| Patriarker och profeter kapitel 37. Från sida 441. Från sida 411 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(441)37. Den slagna klippan (441)Det var Kristus, som, genom kraften hos Sitt ord, lät den uppfriskande strömmen flyta för Israels räkning. "[D]e drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus." Första Korintierbrevet 10:4. Han var upphovet till alla, såväl timliga som andliga, välsignelser. Kristus, den sanna Klippan, var hos dem under alla deras vandringar. "De behövde inte törsta när han förde dem genom ödemarken. Han lät vatten flöda ur klippan, han klöv klippan, så att vatten strömmade fram." "[D]et rann som en ström i det torra landet." Jesaja 48:21; Psaltaren 105:41. rätt (441)Den slagna klippan var en bild på Kristus, och de mest dyrbara andliga sanningar framställs genom denna symbol. Liksom det livgivande vattnet flöt från den slagna klippan, likaså flyter från Kristus – som blev "slagen av Gud" och "pinad för våra brott, sargad för våra synder" (Jesaja 53:4-5) – frälsningens ström för ett förlorat släkte. Liksom klippan hade en gång blivit slagen, likaså blev Kristus en gång offrad, "för att lyfta bort mångas synder". Hebréerbrevet 9:28. Vår Frälsare skulle inte offras en andra gång; och de, som söker Hans nåds välsignelser, behöver bara be i Jesu namn, utgjutande sitt hjärtas önskan i ångerfull bön. En sådan bön framställer inför Herren Sebaot Jesu sår, och då flyter på nytt det livgivande blodet ut. Detta symboliserades genom flytandet av det levande vattnet för Israel. rätt (442)Vattnets utströmmande ur klippan i öknen firades av israeliterna under stor glädje, sedan de bosatt sig i Kanaan. På Kristi tid hade denna fest blivit en högst intrycksfull ceremoni. Den ägde rum i förbindelse med Tabernakelfesten, när folket från hela landet var församlat i Jerusalem. På vardera av festens sju dagar gick prästerna ut under musik och sång av leviterna, för att ur Siloams källa hämta vatten i ett gyllene kärl. De åtföljdes av en stor mängd av det tillbedjande folket, så många som kunde komma ned till strömmen och dricka ur den, medan den jublande sången uppsteg: "Jublande skall ni ösa vatten ur räddningens {frälsningens} brunnar." Jesaja 12:3. Sedan bars vattnet, som prästerna hämtat upp, till templet, medan man att stötte i trumpeter och sjöng den högtidliga sången: "Nu står vi i dina portar, Jerusalem." Psaltaren 122:2. Vattnet utgöts på brännoffersaltaret, medan lovsånger skallade, i vilka folket jublande instämde med musikaliska instrument och starkt ljudande trumpeter. rätt (442)Frälsaren brukade denna sinnebildliga eller symboliska tjänst, för att kalla folkets uppmärksamhet till de välsignelser, som Han hade kommit för att ge dem: "På högtidens sista och största dag" ropade Han med en röst, som hördes över tempelgårdarna: "'Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inte skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.'" "Detta", säger Johannes, "sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få." Johannesevangeliet 7:37-39. Det uppfriskande vattnet, som väller upp i ett uttorkat och öde land och frambringar grönska i öknen samt stärker de försmäktande, är en sinnebild på den gudomliga nåd, som Kristus ensam kan skänka. Liksom det levande vattnet, renar, upplivar och stärker Guds nåd själen. Den, hos vilken Kristus bor, har inom sig en aldrig sinande källa av nåd och styrka. Jesus uppmuntrar livet och gör stigen klar för alla, som verkligen söker Honom. Då Hans kärlek finns i hjärtat, skall den bära frukt i goda gärningar till evigt liv. Och den välsignar inte blott själen, i vilken den finns, utan