| Patriarker och profeter kapitel 33. Från sida 396. Från sida 374 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(396)33. Från Sinai till Kadesh (396)Israels styre kännetecknades av en grundlig organisering, som var utomordentlig både tack vare sin fullständighet och sin enkelhet. Den fullkomlighet och visa ordning, som så tydligt ådagaläggs i alla Guds skapade verk, framstod även i den hebréiska hushållningen. Gud var Israels styresman och högsta myndighet. Moses var av Gud förordnad som dess synlige ledare, för att skipa lagarna i Hans namn. Sedermera blev ett råd av sjuttio personer utvalt ibland stammarnas äldste, för att bistå Moses med folkets allmänna angelägenheter. Därnäst kom prästerna, som rådfrågade Herren i helgedomen. Hövdingar eller furstar härskade över stammarna, och under dessa var somliga satta "till anförare för tusen eller hundra eller femtio eller tio", och slutligen förmän, som var ålagda särskilda plikter. Femte Moseboken 1:15. rätt (397)Hebréernas läger var anordnat efter en bestämd plan. Det var indelat i tre stora avdelningar, som var och en hade sin anvisade plats. I mitten stod tabernaklet, den osynlige Konungens boningsplats; runt omkring detta var prästerna och leviterna lägrade och utanför dessa alla de andra stammarna. rätt (397)Leviterna fick i uppdrag, att sköta tabernaklet och alla dess tillhörigheter, både i lägret och på resan. De skulle ta ned det heliga tältet, när folket begav sig i väg, och sätta upp det, när det slog läger. Alla andra stammar förbjöds vid dödsstraff, att komma i tabernaklets omedelbara närhet. Leviterna var indelade i tre avdelningar, avkomlingarna av Levis tre söner, och vardera hade sin särskilda ställning och sitt särskilda arbete. Moses' och Arons tält var uppslagna framför och närmast tabernaklet. Söder om det var kehatiterna lägrade, vilka skulle sköta arken och helgedomens övriga tillbehör; på den norra sidan var merariterna, vilka skötte pelarna och deras underslag, brädena och så vidare; på den västra sidan bakom tabernaklet var gersoniterna, som skötte täckelserna och omhängena. rätt (397)Även varje stam fick sig anvisad en bestämd plats. Envar skulle marschera samt slå läger omkring sin egen fana, såsom Herren hade befallt: "Israeliterna skall slå läger var och en under sin fana, vid sina familjers fälttecken. De skall slå läger runt omkring uppenbarelsetältet". "Alla skall bryta upp i den ordning de varit lägrade, var och en på sin bestämda plats och under sin fana." Fjärde Moseboken 2:2, 17. Det blandade folket, som hade följt israeliterna från Egypten, fick ej bo ibland stammarna, utan måste uppehålla sig i utkanten av lägret; och deras avkomlingar skulle ej få tillträde till gemenskapen förrän i tredje led, det vill säga generationen. Femte Moseboken 23:7-8. rätt (397)Såväl sorgfällig renlighet som sträng ordning i lägret och dess omgivningar var ålagda. Genomgående hälsovårdsförordningar blev inskärpta. Varje person, som var oren av vilken orsak som helst, fick ej tillåtelse, att gå in i lägret. Dessa åtgärder var oumbärliga, för att hindra sjukdomars uppkomst i en så stor folkmängd; och det var även nödvändigt, att fullkomlig ordning och renhet bibehölls, så att Israel kunde åtnjuta en helig Guds närvaro. Han uttalade Sig härom sålunda: "Herren, din Gud, vandrar omkring i lägret; han vill rädda dig och överlämna dina fiender åt dig. Därför skall ditt läger vara heligt." {Femte Moseboken 23:14.