| Patriarker och profeter kapitel 32. Från sida 383. Från sida 363 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(383)Lagen och förbunden (383)Adam undervisade sina efterkommande om Guds lag, och den överlämnades från far till son ned igenom de på varandra följande släktena. Men oaktat så förträffliga anordningar för människans återlösning blivit gjorda, fanns det likväl få, som antog den och var lydiga. Världen blev så ogudaktig genom överträdelse, att det blev nödvändigt att genom en flod rengöra den från dess fördärv. Lagen bevarades av Noa och hans familj, och Noa förkunnade de tio buden för sina avkomlingar. Då människorna åter gick bort från Gud, valde Han ut Abraham. Han fick följande vitsord eller beröm av Gud: "Abraham har hörsammat min röst och hållit mina föreskrifter, mina bud, mina stadgar och min lag." Första Moseboken 26:5. Åt honom gavs omskärelsens ceremoni, som var ett tecken på att alla, som omfattades av den, var invigda åt Herrens tjänst – ett löfte om, att de skulle avhålla sig från avgudadyrkan och lyda Guds lag. Eftersom Abrahams efterkommande bröt detta löfte – vilket visades i deras benägenhet, att ingå förbund med hedningarna och anta deras bruk – måste de förpassas till Egypten och förbli i träldom en lång tid. Men under deras umgänge med avgudadyrkare och deras tvungna undergivenhet för egyptierna, blev Guds bud ytterligare uppblandade med hedendomens fördärvliga och grymma läror. Därför kom Herren, sedan Han fört dem ut ur Egypten, ned på berget Sinai i härlighet och omgiven av Sina änglar samt förkunnade i Sitt förskräckliga majestät Sin lag inför allt folket. rätt (384)Men Han var ej tillfredsställd med, att blott uttala buden för folket, då det var benäget att glömma dem, utan Han skrev dem på två stentavlor. Han ville göra det omöjligt för Israel, att blanda hedniska traditioner med Hans heliga bud, eller att förväxla Hans fordringar med mänskliga förordningar och bruk. Men Han lät Sig inte nöja med, att ge dem de tio buden. Folket hade ådagalagt, att det utan svårighet lät sig ledas på villovägar, och Han ville inte lämna någon inkörsport till frestelse obevakad. Moses blev befalld att, efter Guds förestavande, skriva stadgar och lagar samt noggrant framställa, vad som fordrades. Dessa anvisningar beträffande folkets plikter mot Gud, varandra och främlingar var grundsatserna i de tio buden. På ett uttömmande och särskilt sätt framställdes de, så att ingen skulle missta sig. De var ämnade, att bevara heligheten hos de tio buden, som blivit inristade i stentavlorna. rätt (384)Om människan hade hållit Guds lag, såsom den gavs till Adam efter hans fall, bevarades av Noa och iakttogs av Abraham, skulle inte omskärelsen ha blivit införd. Och om Abrahams avkomlingar hade hållit förbundet, på vilket omskärelsen var ett tecken, skulle de aldrig ha blivit förledda till avguderi, ej heller hade de behövt hamna i träldom i Egypten. De skulle alltid ha kommit ihåg Guds lag, och Herren hade inte behövt förkunna den från Sinai, eller rista in den i stentavlor. Och hade folket tillämpat de tio budens grundsatser, skulle man ej behövt de andra föreskrifterna, som gavs till Moses. rätt (385)Offersystemet, som meddelades åt Adam, blev även det fördärvat av hans avkomlingar. Genom vidskepelse, avguderi, grymhet och liderlighet fördärvades den enkla och betydelsefulla tjänst, som Gud hade förordnat. Israels folk hade infört många hedniska bruk i sin gudstjänst under sin långvariga vistelse hos avgudadyrkare; därför gav Herren det vid Sinai en bestämd instruktion rörande offertjänsten. Sedan tabernaklet blivit färdigbyggt, talade Han till Moses från härlighetsmolnet ovanför nådastolen och meddelade honom fullständiga anvisningar angående det offersystem och de former för gudstjänst, som skulle brukas i helgedomen. På detta sätt fick Moses ceremoniallagen, som han skrev ned i en bok. Men de tio budens lag, som förkunnades från Sinai, blev skriven av Gud Själv på stentavlorna och noggrant förvarad i arken. rätt (385)Många söker att blanda samman dessa två system, genom att bruka de Skriftställen, som omnämner ceremoniallagen, som bevis för, att