| Patriarker och profeter kapitel 26. Från sida 302. Från sida 291 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(302)26. Från Röda Havet till Sinai (302)Men de reste tre dagar utan att finna något vatten; och förrådet, som de tagit med sig, var uttömt. De hade inget att släcka sin häftiga törst med, då de tröttsamt släpade sig fram över de av Solen förbrända slätterna. Moses, som var bekant med denna trakt, visste att vattnet vid Mara, den närmaste uppehållsorten, där brunnar fanns, var obrukbart. Det kände de andra inte till. Han gav med stor ängslan akt på den ledsagande molnstoden och med ett bekymmersfullt hjärta hörde han det glada ropet: "vatten, vatten!" skalla utefter linjen. Män, kvinnor och barn begav sig skyndsamt och med glädje till brunnen, men oförmodat hördes ett ångestrop från skaran – vattnet var bittert. rätt (302)I sin förskräckelse och förtvivlan förebrådde de Moses, emedan han hade lett dem in på en sådan väg, och de glömde, att Gud genom det hemlighetsfulla molnet hade lett honom såväl som dem. I sin bedrövelse över deras nöd, gjorde Moses, vad de hade glömt att göra: han bad ivrigt till Gud om bistånd. "Och Herren visade honom ett stycke trä. Mose kastade det i vattnet, och sedan smakade vattnet gott." Här blev genom Moses detta löfte givet till Israels barn: "'Om du lyder Herren, din Gud, och gör det som är rätt i hans ögon och lyssnar till hans befallningar och håller alla hans bud, då skall jag låta dig slippa alla de sjukdomar som jag sände över egypterna. Ty jag är Herren, den som botar dig.'" rätt (303)Israeliterna tågade från Mara till Elim, där de fann "tolv källor och sjuttio palmer." Här stannade de i flera dagar, innan de gick in i öknen Sin. En månad efter uttåget ur Egypten slog de läger i öknen. Deras proviantförråd hade nu börjat att tryta; betet i öknen var otillräckligt, och deras hjordar minskade. Hur skulle föda kunna skaffas till denna stora hop av människor och boskap? Tvivel fyllde deras hjärtan, och de knotade ånyo. Även folkets anförare och äldste instämde i klagandet mot de ledare, som Gud hade tillsatt: "'Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egypten, där vi satt vid köttgrytorna och där brödet räckte till för oss. Ni har fört oss hit ut i öknen för att alla vi som är samlade här skall svälta ihjäl!'" rätt (303)De hade inte ännu lidit någon hunger; de hade allt de behövde för ögonblicket, men de hyste fruktan för framtiden – de kunde inte förstå, hur dessa stora folkskaror skulle finna sitt uppehälle i öknen, och de föreställde sig, att deras barn skulle dö av hunger. Herren tillät, att de blev utsatta för svårigheter och att deras proviantförråd blev knappt, så att de skulle vända sig till Honom, som dittills hade varit deras befriare. Om de ville åkalla Honom i sin nöd, skulle Han fortfarande ge dem tydliga bevis på Sin kärlek och omsorg. Han hade lovat, att om de ville lyda Hans bud, skulle ingen sjukdom angripa dem; och de visade en syndig otro, då de föreställde sig, att de eller deras barn skulle dö av hunger. rätt (303)Gud hade lovat att vara deras Gud, att göra dem till Sitt folk och att föra dem till ett rikt och gott land; men de var färdiga att förlora modet vid varje hinder, som de stötte på under resan till detta land. Han hade på ett underbart sätt fört dem ut ur slaveriet i Egypten, för att Han skulle kunna upphöja och förädla dem samt ge dem ett aktat namn på Jorden. Men det var nödvändigt för dem, att de skulle möta svårigheter och lida nöd. Gud förde dem ur ett tillstånd av förnedring och utbildade dem till, att inneha en hedersvärd plats ibland andra folk samt att erhålla viktiga och heliga befattningar. Hade de ägt en sann tro