| Patriarker och profeter kapitel 28. Från sida 331. Från sida 315 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(331)28. Avgudadyrkan vid Sinai (331)Under denna tid av väntan hade de tillfälle, att stilla begrunda Guds lag, som de hade hört uttalas, och att bereda sina hjärtan för att motta nya uppenbarelser, som Han möjligen skulle ge dem. De hade inte särskilt mycken tid för detta verk; och hade de därför sökt, att få en klarare uppfattning av Guds fordringar och ödmjukat sina hjärtan inför Honom, skulle de ha blivit beskyddade mot frestelsen. Men de gjorde ej detta, utan de blev snart sorglösa, ouppmärksamma och laglösa. Detta var i synnerhet förhållandet med det blandade folket. De var otåliga, att få bege sig i väg till löftets land – landet, som flöt av mjölk och honung. Det var endast på villkoret, att de var lydiga, som det sköna landet blev lovat till dem; men de hade glömt detta. Några antydde, att de skulle återvända till Egypten; och de flesta av folket var beslutna, att, vare sig de drog framåt till Kanaan eller tillbaka mot Egypten, de ej längre skulle vänta på Moses. rätt (332)De insåg sin hjälplöshet under sin ledares frånvaro och återupptog sina gamla vidskepelser. Det blandade folket hade varit de första, som knorrade och blev otåliga, och de vara ledarna i det därpå följande avfallet. Ibland de föremål, som egyptierna betraktade som sinnebilder av gudomen, var oxen eller kalven; och på förslag från dem, som hade utövat denna form av avguderi i Egypten, blev nu en kalv förfärdigad och tillbedd. Folket önskade att ha en bild, som föreställde Gud och som kunde gå före dem i Moses' ställe. Gud hade inte gett någon som helst avbild av Sig Själv, och Han hade förbjudit dem, att göra någon materiell framställning med den avsikten. De stora underverken i Egypten och vid Röda Havet avsåg, att stärka deras tro på Honom som Israels osynlige, allsmäktige Hjälpare – den ende sanne Guden. Och deras önskan, att erhålla ett synligt bevis på Hans närvaro, hade blivit beviljad i eld- och molnstoden, som ledde dem, och i Guds uppenbarelse av Sin härlighet på berget Sinai. Men ehuru molnet, som kännetecknade Herrens närvaro, ännu stod framför dem, gick de tillbaka i tankarna till Egyptens avguderi samt framställde den osynlige Gudens härlighet genom en oxes bild! rätt (332)Den juridiska myndigheten hade blivit överlämnad åt Aron under Moses' frånvaro, och en stor folkskara samlade sig nu omkring hans tält samt sade till honom: "'Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Moses har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten.'" Molnet, sade de, som dittills lett dem, låg nu för gott på berget; det tänkte ej längre ledsaga dem på deras vandringar. De måste ha en bild i dess ställe; och om de skulle, såsom det hade blivit föreslaget, besluta sig för, att återvända till Egypten, skulle de komma att finna ynnest hos egyptierna, då de bar denna bild framför sig och erkände den som sin gud. rätt (333)För en sådan vändpunkt fordrades en man, som ägde fasthet, beslutsamhet och ett orubbligt mod - en man, som satte Guds ära över folkets ynnest, personlig säkerhet, ja, till och med själva livet. Men Israels närvarande ledare hade icke en sådan karaktär. Aron gjorde några svaga invändningar mot ett sådant tillvägagående; och hans vankelmod och rädsla i det avgörande ögonblicket gjorde dem än mer beslutsamma. Upploppet tilltog. Ett blint, tanklöst raseri tycktes behärska folkhopen. Det fanns några, som förblev trogna sitt förbund med Gud; men de flesta ibland folket tog del i avfallet. Ett fåtal, som dristade sig till, att stämpla det föreslagna görandet av bildstoden som avguderi, överfölls och misshandlades, och i förvirringen och upphetsningen miste de till sist livet rätt (333)Aron fruktade för sin egen säkerhet; och i stället för att ädelt försvara Guds ära, gav han efter för mängdens fordringar. Han föreskrev först, att guldörringarna skulle insamlas från allt