den levande strömmen skall flyta ut i rättfärdiga ord och gärningar, för att uppfriska de törstande, som omger den troende. rätt (443)Kristus använde samma bild i Sitt samtal med den samaritiska kvinnan vid Jakobs brunn: "Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.'" Johannesevangeliet 4:14. De två sinnebilderna är förenade i Kristus. Han är både klippan och det levande vattnet. rätt (443)Samma sköna och uttrycksfulla bilder förekommer överallt i Bibeln. Flera hundra år före Kristi ankomst hänvisade Moses till Honom som Israels frälsningsklippa (Femte Moseboken 32:15). Psalmisten sjöng om Honom som "min hjälpare", "min starka klippa", "en klippa som är högre än jag", "min klippa och min borg", "min klippa för evigt", "min klippa och min tillflykt." Hans nåd skildras även i Davids sång som friska "lugna vatten" vid gröna ängar, till vilka den himmelske fåraherden leder Sin hjord. Han säger vidare: "i din glädjes strömmar stillas deras törst. Ty hos dig är livets källa". Psaltaren 19:15; 62:8; 61:3 {Svenska Folk-Bibeln 98}; 71:3; 73:26; 94:22; 23:2; 36:9-10. Och den vise mannen försäkrar: "vishetens källa [är] en strömmande bäck." Ordspråksboken 18:4. För Jeremia var Kristus "källan med det levande vattnet"; för Sakarja "en källa. . . som renar. . . från synd och orenhet." Jeremia 2:13; Sakarja 13:1. rätt (443)Jesaja beskriver Honom som "en evig klippa" och "som klippblockets skugga i solpinat land." Jesaja 26:4; 32:2. Och han nedtecknar det härliga löftet, som livligt framställer för sinnet den levande ström, vilken vällde fram för Israels räkning: "De fattiga och svaga söker vatten – förgäves. Tungan torkar av törst. Jag, Herren, hör deras bön, Israels Gud sviker dem inte." "Jag skall gjuta vatten över törstande mark, floder av vatten över torrt land". "Vatten bryter fram i öknen, bäckar i ödemarken." Inbjudningen ljuder: "Kom, alla ni som törstar, kom hit och få vatten." Jesaja 41:17; 44:3; 35:6; 55:1. Och denna inbjudning upprepas på de sista sidorna av den Heliga Skrift. En flod med livets vatten, "klar som kristall", utgår från Guds och Lammets tron; och det nådiga budskapet har ljudit under alla tider: "den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.'" Uppenbarelseboken 22:1, 17. rätt (444)Den levande strömmen, som under så många år hade vällt fram bredvid hebréernas läger, upphörde att flyta, just innan de kom till Kadesh. Det var Herrens avsikt, att åter pröva Sitt folk. Han ville utforska, huruvida det ville förlita sig på Hans försyn, eller visa samma otro, som dess fäder hade visat. rätt (444)Israeliterna kunde nu se Kanaans höjder; efter några dagars vandring skulle de vara vid det utlovade landets gränser. De var i närheten av Edom, som tillhörde Esaus avkomlingar och genom vilket den föreskrivna vägen till Kanaan förde. Herren hade givit denna befallning till Moses: "Vänd nu mot norr! Ge folket dessa anvisningar: Ni går nu genom det område som tillhör era bröder, Esaus ättlingar i Seir. Även om de är rädda för er. . . . Mat att äta skall ni köpa av dem, och även vattnet ni dricker skall ni betala för." Femte Moseboken 2:3-6. Dessa anvisningar borde ha varit tillräckliga, för att förklara, varför de ej längre försågs med vatten – de stod i begrepp, att gå igenom ett väl bevattnat, fruktbart land i rak riktning mot Kanaans land. Gud hade lovat dem, att de skulle obehindrat få tåga genom Edom och kunna köpa föda och även ha tillräckligt med vatten för hela folkskarans behov. Att det övernaturliga vattenflödet upphörde, borde därför ha varit en orsak till glädje, eftersom det var ett tecken på, att deras vandring i öknen var