätt (278)Men Faraos hjärta blev än mer förhärdat. Herren sände nu ett bud till honom och sade: "Denna gången skall jag låta alla mina plågor drabba dig själv och över dina tjänare och ditt folk, och då skall du inse att ingen på jorden är som jag. . . . Men jag har skonat dig för att visa dig min makt". Härmed menas inte, att Gud hade låtit honom leva för denna saks skull, utan Hans försyn hade lett händelserna så, att han upphöjdes på tronen vid samma tid, som blivit bestämd för Israels barns befrielse. Trots att denne övermodige tyrann hade förverkat Guds nåd genom sina brott, hade likväl hans liv blivit bevarat, för att Herren på grund av hans halsstarrighet kunde visa Sina under i Egyptens land. Guds försyn bestämmer händelsernas gång. Han kunde ha upphöjt på tronen en barmhärtig kung, som inte skulle ha vågat att motsätta sig den gudomliga maktens uppenbarelser. Men då hade inte Herrens beslut blivit utförda. Han hade låtit Sitt folk utstå egyptiernas grymhet och förtryck, för att det inte skulle bli bedraget angående avguderiets förnedrande inflytelse. I sitt handlingssätt mot Farao uppenbarade Herren Sitt hat till avguderiet och Sitt beslut, att straffa grymhet och förtryck. rätt (279)Gud hade sagt om Farao: "jag skall göra honom hård och obeveklig så att han inte släpper folket." – Andra Moseboken 4:21. Ingen övernaturlig kraft brukades, för att förhärda kungens hjärta. Gud framställde för Farao de tydligaste bevis på Sin kraft; men kungen vägrade envist att ge akt på ljuset. Varje förevisning av den gudomliga makten, som han förkastade, gjorde honom än mera trotsig i sitt uppror. De upprorsfrön, vilka han sådde, då han förkastade det första underverket, gav nu sin skörd. Allt eftersom han fortsatte sitt halsstarriga handlingssätt, blev hans hjärta allt mer och mer förhärdat, till dess han måste skåda de förstföddas kalla, döda kroppar. rätt (279)Gud talar till människorna genom Sina tjänare, som varnar och tillrättavisar dem för synder. Han ger varje person tillfälle att rätta till sina fel, innan de blir en del av karaktären; men om någon vägrar att bli tillrättavisad, träder inte den gudomliga kraften emellan, för att motverka följden av hans egen handling. Han finner det vara lättare att upprepa den; han förhärdar hjärtat emot den Helige Andes inflytande. Om han än vidare förkastar ljuset, försätter han sig i ett tillstånd, i vilket ett mycket starkare inflytande ej kan göra något varaktigt intryck på honom. rätt (279)Den, som en gång har vikit för frestelsen, viker mera villigt den andra gången. Varje upprepande av synden förminskar hans motståndskraft, fördunklar hans syn och kväver hans överbevisning om rätt och orätt. Varje njutningsfrö, som blivit sått, skall bära frukt. Gud utför ej något underverk, för att hindra skörden. "Vad man sår får man också skörda." – Galaterbrevet 6:7. Den, som visar en otrogen dristighet, en slö likgiltighet för den gudomliga sanningen, skördar blott det, som han själv har sått. Det är på grund härav, som många personer med stor likgiltighet kan lyssna till sanningar, som en gång gjorde ett djupt intryck på dem. De sådde försummelse och motstånd mot sanningen, och skörden, som de inbärgar, är av samma natur. rätt (280)De, som lugnar ett brottsligt samvete med tanken, att de kan förändra en syndig vandel, när de vill – att de lättsinnigt kan bemöta nådens inbjudningar och likväl åter bli mottagliga för heliga intryck – sätter därigenom sitt liv på spel. De tror, att de, sedan de tjänat den store upprorsstiftaren, i ett ögonblick av den yttersta nöd kan växla herrar. Men detta är inte så lätt gjort. Erfarenheten, uppfostran, utbildningen av ett liv i syndig njutning, har så grundligt format karaktären, att de då inte kan ta emot Kristi avbild. Om inget ljus hade lyst på deras stig, skulle förhållandet ha varit annorlunda. Nåden kunde träda emellan och ge dem ett tillfälle, att anta hennes anbud; men då de länge föraktat och förkastat ljuset, skall det slutligen tas bort från dem. rätt (280)Farao blev därefter hotad med en plåga av hagel och varnad så