Tabernaklet och dess tjänsteförrättning

(362)Tabernaklet och dess tjänsteförrättning
Medan Moses var på berget hos Gud, fick han befallning om, att bygga en helgedom åt Honom: "De skall göra en helgedom åt mig så att jag kan bo mitt ibland dem"; och han gavs fullständiga anvisningar om, hur tabernaklet skulle inrättas. Genom sitt avfall, förverkade israeliterna välsignelsen av Guds närvaro och förhindrade en tid uppbyggandet av en helgedom åt Honom. Men sedan Herren åter blivit dem bevågen eller nådig, började den store ledaren att verkställa den befallning han erhållit av Gud.
Kapitlet bygger på Andra Moseboken 25-40; Tredje Moseboken 4 och 16. rätt

(362)Gud hade begåvat de män, som blivit utvalda för arbetet, med skicklighet och vishet, för att uppföra den heliga byggnaden. Gud Själv gav planen för den till Moses samt särskilda anvisningar angående dess storlek och form, de material, som skulle användas, samt föremålen, som skulle finnas i den. De heliga rummen, som var gjorda med händer, skulle vara "en bild av den verkliga" helgedomen, avbilder "av det som är i himlen" (Hebréerbrevet 9:24, 23) – en miniatyrframställning av det himmelska tempel, i vilket Kristus skulle tjänstgöra för syndares räkning, sedan han offrat Sig Själv. Gud lät Moses få en överblick av den himmelska helgedomen och befallde honom, att göra allting efter den förebild, som visades honom på berget. Moses nedtecknade noga alla dessa anvisningar och meddelade folkets ledare dem. rätt

(362)Stora och kostbara förberedelser måste göras för helgedomens byggande och en myckenhet av det mest kostbara material måste anskaffas; likväl antog Herren blott frivilliga offer. Hans befallning lydde: "Av var och en som känner sig manad skall ni ta emot gåvor åt mig", och Moses upprepade den för menigheten. Gudsfruktan och en uppoffrande anda var de egenskaper, som erfordrades, för att de skulle kunna bereda en boning åt den Högste. rätt

(363)Allt folket lydde villigt befallningen: "och alla som kände sig kallade eller manade kom med gåvor till Herren för arbetet på uppenbarelsetältet, tjänsten där och de heliga kläderna. Och både män och kvinnor, alla som kände sig manade, kom med spännen, örringar, ringar och halssmycken, alla slags föremål av guld. Alla kom de med en offergåva av guld till Herren. rätt

(363)Och alla som hade violett, purpurrött och karmosinrött garn, fint lingarn och gethår, rödfärgade baggskinn och delfinskinn kom med detta. Alla som ville ge en gåva av silver eller koppar kom med den till Herren, och var och som hade akacieträ till byggnadsarbetet bar fram det. rätt

(363)Alla kvinnor som var skickliga att spinna kom med det som de hade spunnit: violett, purpurrött och karmosinrött garn och fint lingarn. Och alla kvinnor som kände sig kallade och som kunde konsten spann garn av gethår. rätt

(363)Hövdingarna bar fram onyx och andra ädla stenar som skulle sättas på efoden och på bröstväskan, vidare kryddor och olja till lampan, till smörjelseoljan och till den välluktande rökelsen." Andra Moseboken 35:23-28. rätt

(363)Medan byggandet av helgedomen pågick, bar gamla och unga, män, kvinnor och barn fram sina gåvor, till dess de, som hade översikt av arbetet, fann, att de hade mer, än de kunde bruka. Och Moses lät kungöra detta påbud i lägret: "'Ingen, vare sig man eller kvinna, skall komma med fler gåvor till helgedomen.' Så avhölls folket från att lämna något mer." Israeliternas knorrande och deras straff från Gud på grund av deras synder är nedtecknade till varning för efterkommande släkter. Och deras andakt, deras nit och frikostighet förtjänar att efterföljas. Alla, som älskar Guds tillbedjan och högt skattar Hans närvaro ibland sig, skall visa en liknande, uppoffrande anda, då man bygger ett hus, i vilket man kan samlas för Hans tillbedjan. De kommer att vilja frambära åt Herren ett offer av det bästa de äger. Man bör ej stå i skuld för ett hus, som byggs åt Herren, ty därigenom vanärar man Honom; utan man bör ge ett tillräckligt belopp, för att bygga klart huset, så att arbetarna kan säga detsamma som de sade, vilka uppförde tabernaklet: "Frambär inte ytterligare offer." rätt