} rätt (398)Under alla Israels vandringar skulle Herrens förbundsark tåga framför dem, "för att välja ut deras rastplatser." Fjärde Moseboken 10:33. Den heliga kistan, som bars av kehatiterna och vilken innehöll Guds lag, skulle anföra förtruppen. Moses och Aron gick framför den, och näst efter dem kom prästerna, som bar silvertrumpeter. Dessa präster mottog från Moses befallningar, som de meddelade folket med hjälp av trumpeterna. Varje sällskaps ledare var förpliktad, att ge bestämda anvisningar angående alla rörelser, som skulle göras, enligt trumpeternas antydningar. Den, som uraktlät att efterkomma dessa anvisningar, straffades med döden. rätt (398)Gud är ordningens Gud. Allting, som står i förbindelse med himmelen, är i fullkomlig ordning. Underdånighet och grundlig disciplin kännetecknar änglarnas rörelser. Endast ordning och harmoniska handlingar kan åtföljas av framgång. Gud fordrar ordning och system i Sitt verk, nu såväl som på Israels tid. Alla, som verkar för Honom, skall utföra sitt arbete på ett insiktsfullt sätt och icke med vårdslöshet och likgiltighet. De skall verkställa arbetet i tro och med noggrannhet, så att Han kan godkänna det. rätt (398)Gud Själv ledde israeliterna under alla deras vandringar. Platsen, där de skulle slå läger, utmärktes därigenom, att molnstoden sänkte sig; och den vilade över tabernaklet, till dess de åter skulle fortsätta sin vandring, då höjde den sig över det heliga tältet. Och de åkallade Herren högtidligt både då de stannade och då de avtågade. "När arken bröt upp sade Mose: Res dig, Herre, och må dina fiender skingras, dina motståndare fly! Och när den stannade sade han: Vila, Herre, du som leder Israels tallösa skaror!" Fjärde Moseboken 10:35-36. rätt (399)Mellan Sinai och Kadesh vid Kanaans gräns låg en vägsträcka, som kunde tillryggaläggas på elva dagar, och när molnet slutligen gav tecken till att bryta upp, började Israels härskara sin marsch under förhoppning, att snart få tåga in i det goda landet. Jehova hade utfört underverk vid israeliternas befrielse ur Egypten, och vilka välsignelser kunde de ej nu vänta, när de formellt hade förbundit sig, att anta Honom som sin Härskare samt hade blivit erkända som den Högstes utvalda folk! rätt (399)Många kände sig nästan motvilliga, att lämna den plats, där de så länge varit lägrade; ty de hade lärt sig, att betrakta den som sitt hem. Gud hade samlat Sitt folk inom dessa granitmurar, där de var skilda från alla andra folkslag, och Han hade förkunnat för dem Sin heliga lag. De älskade att betrakta det heliga berget, på vars vitgråa spetsar och nakna åsar Guds härlighet så ofta hade blivit uppenbarad. Scenen var så nära förbunden med Guds och heliga änglars närvaro, att den tycktes vara alltför helig att lämnas på ett tanklöst sätt, eller ens med glädje. rätt (399)Men vid signalen från trumpetarna bröt hela lägret upp; tabernaklet bars i mitten och varje stam hade sin bestämda plats under sin egen fana. Alla ögon var ängsligt vända mot molnstoden, för att se åt vilket håll den skulle leda dem. Då den rörde sig mot öster, där blott svarta och ödsliga bergskedjor var uppstaplade, väcktes tvivel och vemod i mångas hjärtan. rätt (399)Vägen blev allt svårare under deras framtågande, där den gick genom bergsklyftor och ödsliga trakter. Runt omkring dem låg en stor ödemark – de vandrade i "det öde och oländiga landet", i "torkans och mörkrets land", i "landet där ingen färdas, där ingen människa bor". Jeremia 2:6. De trånga bergspassen både när och fjärran var fyllda av män, kvinnor och barn, av dragdjur och vagnar samt långa rader av boskapshjordar. Deras resa var naturligtvis besvärlig och gick väldigt långsamt, och efter sin