på Honom i allt, som Han hade utfört för deras räkning, skulle de gärna ha utstått obekvämligheter, brister och även verkligt lidande. Men de var ej villiga, att förtrösta på Herren, om de inte ständigt såg bevis på Hans makt. De glömde sin bittra träldom i Egypten. De glömde Guds godhet och makt, som Han uppenbarade för deras skull, då Han befriade dem ur träldomen, de glömde, att deras barn hade blivit skonade, när mordängeln dödade alla förstfödda i Egypten. De glömde den stora uppenbarelsen av Guds kraft vid Röda Havet. De glömde, att när de i trygghet hade gått igenom vattnet på den väg, som blivit öppnad för dem, hade deras fienders härar, som sökt följa dem, blivit begravna av havets vatten. De tänkte på och förnam blott sina förhandenvarande olägenheter och prövningar; och i stället för att säga: "Gud har uträttat stora ting för oss; ty fastän vi förut var slavar, gör Han nu ett stort folk av oss", talade de om sitt lidande och undrade, när deras tröttsamma resa skulle sluta. rätt (304)Historien om israeliternas liv i öknen upptecknades till nytta för hela Guds Israel ända till tidens slut. Anteckningen om, hur Gud behandlade ökenvandrarna under alla deras tåg hit och dit, under deras tillstånd av hunger, törst och utmattning samt under de förvånande uppenbarelserna av Hans makt, för att bispringa eller hjälpa dem, innehåller varningar och undervisning för Hans folk under alla tider. Hebréernas växlande erfarenheter var en beredelse för deras utlovade hem i Kanaan. Gud önskar, att Hans folk i denna tid skall med ett ödmjukt hjärta och en läraktig anda granska de prövningar, vilka Israels barn i forntiden måste genomgå. De skall nämligen inhämta lärdom därav med hänsyn till sin beredelse för det himmelska Kanaan. rätt (305)Många skådar tillbaka på israeliterna och förundrar sig över deras otro och knot, medan de tycker, att de själva inte skulle ha varit så otacksamma. Men när deras tro prövas, även i ringa saker, visar de ej större tro eller tålamod, än Israels barn gjorde. När de bringas i trångmål, knotar de över förfaringssättet, som Gud brukar, för att luttra dem. Många, som har allt vad de för närvarande behöver, förlitar sig dock ej på Gud för framtiden, utan de känner en ständig fruktan för, att de kanhända skall bli försatta i armod och deras barn komma att lida nöd. Några förväntar sig alltid, att något ont skall inträffa, eller förstorar sina verkliga svårigheter, så att de ej kan upptäcka de många välsignelser, vilka borde väcka tacksamhet hos dem. De hinder, som möter dem på vägen, borde leda dem till, att söka hjälp hos Gud, vilken allena kan skänka styrka. I stället skiljer de dem från Honom, eftersom de uppväcker oro och knot. rätt (305)Är det rätt, att vi hyser misstro och otacksamhet? Jesus är vår vän, hela himmelen önskar vår välgång, och vår ängslan och fruktan bedrövar Guds Helige Ande. Vi borde ej hänge oss åt bekymmer, vilka blott retar och försvagar oss, men inte bistår oss under våra prövningar. Ingen bör visa sitt misstroende till Gud, genom att anse förberedelser för kommande behov vara livets egentliga uppgift, som om vår sällhet berodde på jordiska ting. Det är inte Guds vilja, att Hans folk skall vara nedtyngt av sorger och bekymmer. Men Herren säger inte, att det ej finns några faror på vår väg. Han ämnar inte ta Sitt folk ut ur den syndiga och onda världen, men Han hänvisar oss till en säker fristad. Han inbjuder de trötta och bekymrade: "Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila." Lägg ifrån Er ängslans och bekymrets ok, som Ni har lagt på Er själva, samt: "Tag på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ." Matteusevangeliet 11:28-29. Vi kan finna ro och