folket och föras till honom, i hopp om, att deras stolthet skulle hindra dem från, att göra en sådan uppoffring. Men de lämnade gärna ifrån sig sina prydnader, och han lät av dessa gjuta en kalv, som liknade de egyptiska gudarna. Folket utropade då: "'Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten.'" Och Aron tillät folket, att skymfa Jehova på detta vis; men han gjorde än mer. När han såg, med vilken tillfredsställelse man mottog den gyllene guden, byggde han ett altare för honom och lät utropa: "'I morgon firas en högtid till Herrens ära!'" Kungörelsen tillkännagavs genom trumpetare från det ena sällskapet till det andra över hela lägret. "Tidigt nästa morgon offrade de brännoffer och frambar gemenskapsoffer, och folket slog sig ner för att äta och dricka och började sedan förlusta sig." Under föregivande av, att hålla "en högtid till Herrens ära", hängav de sig åt frosseri och tygellöst rumlande. rätt (333)Hur ofta döljs inte, i vår tid, kärleken till nöjen under "gudaktighetens sken"! En religion, som tillåter människorna, att hänge sig åt själviska eller sinnliga njutningar, medan de iakttar gudstjänstens yttre former, är lika behaglig för de flesta personer nu, som den var på Israels tid. Och det finns ännu karaktärssvaga personer lika Aron, vilka, medan de innehar inflytelserika befattningar i kyrkan, fogar sig efter de ohelgades begär och sålunda uppmuntrar dem till att synda. rätt (334)Endast några dagar hade förflutit, sedan hebréerna hade ingått ett högtidligt förbund med Gud om, att lyda Hans röst. De hade stått framför berget och darrat av förskräckelse, medan de hörde Herren uttala orden: "Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig." Guds härlighet svävade ännu över Sinai i menighetens åsyn, men Israels barn vände sig bort och bad om andra gudar. "De gjorde en kalv vid Horeb och tillbad en gjuten bild. De bytte bort den som var deras ära mot bilden av en gräsätande tjur." Psaltaren 106:19-20. Hur kunde de ha visat en större otacksamhet eller fräckare förolämpning mot Honom, som hade uppenbarat Sig för dem som en öm fader och en allsmäktig konung! rätt (334)Moses blev på berget underrättad om avfallet i lägret och tillsades, att genast återvända. "'Gå nu ner", sade Gud, "ty ditt folk, som du har fört ut ur Egypten, har gjort något förfärligt. De har redan lämnat den väg som jag har befallt dem att gå, de har gjort sig en gjuten tjurkalv, de har tillbett den". Gud kunde ha undertryckt denna rörelse i början. Dock lät Han den uppnå denna utveckling, så att Han, genom att bestraffa förräderiet och avfallet, kunde inprägla en lärdom hos alla. rätt (334)Guds förbund med Sitt folk hade blivit upphävt, och Han sade till Moses: "Lämna mig nu i fred. Min vrede skall drabba dem och jag skall förinta dem. Men av dig skall jag göra ett stort folk.'" Israels barn, i synnerhet det blandade folket, skulle ständigt vara böjda för, att göra uppror mot Gud. De skulle även knorra mot sin ledare och bedröva honom genom sin otro och halsstarrighet, och det skulle komma att bli ett mödosamt och själsansträngande arbete, att föra dem till det utlovade landet. På grund av sina synder, hade de redan förverkat Guds nåd, och rättvisan fordrade, att de skulle bli förgjorda. Herren föreslog därför, att förgöra dem och göra Moses till ett stort folk. rätt (335)Lämna mig nu i fred. . . . Jag skall förinta dem, sade Herren. Om Gud hade beslutat, att förgöra Israel, vem kunde lägga sig ut eller vädja för dem? Få är de, som ej skulle ha lämnat syndarna åt deras öde. Hur få är de, som inte med glädje skulle ha bytt ut en mödosam, tryckande och uppoffrande plats, där man blev lönad med otacksamhet och knorrande, mot en bekväm och hedervärd ställning, när det var Gud Själv, som erbjöd den! rätt (335)Men Moses märkte, att han kunde hoppas, fastän bara nedslående omständigheter och Guds vrede visade sig. Han uppfattade Guds ord: "Lämna mig nu i fred", som om de inte förbjöd, utan uppmuntrade