morallagen har blivit avskaffad; men därigenom förvränger de Skriften. Skillnaden mellan de två systemen är stor och tydlig. Ceremonialsystemet bestod av sinnebilder, som hänsyftade på Kristus, Hans offer och prästerliga värdighet. Denna ceremoniella lag, med sina offer och religiösa handlingar, skulle iakttas av hebréerna, till dess avbild mötte förebild i Kristi död, Guds Lamm, som tar bort världens synd. Då skulle alla sådana offer upphöra. Det är denna lag, som Kristus har utplånat "genom att spika de[n] på korset." Kolosserbrevet 2:14. Men angående de tio budens lag, uttalar psalmisten sig på följande sätt: "Herre, för evigt står ditt ord fast i himlen." Psaltaren 119:89. Och Kristus Själv säger: "Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen; . . . Sannerligen," – här gör Han Sitt påstående så eftertryckligt som möjligt – "innan himlen och jorden förgår skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett." Matteusevangeliet 5:17-18. I detta lär Han inte bara, vad Guds lags fordringar hade varit och då var, utan även att dessa fordringar skulle vara gällande, så länge himmelen och Jorden fanns till. Guds lag är lika oföränderlig som Hans tron; dess fordringar är bindande för människorna under alla tider. rätt (386)Nehemja säger angående lagen, som förkunnades från Sinai: "Du steg ner på Sinaiberget och talade till dem från himlen. Du gav dem rätta stadgar och riktiga lagar, goda bud och befallningar." Nehemja 9:13. Och Paulus, "hedningarnas apostel", förklarar: "Lagen är alltså helig och budordet heligt, rättvist och gott." Romarbrevet 7:12. Denna lag kan ej vara någon annan än de tio buden; ty det är denna lag, som säger: "Du skall inte ha begär." Vers 7. rätt (386)Genom Frälsarens död avskaffades avbildernas och skuggornas lag, men den förringade icke den moraliska lagens anspråk det ringaste. Det förhållandet eller faktumet, att Kristus måste dö, för att kunna försona denna lags överträdelse, visar tvärtom, att den är oföränderlig. rätt (386)De, som påstår, att Kristus kom, för att avskaffa Guds lag och ta bort Gamla Testamentet, säger, att okunnighet härskade i den judiska tidsåldern och att hebréernas religion bestod endast av former och ceremonier. Men detta är en villfarelse. Överallt på den heliga historiens sidor, där Guds behandling av Sitt utvalda folk är nedtecknad, finns tydliga spår av den store JAG ÄR. Han har aldrig uppenbarat Sin makt och härlighet för människorna på ett mera anslående sätt, än då Han ensam erkändes vara Israels härskare och gav lagen till Sitt folk. Här var en spira, som icke fördes av mänsklig hand; och Israels osynlige Konungs väg var obeskrivligt härlig och vördnadsbjudande. rätt (386)Vid alla dessa uppenbarelser av Guds härlighet representerades Han av Kristus. Inte bara vid Frälsarens ankomst, utan alltsedan fallet, då löftet gavs om återlösning, försonade Gud "hela världen med sig genom Kristus". Andra Korintierbrevet 5:19. Kristus var grundvalen och medelpunkten för offersystemet i både den patriarkaliska och den judiska tidsåldern. Inget direkt samband eller umgänge mellan Gud och människan har förekommit, sedan våra första föräldrar syndade. Fadern har överlämnat världen till Kristus, för att Han genom Sin medlarverksamhet skulle återlösa människan samt upprätthålla Guds lags myndighet och helighet. All förbindelse eller kontakt mellan himmelen och det fallna släktet har blivit uppehållen genom Kristus. Det var Guds Son, som gav våra första föräldrar löftet om återlösningen; det var Han, som uppenbarade Sig för patriarkerna. Evangelium uppenbarades för Adam, Noa, Abraham, Isak, Jakob och Moses. De förväntade sig, att bli frälsta genom människans Ställföreträdare och Löftesman. Dessa heliga män i forntiden hade umgänge med Frälsaren, som skulle komma till vår värld i mänsklig gestalt; och några av dem talade med Kristus och med himmelska änglar ansikte mot ansikte. rätt (387)Kristus var inte enbart hebréernas ledare i öknen – Ängeln, i vilken Jehovas namn var och som gick framför folket i molnstoden – utan det var Han, som gav lagen till Israel.