avslutad. Hade deras otro ej förblindat dem, skulle de ha förstått detta. Men det, som skulle ha varit ett bevis på uppfyllelsen av Guds löfte, blev orsak till tvivel och knorrande. Folket tycktes ha gett upp allt hopp om, att Gud skulle föra det in i Kanaan, och det ropade häftigt efter öknens välsignelser. rätt (445)Israeliterna måste visa, att de trodde på Guds löfte, innan Han tänkte låta dem gå in i Kanaan. Vattenflödet upphörde, innan de kom till Edom. Här hade de tillfälle för en kort tid, att vandra i tro och icke i åskådning. Men den första prövningen framkallade samma oroliga, otacksamma anda, som deras fäder hade visat. Knappt hade ropet om vatten hörts i lägret, förrän de glömde den hand, som under så många år hade fyllt deras behov, och i stället för att be Gud om hjälp, klagade de emot Honom och ropade ut i sin förtvivlan: "'Om vi ändå hade fått dö när våra bröder dog inför Herren!" (Fjärde Moseboken 20:1-13.) Det vill säga, de önskade, att de hade varit ibland dem, som dödades i Korachs uppror. rätt (445)De riktade nu sitt klagomål mot Moses och Aron: "Varför har ni fört Herrens församling till den här öknen, där både vi och vår boskap går under? Varför har ni fört oss ut ur Egypten och tagit oss till detta eländiga ställe? Här växer varken säd eller fikon eller druvor eller granatäpplen, och här finns inget vatten att dricka!" rätt (445)Ledarna gick till ingången på tabernaklet och föll ned på sina ansikten. "Då visade sig Herrens härlighet" åter, och Han sade till Moses: "'Tag staven och kalla samman menigheten, du och din bror Aron. Ni skall tala till klippan i deras åsyn, då kommer den att ge ifrån sig vatten. Så skaffar du fram vatten åt dem ur klippan". rätt (445)De två bröderna gick då ut inför folkhopen, Moses med Guds stav i sin hand. De var nu gamla och hade länge måst uthärda Israels uppror och gensträvighet; men nu på slutet sviktade även Moses' tålamod. "'Hör på, upprorsmän!", ropade han. "Kan vi skaffa fram vatten åt er ur den här klippan?" och i stället för att tala till klippan, såsom Gud hade befallt honom, slog han på den med staven två gånger. rätt (446)Vatten strömmade nu ut i ymnighet, så att folket erhöll tillräckligt för sitt behov. Men ett stort fel hade blivit begånget. Moses hade talat under stor förtörnelse. Hans ord var mera ett uttryck för mänsklig lidelse, än av en helig harm över, att Gud blivit vanärad. "'Hör på, upprorsmän!", sade han. Denna anklagelse var sann; men inte ens sanningen bör uttalas under häftig sinnesrörelse eller otålighet. När Gud hade bjudit Moses, att anklaga israeliterna för deras uppror, hade orden känts smärtsamma för Moses själv och varit svåra för dem att höra, likväl hade Gud uppehållit honom i hans framställning av budskapet. Men när han åtog sig, att själv anklaga dem, bedrövade han Guds Ande och tillfogade folket skada. Man kunde tydligt se hans brist på tålamod och självbehärskning. Folket fick sålunda tillfälle, att sätta i fråga, huruvida Gud hade lett honom i hans verk under den förflutna tiden, samt att ursäkta sina egna synder. Såväl Moses som folket hade förolämpat Gud. Hans uppförande, sade de, hade ända från början varit blottställt för kritik och tadel. De hade nu funnit den ursäkt de åstundat, för att förkasta alla tillrättavisningar, som Herren hade sänt dem genom Sin tjänare. rätt (446)Moses visade misstroende mot Gud. "Kan vi skaffa fram vatten!" frågade han, som om Herren inte ville göra, vad Han hade lovat. "'Ni litade inte på mig," sade Herren till de två bröderna, "och höll mig inte helig inför israeliterna." När vattnet hade upphört att flyta, hade deras egen tro på Guds