till, medling. De innebar nämligen, att inget annat än Moses' böner kunde rädda Israel, och att Gud skulle skona Sitt folk, om han skulle be för det. Han bad till Herren, sin Gud, och sade: "'Herre, låt inte din vrede drabba ditt folk, som du har fört ut ur Egypten med stor makt och mäktig hand!" rätt (335)Gud hade tillkännagivit, att Han förkastade Sitt folk. Han hade talat om det till Moses såsom "ditt folk, som du har fört ut ur Egypten". Men Moses förnekade ödmjukt, att han var ledare för Israels barn. De var icke hans, utan Guds folk – "ditt folk, som du har fört ut ur Egypten med stor makt och mäktig hand! Låt inte", fortfor han, "egypterna få säga att det var i ond avsikt du förde ut ditt folk, att det var för att döda oss bland bergen och utplåna oss från jordens yta." rätt (335)Under de få månader, som förflutit sedan Israels barn lämnade Egypten, hade ryktet om deras befrielse utbrett sig ibland alla omkringboende folkslag. Hedningarna hade drabbats av fruktan och dystra aningar. Alla väntade för att se, vad Israels Gud ämnade göra med Sitt folk. Om de nu förgjordes, skulle deras fiender jubla, och Gud bli vanärad. Egyptierna skulle säga, att deras beskyllningar varit grundade – att Han i stället för att leda Sitt folk ut i öknen, för att offra, hade gjort det till ett offer. De skulle icke fästa något avseende vid Israels synder. Förgörandet av det folk, som Han i så hög grad hade hedrat, skulle bringa vanära över Hans namn. Vilket stort ansvar vilar på dem, som Gud har högt ärat, att göra Hans namn till ett lov på Jorden! Hur sorgfälligt de borde akta sig för, att begå synd, så att de ej må nedkalla Hans straffdomar över sig och förorsakar, att Hans namn blir smädat av de ogudaktiga! rätt (336)När Moses bad för Israel, glömde han sin fruktan i sin stora iver och kärlek för dem, för vilka han, som ett redskap i Guds händer, uträttat så mycket. Herren lyssnade till hans försvar och beviljade hans oegennyttiga bön. Herren hade prövat Sin tjänares trohet och hans kärlek till det felande, otacksamma folket, och Moses hade utstått prövningen på ett värdigt sätt. Hans intresse för Israels barn härrörde icke från någon egennyttig bevekelsegrund. Guds utvalda folks välgång låg honom närmare om hjärtat, än personlig ära, den var kärare än förmånen, att bli stamfader för ett mäktigt folk. Gud fann behag i hans trohet, hans hjärtas anspråkslöshet och hans rättskaffenhet, och Han gav honom, som en trogen herde, det stora uppdraget, att leda Israel till det utlovade landet. rätt (336)När Moses och Josua kom ned från berget, den förre bärande "förbundets tavlor", hörde de skrik och rop från den upphetsade folkskaran. Den första ingivelsen hos Josua, stridsmannen, var, att fienden hade anfallit dem. "'Det hörs stridslarm i lägret!'", sade han. Men Moses förstod bättre, vad som var å färde. Det var inte ljudet från strid, utan av förlustelse. "'Det är inte segerrop och inte besegrades klagan, det är ljudet av sång jag hör!'" rätt (336)När de närmade sig lägret, såg de folket dansa omkring sin avgud under höga rop. Det var en hednisk utsvävning, en efterhärmning av de avgudiska festerna i Egypten; men hur olik den allvarliga och vördnadsfulla tillbedjan av Gud! Moses blev överväldigad. Han hade nyss varit omgiven av Guds härlighet, och ehuru han hade blivit underrättad om det, som ägde rum, var han likväl ej beredd på denna förfärliga uppenbarelse av Israels förnedring. Hans vrede blev upptänd. För att visa sin avsky för deras brott, kastade han ned stentavlorna, som därvid slogs i stycken inför hela folkets åsyn. Detta visade, att liksom de hade brutit sitt förbund med Gud, hade Gud brutit Sitt förbund med dem. rätt (337)När Moses kom till lägret, gick han igenom den nöjeslystna folkhopen, tog avguden och kastade den på elden. Han stötte den sedan till pulver, och efter att han strött det i strömmen, som flöt ned från berget, tvingade han folket, att dricka dess vatten. Härigenom visades, hur