frid hos Gud, genom att kasta alla våra bekymmer på Honom, ty Han har omsorg om oss. Se Första Petrusbrevet 5:7. rätt (306)Aposteln Paulus säger: "Se till, bröder, att ingen av er är ond och trolös i sitt hjärta och avfaller från den levande Guden." Hebréerbrevet 3:12. Vår tro borde vara stark, verksam och varaktig på grund av allt, som Gud har gjort för oss. I stället för att knota och klaga, borde vårt hjärtas språk vara: "Lova Herren, min själ, hela mitt jag vill prisa hans heliga namn! Lova Herren, min själ, minns allt det goda han gör". Psaltaren 103:1-2. rätt (306)Gud drog försorg om Israels barn; och Han sade till deras ledare: "'Jag skall låta det regna mat till er från himlen". Och det blev föreskrivet, att folket dagligen skulle samla ett förråd av det, men dubbelt så mycket på den sjätte dagen, så att Sabbatens heliga iakttagande kunde bibehållas. rätt (306)Moses försäkrade menigheten om, att dess behov skulle uppfyllas: "'I kväll ger Herren er kött att äta och i morgon så mycket bröd ni behöver." Och han tillade: "Vi är ingenting, det är inte mot oss ni knotar utan mot Herren.'" Han bad även Aron att säga till dem, att: "träda fram inför Herren, eftersom han har hört deras knot.'" Medan Aron talade, "vände de sig mot öknen, och då visade sig Herrens härlighet i molnet." Guds närvaro kännetecknades genom en sådan härlig företeelse, som de aldrig förut hade skådat. Deras kunskap om Gud skulle vinnas genom uppenbarelser, som de kunde förnimma med sina sinnen. De måste lära sig, att den Högste och icke blott mannen Moses var deras ledare, så att de måtte frukta Hans namn och lyda Hans röst. rätt (306)I skymningen omgavs lägret av ett så stort antal vaktlar, att folket hade allt kött det behövde. Och om morgonen låg på marken "något tunt och frasigt, tunt som rimfrost". "Mannat liknade korianderfrö och glänste som harts." Folket kallade det för manna. Moses sade: "'Det är den mat som Herren ger er att äta." Folket samlade in mannat och fann, att det var tillräckligt för alla. De "malde det på handkvarn eller stötte det i mortel. Sedan kokade man det i gryta eller bakade bröd av det". Fjärde Moseboken 11:7-8. Och det "smakade som kakor bakade med olja."* De blev ålagda, att dagligen samla ett gomermått per person, och de skulle ej lämna något kvar av det till morgondagen. Några sökte att bevara en del till den följande dagen, men den var då otjänlig som föda. De måste på morgonen samla in sitt förråd för dagen; ty Solen smälte allt, som fanns kvar på marken. (307)Då de samlade in mannat, fick några mer och andra mindre, än det fastställda måttet; men när "de sedan mätte upp hade de som samlat mer inte fått för mycket och de som samlat mindre inte för litet". I sitt andra brev till korintierna ger Paulus en förklaring av detta skriftställe såväl som en användbar lärdom av det. Han säger: "Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt, som det står skrivet: Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet." Andra Korintierbrevet 8:13-15. rätt (307)På den sjätte dagen samlade folket två gomermått för varje person, och hövdingarna gick till Moses och berättade för honom, vad folket hade gjort. Han svarade dem: "'Det är som Herren har sagt. I morgon är sabbatsvila, en sabbat helgad åt Herren. Baka nu vad ni vill baka och koka vad ni vill koka; allt som blir över skall ni spara till i morgon.'" De gjorde detta och fann, att det inte blev skämt. Och Moses sade: "Ät det i dag! I dag är det Herrens sabbat, i dag hittar ni ingenting på marken. Sex dagar kan ni samla det, men den sjunde dagen är det sabbat; då finns där ingenting.'" rätt (308)Gud fordrar, att Hans heliga dag skall iakttas lika vördnadsfullt