(364)Tabernaklet var så inrättat, att det kunde tas isär och bäras av israeliterna under alla deras vandringar. Det var därför litet, ungefär 16,5 meter långt och 5,5 meter brett och högt; men det var likväl en präktig byggnad. Det material, som användes till dess uppförande och ritualföremål, var akacieträ, vilket var mindre utsatt för förruttnelse, än något annat träslag, som fanns vid Sinai. Väggarna bestod av upprättstående bräder, som var satta i socklar av silver och sammanhållna med pelare och vågräta stänger; och alltsammans var överdraget med guld, så att byggnaden tycktes bestå av massivt guld. Taket bestod av fyra olika täckelser eller tygvåder, av vilka det innersta var förfärdigat av "tvinnat fint lingarn och av violett, purpurrött och karmosinrött garn", med invävda keruber, och av de andra tre var ett av gethår, ett av röda baggskinn och ett av delfinskinn, så anordnade, att de fullkomligt skyddade byggnaden. rätt

(364)Byggnaden var indelad i två rum. Dessa skildes åt med ett dyrbart och skönt förhänge eller förlåt, som hängde från guldbeslagna pelare. Ett liknande draperi hängde framför ingången till det första rummet. Dessa förhängen, såväl som det inte täckelset, skimrade i de präktigaste färger, blått, mörkrött och rosenrött, i sköna arrangemang. I dessa var invävda med guld- och silvertrådar keruber, som representerade de änglar, vilka tjänstgör i den himmelska helgedomen och sänds ut, för att tjäna Guds folk på Jorden. rätt

(365)Det heliga tältet stod på en öppen plats, som kallades för förgården. Förgården var omgiven av omhängen gjorda i vitt, tvinnat garn. Dessa hängde från kopparpelare. Ingången till förgården var på den östra sidan, och den tillslöts av prydligt utarbetade förhängen av kostbara material, ehuru ej så sköna och dyrbara som förhängena i helgedomen. Enär omhängena kring förgården var ungefär blott hälften så höga som tabernaklets väggar, kunde folket utanför tydligt se denna byggnad. På förgården och närmast ingången stod brännoffersaltaret av akacieträ, överdraget med koppar. På detta altare uppbrändes alla eldsoffer, som man gjorde åt Herren, och försoningsblodet stänktes på dess horn. Emellan altaret och ingången till tabernaklet stod tvättkaret eller vattenbäckenet, som var av koppar och förfärdigat av de speglar, som israeliternas kvinnor frivilligt hade gett. Prästerna skulle tvätta sina händer och fötter i tvättkaret, närhelst de gick in i de heliga rummen, eller närmade sig altaret, för att bära fram brännoffer åt Herren. rätt

(365)I det första rummet efter det fanns bordet med skådebröden, ljusstaken och rökelsealtaret. Bordet med skådebröden stod på den norra sidan; det hade en prydlig list omkring skivan och var överklätt med rent guld. På detta bord skulle prästerna varje Sabbat lägga upp tolv kakor i två högar och bestänka dem med rökelse. Dessa skådebröd, som var heliga, skulle ätas av prästerna, då de togs bort. På den södra sidan stod den sjuarmade ljusstaken med sina sju lampor. Dess armar vara prydda med vackert utarbetade blommor, som liknade mandelblommor, och det hela var gjort i ett enda stycke rent guld. Då tabernaklet inte hade några fönster, var inte alla lamporna släckta på en gång, utan några hölls brinnande både dag och natt. Framför förlåten, som skilde det heliga från det allra heligaste och Guds omedelbara närvaro, stod det gyllene rökelsealtaret. Varje morgon och afton skulle prästen bränna rökelse på detta altare. Dess horn beströks med syndoffrets blod, och på den stora försoningsdagen bestänktes det med blod. Gud Själv tände elden på detta altare, och elden blev sedan sorgfälligt underhållen. Den heliga rökelsen spred sin vällukt dag och natt i de heliga rummen och långt omkring tabernaklet. rätt