långa vistelse i lägret var folket inte berett på, att utstå faror och obekvämligheter. rätt (400)Efter tre dagars resa hördes offentliga klagomål, som började hos det blandade folket. Av dessa var endast ett fåtal fullt förenade med israeliterna, och de flesta av icke-judarna sökte ständigt, att få någon anledning till att klaga. De missnöjda var inte tillfredsställda med den riktning, i vilken de tågade, utan tadlade eller klandrade Moses för det sätt, på vilket han ledde dem. Ändå visste de fullt väl, att han, såväl som de, följde det ledsagande molnet. Missnöje är smittsamt, och det utbredde sig snart över hela lägret. rätt (400)De begärde åter att få kött att äta, ty ehuru de försågs med manna i ymnighet, var de inte tillfredsställda. Israeliterna hade under sin träldom i Egypten måst livnära sig av den enklaste föda, men deras goda aptit, som brist och hårt arbete framkallade, gjorde den smaklig. Många av egyptierna, som nu var ibland dem, hade varit vana vid ett yppigt levnadssätt, och dessa var de första, som klagade. Då mannat först föll, strax före israeliternas ankomst till Sinai, hade Herren även givit dem kött enligt deras begäran; men de fick det blott en enda dag. rätt (400)Gud kunde lika lätt ha försett dem med kött som med manna; men de hade blivit ålagda denna inskränkning för sitt eget bästa. Det var Hans avsikt, att förse dem med mat, som var bättre lämpad efter deras behov, än den upphetsande föda, vilken många hade blivit vana vid i Egypten. Deras förvända aptit skulle bringas i ett mera normalt tillstånd, så att de kunde njuta av den föda, som ursprungligen blev förordnad för människan, nämligen markens och trädens alster, som Gud gav Adam och Eva i Eden. Det var på grund härav, som israeliterna ej blev försedda med kött. rätt (401)Satan förledde dem till, att anse denna inskränkning vara orättvis och grym. Han ingav dem en häftig åtrå efter förbjudna saker, eftersom han visste, att ett omåttligt tillfredsställande av aptiten skulle frambringa sinnlighet, och därigenom skulle folket lättare komma under hans kontroll. Upphovsmannen till sjukdomar och elände anfaller människorna på den punkt, där han bäst kan lyckas. Genom frestelser, riktade mot människans njutningslystnad, har han bragt henne till, att synda ända sedan den tid, då han förmådde Eva, att äta av den förbjudna frukten. Genom detta medel fick han Israel, att knorra mot Gud. Omåttlighet i mat och dryck, som leder till de lägre passionernas tillfredsställande, bereder vägen för människorna, att förakta alla moraliska förbindelser. När de utsätts för frestelse, har de ingen kraft att stå den emot. rätt (401)Gud förde israeliterna ut ur Egypten, för att ta dem in i Kanaans land som ett rent, heligt och lyckligt folk. För detta ändamål, lät Han dem undergå en viss disciplin både för deras egen och deras efterkommandes nytta. Hade de varit villiga, att behärska sin njutningslystnad och efterkomma Hans visa förordningar, skulle svagheter och sjukdornar varit främmande för dem. Deras efterkommande skulle ha ägt både kroppslig och andlig styrka. De skulle ha haft en klar uppfattning om sanning och plikt, en skarp och god urskillnings- och omdömesförmåga. Men deras benägenhet, att trotsa Guds fordringar och förbud, hindrade dem i hög grad från, att leva enligt den höga måttstock, som Han hade föresatt dem, och från att erhålla de välsignelser, som Han var villig att skänka dem. rätt (401)Psalmisten säger: "Med vett och vilja satte de Gud på prov när de krävde att få mat. De klandrade Gud och sade: 'Kan Gud duka ett bord i