| Patriarker och profeter kapitel 35. Från sida 421. Från sida 395 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(421)35. Korachs uppror (421)Korach, den ledande anden i denna rörelse, var en levit av Kehats familj och Moses' kusin; han var en skicklig och inflytelserik person. Han var tillsatt, att tjänstgöra i tabernaklet, men blev missnöjd med sin plats och eftersträvade den prästerliga värdigheten. Beslutet, att endast Aron och hans efterkommande skulle bekläda prästämbetet, som förut sköttes av den förstfödde sonen i varje familj, hade väckt avund och missnöje hos folket; och Korach hade någon tid i hemlighet motverkat Moses' och Arons myndighet, ehuru han ej vågat, att öppet inlåta sig på uppror. Han fattade slutligen det djärva beslutet, att omstörta både den borgerliga och den religiösa myndigheten. Han träffade snart flera personer, som sympatiserade med honom. I närheten av Korachs och kehatiternas tält, på södra sidan om tabernaklet, var Rubens stam lägrad, och tälten, som tillhörde Datan och Abiram, två furstar av denna stam, var uppsatta nära Korachs. Dessa furstar omfattade beredvilligt hans äregiriga planer. De påstod, att den borgerliga myndigheten tillhörde dem, emedan de härstammade från Jakobs äldste son, och de beslöt, att dela den prästerliga värdigheten med Korach. rätt (422)Sinnesstämningen ibland israeliterna var gynnsam för Korachs avsikter. På grund av sin bittra missräkning, drabbades de åter av tvivel, avundsjuka och hat samt började ånyo att tadla sin tålmodige ledare. De glömde ständigt det förhållandet, att de var under Guds ledning. De glömde, att Förbundsängeln var deras osynlige ledare, att Kristus gick framför dem i molnstoden, och att Moses erhöll alla sina instruktioner från Honom. rätt (422)De var ej villiga att underkasta sig den förskräckliga domen, att de alla måste dö i öknen, och de var följaktligen färdiga att tillgripa alla möjliga stöd för sin tro, att det inte var Gud, utan endast Moses, som ledde dem, och att det var han, som uttalat domen över dem. Den saktmodigaste mannen på Jorden kunde inte kuva dessa människors upproriskhet; och ehuru de i sina glesnade led och förlorade medlemmar hade ett tecken på Guds misshag över deras förra egensinnighet, lade de inte detta på hjärtat, utan de lät sig åter övervinnas av frestelsen. rätt (422)Moses' anspråkslösa liv som fåraherde hade varit mycket mera fredligt och lyckligt, än hans närvarande befattning som ledare för den stora skaran av gensträviga människor. Moses vågade likväl inte att välja. I stället för en herdestav, hade han fått en maktspira, som han inte kunde lägga ned, förrän Gud befriade honom från ansvaret. rätt (422)Den, som känner alla hjärtans hemligheter, hade iakttagit Korachs och hans medhjälpares avsikter och hade givit Sitt folk varning och undervisning, så att det kunde ha undflytt dessa listiga mäns bedrägeri. Det hade sett, hur Gud bestraffade Mirjam för hennes avundsjuka mot Moses och klander av honom. Herren hade sagt, att Moses var större, än en profet. "Till honom talar jag öga mot öga". "Hur kan ni vara så djärva", tillade Han, "att ni klandrar min tjänare Mose?'" Fjärde Moseboken 12:8. Denna tillrättavisning var inte bara avsedd för Aron och Mirjam, utan för hela Israel. rätt (423)Korach och hans medbrottslingar hade blivit gynnade av Gud, genom att de fick skåda särskilda uppenbarelser av Hans makt och storhet. De var ibland dem, som gick med Moses upp på berget och där såg Guds härlighet. Men sedan den tiden hade en förändring inträffat hos dem. De hade hyst en frestelse, som, ehuru obetydlig till en början, blev starkare, allteftersom den uppmuntrades, till dess