(366)På andra sidan det inte förhänget var det allra heligaste, där den symboliska försonings- och medlingstjänsten utfördes. Det här utgjorde föreningsbandet mellan himmelen och Jorden. I detta rum fanns arken, en kista av akacieträ, som var utvändigt och invändigt överklädd med guld och hade en rand av guld omkring den övre delen. I denna förvarades stentavlorna, på vilka Gud hade skrivit de tio budorden; och därför blev den kallad för Guds förbundsark. De tio buden var nämligen grundvalen till förbundet, som ingicks mellan Gud och Israel. rätt

(366)Locket på den heliga kistan kallades för nådastolen. Denna var utarbetad i ett enda stycke guld, och en kerub av guld stod på vardera änden därav. En vinge på vardera ängeln sträckte sig uppåt och den andra skylde kroppen (se Hesekiel 1:11) till tecken på vördnad och ödmjukhet. Kerubernas ansikten var ställda mitt emot varandra och vördnadsfullt vända ned mot arken. Denna ställning representerade den vördnad, som änglarna hyser för Guds lag, och deras intresse för återlösningsplanen. rätt

(366)Över nådastolen var shekinah, tecknet på Guds närvaro, och emellan keruberna kungjorde Han Sin vilja. Stundom meddelades översteprästen budskap från Gud genom en röst ur molnet. Andra gånger lystes ängeln på den högra sidan upp, vilket betecknade samtycke eller gillande. Eljest vilade en skugga eller ett moln över ängeln på den vänstra sidan, för att tillkännage ogillande eller avslag. rätt

(367)Guds lag, som fanns i arken, var den stora rättfärdighets- och domsregeln. Lagen dömde överträdaren till döden; men ovanför lagen var nådastolen, på vilken Gud uppenbarade Sig och i kraft av försoningen benådade den ångerfulle syndaren. Sålunda kan man säga, att "nåd och sanning möts, rättfärdighet och frid kysser varandra" (Psaltaren 85:10, King James Version) i Kristi verk för vår återlösning, som avbildas genom tjänsten i helgedomen. rätt

(367)Inget språk kan beskriva den härliga scen, som visade sig inom helgedomen – de med guld överdragna väggarna återspeglade ljuset från den gyllene ljusstaken, de präktigt stickade förhängena, med sina lysande änglar, skimrade i de mest glänsande färger, medan bordet och rökelsealtaret glimmade av guld. Inom den andra förlåten stod den heliga arken, med sina hemlighetsfulla keruber. Mellan keruberna visade sig shekinah, Jehovas synliga uppenbarelse. Men allt detta var blott ett svagt återsken av härligheten i Guds tempel i himmelen, den stora medelpunkten för människans återlösningsverk. rätt

(367)Byggandet av tabernaklet tog omkring ett halvt års tid. När det blev fullbordat, besiktigade Moses allt arbetet och jämförde det med den förebild, som blivit visad honom på berget, och med de anvisningar Gud givit honom. "När Mose såg att verket var fullbordat och att de hade utfört allt så som Herren hade befallt, välsignade han dem." Med spänt intresse samlade sig Israels folkskaror omkring den heliga byggnaden, för att beskåda den. Medan de betraktade scenen med vördnadsfull tillfredsställelse, svävade molnstoden över helgedomen och sänkte sig ned samt omslöt den. "[O]ch Herrens härlighet fyllde boningen." Guds majestät uppenbarade sig, och Moses kunde inte träda in i tabernaklet på en stund. Folket betraktade med djup rörelse tecknet, som visade, att deras händers verk var antaget. Inga högljudda glädjeyttringar förekom, utan en högtidlig vördnad vilade över alla. Men deras hjärtans känslor visade sig i ymniga glädjetårar, och de uttalade i sakta, allvarliga ord sin tacksamhet över, att Gud hade samtyckt till, att förbli hos dem. rätt