öknen? Han slog på klippan så att vatten strömmade fram och bäckar flödade, men kan han också ge oss bröd och skaffa kött åt sitt folk?' Herren hörde det och vredgades." Psaltaren 78:18-21. Knorrande och tumult hade varit vanliga under resan från Röda Havet till Sinai, men Gud hade i medömkan för deras okunnighet och blindhet då inte bestraffat deras synder. Men sedan den tiden hade Han uppenbarat Sig för dem vid Horeb. De hade erhållit stort ljus, då de hade skådat Guds majestät, makt och barmhärtighet; och deras otro och missnöje drog över dem större skuld. De hade dessutom lovat, att anta Jehova som sin Konung och att lyda Honom. Deras klagande var nu uppror, och därför måste det på ett skyndsamt och tydligt sätt straffas, om Israel skulle bevaras från anarki och undergång. "Herrens eld bröt ut bland dem och gick härjande fram i utkanten av lägret." De mest brottsliga av de missnöjda blev dödade av blixtar ur molnet. rätt (402)I sin förskräckelse bönföll folket Moses, att han skulle be till Herren för det. Han gjorde detta, och elden stannade av. Till åminnelse av denna straffdom kallade han stället för Tavera, det vill säga "brand." rätt (402)Men det onda blev snart värre än förut. I stället för att denna förskräckliga straffdom ledde de överlevande till att ödmjuka och bättra sig, tycktes den blott föröka deras knot. På alla håll samlade folket sig vid ingångarna till sina tält, grät och jämrade sig. "Hopen av löst folk som följde med blev allt mer lysten på mat, och även israeliterna började klaga igen: 'Om vi bara hade kött att äta! Minns ni fisken vi åt i Egypten, så mycket vi ville! Och gurkor och meloner, purjolök och rödlök och vitlök. Här får vi gå och sukta, här finns ju ingenting. Man ser inget annat än manna.'" På detta sätt visade de sitt missnöje över den föda, som deras Skapare försåg dem med. Likväl hade de ständiga bevis på, att den var lämpad efter deras behov; ty det fanns inte en sjuk person i någon stam, oaktat de svårigheter de måste utstå. rätt (402)Moses blev modfälld. Han hade bett, att Israel inte skulle bli förgjort, även om hans egna efterkommande annars kunde bli ett stort folk. På grund av sin kärlek till dem, hade han anhållit om, att hans namn skulle strykas ur livets bok, hellre än att de skulle omkomma. Han hade vågat allt för deras skull, och detta var den tack han fick därför. De hade anklagat honom för, att vara orsaken till alla deras svårigheter, även deras inbillade lidanden, och deras skändliga knot gjorde den börda av omsorg och ansvar, under vilken han sviktade, dubbelt så tung. I sin nöd kände han sig frestad, att även misstro Gud; och hans bön lät nästan som en klagan. "'Varför handlar du så illa mot din tjänare? Varför har jag råkat i onåd, varför har du gett mig hela detta folk att bära? . . . Var skall jag få kött till hela detta folk, som ligger över mig med sitt klagande och sitt ständiga 'Ge oss kött att äta'? Ensam orkar jag inte med detta folk, det är en för tung börda för mig." rätt (403)Herren hörde hans bön och bjöd honom, att samla sjuttio män av de äldste ibland Israel – män, som inte blott var av mogen ålder, utan som ägde anseende, god omdömesförmåga och erfarenhet. "För dem till uppenbarelsetältet", sade Han; "och låt dem där ställa sig bredvid dig. Jag skall stiga ner och tala med dig där, och jag skall ta av den ande som vilar över dig och lägga på dem. De skall hjälpa dig att bära den börda som folket är, så att du slipper bära den ensam." rätt (403)Herren lät Moses själv välja ut de mest plikttrogna och skickliga män, som skulle dela