* Han förkunnade inför allt folket de tio buden i Sin Faders lag mitt ur den förskräckliga härlighet, som vilade över Sinai; och det var Han, som gav Moses den i stentavlorna inristade lagen. (387)Det var Kristus, som talade till Sitt folk genom profeterna. Aposteln Petrus säger i sitt brev till den kristna församlingen, att profeterna "profeterade om den nåd som ni skulle få. De ville utröna vilken och vad slags tid Kristi [A]nde i dem syftade på när den förutsade de lidanden Messias måste utstå och den härlighet som skulle följa." Första Petrusbrevet 1:10-11. Det är Kristi röst, som talar till oss genom Gamla Testamentet. "Jesu vittnesbörd är profetians ande.'" Uppenbarelseboken 19:10. rätt (387)När Jesus personligen var hos människorna och undervisade, hänvisade Han dem ofta till Gamla Testamentets Skrifter. Han sade till judarna: "Ni forskar i skrifterna därför att ni tror att de kan ge er evigt liv. Just dessa vittnar om mig". Johannesevangeliet 5:39. På den tiden var Gamla Testamentets böcker den enda del av Bibeln, som fanns. Vid ett annat tillfälle sade Han: "'De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem"; och Han tillade: "'Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.'" Lukasevangeliet 16:29, 31. rätt (388)Det var Kristus, som gav ceremoniallagen. Till och med efter dess avskaffande beskrev Paulus dess rätta värde och ställning i återlösningsplanen samt dess förhållande till Kristi verk för judarna; och den store aposteln förklarade denna lag härlig och värdig sin gudomlige Upphovsman. Den högtidliga tjänsten i helgedomen avbildade de stora sanningar, som skulle uppenbaras under på varandra följande mansåldrar. Rökelsemolnet, som steg upp tillsammans med Israels barns böner, föreställer Kristi rättfärdighet, vilken allena kan göra syndarens bön behaglig inför Gud. Det blödande offret på altaret vittnade om en kommande Frälsare, och det synliga tecknet på Guds närvaro framstrålade ur det allra heligaste. Under det ständiga mörkrets och avfallets tidsåldrar bevarades sålunda tron i människornas hjärtan, till dess den utlovade Messias' ankomst var för handen. rätt (388)Jesus var Sitt folks ljus, världens ljus, innan Han kom till Jorden i mänsklig form. Den första ljusglimt, som genomträngde mörkret, i vilket synden svept in världen, kom från Kristus. Och varje stråle av himmelsk klarhet, som någonsin fallit på Jordens invånare, har kommit från Honom. Kristus är Alfa och Omega, den förste och den siste, i frälsningsplanen. rätt (388)Sedan Frälsaren utgöt Sitt blod till syndernas förlåtelse och for upp till himmelen, för att "träda fram inför Gud med vår sak" (Hebréerbrevet 9:24), har ljus strålat ut från Golgatas kors och från de heliga rummen i den himmelska helgedomen. Men vi bör inte förakta det ljus, som man i forna tider erhöll genom de avbilder, vilka hänvisade till den kommande Frälsaren, därför att vi blivit förlänade eller skänkta ett klarare ljus. Kristi evangelium förklarar den judiska hushållningen eller tidsåldern och betydelsen av ceremoniallagen. Allt efter som nya sanningar uppenbaras och det, som man känt till från begynnelsen, framställs i ett klarare ljus, blir Guds karaktär samt Hans avsikter i Sitt handlingssätt med Sitt folk tydligare uppenbarade. Ju mera ljus vi erhåller, dess klarare uppfattar vi frälsningsplanen, genom vilken Gud utverkar människans salighet eller yttersta lycka. Vi finner ny skönhet och kraft i det Inspirerade Ordet, och vi granskar dess sidor med ett större och mera odelat intresse. rätt (389)Många hyser åsikten, att Gud satte upp en skiljemur mellan hebréerna och den yttre världen, att Hans omsorg och kärlek till stor del drogs bort från det övriga människosläktet och tillägnades Israel. Men det var inte Guds avsikt, att Hans folk skulle bygga upp en skiljemur mellan sig och sina medmänniskor. Den eviga kärleken sträckte sig till alla Jordens invånare. Ehuru de hade förkastat Honom, bemödade Han Sig ständigt om, att få uppenbara Sig för dem samt att låta dem bli delaktiga av Hans kärlek och nåd. Hans utvalda folk blev välsignat, för att det skulle bli en välsignelse för andra. rätt (389)Gud kallade Abraham samt välsignade och ärade honom; och