de lät sig behärskas av Satan och vågade sig på, att uppväcka missnöje. De föregav sig hysa stort intresse för folkets välgång och röjde först i tysthet sitt missnöje för varandra, och sedan för ledande män ibland israeliterna. Deras antydningar blev så beredvilligt mottagna, att de vågade sig än längre, och de trodde slutligen själva, att de verkligen drevs av nit för Gud. rätt (423)De lyckades att vinna över på sin sida två hundra femtio hövdingar, som var ansedda män i menigheten; och de var nu vissa om att de, med understöd av dessa mäktiga och inflytelserika män, skulle kunna utföra en genomgripande förändring i styret och åstadkomma en bättre förvaltning, än Moses' och Arons. rätt (423)Avund och hat påverkade dem till, att göra uppror. De hade avhandlat frågan om Moses' rättighet till en så stor myndighet och ära, tills de hade dragit slutsatsen, att han innehade ett högst avundsvärt ämbete, vilket vem som helst av dem kunde bekläda lika väl som han. Och de inbillade både sig själva och andra, att Moses och Aron hade orättvist tillägnat sig de ämbeten, som de innehade. De missnöjda sade, att dessa ledare hade upphöjt sig över Herrens menighet, genom att de tillvällt sig prästadömet och styret, samt att deras hus ej var berättigat till någon större utmärkelse, än något annat hus ibland israeliterna. De var ej heligare, än folket och borde vara tillfredsställda med, att vara jämbördiga med sina bröder, vilka åtnjöt Guds närvaro och beskydd lika mycket som de. rätt (423)De sammansvurna började därnäst, att verka ibland folket. För dem, som har gjort orätt och förtjänar tillrättavisning, finns ingenting mera behagligt, än att bli föremål för sympati och beröm. Och genom ett sådant tillvägagående vann Korach och hans medhjälpare menighetens ynnest och försäkrade sig om dess understöd. Beskyllningen, att folket genom sitt knorrande hade ådragit sig Guds vrede, förklarade de vara falsk. De sade, att församlingen ej hade begått något misstag, eftersom den ej begärde mer, än den hade rätt till; men att Moses var en övermodig härskare, som hade bestraffat folket som syndare, när det verkligen var ett heligt folk och Herren stod på dess sida. rätt (424)Korach gick genom historien om deras vandringar i öknen, där de hade blivit utsatta för svårigheter och många hade omkommit på grund av sitt knorrande och sin olydnad. Det tycktes nu vara klart för hans åhörare, att dessa svårigheter hade kunnat undvikas, om Moses hade gått till väga på ett annat sätt. De blev eniga om, att alla deras olyckor kunde tillskrivas honom och att de ej förmådde tåga in i Kanaan på grund av Moses' och Arons dåliga förvaltning. Vidare, att om Kora ville bli deras ledare och ville uppmuntra dem genom att framhålla deras goda gärningar i stället för att bestraffa dem för deras synder, skulle de ha en fredlig och lycklig resa. I stället för att vandra fram och tillbaka i öknen, skulle de tåga direkt till det utlovade landet. rätt (424)Vid detta tillfälle rådde större endräkt och harmoni ibland de missnöjda personerna i menigheten, än någonsin förut. Korachs framgång hos folket ökade hans förtroende och stärkte honom i hans tro, att Moses' tillgrepp av myndigheten skulle omstörta Israels frihet, om han tillätes att fortsätta att utöva den. Han påstod även, att Gud hade framställt saken för honom och bemyndigat honom, att genomföra en förändring i styret, innan det bleve för sent. Men många var inte villiga, att godkänna Korachs anklagelser mot Moses. Minnet av hans tålmodiga, självuppoffrande arbete vaknade hos dem, och deras samveten blev oroliga. Det blev därför nödvändigt, att ange någon egennyttig bevekelsegrund för