ansvaret med honom. Deras inflytande skulle bidra till, att hålla tillbaka folkets våldsamhet och kuva uppresning; men svåra förvecklingar skulle likväl komma att slutligen uppstå på grund av deras befordran. De hade aldrig blivit utvalda, om Moses hade visat en sådan tro, som han borde ha gjort, sedan han hade sett sådana stora bevis på Guds makt och godhet. Men han hade förstorat sina egna bördor och tjänster och nästan förlorat ur sikte det förhållandet, att han var blott det redskap, genom vilket Gud hade verkat. Han hade ingen ursäkt för, att han i minsta grad lät sig behärskas av den knotsamma anda, som var Israels förbannelse. Hade han helt och hållet förlitat sig på Gud, skulle Herren ständigt ha lett honom och givit honom styrka för varje behov. rätt (404)Moses fick befallning om, att göra israeliterna beredda på det, som Gud ämnade utföra för dem. "Rena er inför morgondagen, ty då skall ni få äta kött. Herren har hört er klagan, ert ständiga 'Om vi bara hade kött att äta! I Egypten hade vi det bra!' Ja, Herren skall ge er kött, och ni skall få äta. Inte bara en dag eller två skall ni äta det, inte bara fem dagar eller tio dagar eller tjugo dagar utan en hel månad, ända tills det står er upp i halsen och ni äcklas av det. Och detta därför att ni har förkastat Herren, som finns mitt ibland er, och klagat inför honom: Vi skulle aldrig ha lämnat Egypten!'" rätt (404)Och Moses utropade då: "'Folket som är med mig räknar 600 000 man, och du säger att du skall ge dem kött att äta i en hel månad. Kan vi slakta får och kor, så att de får tillräckligt? Eller fånga all fisk i havet, så att de får tillräckligt?" rätt (404)Moses blev tillrättavisad för sitt misstroende. "'Är inte Herrens hand stark nog? Du skall strax få se om mina ord besannas eller ej.'" rätt (404)Moses upprepade Herrens ord för menigheten och tillkännagav, att sjuttio äldste blivit tillsatta. Den store ledarens tal till dessa utvalda män kan med fördel utgöra ett mönster av juridisk rättskaffenhet för domarna och lagstiftarna i nyare tider: "'Lyssna på era bröder och döm rättvist mellan dem och även mellan en landsman och en främling. Var inte partiska när ni dömer, lyssna lika noga på låg och hög. Frukta ingen människa, ty domen är Guds." Femte Moseboken 1:16-17. rätt (404)Moses samlade nu de sjuttio och ställde upp dem runt omkring tabernaklet. "Då steg Herren ner i molnet och talade till honom. Han tog av anden som vilade över Mose och gav åt de sjuttio äldste. När anden kom över dem greps de av profetisk hänryckning, för första och enda gången." De blev "beklädda med kraft från höjden", liksom lärjungarna på Pingstdagen. Det behagade Herren, att så här bereda dem för deras verk och att ära dem inför hela menigheten. Därmed kunde den bli förvissad om, att Gud hade valt ut dem till, att bistå Moses i förvaltningen av Israels angelägenheter. rätt (405)Åter gav den store ledaren bevis på, att han ägde en oegennyttig och ädelmodig anda. Två av de äldste, som ödmjukt ansåg sig ovärdiga en så ansvarig ställning, hade inte gått med sina bröder till tabernaklet. Emellertid kom Guds Ande över dem, där de var, så att även de började att profetera. Då Josua blev underrättad härom, ville han förhindra en sådan avvikelse. Han fruktade nämligen, att den kunde förorsaka söndring. Han nitälskade för sin herres ära och sade: "'Hejda dem, herre!'" Men Moses svarade honom: "'Blir du kränkt på mina vägnar? Om ändå hela Herrens folk vore profeter! Om Herren ändå ville låta sin [A]nde komma över dem alla!'" rätt (405)En stark vind, som blåste från