patriarkens trohet var ett ljus för folket i alla länder, där han vistades. Abraham drog sig inte undan folket, som omgav honom. Han uppehöll vänskapsförbindelser med kungarna över de kringboende nationerna, av vilka några bevisade honom stor vördnad. Hans rättskaffenhet, oegennytta, tapperhet och välgärningar representerade Guds karaktär. Himmelens Gud blev uppenbarad genom Sin representant i Mesopotamien, Kanaan, Egypten och även för Sodoms invånare. rätt (389)På liknande sätt uppenbarade Gud Sig genom Josef för folket i Egypten och för alla nationer, som stod i förbindelse med detta mäktiga rike. Varför lät Herren upphöja Josef till en så hög ställning ibland egyptierna? Han kunde ha gått till väga på något annat sätt, för att verkställa Sina avsikter beträffande Jakobs söner. Dock ville Han göra Josef till ett ljus, och Han satte honom i kungens palats, så att det himmelska ljuset kunde lysa när och fjärran. Genom sin vishet och rättvisa, genom sitt livs renhet och välgärningar och genom sin nitälskan för folkets välfärd – och det folket var avgudadyrkare – var Josef en Kristi representant. Det hedniska folket skulle hos sin välgörare, som hela Egypten prisade av tacksamhet, skåda ett återsken av sin Skapares och Frälsares kärlek. På samma sätt satte Gud Moses till ett ljus vid tronen i Jordens största rike, så att alla – som ville – kunde få kunskap om den sanne och levande Guden. Och allt detta ljus blev givet till egyptierna, innan Gud hemsökte dem med straffdomar. rätt (390)Genom israeliternas befrielse ur Egypten blev kunskapen om Guds makt vidsträckt utbredd. Det krigiska folket i det starkt befästa Jeriko bävade. "När vi fick höra det", sade Rahab, "rann vårt mod bort, och vi kände oss maktlösa inför er. Ty Herren, er Gud, är Gud uppe i himlen och nere på jorden." Josua 2:11. Flera århundraden efter israeliternas uttåg ur Egypten påminde filistéernas präster sitt folk om plågorna i Egypten och varnade det för, att motsätta sig Israels Gud. rätt (390)Gud kallade inte israeliterna samt välsignade och upphöjde dem inte, för att de genom lydnad för Hans heliga lag skulle bli de enda föremålen för Hans nåd och ta emot välsignelser av Honom, utan för att Han skulle uppenbara Sig genom dem för alla Jordens invånare. För att kunna verkställa denna avsikt, befallde Han dem, att leva åtskilda från de avgudadyrkande nationerna, som omgav dem. rätt (390)Avguderiet och alla synder förknippade med det var styggelser inför Gud, och han befallde Sitt folk, att icke blanda sig med andra nationer, att "inte ta efter deras seder" [Andra Moseboken 23:24] och glömma Gud. Han förbjöd dem, att ingå äktenskap med avgudadyrkare, så att deras tillgivenhet för Honom ej skulle förkolna. Det var lika nödvändigt då, som det är nu, att Guds folk skulle hålla sig rent och "obesmittat av världen." De måste bevara sig för dess anda, eftersom den strider mot sanning och rättfärdighet. Men det var ej Guds avsikt, att Hans folk skulle på ett självrättfärdigt sätt avsöndra sig från världen, så att det ej kunde ha något inflytande över den. rätt (391)Kristi efterföljare skulle, likt sin Herre, vara världens ljus under alla tider. Frälsaren sade: "En stad uppe på ett berg kan inte döljas och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset " – det vill säga, i världen. Och Han tillägger: "På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er [F]ader i himmelen." Matteusevangeliet 5:14-16. Detta var just vad Henok, Noa, Abraham, Josef och Moses gjorde. Det var just vad Gud hade för avsikt, att Hans folk Israel skulle göra. rätt (391)Det var på grund av otron i deras egna onda hjärtan – vilka behärskades av Satan – som israeliterna dolde sitt ljus, i stället för att låta det lysa för de kringboende folken. Det var på grund av samma skenheliga anda, som de antingen antog hedningarnas lastbara seder, eller höll sig i stolt isolering, som om Guds kärlek och omsorg tillhörde bara dem. rätt (391)Liksom två lagar omtalas i Bibeln, den ena oföränderlig och evig, den andra obeständig och tillfällig, framställs två förbund. Nådens förbund upprättades med människan i Eden efter fallet, när Gud gav