(368)Levis stam blev, på Guds befallning, utsedd till, att förrätta tjänsten i helgedomen. I forntiden brukade varje man vara präst i sin egen familj, och på Abrahams tid betraktades den prästerliga värdigheten som den äldste sonens förstfödslorätt. I stället för den förstfödde ur israeliternas familjer, antog nu Herren Levis stam, för att förrätta tjänsten i helgedomen. Genom att sålunda utmärka denna stam, belönade Han den för dess trohet, både i Hans tjänst och i verkställandet av Hans straffdom på israeliterna, då de avföll ifrån Honom, genom att tillbedja den gyllene kalven. Den prästerliga värdigheten skulle tillhöra blott Arons familj. Endast Aron och hans söner tilläts, att tjäna inför Herren. Åt de övriga medlemmarna i stammen anförtroddes uppsikten över tabernaklet och dess tillhörigheter, och de skulle bistå prästerna i deras tjänstgöring; men de fick inte offra, bränna rökelse, eller skåda de heliga sakerna, innan dessa var övertäckta. rätt

(368)Prästerna fick sig anvisade en särskild klädedräkt, som överensstämde med deras ämbete. Gud gav Moses denna befallning angående den: "Du skall låta sy en helig dräkt till ära och prydnad för din bror Aron." Den vanlige prästens klädnad var gjord i vitt lärft och vävd i ett stycke. Den räckte nästan till fötterna och var hopdragen kring livet med ett vitt linnebälte med broderier i blått, mörkrött och rosenrött. På huvudet hade han en turban eller mössa, som gjorde hans yttre dräkt fullständig. När Moses närmade sig den brinnande busken, måste han ta av sig sina skor, ty rummet, där han stod, var heligt. Av samma orsak, fick prästerna ej gå in i templet med skor på sina fötter. Det damm, som fanns på dem, skulle oskära eller orena det heliga rummet. De måste ta av sig skorna på förgården, innan de gick in i helgedomen, och de skulle även tvätta både sina händer och fötter, innan de tjänstgjorde i tabernaklet eller vid brännoffersaltaret. Sålunda framhölls ständigt lärdomen, att all besmittelse måste avlägsnas från dem, som önskade att inställa sig inför Gud. rätt

(369)Översteprästens kläder var konstrikt utarbetade av dyrbara material, såsom det anstod hans höga rang. Förutom den vanlige prästens linnedräkt, bar han en blå mantel, som även bestod av ett enda vävt stycke. På dess nedre fåll hängde bjällror av guld samt granatäpplen, gjorda av mörkblått, mörkrött och rosenrött tyg. Utanpå denna var kåpan, ett kortare klädesplagg än manteln och förfärdigat av guld och av mörkblått, mörkrött, rosenrött och tvinnat, vitt garn. Omkring livet över kåpan hade han ett bälte av samma färger och vackert format. Kåpan saknade ärmar, och två onyxstenar var fästade på dess guldbroderade axelstycken. På dessa stenar var namnen på Israels tolv stammar inristade. rätt

(369)Utanpå kåpan satt domsskölden, som var den heligaste av de prästerliga kläderna. Denna var förfärdigad av samma tyg som kåpan. Den var fyrkantig till formen, 23 cm lång och lika bred, samt hängde från axlarna i mörkblå snören, som var fästade i guldringar. Kanten bestod av flera olika ädelstenar av samma slag som dem, vilka utgör de tolv grundvalarna i Guds stad. Innanför kanten var tolv stenar innefattade i guld och anordnade i fyra rader, och namnen på Israels stammar var inristade i dessa stenar, liksom på dem, vilka fanns på axelstyckena. Herrens föreskrift angående denna sak lydde: "Aron skall bära Israels söners namn i domsskölden på sitt hjärta, till en beständig åminnelse, när han går in i helgedomen inför Herrens ansikte." [King James Version.] På samma sätt bär vår store Överstepräst, Kristus, när Han i Sitt försvar av syndaren åberopar Sitt blod inför Fadern, på Sitt hjärta namnet åt varje ångerfull, troende själ. Psalmisten säger: "Väl är jag arm och fattig, men Herren sörjer för mig." Psaltaren 40:17 [King James Version]. rätt

(369)Två stora, glänsande ädelstenar var innefattade i den högra och vänstra sidan av domsskölden. Dessa kallades för Urim och Tummim, och med dem visade Gud Sin vilja för översteprästen. När något spörsmål framlades för Herrens avgörande och en ljuskrets omgav ädelstenen på den högra sidan, var detta ett tecken på Hans bifall; men om ett moln överskuggade stenen på den vänstra sidan, var det ett bevis på avslag eller ogillande. rätt