fullkomligt värdelös den gud var, som de hade tillbett. rätt (337)Den store ledaren kallade åt sig sin brottslige bror och frågade honom strängt: "'Vad har detta folk gjort dig, eftersom du har fått dem att synda så grovt?'" Aron sökte att försvara sig, genom att omtala, hur folket skriade. "'Var inte vred, herre!", sade han. "Du vet själv hur de dras till det som är ont. De sade till mig: Gör oss en gud, som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Moses har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten. Då sade jag till dem: Den som har någonting av guld skall ta det av sig, och de gav det åt mig. Jag kastade det i elden, och så kom kalven till.'" Han sökte inbilla Moses, att ett underverk hade blivit utfört – att guldet hade blivit kastat i elden och genom en övernaturlig kraft blivit förvandlat till en kalv. Men hans ursäkter och vilseledande uppgifter var till ingen nytta. Han blev rätteligen behandlad som den främste syndaren. rätt (337)Det förhållandet, att Aron hade blivit välsignad och ärad långt mer än folket, gjorde hans synd så avskyvärd. Det var Aron, "helgad åt Herren" (Psaltaren 106:16), som hade gjort avguden och kungjort högtiden. Det var han, som hade blivit utnämnd till Moses' talesman och angående vilken Gud Själv hade vittnat: "Han kan tala, det vet jag" (Andra Moseboken 4:14), som hade försummat att avvända avgudadyrkarna från deras himmelsskriande avsikt. Den, genom vilken Gud hade verkat, då Han förde straffdomar över både egyptierna och deras gudar, hade utan nämnvärd reaktion hört kungörelsen inför den gjutna bilden: "'Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten.'" Det var han, som hade varit med Moses på berget och där skådat Herrens härlighet och som hade sett, att det fanns inget i den härlighetens uppenbarelse, av vilket en bild kunde göras – det var han, som hade förvandlat den härligheten till bilden av en oxe. Den, till vilken Gud anförtrott styrelsen över folket under Moses' frånvaro, understödde det i dess uppror. "Också på Aron var Herren så förbittrad att han ville förgöra honom." Femte Moseboken 9:20. Men på grund av Moses' enträgna medlande, blev hans liv skonat; och då han ångrat sin stora synd och ödmjukat sig, återställdes han i Guds nåd. rätt (338)Om Aron hade haft modet, att försvara det rätta, utan hänsyn till följderna, kunde han ha förhindrat detta avfall. Om han hade förblivit trogen mot Gud, om han hade påmint folket om tilldragelsen vid Sinais berg samt om dess allvarliga förbund med Gud, att lyda Hans lag, skulle det onda ha blivit hämmat. Men hans samtycke till folkets önskningar och den lugna förmätenhet, med vilken han grep sig an uppgiften, att förverkliga deras planer, uppmuntrade dem till än värre synd, än de tänkt sig. rätt (338)När Moses efter sin återkomst till lägret uppträdde inför upprorsmakarna, jämförde de hans stränga tillrättavisningar och den förtrytelse han visade, då han slog sönder de heliga lagtavlorna, med hans broders behagliga tal och värdiga uppförande, och de hyste sympati för Aron. Han sökte att rättfärdiga sig själv, genom att skjuta skulden på folket för sin svaghet i att tillfredsställa dess fordringar. Icke desto mindre beundrade folket hans saktmod och tålamod. Men Gud betraktar inte saker och ting, såsom människan gör. Arons eftergivna ande och hans önskan, att behaga, hade bländat hans syn, så att han inte kunde fatta gräsligheten av det brott, som han understödde. Hans handlingssätt, i det att han medverkade till Israels barns synd, bragte tusentals personer om livet. Vilken motsats till detta var inte Moses' handlingssätt – medan han troget verkställde Guds straffdomar, visade han, att Israels välgång var kärare för honom, än hans egen framgång, ära eller liv! rätt (339)Av alla synder, som Gud kommer att straffa, är inga förskräckligare i Hans åsyn, än sådana, genom vilka andra uppmuntras till, att göra ont. Gud önskar, att Hans tjänare skall bevisa sin trohet, genom