hans stora intresse för Israel; och man upprepade den gamla beskyllningen, att han hade fört dem ut i öknen, för att omkomma, så att han kunde bemäktiga sig deras ägodelar. rätt (425)Detta verk pågick en tid i hemlighet. Men så snart rörelsen hade vunnit så stort omfång, att man ansåg sig kunna skrida till öppet utbrott, framträdde Korach i spetsen för orosstiftarna och anklagade offentligt Moses och Aron för, att ha tillvällt sig myndighet, som Korach och hans medhjälpare var lika berättigade till att dela. Man påstod även, att folket hade blivit berövat sin frihet och oavhängighet. "'Ni har gått för långt!", sade de sammansvurna. "Hela menigheten är helig, allesammans, och Herren finns mitt ibland dem. Varför vill ni vara förmer än Herrens församling?'" rätt (425)Moses hade inte haft någon aning om, att man på detta sätt stämplat emot honom; och när han fattade sakens förskräckliga betydelse, föll han på sitt ansikte och sände i tysthet upp en bön till Gud. Han steg upp synnerligen bedrövad, men dock lugn och stark; ty han hade fått löfte om Guds hjälp. "'I morgon", sade han, "skall Herren ge besked om vem som är hans och vem som är helig. Den mannen får komma nära honom, den som Herren väljer får komma nära honom." Provet blev uppskjutet till morgondagen, så att alla kunde få tid till, att betänka saken. Då skulle envar av dem, som önskade att bli präster, komma med ett fyrfat och inför menigheten offra rökelse vid tabernaklet. Lagen föreskrev tydligt, att de allena, som hade blivit invigda till det heliga ämbetet, skulle tjänstgöra i helgedomen. Till och med prästerna Nadab och Abihu hade blivit dödade, eftersom de vågade, att bruka "främmande eld", vilket Gud hade förbjudit. Likväl uppfordrade Moses sina anklagare, att låta Gud avgöra saken, om de vågade att göra en så farlig vädjan. rätt (425)Moses riktade nu sitt tal mot Korach och hans bröder leviterna: "'Hör på, leviter! Räcker det inte att Israels Gud har avskilt er från Israels menighet och låtit er komma nära honom för att utföra arbetet vid Herrens boning och bistå menigheten som dess tjänare? Han har låtit dig och alla dina levitiska bröder komma nära sig, men nu kräver ni dessutom att få vara präster. Ni har alltså sammansvurit er mot Herren, du och hela din menighet. Aron betyder ingenting, det är inte mot honom ni knotar.'" rätt (426)Datan och Abiram hade inte visat sig fullt så trotsiga som Korach, och Moses, som hoppades, att de kanhända hade blivit indragna i sammansvärjningen, utan att vara alldeles fördärvade, kallade dem att inställa sig hos honom, så att han kunde få höra orsaken till deras missnöje. Men de ville inte komma och vägrade fräckt, att erkänna hans myndighet. Deras svar, vilket hördes av menigheten, lydde så här. "Räcker det inte med att du har fört oss ut från ett land som flödar av mjölk och honung för att låta oss dö i öknen? Skall du nu också göra dig till herre över oss? Och inte har du fört oss till ett land som flödar av mjölk och honung eller gett oss åkrar och vingårdar att äga. Tänker du sticka ut ögonen på de här männen? Nej, vi kommer inte!'" rätt (426)De tillämpade alltså på det land, där de varit i träldom, samma språk, med vilket Herren beskrev det utlovade landet. De beskyllde Moses för, att han föregav sig stå under gudomlig ledning, för att kunna upprätthålla sin myndighet; och de förklarade, att de inte längre ville låta sig ledas omkring som blinda män, än mot Kanaan, än mot öknen, såsom bäst motsvarade hans äregiriga avsikter. Sålunda blev han, som hade varit lik en öm fader och en tålmodig herde, skildrad som en grym tyrann och maktsjuk inkräktare. De tillskrev honom skulden för sin