(370)Översteprästens huvudbindel bestod av en turban, förfärdigad av vitt garn, och på vilken med ett mörkblått snöre var fäst en skiva av guld, som bar inskriptionen: "Helgad åt Herren". Allting, som var förknippat med prästernas klädedräkt och uppförande, skulle vara av sådan art, att det skulle inge åskådaren ett rätt begrepp om Guds och Hans tjänsts helighet, och att de som trädde fram inför Honom, måste vara rena. rätt

(370)Inte bara helgedomen, utan även prästernas tjänstgöring skulle tjäna som "en avbild och skugga av de himmelska tingen." Hebréerbrevet 8:5 [King James Version + Bibel 2000]. De hade därför stor betydelse, och Herren gav genom Moses en bestämd och tydlig anvisning om, hur varje del av denna avbildande tjänst skulle utföras. Tjänstgöringen i helgedomen bestod av två huvudavdelningar, nämligen en daglig och en årlig tjänst. Den dagliga tjänsten utfördes vid brännoffersaltaret på tabernaklets förgård samt i det heliga, medan den årliga tjänsten utfördes i det allra heligaste. rätt

(370)Inget mänskligt öga, utom översteprästens, tilläts att skåda in i helgedomens inte rum. Blott en gång om året kunde han gå in i det, och dessförinnan måste han genomgå en noggrann och allvarlig förberedelse. Han inställde sig under bävan inför Guds ansikte, och folket avvaktade hans återkomst i vördnadsfull tystnad, medan de i hjärtat bad till Herren om Hans välsignelse. Översteprästen gjorde försoningen för Israel inför nådastolen, och Herren meddelade Sig med honom från det klara molnet. Om han stannade längre än, den vanliga tiden, fruktade de, att Herrens härlighet hade dödat honom på grund av deras eller hans egna synder. rätt

(371)Den dagliga tjänsten bestod av ett brännoffer morgon och afton, offret av välluktande rökelse på det gyllene altaret och offer för enskilda personers synder. Offer för sabbater, nymånader och särskilda högtider var även förordnade. rätt

(371)Varje morgon och afton brändes ett årsgammalt lamm på altaret, tillika med det bestämda spisoffret, vilket symboliserade folkets dagliga invigning åt Jehovas tjänst och dess ständiga beroende av Kristi försoningsblod. Gud hade uttryckligen befallt, att varje offer, som bars fram för tjänsten i helgedomen, skulle vara "felfritt." Andra Moseboken 12:5. Prästerna skulle undersöka alla djur, som fördes fram, för att offras. De skulle förkasta dem, som hade något lyte. Endast ett "felfritt" offer kunde utgöra en sinnebild på Hans fullkomliga renhet, som skulle låta offra Sig som "ett lamm utan fel eller fläck". Första Petrusbrevet 1:19. Aposteln Paulus anför dessa offer som ett exempel, för att visa, vad Kristi efterföljare bör bli, när han säger: "Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst." Romarbrevet 12:1. Vi skall ägna oss åt Herrens tjänst, och vi bör söka att göra offret så fullkomligt som möjligt. Gud önskar, att vi skall göra det bästa vi kan; och de, som älskar Honom av hela hjärtat, kommer att vilja att tjäna Honom och söka, att ständigt bringa sitt väsen i allt större samklang med Hans lagar, så att de än bättre kan utföra Hans vilja. rätt

(371)När prästen offrade rökelse, kom han närmare Gud, än vid någon annan handling i den dagliga tjänstgöringen. Det inte förhänget i helgedomen räckte inte till taket av byggnaden, varför Guds härlighet, som uppenbarade sig över nådastolen, delvis var synlig från det första rummet. Prästen vände sig mot arken, när han offrade rökelsen inför Herren; och då rökmolnet steg upp, sänkte Guds härlighet sig ned över nådastolen och uppfyllde det allra heligaste. Vissa gånger fyllde den båda rummen, så att prästen nödgades, att dra sig tillbaka mot tabernaklets ingång. Liksom prästen i den avbildande tjänsten genom tron vände sig mot nådastolen, som han inte kunde se, skall Guds barn nu sända upp sina böner till Kristus, sin store Överstepräst, som, osynlig för mänskliga ögon, försvarar deras sak i den himmelska helgedomen. rätt