havet, förde nu med sig stora flockar av vaktlar. "De flaxade på en meters höjd runt hela lägret ända upp till en dagsmarsch därifrån." Fjärde Moseboken 11:31. Hela den dagen och natten och den följande dagen var folket sysselsatt med, att samla in födan, som blivit anskaffad på ett sådant förunderligt sätt. Ofantligt stora förråd blev upplagda. "{…} och ingen fick ihop mindre än tio homer." Allt, som inte behövdes för tillfället, bevarades genom att torkas, så att förrådet var tillräckligt för en hel månads bruk, enligt Guds löfte. rätt (405)Gud gav folket det, som inte var hälsosammast för dem, eftersom de envist begärde det och ej var tillfredsställda med sådana saker, som kunde vara dem till nytta. Deras upproriska begäran blev uppfylld; men de fick även lida följderna därav. De förplägade sig utan återhåll, och deras omåttlighet blev skyndsamt straffad. "Herren dödade i ett slag en stor mängd av dem." Ett stort antal omkom i häftiga febrar, medan de mest brottsliga blev dödade, så snart som de smakade födan, för vilken de fattat lystnad. rätt (406)Vid Haserot, deras nästa lägerplats, sedan de lämnat Tavera, blev Moses utsatt för en än svårare prövning. Aron och Mirjam hade innehaft en högt ärad ställning som ledare ibland israeliterna. Båda ägde den profetiska gåvan, och båda hade varit Moses' medhjälpare vid hebréernas befrielse. Herren säger genom profeten Mika: "Jag sände Mose, Aron och Mirjam" (Mika 6:4). Mirjams karaktärsstyrka hade redan tidigt blivit ådagalagd, då hon som barn stod på stranden av Nilen och vaktade kistan, som innehöll dibarnet Moses. Gud hade genom hennes självbehärskning och takt bevarat Sitt folks befriare. Rikt utrustad med poetiska och musikaliska gåvor, hade hon lett Israels kvinnor i sången och dansen på Röda Havets strand. Hon stod näst Moses och Aron i folkets kärlek och i himmelens anseende. Men samma synd, som först förorsakade oenighet i himmelen, fick makt över denna israelitiska kvinnas hjärta, och hon fann snart vänner, som delade hennes missnöje. rätt (406)Mirjam och Aron hade inte blivit rådfrågade, då de sjuttio äldste utnämndes, och de kände sig därför förnärmade och blev avundsjuka på Moses. Emedan Moses beredvilligt antog sin svärfars råd vid dennes besök under israeliternas tåg till Sinai, fruktade Aron och Mirjam, att Jetros inflytande över den store ledaren var större än deras. Och då ett råd av äldste bildades, tyckte de, att deras ställning och myndighet hade blivit åsidosatta. Mirjam och Aron hade aldrig känt tyngden av den omsorg och det ansvar, som vilade på Moses; men eftersom de blivit valda att bistå honom, tyckte de, att deras ansvar som ledare var lika stort som hans och att utnämningen av flera medhjälpare ej var av nöden. rätt (406)Moses insåg betydelsen av det stora verk, som blivit anförtrott honom, bättre än någon annan människa hade gjort. Han kände sin egen svaghet och sökte råd hos Gud. Aron satte högre värde på sig själv och hade mindre förtroende för Gud. Han hade visat sig oduglig, att bära stort ansvar, och han visade sin svaga karaktär, då han nesligt efterkom folkets önskan, att göra det en avgud vid Horeb. Men Mirjam och Aron lät sig bedras av sin avundsjuka och äregirighet och glömde detta. Gud hade högt ärat Aron, genom att han och hans familj fick bekläda det heliga prästämbetet; men även detta ökade nu hans begär efter självupphöjelse. "De sade: 'Är Mose den ende som Herren talar till? Han talar väl till oss också.'" De ansåg sig vara lika mycket gynnade av Gud och tyckte, att de var berättigade till en likadan ställning