uteslutning från Kanaan, vilket var ett straff, som pålades dem på grund av deras egen synd. rätt (426)Det visade sig tydligt, att folket sympatiserade med orosstiftarna; men Moses sökte inte att försvara sitt eget handlingssätt. Högtidligen vädjade han till Gud inför menigheten, att Han var vittne till renheten hos hans bevekelsegrunder och redligheten i hans uppförande samt bad Honom vara hans domare. rätt (427)På morgonen inställde sig Korach och de två hundra femtio hövdingarna med sina fyrfat. De fördes in på tabernaklets förgård, medan folket samlade sig utanför, för att avvakta utfallet. Det var inte Moses, som inbjöd menigheten, att komma och skåda Korachs och hans sällskaps nederlag; utan upprorsstiftarna hade i sin blinda förmätenhet kallat dem tillsammans, för att bevittna deras seger. En stor del av menigheten höll uppenbarligen med Korach, som hade stora förhoppningar om, att kunna genomdriva sina avsikter gentemot Aron. rätt (427)Då de alltså var samlade inför Gud, visade sig Herrens härlighet "för hela menigheten", och Moses och Aron blev varnade: "'Dra er undan från denna menighet, så skall jag förinta den på ett ögonblick.'" Men de föll ned på sina ansikten och bad: "'Gud, du som ger alla människor liv och ande, skall du låta din vrede drabba hela menigheten, därför att en enda man har syndat?'" rätt (427)Korach hade lämnat församlingen och förenat sig med Datan och Abiram, när Moses, åtföljd av de sjuttio äldste, gick ned, för att en sista gång varna de män, som hade vägrat att komma till honom. Folkhopen följde efter; och innan Moses framförde sitt budskap, bjöd Gud honom, att säga till folket: "'Håll er undan från dessa förbrytares tält! Rör inte vid något som tillhör dem, då blir ni utplånade för alla deras synders skull.'" Varningen blev åtlydd, ty alla fruktade, att någon svår hemsökelse skulle inträffa. De främsta upprorsmännen såg, att de blev övergivna av dem, som de hade bedragit. Likväl var deras halsstarrighet orubblig. De stod med sina familjer i ingången till sina tält, som om de trotsade den gudomliga varningen. rätt (427)Moses uttalade nu i Israels Guds namn denna försäkran inför hela menigheten: "'Så här skall ni få veta att det är Herren som har sänt mig att utföra allt det som jag gör, och att jag inte gör något på eget bevåg: Om dessa dör en vanlig död och delar människors vanliga öde, då har Herren inte sänt mig. Men om Herren visar sin skaparmakt, om han låter jorden öppna sitt gap och sluka dem med allt vad de äger, så att de störtar levande ner i dödsriket, då vet ni att de här männen har visat förakt för Herren.'" rätt (428)Israeliternas ögon var fästade på Moses, medan de i förskräckelse avvaktade det, som skulle inträffa. Då han hade slutat tala, rämnade den fasta marken, och upprorsstiftarna med allt, som tillhörde dem, sjönk levande ned i öppningen, "och de var utplånade ur församlingen." Folket tog till flykten av fruktan för, att få dela samma öde, emedan det var delaktigt i synden. rätt (428)Men straffdomarna hade ännu inte upphört. Eld gick ut ifrån molnet och förtärde de två hundra femtio hövdingarna, som hade framburit rökelsen. Dessa män var inte de första, som gjorde uppror, och blev därför inte dödade på samma gång som själva anstiftarna av upproret. De fick skåda deras slut och hade tillfälle till, att bättra sig; men enär de fortfarande sympatiserade med dem, måste de dela deras öde. rätt (428)Till och med när Moses uppmanade folket, att rädda sig undan den kommande förstöringen, kunde den gudomliga straffdomen ha blivit tillbakahållen, om Korach och hans sällskap hade ångrat sig och bett om förlåtelse. Men deras halsstarrighet beseglade