att oförskräckt tillrättavisa synden, hur smärtsamt uppdraget än må vara. De, som har blivit ärade med en gudomlig befattning, får icke vara svaga, eftergivna hycklare. De skall icke sträva efter självupphöjelse, eller undvika obehagliga plikter, utan de skall utföra Guds verk med orubblig trohet. rätt (339)Fastän Gud hade beviljat Moses' bön om, att skona Israels barn från att utrotas, skulle likväl deras avfall bli fullständigt bestraffat. Laglösheten och uppstudsigheten, som Aron tillåtit dem att hänge sig åt, skulle – om detta onda inte skyndsamt undertrycktes – urarta till en sådan gudlöshet, som skulle komma att störta hela folket i oundvikligt fördärv. Genom allvarlig stränghet måste det onda skaffas bort. Moses ställde sig i porten till lägret och ropade till folket: "'Alla som är på Herrens sida skall komma hit till mig!'" De, som inte hade deltagit i avfallet, skulle ställa sig på Moses' högra sida, och de, som varit brottsliga, men ångrat sig, på den vänstra. Befallningen åtlyddes. Det visade sig, att Levis stam ej hade deltagit i avgudens tillbedjan. Det fanns många ur de andra stammarna, som hade syndat, men som nu tillkännagav sin ånger. Ett stort sällskap, huvudsakligen av det blandade folket, som hade yrkat på, att kalven skulle förfärdigas, fortsatte likväl hårdnackat med sitt uppror. Moses befallde nu i "Herrens, Israels Guds", namn dem, vilka stod på hans högra sida och som ej befläckat sig med avguderiet, att ta sina svärd och döda alla, som framhärdade i upproret. "Den dagen föll omkring 3 000 män av folket." Ledarna i gudlösheten blev förgjorda, utan hänsyn till deras ställning, släktskaps- eller vänskapsförhållanden; men alla, som ångrade och ödmjukade sig, blev skonade. rätt (340)De, som fullgjorde detta förskräckliga uppdrag, lydde den gudomliga befallningen, genom att verkställa den himmelske Konungens dom. Människorna måste, på grund av sin blindhet, akta sig för, att tadla och döma sina medmänniskor; men när Gud befaller dem, att verkställa Hans dom över ogudaktigheten, måste de lyda. De, som utförde denna smärtsamma handling, visade därigenom avsky för olydnad och avguderi samt invigde sig helt och hållet åt den sanne Gudens tjänst. Herren belönade deras trofasthet, genom att göra Levis stam synnerligen framstående. rätt (340)Israeliterna hade gjort sig skyldiga till förräderi emot en Konung, som hade överhopat dem med välsignelser, och vilkens befallningar de hade frivilligt lovat att lyda. Förrädarna måste rättvist bestraffas, för att det gudomliga styret skulle kunna vidmakthållas. Men Guds barmhärtighet uppenbarade sig även i bestraffningen. Han gav alla frihet, att välja och tillfälle att bättra sig, medan han upprätthöll Sin lag. Endast de, som framhärdade i sin olydnad, blev dödade. rätt (340)Det var nödvändigt, att denna synd skulle bli bestraffad som ett vittnesbörd för omkringboende nationer, att avguderiet var misshagligt inför Gud. Då Moses som Guds redskap verkställde domen över de brottsliga, lämnade han åt eftervärlden en allvarlig och offentlig protest mot deras brott. När israeliterna hädanefter skulle komma att fördöma de omkringliggande stammarnas avguderi, skulle deras fiender möta dem med anklagelsen, att det folk, som kallade Jehova för sin Gud, hade gjort en kalv och tillbett den vid Horeb. Men ehuru israeliterna då måste medge den vanärande sanningen, kunde de likväl hänvisa till överträdarnas förskräckliga öde som bevis på, att deras synd inte var tillåten, ej heller blev ursäktad. rätt (341)Kärleken fordrade inte mindre än rättvisan, att denna synd skulle bli bestraffad. Gud är Sitt folks beskyddare såväl som furste. Han förgör dem, som framhärdar i olydnad, så att de inte skall föra andra i fördärv. Därigenom att Gud skonade Kains liv, visade Han för världen, vad följden blir, då synden ej genast straffas. Inflytandet av hans liv och lärdomar på hans avkomlingar ledde till det tillstånd av ogudaktighet, som förorsakade hela