löftet, att kvinnans säd skulle sönderkrossa ormens huvud. I detta förbund blev alla människor erbjudna förlåtelse och bistånd av Guds nåd för framtida lydnad genom tro på Kristus. De fick även löfte om evigt liv på villkor, att de visade lydnad för Guds lag. Detta var patriarkernas salighetshopp. rätt (391)Samma förbund förnyades med Abraham genom löftet: "I din avkomma skall alla jordens folk bli välsignade". Första Moseboken 22:18 (Svenska Folk-Bibeln 98). Detta löfte åsyftade Kristus. Abraham uppfattade det så (se Galaterbrevet 3:8, 16) och trodde, att synderna skulle förlåtas genom Kristus. Det var denna tro, som räknades honom till rättfärdighet. Lydnad för Guds lag var ett villkor i förbundet med Abraham. Herren visade Sig för Abraham och sade: "'Jag är Gud den Allsmäktige. Vandra inför mig och var fullkomlig." Första Moseboken 17:1 (Svenska Folk-Bibeln 98). Guds vittnesbörd angående Sin trogne tjänare löd sålunda: "Abraham lydde mig och rättade sig efter vad jag befallt, mina bud och stadgar och lagar.'" Första Moseboken 26:5. Och Herren sade till honom: "Jag skall upprätthålla mitt förbund, förbundet mellan mig och dig och dina ättlingar i släktled efter släktled, ett evigt förbund: jag skall vara din Gud och dina ättlingars Gud." Första Moseboken 17:7. rätt (392)Ehuru detta förbund ingicks med Adam och förnyades med Abraham, kunde det inte stadfästas, förrän Kristus dog. Det hade existerat genom Guds löfte, sedan den första antydan om frälsning blev gjord; det hade blivit antaget genom tro; men det kallades likväl för ett nytt förbund, sedan det blivit stadfäst genom Kristus. Guds lag var grundvalen i detta förbund, som helt enkelt var en anordning, för att åter bringa människorna i harmoni med Guds vilja – att försätta dem i en sådan ställning, att de kunde lyda Hans lag. rätt (392)En annan överenskommelse, som i Skriften kallas för det "gamla" förbundet, upprättades emellan Gud och Israel vid Sinai och stadfästes genom ett offers blod. Förbundet med Abraham stadfästes med Kristi blod och kallas för det "andra" eller "nya" förbundet, eftersom blodet, genom vilket det beseglades, blev utgjutet senare, än det första förbundets blod. Att det nya förbundet var gällande på Abrahams tid, bevisas av förhållandet, att det då blev bekräftat både genom ett löfte och genom en ed av Gud – de "två orubbliga utfästelser, i vilka han som Gud omöjligt kan ha ljugit". Hebréerbrevet 6:18. rätt (392)Men om förbundet med Abraham innehöll löftet om återlösning, varför upprättades det ett annat förbund vid Sinai? Folket hade under sin fångenskap i betydande grad förlorat kunskapen om Gud och om grundsatserna i detta förbund. Genom att befria dem från Egypten, sökte Gud att uppenbara Sin makt och nåd för dem, så att de skulle lära sig, att älska och förlita sig på Honom. Han förde dem ned till Röda Havet, där det tycktes vara omöjligt för dem, att undkomma de förföljande egyptierna. Därmed skulle de inse sin fullkomliga hjälplöshet, sitt behov av gudomligt bistånd. Sedan befriade Han dem. Därigenom blev de uppfyllda av kärlek till och tacksamhet mot Gud och med förtroende till Hans förmåga, att kunna hjälpa dem. Han hade bundit dem vid Sig Själv som deras befriare från jordisk träldom. rätt (393)Men det fanns en än större sanning, som skulle inpräglas hos dem. Enär de levde mitt ibland avguderi och fördärv, hade de ingen rätt uppfattning om Guds helighet, om sina egna hjärtans utomordentliga syndighet, sin fullkomliga oförmåga, att av sig själva fullgöra Guds lag samt sitt behov av en Frälsare. De måste bli undervisade om allt detta. rätt (393)Gud förde dem till Sinai, Han uppenbarade Sin härlighet, Han gav dem Sin lag och lovade dem stora välsignelser, om de ville lyda Honom: "Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni . . . vara ett rike av präster och ett heligt folk". Andra Moseboken 19:5-6. Folket kände inte sina egna hjärtans syndighet, ej heller att det vore omöjligt för dem, att hålla Guds lag utan Kristus, och därför ingick de beredvilligt förbund med Gud. Eftersom de tyckte, att de kunde uppnå sin egen rättfärdighet, utropade de: "'Vi vill göra allt vad