och myndighet. rätt (407)Mirjam gav vika för missnöjets anda och började klaga över händelser, som hade stått under Herrens ledning. Moses' giftermål hade misshagat henne. Att han skulle välja sig en hustru av ett annat folkslag, i stället för att ta en ibland hebréerna, var en förolämpning mot hennes familj och hennes nationella stolthet. Sippora behandlades med illa dolt förakt. rätt (407)Ehuru Moses' hustru kallades för "kushitisk" (Fjärde Moseboken 12:1), var hon likväl en midjanitiska och härstammade alltså från Abraham. Hennes ansiktsfärg var något mörkare än hebréernas. Hon tillbad den sanne Guden, ehuru hon ej var israelitiska. Hon var blyg och tillbakadragen samt ägde ett milt och ömt sinnelag, och hon plågades starkt av, att se någon lida. Det var för denna orsaks skull som Moses, på sin resa till Egypten, hade samtyckt till hennes återfärd till Midjan. Han ville förskona henne från, att bevittna straffdomarna, som skulle drabba egyptierna. rätt (407)När Sippora åter i öknen förenade sig med sin make, märkte hon, att bördorna, som vilade på honom, undergrävde hans krafter, och hon yppade sin fruktan för Jetro, som föreslog åtgärder, för att lätta Moses' bördor. Detta var den främsta orsaken till Mirjams ovilja mot Sippora. Plågad av sitt och Arons förmenta åsidosättande, trodde hon, att Moses' hustru var orsaken därtill och att det berodde på hennes inflytande, som Moses ej rådfrågade dem som förut. Hade Aron visat sig ståndaktig och hållit sig vid rättvisan, kunde han ha undertryckt detta onda; men i stället för att visa Mirjam det syndiga i hennes uppförande, sympatiserade han med henne, uppmärksammade hennes klagomål och blev därigenom delaktig i hennes avundsjuka. rätt (408)Moses uthärdade dessa klagomål under tystnad. Den erfarenhet, som Moses förvärvat sig under de år han arbetade och väntade i Midjan – den anda av ödmjukhet och långmodighet, som där utvecklades – hade förberett honom på, att med tålamod möta folkets otro och knot samt stoltheten och avundsjukan hos dem, som borde ha varit hans trogna hjälpare. Moses var "en mycket ödmjuk människa, ödmjukare fanns inte på jorden", och detta är orsaken till, att han fick mer gudomlig vishet och ledning än alla andra. Skriften säger: "Han leder de ödmjuka rätt, de ödmjuka lär han sin väg." Psaltaren 25:9. Herren leder de saktmodiga, emedan de är läraktiga, villiga att ta emot undervisning. De önskar uppriktigt, att lära känna och att göra Guds vilja. Frälsarens löfte lyder: "Om någon vill göra hans vilja skall han förstå om min lära är från Gud". Johannesevangeliet 7:17. Och Han säger genom aposteln Jakob: "Om någon av er brister i vishet skall han be till Gud, som ger åt alla utan förbehåll eller förebråelser, och han skall få vad han ber om." Jakobsbrevet 1:5. Men detta löfte gäller blott dem, som är villiga att lyda Herren i allting. Gud tvingar icke någons vilja och kan därför ej leda dem, som är alltför stolta, för att låta sig undervisas och som vill gå sina egna vägar. Angående den tvehågsne – den, som föreger sig göra Guds vilja, medan han följer sin egen – heter det: "En sådan människa, tvehågsen och vacklande i allt hon gör, skall inte vänta sig något av Herren." Jakobsbrevet 1:7. rätt (408)Gud hade valt ut Moses och givit honom Sin Ande; och då Mirjam och Aron knotade, visade de olydnad, inte bara mot sin tillförordnade ledare, utan även mot Gud Själv. De uppstudsiga förtalarna blev kallade till tabernaklet och ställdes ansikte mot ansikte med Moses. "Herren steg ner i en molnpelare, ställde sig vid ingången till tältet och