världens undergång genom en flod. Historien om de människor, som levde före floden, intygar, att långt liv är ingen välsignelse för syndaren. Guds stora långmodighet förmådde dem inte till, att överge sin ogudaktighet, utan ju längre de levde, dess värre syndade de. rätt (341)Det var en Guds nåd, att några tusen människor fick lida, så att Han ej skulle behöva sända straffdomar över flera millioner. Han måste straffa några få, för att kunna rädda ett stort antal. Vidare: Eftersom folket vägrat att lyda Gud, hade det förverkat Hans beskydd och var sålunda berövat sitt försvar, blottställt för sina fienders makt. Hade inte det onda genast blivit avlägsnat, skulle de snart ha blivit ett byte för sina talrika och mäktiga fiender. Det var nödvändigt för israeliternas väl och även en undervisning för alla efterkommande släkter, att brottet skyndsamt blev bestraffat. Och det var även en nåd mot syndarna själva, att deras gudlösa vandel eller uppförande avbröts. Hade deras liv skonats, skulle samma anda, som drev dem till att vara Gud olydiga, uppenbarat sig genom fientligheter och stridigheter ibland dem själva, och de skulle slutligen ha förgjort varandra. Det var av kärlek till världen, av kärlek till Israel och även till överträdarna, som brottet blev skyndsamt straffat med förskräcklig stränghet. rätt (342)När folket väcktes till insikt om gräsligheten hos sitt brott, rådde stor förskräckelse i lägret. Man fruktade, att förbrytarna skulle bli dödade; men Moses ömkade sig över dem i deras nöd och lovade, att än en gång be till Gud för dem. rätt (342)'Ni har begått en svår synd, sade han. Nu skall jag gå upp till Herren och försöka vinna försoning för er synd.' Han gick åter till Gud och erkände folkets synd för Honom i dessa ord: Detta folk har begått en svår synd, de har gjort sig en gud av guld. Om du ändå ville förlåta deras synd! Utplåna annars mitt namn ur din bok!' Herren svarade honom: 'Den som har syndat mot mig skall jag utplåna ur min bok. Gå nu och led folket dit jag har sagt dig! Min ängel skall gå framför dig. Men den dag kommer då jag skall gå till rätta med dem för deras synd.' rätt (342)Moses' bön riktar vår uppmärksamhet på det himmelska protokollet, vari alla människors namn är inskrivna och deras gärningar, antingen de är goda eller onda, står troget nedtecknade. Livets bok innehåller namnen på alla, som någonsin ha börjat att tjäna Gud. Om några av dessa överger Honom och genom att envist fortleva i synden slutligen blir förhärdade mot den Helige Andes inflytelse, skall deras namn utplånas ur livets bok på domens dag, och de själva bli förgjorda. Moses insåg, hur förskräckligt syndarens öde skulle bli. Likväl bad han, att hans namn skulle bli utplånat på samma gång som israeliternas, om Herren förkastade dem. Han kunde inte uthärda att se, hur Guds straffdomar hemsökte dem, som så nådigt blivit befriade ur träldomen. Moses' bön för israeliterna är ett belysande exempel på Kristi medling för syndiga människor. Men Herren tillät inte Moses, att bära överträdarens skuld, såsom Kristus fick göra. "Den som har syndat mot mig", sade Han, "skall jag utplåna ur min bok." rätt (342)Folket begravde de döda under stor sorg och bedrövelse. Tre tusen män hade fallit för svärdet, och en pest hade kort efteråt utbrutit i lägret, och nu tillkännagavs för dem, att Gud ej längre skulle följa dem på deras vandringar. Jehova hade försäkrat: "jag vill inte själv gå med er: ni är ett styvnackat folk, och jag kunde förinta er på vägen.'" Och denna befallning utfärdades till dem: "Lägg nu bort era dina smycken, sedan får jag se vad jag skall göra med er.'" Nu rådde stor sorg överallt i lägret; under ånger och förödmjukelse "tog israeliterna av sig sina smycken och var utan dem alltifrån berget Horeb." rätt (343)Tältet, som man hade brukat till att hålla gudstjänst i, blev nu på Guds befallning flyttat "ett gott stycke" ifrån lägret. Detta var ett ytterligare bevis på, att Gud hade lämnat dem. Han