här: "Låt därför ta in din boskap och allt vad du har ute på fälten. Alla som är kvar utomhus och inte har kommit under tak, både människor och djur, skall träffas av haglet och dö.'" Regn eller hagel föll sällan i Egypten, och en sådan storm, som den här förutsagda, hade man aldrig skådat förut. Ryktet därom utbredde sig hastigt, och alla, som trodde Herrens ord, samlade in sin boskap, medan de, som föraktade varningen, lämnade kreaturen ute på marken. Alltså visade Gud Sin nåd mitt under straffdomen. Folket prövades, och det visades, hur många uppenbarelsen av Guds makt hade påverkat till, att frukta Honom. rätt (281)Den förutsagda stormen inträffade – åska och hagel tillika med ljungeld, "ett så våldsamt oväder hade inte drabbat Egypten så länge människor funnits där. Överallt i landet slog haglet ner allt som fanns utomhus, både människor och djur; det slog ner alla växter ute på fälten och förstörde alla träd." Ruin och ödeläggelse utmärkte den fördärvande ängelns väg. Endast landet Goshen blev skonat. Det uppenbarades för egyptierna, att Jorden står under den sanne Gudens herravälde, att elementen lyder Hans röst, och att blott den är trygg, som hörsammar och lyder Honom. rätt (281)Alla människor i Egypten bävade vid den förskräckliga utgjutelsen av Guds straffdom. Farao kallade skyndsamt på de två bröderna och utbrast: "'Den här gången erkänner jag min skuld. Det är Herren som har rätt, och jag och mitt folk har orätt. Be för oss till Herren; nu har vi fått nog av hans åska och hagel. Jag låter er gå. Ni behöver inte bli kvar här längre.'" Moses svarade honom: "'När jag kommer ut ur staden skall jag lyfta mina händer i bön till Herren. Åskan skall tystna och haglet sluta. Då skall du inse att jorden tillhör Herren. Jag vet att du och dina hovmän ännu inte fruktar Herren Gud.'" rätt (281)Moses visste, att striden inte var avslutad. Faraos bekännelser och löften berodde inte på någon grundlig förändring i hans sinne eller hjärta, utan förskräckelse och ängslan framtvingade dem från honom. Moses lovade likväl, att efterkomma eller följa hans begäran; ty han ville ej ge honom någon anledning till, att fortfarande visa sin halsstarrighet. Profeten gick ut, obekymrad om stormens häftighet, och Farao och hela hans härskara bevittnade Jehovas förmåga, att bevara Sitt sändebud. Sedan Moses gått ut ur staden, sträckte han ut "sina händer i bön till Herren. Då slutade det att åska och hagla, och hällregnet upphörde." Men så snart kungen hämtat sig ifrån sin fruktan, förhärdades hans hjärta som förut. rätt (281)Då sade Herren till Moses: "'Gå till Farao. Jag har själv förhärdat honom och hans män för att jag skall kunna göra dessa tecken mitt ibland dem och för att du skall berätta för dina barn och barnbarn hur jag for fram med egypterna och hur jag gjorde mina tecken bland dem. Så skall ni inse att jag är Herren.'" Herren uppenbarade Sin makt, för att befästa Israels barns tro på Honom som den ende sanne Guden. Han ville ge omisskännliga bevis på den skillnad, som Han gjorde mellan dem och egyptierna, och Han skulle låta alla folk veta, att hebréerna, vilka de hade föraktat och förtryckt, stod under den himmelske Gudens beskydd. rätt (282)Moses varnade kungen, att om han fortfarande vore motspänstig, skulle en plåga av gräshoppor sändas. Gräshopporna skulle täcka landets yta samt äta upp allt grönt, som fanns kvar. De skulle uppfylla husen och även palatset. Gräshopporna skulle utgöra en plåga, sade han, som varken "dina fäder och dina förfäder skådat från den dag de blev bofasta till denna dag.'" rätt (282)Faraos rådgivare blev bestörta. Folket hade lidit en stor förlust, genom att dess boskap hade omkommit, många hade mist livet genom haglet, skogarna var förstörda och grödan fördärvad. De förlorade hastigt allt, som de hade vunnit genom hebréernas arbete. Hela landet hotades av hungersnöd. Furstarna och hovmännen samlade sig omkring kungen och frågade i vredesmod: "'Hur länge skall den mannen få dra olycka över oss? Släpp i väg dem, så att de kan offra åt Herren, sin gud! Har du ännu inte