kallade på Aron och Mirjam." Deras anspråk på, att äga profetians gåva förnekades inte. Gud kunde visserligen tala till dem i syner och drömmar; men Herren stod i ett innerligare förhållande till Moses, om vilken Han sade, att han var betrodd med "hela mitt hus." Gud talade muntligen med honom. "Hur kan ni vara så djärva att ni klandrar min tjänare Mose? Herrens vrede flammade mot dem, och han lämnade dem." Molnskyn drog sig tillbaka från tabernaklet som tecken på Guds misshag, och Mirjam blev tuktad; hon hade blivit "vit som snö av spetälska." Aron skonades; men Mirjams bestraffning var en svår tillrättavisning för honom. Nu, då deras stolthet blivit förödmjukad, bekände Aron sin synd och bad, att den avskyvärda, dödliga plågan inte skulle tillåtas att rycka bort hans syster. Moses ropade då till Herren för Mirjams skull, och hon blev renad från sin spetälska, men blev utestängd från lägret i sju dagar. Sinnebilden för Guds nåd blev inte synlig över tabernaklet, förrän hon hade blivit förvisad från lägret. Folket stannade vid Haserot, till dess hon blev upptagen, av aktning för hennes höga ställning och av sorg över den svåra olycka, som drabbat henne. rätt (409)Denna uppenbarelse av Guds misshag var ämnad att utgöra en varning för hela Israel, för att undertrycka den tilltagande andan av missnöje och olydnad. Om Mirjam inte hade blivit på ett märkbart sätt tillrättavisad för sin avundsjuka och sitt missnöje, skulle det ha medfört svåra följder. Avund är ett av de mest sataniska karaktärsdrag, som kan finnas i en människas sinne, och även ett av de skadligaste till sina följder. Den vise mannen säger: "Förbittringen är grym, och vreden flödar över, men vem håller stånd mot avundsjukan?" Ordspråksboken 27:4 {King James Version }. Det var avundsjuka, som förorsakade oenighet i himmelen, och den har åstadkommit omätligt ont ibland människorna. "Där det finns avund och självhävdelse, där finns också oordning och allsköns uselhet." Jakobsbrevet 3:16. rätt (409)Man bör inte betrakta det som en obetydlig sak, att tala illa om andra eller sätta sig till domare över andras bevekelsegrunder eller handlingar. "Den som förtalar en broder eller dömer sin broder förtalar lagen och dömer lagen. Men dömer du lagen är du inte lagens görare utan dess domare." Jakobsbrevet 4:11. Det finns blott en domare, den, vilken "skall låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet." Första Korintierbrevet 4:5. Och den, som företar sig att döma sina medmänniskor, tillväller eller rycker åt sig Skaparens företrädesrätt. rätt (409)Bibeln lär oss tydligt, att vi bör ta oss till vara för, att lättsinnigt framställa anklagelser mot dem, som Gud har kallat till, att verka som Hans sändebud. Aposteln Petrus beskriver en klass fördärvade syndare sålunda: "Fräcka och självsäkra skyggar de inte för att smäda höga makter, under det att änglar, som står högre i fråga om makt och styrka, inte uttalar någon smädande dom mot dem inför Herren." Andra Petrusbrevet 2:10-11 {Svenska Folk-Bibeln 98}. Och Paulus säger till dem, som blivit satta att vårda församlingen: "Ta inte upp klagomål mot någon av de äldste annat än på två eller tre vittnens ord." Första Timoteusbrevet 5:19. Den, som har ålagt personer det stora ansvaret, att vara ledare och lärare för Hans folk, skall hålla det ansvarigt för dess behandling av Hans tjänare. Vi skall ära dem, som Gud har ärat. Mirjams bestraffning borde utgöra ett varnande exempel för alla, som låter sig behärskas av avund och knotar emot dem, åt vilka Gud har uppdragit Sitt verks utförande. rätt |