nu, som på Israels tid. Alla kristna borde anse, att den befallning, som gavs åt hebréerna, var ställd till dem: Dagen före Sabbaten bör göras till en beredelsedag, så att allt är i ordning för Sabbatens heliga timmar. Våra egna göromål bör ej under några omständigheter tillåtas att inkräkta på den. Gud har förordnat, att de sjuka och nödlidande skall erhålla omvårdnad, och det arbete, som måste utföras för att ge dem lindring, är ett barmhärtighetsverk och ej en överträdelse av Sabbaten; men allt onödigt arbete bör undvikas. Många lämnar obetänksamt till begynnelsen av Sabbaten utförandet av små sysslor, som kunde ha blivit verkställda på tillredelsedagen. Så borde det inte vara. Arbete, som blivit försummat till Sabbatens begynnelse, borde lämnas, till dess den är över. Detta förfaringssätt kan skärpa minnet hos dessa tanklösa personer och förmå dem till, att utföra sitt eget arbete på de sex arbetsdagarna. rätt (308)Israeliterna iakttog varje vecka under sin långa vistelse i öknen ett trefaldigt underverk, som var ämnat att inprägla Sabbatens helighet i deras sinnen: en dubbel mängd manna föll på den sjätte dagen, inget på den sjunde, och den del, som behövdes på Sabbaten, bevarades frisk och ren. Däremot blev det manna otjänligt, som man sökte att förvara vid någon annan tid. rätt (308)I de omständigheter, som var förbundna med givandet av manna, har vi avgörande bevis för, att Sabbaten icke instiftades, när lagen utgavs på Sinai, som många påstår. Innan Israeliterna kom till Sinai, visste de, att Sabbaten var bindande för dem. Vilodagens helighet framhölls ständigt för deras sinnen, därigenom att de varje Fredag måste samla en dubbel mängd av manna som beredelse för Sabbaten. Och när några av folket gick ut på Sabbaten, för att samla manna, frågade Herren: "'Hur länge skall ni vägra att hålla mina bud och befallningar?" rätt (309)Israeliterna åt manna i fyrtio år tills de kom till bebott land; de åt manna tills de nådde gränsen till Kanaan. Genom denna underbara förordning påmindes de dagligen under fyrtio år om Guds ofelbara omsorg och ömma kärlek. Enligt psalmistens ord, gav Gud dem säd från himlen. Människor fick äta änglars bröd (Psaltaren 78:24-25) – det vill säga föda, som änglarna skaffade dem. Genom att de fick sitt uppehälle av säden från himlen, lärde de dagligen, att när de hade Guds löfte, var de lika mycket betryggade mot nöd, som om de hade varit omgivna av böljande sädesfält på Kanaans fruktbara slätter. rätt (309)Mannat, som föll från himlen för Israels barns underhåll, var en bild av Honom, som kom från Gud, för att ge världen liv. Jesus sade: "Jag är livets bröd. Era fäder åt mannat i öknen och de dog. Men brödet som kommer ner från himlen. . . . Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva." Johannesevangeliet 6:48-51. Och ett av löftena om välsignelse för Guds folk i det kommande livet lyder: "Åt den som segrar skall jag ge av det dolda mannat". Uppenbarelseboken 2:17. rätt (309)Sedan israeliterna hade lämnat öknen Sin, slog de läger i Refidim. Där fanns inget vatten, och åter tvivlade de på Guds försyn. I sin blindhet och förmätenhet gick folket till Moses och "krävde att han skulle skaffa dem vatten." Men hans tålamod sviktade icke. "'Varför anklagar ni mig?'", sade han. "'Varför sätter ni Herren på prov?'" De utropade i vredesmod: "'Varför har du fört oss ut ur Egypten? Vill du att vi själva och våra barn och vår boskap skall dö av törst?'" När de hade blivit så rikligt försedda med föda, kom de med blygsel ihåg sin otro och sitt knorrande samt lovade, att förtrösta eller lita på Herren i framtiden; men de glömde snart sitt löfte och bröt det vid första trosprövning, som