Herren har sagt och lyda honom.'" Andra Moseboken 24:7. De hade bevittnat lagens förkunnande i vördnadsväckande härlighet och hade inför berget bävat av fruktan, likväl bröt de sitt förbund inom några veckor och tillbad ett gjutet beläte. De kunde inte hoppas på, att erhålla Guds nåd genom ett förbund, som de hade brutit. Nu, när de insåg sin syndighet och sitt behov av förlåtelse, lärde de även att känna behovet av den Frälsare, som var utlovad i förbundet med Abraham och avbildad genom offren. Nu var de genom tro och kärlek bundna vid Gud som sin befriare från syndens träldom. Nu var de förberedda, att uppskatta det nya förbundets välsignelser. rätt (394)Villkoren i det "gamla förbundet" var lyd och lev: "den som håller dem får leva" (Hesekiel 20:11; Tredje Moseboken 18:5); men: "Förbannelse över den som inte håller sig till orden i denna lag och lyder dem." Femte Moseboken 27:26. Det "nya förbundet" var upprättat på "bättre löften" – löftet om syndernas förlåtelse och om Guds nåd till, att förnya hjärtat och bringa det i harmoni med grundsatserna i Guds lag. "Nej, detta är det förbund jag skall sluta med Israel när tiden är inne, säger Herren: Jag skall lägga min lagi deras bröst och skriva den i deras hjärtan. . . . Jag skall förlåta dem deras skuld, och deras synd skall jag inte längre minnas." Jeremia 31:33-34. rätt (394)Den Helige Ande skriver i hjärtat samma lag, som var inristad på stentavlorna. Vi tar emot Kristi rättfärdighet, i stället för att söka uppnå vår egen rättfärdighet. Hans blod sonar våra synder; Hans lydnad antas för vår räkning. Hjärtat skall sedan, när det blivit förnyat genom den Helige Ande, frambringa "Andens frukt". Genom Kristi nåd skall vi vara lydiga Guds lag, som är skriven i våra hjärtan. När vi har Kristi Ande, skall vi vandra, som Han vandrade. Genom profeten sade Han om Sig Själv: "Gärna gör jag din vilja, min Gud, jag har din lag i mitt hjärta." Psaltaren 40:9. Och när Han vandrade ibland människorna, sade Han: "Han lämnar mig inte ensam, eftersom jag alltid gör det som behagar honom.'" Johannesevangeliet 8:29. rätt (394)Aposteln Paulus framställer tydligt förhållandet mellan tron och lagen under det nya förbundet, när han säger: "Då vi nu har gjorts rättfärdiggjorda genom tro har vi frid med Gud genom vår [H]erre Jesus Kristus." "Upphäver vi då lagen genom tron? Inte alls! Vi befäster lagen." "Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur" – den kunde inte rättfärdiggöra människan, eftersom hon i sitt syndiga tillstånd inte kunde hålla lagen – "det gjorde Gud. Då han lät sin egen [S]on bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan. Därmed kunde lagens krav på rättfärdighet uppfyllas hos oss, som inte vandrar efter köttet, utan efter Anden." Romarbrevet 5:1; 3:31; 8:3-4 (avslutningen på sista versen från King James Version . Övers. anm.). rätt (395)Guds verk är alltid detsamma, ehuru olika utvecklingsgrader och olika uppenbarelser av Hans makt förekommer, för att fylla människornas behov under de olika tidsåldrarna. Från det första löftet om evangelium och ned igenom de patriarkaliska och judiska tiderna ända intill nutiden har en gradvis utveckling av Guds avsikter ägt rum i återlösningsplanen. Frälsaren, som avbildades i den judiska lagens religiösa bruk och ceremonier, är densamme, som uppenbaras i evangelium. Molnen, som omgav Hans gudomliga gestalt, har skingrat sig, töcknet och skuggorna har försvunnit, och Jesus, världens Frälsare, är uppenbarad. Den, som förkunnade lagen från Sinai och lämnade Moses ceremoniallagen, är densamme, som predikade på berget. De stora grundsatserna om kärlek till Gud, som Han framställde som lagens och profeternas grundval, är endast ett upprepande av det Han hade talat genom Moses till israeliterna: "Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft." Femte Moseboken 6:4-5. "[D]u skall älska din nästa som dig själv." Tredje Moseboken 19:18. Läraren är densamme under båda förbundens tider; Guds anspråk är desamma; grundsatserna i Hans styre är desamma; ty alla utgår från Honom, "hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker." Jakobsbrevet 1:17. rätt |