deras dom. Hela menigheten var delaktig i deras brott, ty alla hade i högre, eller lägre, grad sympatiserat med dem. Men i sin stora barmhärtighet gjorde Gud skillnad mellan ledarna i upproret och dem, som hade blivit ledda. Dessa senare fick ytterligare tid till bättring. De hade fått ett ovedersägligt bevis på, att de hade fel och Moses rätt. Den tydliga uppenbarelsen av Guds makt hade undanröjt all ovisshet. rätt (428)Jesus, Ängeln, som gick framför hebréerna, sökte att rädda dem från undergång. De hade kunnat erhålla förlåtelse. Guds straffdom hade drabbat några av dem, och de övriga hade därigenom manats till bättring. Herren hade på ett särskilt och oemotståndligt sätt hämmat deras uppror. Om de nu ville ge akt på Guds försyns mellankomst, kunde de bli frälsta. Men ehuru de flydde undan straffdomarna av fruktan för, att bli dödade, var deras upprorsanda likväl inte kuvad. Den natten återvände de till sina tält förskräckta, men icke ångerfulla. rätt (429)Korach och hans anhang hade smickrat israeliterna så mycket, att de verkligen trodde sig vara ett särdeles gott folk, och att de hade blivit förorättade och misshandlade av Moses. Om de skulle medge, att Korach och hans sällskap hade fel och Moses rätt, måste de erkänna, att det var Gud, som hade förkunnat domen, att de måste dö i öknen. De var inte villiga, att underkasta sig denna bestämmelse och sökte inbilla sig, att Moses hade bedragit dem. De hade hyst förhoppningen, att en ny sakernas ordning skulle upprättas, under vilken de skulle få höra beröm, i stället för tillrättavisning och få njuta bekvämlighet, i stället för att utstå ängslan och strid. Männen, som hade omkommit, hade talat smickrande ord och föregivit sig hysa stor sympati och kärlek för dem; och folket drog den slutsatsen, att Korach och hans medhjälpare måste ha varit goda män, och att Moses på något sätt hade varit orsaken till deras förgörelse. rätt (429)Människor kan knappast vanära Gud mera, än då de föraktar och förkastar de redskap, som Han önskar bruka för deras frälsning. Israeliterna hade inte blott gjort detta, utan även föreslagit, att låta döda både Moses och Aron. Likväl insåg de inte nödvändigheten av, att be Gud om förlåtelse för sin stora synd. De tillbragte inte den natten i ånger och bekännelse, utan sökte att tänka ut något sätt, varpå de kunde vederlägga de bevis, som visade dem vara de största bland syndare. De hyste ännu hat till de män, som Gud hade tillsatt, och sökte att hämta krafter, för att kunna motstå deras myndighet. Satan var närvarande, för att inge dem onda råd och leda dem blint mot fördärvet. rätt (430)Hela Israel tog i förskräckelse till flykten, då det hörde ropet av de dömda syndare, som sjönk ned i jorden; "i skräck för att själva slukas av jorden." "Dagen därpå knotade hela den israelitiska menigheten mot Mose och Aron och anklagade dem för att ha dödat Herrens folk." Och de stod i begrepp, att bruka våld mot sina trogna, självuppoffrande ledare. rätt (430)Herrens härlighet visade sig i molnskyn över tabernaklet, och en röst talade till Moses och Aron ur molnet: "'Gå bort från denna menighet, så skall jag förinta den på ett ögonblick." rätt (430)Syndens skuld vilade inte på Moses, och därför fruktade han inte. Han skyndade sig ej bort från menigheten, utan dröjde och visade i denna förfärliga kris en rätt herdes intresse för sin hjord. Han bad, att Gud i Sin vrede inte skulle helt och hållet förgöra det folk Han en gång valt ut. Genom sin medling höll han tillbaka hämndens arm, så att inte det olydiga, upproriska Israel blev fullkomligt utrotat. rätt (430)Men vredens tjänare hade redan gått ut, och plågan hade börjat sitt