uppkom. Molnstoden, som ledde dem, tycktes skyla en förfärlig hemlighet. Och Moses – vem var han, frågade de, och vilken avsikt kunde han ha med, att föra dem ut ur Egypten? Deras hjärtan fylldes av misstankar och tvivel, och med djärvhet beskyllde de Moses för, att han hade för avsikt, att genom lidande och svårigheter döda dem och deras barn, för att kunna berika sig med deras ägodelar. Under inflytandet av sitt raseri och sin förbittring, stod de i begrepp, att stena honom. rätt (310)Moses ropade till Herren i sin nöd: "'Vad skall jag göra med detta folk?" Han blev tillsagd att ta med sig några av de äldste i Israel och staven, med vilken han hade gjort under i Egypten, samt gå framför folket. Och Herren sade till honom: "Jag kommer att stå framför dig på klippan vid Horeb, och du skall slå på klippan, och då kommer det vatten ur den, så att folket får dricka.'" Han lydde uppmaningen, och vattnet störtade fram i en stark ström, så att lägret försågs med allt vatten det behövde. I stället för att befalla Moses, att höja sin stav och över ledarna i detta onda knotande nedkalla någon förskräcklig plåga lik dem, som drabbade Egypten, lät Herren i Sin stora nåd staven bli ett medel till, att utverka deras räddning. rätt (310)Han klöv klippan i öknen och gav dem vatten ur djupen att dricka. Han lät källor bryta fram ur stenen, lät floder av vatten strömma ner. Psaltaren 78:15-16. Moses slog på klippan, men det var Guds Son, som, omgiven av molnstoden, stod bredvid Moses och lät det livgivande vattnet flyta. Inte bara Moses och de äldste såg Guds härlighet, utan även hela menigheten, som stod på avstånd, såg den; men om molnet hade blivit undandraget, skulle de ha blivit dödade genom den utomordentliga glansen från Honom, som var däri. rätt (310)Då folket led av törst, hade det frestat Gud, sägande: "'Finns Herren ibland oss eller inte?'" – "Om Gud har fört oss hit, varför ger Han oss inte vatten såväl som bröd!" Den på det här sättet visade otron var straffvärd, och Moses fruktade, att Gud skulle sända straffdomar över folket. Och han kallade det ställets namn för Massa, det vill säga "frestelse", och Meriva, det vill säga "klander", som åminnelse av folkets synd. rätt (311)En annan fara hotade nu israeliterna. På grund av deras knorrande emot Herren, tillät Han deras fiender att anfalla dem. Amalekiterna – en grym, krigisk stam, som bodde i den trakten – drog ut och dödade dem, som av trötthet och utmattning hade blivit efter huvudskaran. Moses, som visste, att de flesta av folket ej var stridsdugliga, sade till Josua att ur de olika stammarna välja ut en trupp soldater och följande dag föra dem mot fienden. Själv skulle han ställa sig på en upphöjd plats i närheten, med Guds stav i handen. Josua gjorde detta och angrep fienden följande dag med sin skara, medan Moses, Aron och Hur befann sig på en kulle, varifrån de kunde överblicka stridsfältet. Med armarna uträckta mot himmelen och med Guds stav i sin högra hand, bad Moses för Israels härs framgång. Under stridens fortgång iakttog man, att när hans händer var uppräckta, hade Israel överhanden, men att när han sänkte dem, fick fienden övermakten. När Moses tröttnade, höll Aron och Hur upp hans händer, ända till dess Solen gick ned. Då blev fienden besegrad. rätt (311)Genom att hålla uppe Moses' händer, visade Aron och Hur israeliterna, att det var deras plikt, att bistå honom i hans mödosamma arbete, medan Gud gav honom föreskrifter, som han skulle framställa för dem. Och Moses' handling var även betydelsefull, genom att den visade, att Gud höll deras öde i Sina händer; ty så länge de förtröstade på Honom, skulle Han strida för dem och underkuva deras fiender. Men om de övergåve