skulle komma att uppenbara Sig för Moses, men inte för ett sådant folk. Det var en bitter tillrättavisning, och för den av samvetskval plågade folkskaran tycktes den förebåda en större olycka. Hade Herren inte kallat Moses ut från lägret, så att Han helt och hållet kunde förgöra dem? Men de var inte lämnade utan hopp. Tältet, som slogs upp utanför lägret, kallade Moses för "uppenbarelsetältet." Alla, som uppriktigt ångrade sig, och önskade att återvända till Herren, tillsades att gå dit, för att bekänna sina synder och be om nåd. När de återvände till sina tält, gick Moses in i församlingshyddan. Folket väntade under pinsam ängslan på något tecken på, att hans medling för det blev antaget. Om Gud samtyckte till, att möta honom, kunde de hysa förhoppning om, att inte bli helt och hållet förgjorda. När molnstoden steg ned och stannade i dörren till tältet, grät folket av glädje, och då "reste de sig alla och bugade sig djupt, var och en vid ingången till sitt tält." rätt (343)Moses kände väl till egensinnigheten och blindheten hos dem, vilka hade blivit lämnade i hans vård; han var förtrogen med svårigheterna, som han måste genomgå. Men han hade inhämtat, att han måste ha Guds hjälp, om han skulle kunna ha inflytande över folket. Han bad, att Herren tydligare skulle uppenbara Sin vilja för honom och ge honom bevis på Sin närvaro: "'Du säger att jag skall leda detta folk på dess väg. Men du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig, fastän du har sagt att jag står dig nära och att jag har din gunst. Om du sätter värde på mig, så låt mig veta dina planer; då kan jag lära känna dig och behålla din gunst. Och kom ihåg att folket är ditt folk.'" rätt (344)Svaret lydde: "'Jag skall själv gå med er, så att du slipper oroa dig.'" Men Moses var ännu inte tillfredsställd. Hans själ tyngdes av en förnimmelse av de förskräckliga följder, som skulle uppstå, om Gud lämnade Israels folk och läte det sjunka ned i förhärdelse och obotfärdighet. Han kunde inte uthärda tanken på, att han skulle bli skild från sina bröder, och han bad, att Gud åter skulle bevisa nåd mot Sitt folk och fortfarande leda det på dess vandringar: "'Om du inte själv går med', sade Mose, 'så låt oss få stanna här. Hur skall man kunna veta att jag och ditt folk har din gunst om du inte går med oss, så att jag och ditt folk utmärks framför alla andra folk på jorden?'" rätt (344)Och Herren sade: "'Jag skall göra vad du ber mig om, ty du har min gunst och du står mig nära.'" Men profeten upphörde likväl inte med att bedja. Varje bön hade blivit besvarad; men han längtade efter ändå större bevis på Guds ynnest eller välvilja. Han framställde nu en anhållan, som ingen människa någonsin förut hade gjort: "'Låt mig få se din härlighet!'" rätt (344)Gud ansåg ej hans begäran vara förmäten och tillrättavisade honom ej därför, utan Han svarade honom nådigt: "'Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig". Ingen människa kan i detta dödliga tillstånd betrakta Guds härlighet i dess glans och leva; men Moses fick löfte om, att han skulle få se så mycket av Guds härlighet, som han kunde uthärda. Han blev åter uppkallad på berget, och då tog den hand, som hade gjort världen - den hand, som "flyttar berg innan de vet vad som sker" (Job 9:5) – denna varelse av stoft, denne store troshjälte och ställde honom i en skreva i berget, medan Guds härlighet och all Hans godhet gick förbi honom. rätt (345)Denna erfarenhet – framför allt annat löftet om, att Gud skulle vara med honom – var för Moses ett bevis på, att han skulle ha framgång i det verk, som förelåg honom; och han ansåg den av oändligt större värde, än all egyptisk lärdom och alla sina talanger som statsman och militär anförare. Ingen jordisk maktställning eller skicklighet eller lärdom kan träda i stället för Guds ständiga närvaro. rätt (345)Det är förskräckligt för syndaren, att falla i den levande Gudens händer; men Moses stod ensam inför den Evige, och han var inte