(372)Rökelsen, som steg upp med Israels folks böner, föreställer Kristi förtjänster och medling, Hans fullkomliga rättfärdighet, som genom tron tillräknas Hans folk och gör syndiga väsens tillbedjan behaglig inför Gud. Framför förlåten till det allra heligaste stod ett altare för ständig medling och framför det heliga ett altare för ständig försoning. Man skulle nalkas Gud genom blod och genom rökelse – sinnebilder, som hänvisade till den store Medlaren, genom vilken syndare kan nalkas Jehova och genom vilken allena den botfärdige, troende själen kan erhålla eller få nåd och frälsning. rätt

(372)När prästerna gick in i det heliga morgon och afton, för att bränna rökelse, var det dagliga offret färdigt att brännas på altaret, som stod på förgården. Denna stund var högst betydelsefull för tillbedjarna, som samlades vid tabernaklet. Innan de inställde sig inför Gud genom prästens tjänstgöring, skulle de allvarligt rannsaka sina hjärtan och bekänna sina synder. De sände gemensamt upp en tyst bön med sina ansikten vända mot det heliga, och på samma gång steg rökelsemolnet upp, medan deras tro omfattade den utlovade Frälsarens förtjänster, som avbildades genom försoningsoffret. De stunder, som morgon- och aftonoffren hölls, blev aktade för heliga, och hela det judiska folket höll sedermera sin andakt på samma tid. Och när under senare århundraden judarna spreds som fångar i främmande länder, vände de fortfarande sina ansikten mot Jerusalem vid den bestämda tiden och sände upp sina böner till Israels Gud. De kristna har i detta bruk ett exempel för sin morgon- och aftonbön. Medan Gud förkastar ett ceremoniellt iakttagande, utan någon verklig andakt, blickar Han med stort behag ned på dem, som älskar Honom och som faller ned morgon och afton, för att bedja om förlåtelse för sina synder och anhålla om nödvändiga välsignelser. rätt

(373)Skådebrödet lades upp inför Herren som ett beständigt offer och tillhörde alltså det dagliga offret. Det kallades för skådebröd eller "närvarons bröd", emedan det alltid var inför Herrens ansikte. Det betecknade ett erkännande av människans beroende av Gud för både timlig eller materiell och andlig näring, och att denna erhålls blott genom Kristi medling. Gud hade i öknen bespisat israeliterna med bröd från himmelen, och de var ännu beroende av Hans frikostighet både för det timliga goda och för andliga välsignelser. Både mannat och skådebrödet hänvisade till Kristus, det levande brödet, som alltid träder fram inför Guds ansikte för oss. Han Själv sade: "Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen." Johannesbrevet 6:48-51. Ren rökelse lades på brödet, och när kakorna togs bort på Sabbaten och ersattes med färska, brändes rökelsen på altaret som ett minnesoffer åt Herren. rätt

(373)Den viktigaste delen av den dagliga tjänstgöringen var den, som utfördes för enskilda personers räkning. Den botfärdige syndaren bragte sitt offer till tabernaklets ingång samt lade sina händer på dess huvud och bekände sina synder, varigenom de på ett bildligt sätt överflyttades från honom själv till det oskyldiga offret. Han själv slaktade sedan djuret, och prästen bar blodet in i det heliga och stänkte det inför förlåten. Bakom förlåten stod arken, i vilken förvarades den lag syndaren hade överträtt. Genom denna ceremoni blev synden på bildligt eller symboliskt sätt genom blodet överflyttad till helgedomen. I några fall blev inte blodet inburet i det heliga.* Prästerna skulle då äta köttet, såsom Moses föreskrivit Arons söner, då han sade: Gud "gav det åt er för att ni skulle ta bort menighetens skuld". Tredje Moseboken 10:17. Båda ceremonierna symboliserade syndens överflyttande från den botfärdige till helgedomen.
* Se Bihang, Anmärkning 6. rätt

(373)Detta verk förrättades varje dag under hela året; och då israeliternas synder sålunda flyttades till helgedomen, blev de heliga rummen befläckade, och det blev nödvändigt att utföra ett särskilt arbete, för att skaffa undan synderna. Gud befallde, att man skulle försona de heliga avdelningarna såväl som altaret, för att "rena det från israeliternas orenhet och helga det." Tredje Moseboken 16:19. rätt