Honom och förlitade sig på sin egen kraft, skulle de bli svagare än de, som inte kände Gud, och deras fiender skulle besegra dem. rätt (311)Liksom hebréerna segrade, när Moses räckte sina händer mot himmelen och bad för dem, skall Guds Israel segra, när det genom tron tillägnar sig sin mäktige Försvarares kraft. Men den gudomliga kraften skall likväl bli förknippad med mänskliga ansträngningar. Moses trodde icke, att Gud skulle slå ned deras fiender, så länge Israels barn förbleve overksamma. Medan den store ledaren bad till Herren, bemödade sig Josua och hans tappre följeslagare av alla krafter om, att slå tillbaka Israels och Guds fiender. rätt (312)Sedan amalekiterna blivit slagna, sade Gud till Moses: "'Skriv ner detta att det blir ihågkommet, och läs det för Josua, ty jag skall utplåna minnet av amalekiterna från jorden.'" Strax före sin död gav den store ledaren sitt folk denna allvarliga befallning: "Kom ihåg vad amalekiterna gjorde mot dig när ni drog ut ur Egypten. När de mötte dig på din väg och du var trött och utmattad, högg de ner alla dina eftersläntrare utan att frukta Gud. . . . skall du utplåna minnet av amalekiterna från jorden. Glöm aldrig detta!" Femte Moseboken 25:17-19. Och Herren sade angående detta ogudaktiga folk: "Amaleks hand har lyfts emot Herrens tron." Andra Moseboken 17:16, marginalanmärkning i King James Version. rätt (312)Amalekiterna var inte okunniga om Guds karaktär, eller om Hans överhöghet, men i stället för att frukta Honom, hade de beslutat sig för, att trotsa Hans makt. De förhånade underverken, som Moses hade utfört hos egyptierna, samt förlöjligade omkringboende nationers fruktan. De hade svurit vid sina gudar, att de skulle förgöra hebréerna, så att icke en skulle undkomma, och de skröt över, att Israels Gud ej var mäktig nog, att göra dem motstånd. De hade inte blivit förorättade eller hotade av israeliterna. Deras anfall skedde därför helt och hållet utan orsak Det var för att ådagalägga sitt hat och trots mot Gud, som de sökte att förgöra Hans folk. De hade länge varit övermodiga syndare och var på grund av sina brott hemfallna åt Guds hämnd; men Han hade likväl av nåd fortfarande uppmanat dem till, att bättra sig. Nu, då amalekiterna överföll Israels barns uttröttade och försvarslösa led, beseglade de sin nations undergång. Gud vakar över de svagaste av Sina barn. Ingen grymhet och inget förtryck mot dem undgår Hans uppmärksamhet. Hans hand är uträckt till skydd över alla, som älskar och fruktar Honom, och människorna bör akta sig för att såra den handen; ty den håller rättvisans svärd. rätt (313)Jetro, Moses' svärfar, bodde inte långt från den plats, där israeliterna nu hade slagit läger. Han hade blivit underrättad om hebréernas räddning, och han reste nu, för att besöka dem och föra Moses' hustru och två söner till honom. Budbärare meddelade den store ledaren deras ankomst, och han gick ut med glädje, för att möta dem samt hälsade dem välkomna och förde dem till sitt tält. Han hade sänt dem tillbaka, då han begav sig i väg på det farliga företaget, att ta Israels barn ut ur Egypten, men nu kunde han åter finna tröst och tillfredsställelse i deras sällskap. Han berättade för Jetro om Guds underbara ledning av Israel, och patriarken gladde sig och lovade Herren samt frambar tillsammans med Moses och de äldste ett offer, och de höll en glädjehögtid till åminnelse av Guds barmhärtighet mot dem. rätt (313)Under sin vistelse i lägret upptäckte Jetro snart, vilka svåra plikter, som vilade på Moses. Att uppehålla ordning och disciplin ibland den stora, okunniga och oövade folkskaran, var helt visst en stor uppgift. Moses var deras erkände ledare och överhetsperson, och inte blott