förstått att Egypten går mot sin undergång?'" rätt (282)Moses och Aron blev åter kallade inför kungen, och denne sade till dem: "'Gå, och frambär offer åt Herren, er gud. Men vilka är det som skall gå?'" rätt (282)Moses svarade honom: "'Vi går både unga och gamla'", "'vi går med våra söner och våra döttrar, med våra får och våra kor, eftersom vi skall fira en högtid till Herrens ära.'" rätt (282)Kungen blev upptänd av vrede. "'Ja, nog skulle Herren vara er nådig", utropade han, "om jag lät er gå med kvinnor och barn – där ser man att ni har onda avsikter. Nej, ni män får ge er i väg ensamma för att frambära offer åt Herren. Det är ju det ni har bett om.' Och så jagade man bort dem från faraos hov." Farao hade sökt, att fördärva israeliterna genom hårt arbete, men nu föregav han sig känna ett stort intresse för deras välbefinnande och visa omsorg om deras barn. Hans verkliga avsikt var, att behålla kvinnorna och barnen som borgen för, att männen skulle återvända. rätt (283)Moses sträckte ut sin stav över landet, och en östanvind blåste och förde gräshopporna med sig. "Så många gräshoppor har aldrig skådats och kommer aldrig att skådas." De uppfyllde luften, så att landet blev förmörkat, och de förtärde allt grönt, som fanns kvar. Farao sände efter profeterna med hast och sade: "'Jag har förbrutit mig mot Herren, er gud, och mot er. Förlåt mig nu denna enda gång vad jag har gjort, och be till Herren, er gud, att han befriar mig från denna dödliga plåga.'" De gjorde detta, och en stark västanvind förde bort gräshopporna mot Röda Havet. Kungen framhärdade likväl i sitt envisa beslut. rätt (283)Folket i Egypten var nära att förtvivla. Plågorna, för vilka det redan varit utsatt, tycktes vara nästan outhärdliga, och det hyste fruktan för framtiden. Det hade dyrkat Farao som sin guds ställföreträdare, men många var nu övertygade om, att han motsatte sig en makt, som kunde använda alla naturkrafter till att utföra Sin vilja. De hebréiska slavarna, som så märkvärdigt gynnades, blev mer och mer förvissade om befrielse. Deras fogdar vågade inte förtrycka dem som förut. Man fruktade överallt i Egypten, att det i slaveri hållna släktet skulle resa sig och hämnas sina oförrätter. Överallt frågade man med dämpad röst: Vad skall ske härnäst? rätt (283)Plötsligt utbredde sig över landet ett mörker, som var så tjockt och svart, att man tycktes kunna "ta på det.'" Folket berövades inte bara ljuset, utan luften blev så tryckande, att det var svårt att andas. "Människorna kunde inte se varandra eller gå någonstans på tre dagar. Men överallt där israeliterna bodde var det ljust." Solen och Månen dyrkades av egyptierna, och folket samt dess gudar blev genom detta hemlighetsfulla mörker bestraffade på samma sätt av den makt, som hade åtagit sig slavarnas sak.* Men även om denna straffdom var så fruktansvärd, var den likväl ett bevis på Guds medlidsamhet och Hans ovillighet att förgöra. Han ville låta folket få tid till, att betänka sina synder och bättra sig, innan Han förde över det den sista och förfärligaste av plågorna. (284)Fruktan pressade slutligen fram ytterligare ett medgivande från Farao. Vid slutet av den tredje mörka dagen sände han efter Moses och lovade, att folket skulle få avlägsna sig, förutsatt att det lämnade sina boskapshjordar kvar i landet. "Inte en klöv får bli kvar!", sade den beslutsamme hebrén. "Vad vi skall offra åt Herren vet vi inte själva förrän vi kommer fram.'" Kungen kunde ej längre behärska sin vrede. "'Gå din väg", utropade han, "och se till att du aldrig mer kommer inför mina ögon! Om du gör det skall du dö.'" rätt (284)'Du har rätt', svarade Moses honom, 'jag skall aldrig mer komma inför dina ögon!' Mose betraktades som en stor man i Egypten, både av faraos hovmän och av folket. Egyptierna betraktade Moses med vördnad. Kungen vågade icke göra honom någon skada; ty folket trodde, att han allena ägde makt, att avlägsna plågorna. Det önskade, att israeliterna skulle få tillåtelse att lämna Egypten. Det var kungen och prästerna, som till det yttersta motsatte sig Moses' fordringar. rätt |