(374)Prästen gick in i det allra heligaste en gång om året, på den stora försoningsdagen, för att rena helgedomen. Den förrättning, som då utfördes däri, fullbordade den årliga tjänstgöringen. rätt

(374)På försoningsdagen ställdes två getabockar vid ingången till tabernaklet, och man drog där lott om dem. På den ena lotten skulle stå: "för Herren," och på den andra: "för Asasel." Den bock, på vilken lotten "för Herren" föll, skulle slaktas som syndoffer för folket, och prästen skulle bära hans blod innanför förlåten och stänka det på nådastolen. "Så bringar han försoning och renar helgedomen från israeliternas orenhet och brott, från alla deras synder. Likadant skall han göra med uppenbarelsetältet som står mitt ibland dem i all deras orenhet." rätt

(374)Han skall lägga båda händerna på den levande bockens huvud och över den bekänna israeliternas alla missgärningar och brott, alla deras synder, och därmed lägga dem på bockens huvud. Sedan skall bocken föras ut i öknen av en man som står beredd. Bocken skall bära alla deras synder med sig ut i ödemarken. Folket ansåg sig inte befriat från sin syndabörda, förrän bocken hade blivit bortsänd. Varje person skulle späka sin kropp, medan försoningen utfördes. Allt arbete lades åt sidan, och Israels hela menighet tillbringade dagen med att genom bön, fasta och grundlig självrannsakning allvarligt ödmjuka sig inför Herren. rätt

(374)Viktiga sanningar rörande försoningen blev genom denna årliga tjänst framställda för folket. Syndoffren, som bars fram under året, utgjorde ställföreträdare för syndaren. Men offrets blod hade inte fullt försonat synden. Det var blott ett medel, genom vilket synden flyttades till helgedomen. Genom att offra blod, erkände syndaren lagens myndighet, bekände han eller hon sin synd och tillkännagav sin tro på Honom, som skulle ta bort världens synder; men personen var inte helt och hållet befriad från lagens fördömelse. Sedan översteprästen hade tagit ett offer för menigheten på försoningsdagen, gick han in i det allra heligaste med blodet och stänkte det på nådastolen över lagtavlorna. Därigenom blev lagens anspråk på syndarens liv tillfredsställt. Sedan tog prästen i sin befattning som medlare synderna på sig själv, och då han lämnade helgedomen, bar han Israels brottslighet med sig. Vid ingången till tabernaklet lade han sina händer på syndabockens huvud och bekände över den "israeliternas alla missgärningar och brott, alla deras synder" och lade dem på bockens huvud. Och när bocken, som bar synderna, sändes bort, ansåg man, att de för evigt blivit skilda från folket. Sådan var tjänsten, som förrättades som "en avbild och skugga av de himmelska tingen." Hebréerbrevet 8:5 [King James Version + Bibel 2000]. rätt

(375)Såsom redan förklarats, byggdes den jordiska helgedomen av Moses enligt den förebild, som visades för honom på berget. Den var "en bild av den tid som nu är: man frambär offergåvor". Dess två heliga rum var "[a]vbilderna av det som är himlen". Kristus, vår store Överstepräst, "förrättar tjänst i helgedomen, det sanna förbundstältet, som är rest av Herren och inte av någon människa." Hebréerbrevet 9:9, 23; 8:2. När Guds tempel i himmelen visades för aposteln Johannes i en syn, såg han, att "sju facklor brann framför tronen". Han såg en ängel, som hade "ett rökelsekar av guld, och åt honom gavs mycket rökelse, som han skulle lägga till alla de heligas böner på det gyllene altaret inför tronen." Uppenbarelseboken 4:5; 8:3. I denna syn framställdes för profeten det första rummet i den himmelska helgedomen, och han såg där "sju facklor [som] brann" och "det gyllene altaret", som motsvarades av den gyllene ljusstaken och rökelsealtaret i den jordiska helgedomen. Vidare: "Guds tempel i himlen öppnades" (Uppenbarelseboken 11:19), och han fick se det allra heligaste innanför den inte förlåten. I det fanns "förbundsarken" (Uppenbarelseboken 11:19). Förbundsarken representerades av den heliga kista, som Moses lät förfärdiga, för att i den förvara Guds lag. rätt