rädd, ty hans själ var i harmoni med Skaparens vilja. Psalmisten säger: "Om jag burit ont i mitt hjärta skulle Herren inte ha hört mig." Psaltaren 66:18. Men de "som fruktar Herren blir hans förtrogna, hans förbund skall ge dem insikt." Psaltaren 25:14. rätt (345)Den Högste utropade om sig själv: "'Herren, Herren är en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet. Han håller fast vid sin kärlek mot tusenden, han förlåter synd och skuld och brist men lämnar inte den skyldige ostraffad". rätt (345)Mose föll genast på knä, böjde sig till jorden och tillbad. Han anropade åter Gud, att Han skulle förlåta folket dess missgärningar och ta det till Sitt egendomsfolk. Hans bön blev hörd – Herren lovade, att åter bevisa nåd mot Israel och att göra inför hela folket sådana underbara ting, som inte hade blivit gjorda i något land eller något folk. rätt (345)Moses stannade på berget i fyrtio dygn, och han blev under hela denna tid på ett övernaturligt sätt bevarad, liksom han hade blivit första gången. Ingen fick tillåtelse, att gå upp med honom, och ingen skulle nalkas berget under hans frånvaro. Han hade på Guds befallning tillverkat två andra stentavlor, som han tog med sig upp på berget; och Herren "skrev förbundsvillkoren, de tio budorden, på tavlorna."* (346)Moses' ansikte hade återspeglat Guds härlighet under den långa tidsrymd han samtalade med Herren; och utan att han visste det, sken hans ansikte med en bländande klarhet, då han gick ned från berget. En sådan klarhet lyste upp Stefanus' ansikte, då han stod inför sina domare: "Alla som satt i rådet gav noga akt på Stefanos och tyckte då att hans ansikte var som en ängels." Apostlagärningarna 6:15. Såväl Aron som folket drog sig undan från Moses, och de vågade inte att "komma emot honom." Emedan de var medvetna om sin skuld och trodde, att Gud ännu hyste ovilja mot dem, kunde de inte uthärda det himmelska ljuset, som skulle ha fyllt dem med glädje, om de hade varit lydiga mot Gud. Fruktan är förknippad med brottslighet. Den själ, som är fri från synd, vill inte dölja sig för himmelens ljus. rätt (346)Moses hade mycket att meddela dem, och då han hade medlidande med dem i deras fruktan, lade han ett täckelse för sitt ansikte. Han gjorde det därefter, närhelst han kom tillbaka till lägret, efter att han hade samtalat med Gud. rätt (346)Gud ämnade, att genom denna klarhet inprägla hos Israel ett begrepp om Sin lags heliga och upphöjda karaktär och om evangelii härlighet, som skulle uppenbaras genom Kristus. När Moses var på berget, gav Gud honom inte blott stentavlorna, utan Han framställde även frälsningsplanen för honom. Han såg, att Kristi offer avbildades genom den judiska tidsålderns bilder och symboler; och det var lika mycket det himmelska ljuset, som strömmade från Golgata, som härligheten av Guds lag. Detta övergöt Moses' ansikte med en sådan strålglans. Det gudomliga ljuset symboliserade härligheten hos det förbunds tid, under vilken Moses var den synlige förlikningsmannen och en representant för den verklige Medlaren. rätt (347)Härligheten, som återspeglades i Moses' ansikte, betecknar de välsignelser, vilka Guds lydiga folk erhåller genom Kristi medling. Den intygar, att ju innerligare vårt förhållande med Gud är och ju större vår kunskap om Hans krav, dess trognare skall vi likna Hans bild och dess lättare bli delaktiga av den gudomliga naturen. rätt (347)Moses var en bild på Kristus. Liksom Israels medlare beslöjade sitt ansikte, eftersom folket inte kunde uthärda att skåda dess härlighet, likaså beslöjade Kristus, den gudomlige Medlaren, Sitt gudomliga väsen med det mänskliga, när Han kom till Jorden. Hade Han kommit i Sin himmelska klarhet, kunde Han inte ha nalkats människorna i deras syndiga tillstånd; ty de hade inte kunnat uthärda Hans härlighet. Därför ödmjukade Han Sig Själv och uppträdde "lik en syndfull människa" (Romarbrevet 8:3), för att Han skulle kunna hjälpa de fallna människorna och upprätta dem. rätt |