folkets allmänna angelägenheter och plikter, utan även tvisterna, som uppstod hos det, blev hänskjutna till honom. Han hade tillåtit detta, emedan han därigenom finge tillfälle att undervisa dem, såsom han sade: Jag lär dem "Guds bud och lagar.'" Men Jetro gjorde invändningar emot detta: "Arbetet blir för tungt för dig, du kan inte göra det ensam", "Du tröttar ut. . . dig själv"; och han rådde Moses, att utnämna dugliga personer till förmän för tusen och andra till förmän för hundra och andra för tio. De skulle vara "dugande och gudfruktiga män, pålitliga och redbara män, som skyr egen vinning."** Dessa förmän skulle döma i alla mindre angelägenheter, men de svåraste och viktigaste sakerna skulle fortfarande läggas fram inför Moses. Han skulle vara, sade Jetro, "folkets talesman inför Gud och lägga fram deras ärenden inför honom, och du skall inskärpa buden och lagarna hos dem och lära dem vilken väg de skall gå och hur de bör handla." Detta råd blev antaget, och därigenom blev Moses inte bara befriad från en del av sina bördor, utan en bättre ordning blev även upprättad ibland folket. (314)Herren hade storligen ärat Moses och utfört underverk genom hans hand; men den omständigheten, att Moses blivit vald att undervisa andra, ledde honom inte till den slutsatsen, att han själv ej behövde någon undervisning. Israels utvalde ledare lyssnade gärna till de förslag, som den gudfruktige prästen i Midjan framställde, samt antog hans plan som ett klokt arrangemang. rätt (314)Folket bröt nu upp ifrån Refidim och följde åter molnstodens rörelser. Deras väg hade gått tvärs över kala slätter, branta höjder och genom trånga bergpass. Ofta, då de tågade genom sandöknarna, hade de sett skrovliga berg framför sig, som liknade ofantligt stora fästningsverk, vilka blivit uppförda tvärs över deras väg och tycktes hindra vidare framträngande. Men då de närmade sig, såg de öppningar här och där i bergsmuren, och bortom denna visade sig en annan slätt för deras blickar. De fördes nu genom ett av dessa djupa, steniga pass; och det var en härlig och intrycksfull anblick – emellan klipporna, som höjde sig tiotals meter på vardera sidan, rörde sig i en levande ström, så långt som ögat kunde skåda, Israels härskara med sina boskapshjordar. Och nu reste sig berget Sinai inför dem i sitt högtidliga majestät. Molnstoden stannade över dess topp, och folket reste sina tält på den nedanför liggande slätten. Här skulle israeliterna vistas under nästan ett års tid. Om natten utgjorde eldstoden en borgen för, att de stod under gudomligt beskydd, och medan de var försänkta i sömn, föll brödet från himmelen sakta över lägret. rätt (315)Morgonrodnaden, som krönte de mörka bergsryggarna med härlighet, och Solens gyllene strålar, som genomträngde de djupa passen, tedde sig för dessa trötta resande som nådens strålar från Guds tron. På alla sidor tycktes de vitt utsträckta och bergiga höjderna i sin dystra storhet antyda en evig varaktighet och höghet. Här blev sinnet intaget av högtidlighet och vördnad. Människan fick känna sin okunnighet och svaghet i Hans närvaro, som "väger bergen och höjderna på våg". Jesaja 40:12. Här skulle Israel motta den mest underbara uppenbarelse, som Gud någonsin givit till människorna. Herren hade samlat Sitt folk till denna plats, för att Han skulle kunna inprägla hos det, hur heliga Hans krav är, genom att med egen röst förkunna Sin heliga lag. Stora och genomgripande förändringar skulle verkställas hos det; ty slaveriets förnedrande inflytelser och en långvarig vistelse hos avgudadyrkare hade påverkat deras vanor och karaktär. Gud ämnade att försätta det på en högre sedlig nivå, genom att göra folket bekant med Honom. rätt |