(376)Moses byggde den jordiska helgedomen "efter den förebild Mose fick se." Paulus säger, att "tältet och alla gudstjänstföremålen" var avbilder "av det som är i himlen." Apostlagärningarna 7:44; Hebréerbrevet 9:21, 23. Och Johannes säger, att han såg helgedomen i himmelen. Den helgedom, i vilken Jesus tjänstgör för oss, är den stora urbilden, det vill säga originalet, och den helgedom, som Moses byggde, var dess avbild, eller miniatyrkopia. rätt

(376)Det himmelska templet, den plats, där konungars Konung vistas och där "[t]usen och åter tusen betjäna[r] honom, tio tusen och åter tio tusen st[år] där inför honom" (Danielsboken 7:10) – detta tempel, uppfyllt med den eviga tronens härlighet, där dess lysande väktare seraferna döljer sina ansikten under tillbedjan, kunde inte till storlek och härlighet representeras genom någon jordisk byggnad. Likväl skulle betydelsefulla sanningar angående den himmelska helgedomen och det stora verk, som utförs där för människans återlösning, åskådliggöras genom den jordiska helgedomen och dess gudstjänst. rätt

(376)Vår Frälsare skulle, efter Sin himmelsfärd, börja Sin förrättning som vår Överstepräst. Paulus säger: "Kristus gick inte in i en helgedom som var byggd av människohand och bara en bild av den verkliga. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Gud med vår sak." Hebréerbrevet 9:24. Liksom Kristi tjänstgöring skulle bestå av två stora delar, av vilka envar skulle sträcka sig över en tidsrymd och ha en särskild plats i den himmelska helgedomen, likaså bestod den avbildande tjänstgöringen av två delar, den dagliga och den årliga tjänsten, vilka förrättades i särskilda rum i tabernaklet. rätt

(376)Liksom Kristus vid Sin himmelsfärd trädde fram inför Gud, för att åberopa Sitt blod till fördel för botfärdiga troende, stänkte prästen i sin dagliga tjänstgöring offrets blod runt omkring i det heliga för syndarens räkning. rätt

(377)Kristi blod befriar den botfärdige syndaren från lagens förbannelse, men utplånar icke hans synd, ty den står kvar i helgedomens protokoll till den slutliga försoningen. Likaså skaffade syndoffrets blod i avbilden bort synden från den botfärdige, men den blev kvar i helgedomen till försoningsdagen. rätt

(377)På den stora domedagen skall de döda bli dömda enligt det, "som stod i böckerna, efter sina gärningar." Uppenbarelseboken 20:12. Då skall alla botfärdiga personers synder utplånas ur himmelens böcker i kraft av Kristi försonande blod; och på det sättet blir helgedomen befriad eller renad från de synder, som är upptecknade i dess böcker. I avbilden representerades detta stora försoningsverk eller syndernas utplånande genom tjänstgöringen på försoningsdagen – den jordiska helgedomens rening. Denna rening verkställdes genom att synderna, som hade orenat helgedomen, skaffades bort i kraft av syndoffrets blod. rätt

(377)Likasom synderna i den avbildande tjänsten skaffades bort från menigheten, genom att bäras ut i ödemarken, skall vid den sista försoningen de botfärdigas synder utplånas ur himmelens protokoll, för att aldrig mer kommas ihåg. rätt

(377)Enär Satan är den egentlige upphovsmannen till synden, som förorsakat Guds Sons död, fordrar rättvisan, att han slutligen blir straffad för detta. Kristi verk för människornas återlösning och för världsalltets renande från synden skall avslutas med att synden skaffas bort från den himmelska helgedomen och läggs på Satan, som sålunda får lida för den. Detta betecknades i avbilden med, att tjänstgöringens årliga kretslopp slutade med helgedomens rening och syndernas bekännande över syndabockens huvud. rätt

(377)Sålunda blev folket genom tjänstgöringen i tabernaklet och i templet, som sedermera ersatte tabernaklet, dagligen undervisat om de stora sanningarna angående Kristi död och tjänstgöring, och det påmindes en gång varje år om avslutandet av den stora striden mellan Kristus och Satan, då världsalltet skall rengöras från synd och syndare. rätt

nästa kapitel