ödeläggande verk. På sin brors uppmaning, tog Aron ett fyrfat och sprang ned ibland menigheten, för att "bringa försoning åt den." "Han stod mellan de döda och de levande." När rökelsen från fyrfatet steg upp, sände Moses i tabernaklet upp böner till Gud och plågan stannade av; men inte förrän fjorton tusen israeliter låg döda som ett bevis på, hur stor synd det är, att knorra och göra uppror. rätt (430)Men ett annat bevis på, att prästadömet tillhörde endast Arons familj, blev också givet. Gud befallde, att varje stam skulle skaffa en stav och skriva stammens namn på den. Arons namn blev skrivet på Levis stav. Stavarna lades i tabernaklet "framför vittnesbördets ark" {King James Version }.Om någon stav grönskade, skulle det vara ett tecken på, att Gud hade valt ut stammen, vilken den tillhörde, för den prästerliga värdigheten. "Dagen därpå gick Moses in i förbundstecknets tält. Då hade Arons stav skjutit skott, staven från Levis stam. Den knoppades, den blommade och den bar mogna mandlar." Den blev visad för folket och lades sedan i tabernaklet, för att utgöra ett vittnesbörd för kommande släkter. Detta underverk avgjorde frågan om prästämbetet. rätt (431)Det var nu grundligt bekräftat, att Moses och Aron hade talat på gudomlig befallning; och israeliterna måste tro den ovälkomna sanningen, att de måste dö i öknen. De utropade: "'Vi går under! Vi förgås! Vi förgås allesammans!" De bekände, att de hade syndat, genom att göra uppror mot sina ledare, och att Korach och hans sällskap hade blivit rättvist bestraffade av Gud. rätt (431)I Korachs uppror ser man verkningarna av samma anda, fast i mindre skala, som förorsakade Satans uppror i himmelen. Det var stolthet och äregirighet, som förmådde Lucifer, att klaga över Guds styre och att söka omstörta ordningen, som hade blivit upprättad i himmelen. Och ända sedan han föll, har det varit hans uppgift, att uppväcka samma avundsfulla och missnöjda anda, samma begär efter en hög ställning och utmärkelse i människornas sinnen. Han inverkade sålunda på Korachs, Datans och Abirams sinnen och uppväckte ett begär hos dem efter självupphöjelse samt gjorde dem avundsjuka, missnöjda och upproriska. Satan förmådde dem till, att förkasta Gud som sin ledare, genom att förkasta de män, som Gud hade tillsatt. Men fastän de hädade Gud, genom att knorra mot Moses och Aron, var de likväl så bedragna, att de ansåg sig själva vara rättfärdiga och menade, att de, som troget hade tillrättavisat dem för deras synder, stod under Satans inflytande. rätt (431)Existerar inte ännu samma synder, som var orsaken till Korachs fördärv? Stolthet och äregirighet härskar överallt, och när dessa hyllas, leder de till avund och strid om överhögheten, och själen skiljs från Gud och dras omedvetet in i Satans led. Många, även ibland kristna bekännare, tänker ut planer och arbetar lika ivrigt för sin självupphöjelse, som Korach och hans medhjälpare gjorde; och för att vinna folkets sympati och understöd, förvränger de sanningen, beljuger och framställer i ett falskt ljus Herrens tjänare och även tillskriver dem samma nedriga och själviska bevekelsegrunder, som besjälar dem själva. Genom att ständigt upprepa osanning, trots de klaraste vis däremot, leds de slutligen till, att själva tro på den. Medan de bemödar sig om, att omstörta folkets förtroende för de män, som Gud har tillsatt, tror de verkligen, att de utför ett gott verk och gör Gud en tjänst. rätt (432)Hebréerna var inte villiga, att foga sig efter Guds befallningar. De var missnöjda under begränsningar och ovilliga, att motta tillrättavisning. Detta var orsaken till deras knorrande mot Moses. Hade de haft frihet, att göra som de ville, skulle inte så många klagomål blivit gjorda mot deras ledare. Och kyrkans historia visar, att Guds tjänare har alltid haft samma anda att bekämpa. rätt (432)Det är genom syndiga njutningar, som Satan får tillträde till människornas sinnen, och de går från en grad av ogudaktighet till en annan. Sinnet förmörkas och hjärtat förhärdas genom ljusets förkastande, och det är sedan lättare, att ta nästa steg i synden och förkasta än klarare ljus, tills de syndiga vanorna slutligen blir inrotade. Synden tycks ej längre vara synd. Den, som troget predikar Guds Ord och därigenom fördömer synden, ådrar sig ofta människors hat. Enär de ej är villiga, att utstå den smärta och uppoffring, som är förbundna med bättring, motsätter de sig Herrens tjänare och säger, att hans tillrättavisningar är obehövliga och stränga. De förklarar, liksom Kora, att felet inte ligger hos folket, utan att det är bestraffaren, som förorsakar alla deras besvärligheter. Och sedan de avundsjuka och missnöjda lugnat sitt samvete med detta bedrägeri, uppväcker de tvedräkt i församlingen och hindrar dem, som önskar att bygga upp den. rätt (432)Varje steg framåt, som tagits av dem, vilka Gud kallat som ledare i Sitt verk, har väckt misstankar, varje handling har blivit misstydd av avundsjuka och tadlande personer. Detta var förhållandet på Luthers, Wesleys och andra reformatorers tid; och detsamma är förhållandet i våra dagar. rätt (433)Korach skulle inte ha handlat, som han gjorde, om han hade vetat, att alla befallningar och tillrättavisningar, som kungjordes för Israel, kom från Gud. Detta kunde han ha vetat. Gud hade givit tydliga bevis på, att Han ledde Israel; men Korach och hans medhjälpare förkastade ljuset, till dess de blev så förblindade, att de tydligaste uppenbarelser av Hans makt inte var tillräckliga, för att övertyga dem. De påstod, att dessa uppenbarelser frambragtes genom mänskliga eller sataniska medel. Folket gjorde även det, när det dagen efter Korachs och hans sällskaps förgörelse kom till Moses och Aron och sade: "ni har dräpt Herrens folk" {King James Version }. Oaktat att de genom förgörelsen av de män, som hade bedragit dem, hade fått det mest övertygande bevis på, att deras handlingssätt var misshagligt inför Gud, vågade de att tillskriva Satan Hans straffdomar. De förklarade nämligen, att det var genom Djävulens makt, som Moses och Aron hade förorsakat goda och heliga mäns död. Det var denna handling, som bragte hemsökelsen över dem. De hade syndat mot den Helige Ande. Denna synd förhärdar människans hjärta fullständigt mot Guds nåds inflytande. "Den som säger något mot Människosonen", sade Kristus, "skall få förlåtelse. Men den som talar mot den helige Ande skall inte få förlåtelse" Matteusevangeliet 12:32 {Svenska Folk-Bibeln 98}. Dessa ord uttalades av vår Frälsare, när judarna tillskrev Beelsebub de barmhärtighetsverk, som Jesus hade utfört genom Guds kraft. Gud meddelar Sig med människan genom den Helige Ande; och de, som förkastar detta medel med påståendet, att det härleder sig från Satan, har skurit av föreningslänken mellan själen och himmelen. rätt (433)Gud tillrättavisar och överbevisar syndaren genom Sin Ande; och om Andens verk förkastas, kan Gud ej göra mera för själen. Det sista medlet har blivit använt; syndaren har skilt sig från Gud; och synden kan icke läka sig själv. Det finns ingen annan kraft, som Gud kan bruka, för att överbevisa och omvända syndaren. "[L]åt honom fara", lyder Guds bud (Hosea 4:17). Då "återstår inte längre något offer åter för synderna; då väntar en fruktansvärd dom och en glupande eld som skall förtära dem som trotsar Gud." Hebréerbrevet 10:26-27. rätt |