löftes uppfyllande blivit rubbad genom folkets knorrande och uppror. Det första släktet hade blivit dömt till, att omkomma i öknen på grund av sin otro, likväl visade sig samma anda hos dess barn. Skulle löftet ej heller uppfyllas på dem? Trötta och modfällda, hade Moses och Aron ej gjort något försök, att hejda känslornas utbrott ibland folket. Hade de själva visat en orubblig tro på Gud, kunde de ha framställt saken i ett sådant ljus för folket, som skulle ha gjort det i stånd till, att utstå denna prövning. Om de hade skyndsamt och bestämt brukat den makt, som var förlänad dem i egenskap av överhetspersoner, kunde de ha undertryckt klagandet. Det var deras plikt, att göra bruk av alla sina krafter för att förbättra sakernas tillstånd, innan de bad Gud om, att verka för dem. Vilket stort ont kunde ha blivit avvänt, om knorrandet vid Kadesh genast hade blivit dämpat! rätt (447)Genom sin överilade handling tog Moses bort verkningen av den lärdom, som Gud ämnade framställa. Klippan, som var en sinnebild på Kristus, hade en gång blivit slagen, liksom Kristus en gång skulle bli offrad. Den andra gången behövde man blott tala till klippan, liksom vi endast behöver bedja om välsignelser i Jesu namn. Därigenom att han slog för andra gången på klippan, förstördes betydelsen av denna sköna sinnebild på Kristus. rätt (447)Men än mer, Moses och Aron hade tillvällt sig makt, som tillhör Gud allena. Behovet av Guds mellankomst eller ingripande gjorde detta tillfälle väldigt högtidligt, och Israels ledare borde ha använt det till, att hos folket uppväcka vördnad för Gud samt att stärka dess tro på Hans makt och godhet. När de vredgat utropade: "Kan vi skaffa fram vatten åt er ur den här klippan?'", satte de sig i Guds ställe, som om kraften skulle ha legat hos dem själva, personer med mänskliga ofullkomligheter och passioner. Uttröttad av folkets ständiga knorrande och uppror, hade Moses förlorat sin allsmäktige Hjälpare ur sikte och satte, i detta tillstånd, en fläck på sin levnads historia, genom att visa mänsklig svaghet. Den man, som kunde ha stått ren, fast och oegennyttig, till dess hans verk var fullbordat, hade slutligen blivit övervunnen. Gud hade blivit vanärad inför Israels menighet, när Han borde ha blivit förhärligad och upphöjd. rätt (447)Vid detta tillfälle bestämde Gud inte något straff för dem, vilkas ogudaktiga uppförande hade framkallat Moses' och Arons vrede. Endast ledarna blev tillrättavisade. De, som var Guds representanter, hade inte ärat Honom. Moses och Aron hade känt sig själva förolämpade, då de glömde, att folkets knotande inte gällde dem, utan Gud. Det var genom att se på sig själva och följa sina egna känslor, som de omedvetet syndade och försummade, att visa folket dess stora synd emot Gud. rätt (448)Den straffdom, som genast uttalades över dem, var kränkande och högst förödmjukande. "Herren sade till Moses och Aron: 'Ni litade inte på mig och höll mig inte helig inför israeliterna. Därför kommer ni inte att föra denna församling in i det land som jag har gett dem.'" De måste dö, liksom de andra upproriska israeliterna, innan folket gick över Jordan. Hade Moses och Aron hyst självaktning, eller hängett sig åt en lidelsefull anda gentemot en gudomlig varning och tillrättavisning, skulle deras brottslighet ha varit mycket större. Men de var inte skyldiga till en överlagd eller uppsåtlig synd; de hade blivit övervunna av en plötslig frestelse, och de ångrade genast under djup rörelse sitt felsteg. Deras ånger var behaglig inför Gud, även om Han inte kunde efterskänka straffet på grund av den skada, som deras synd kunde förorsaka ibland folket. rätt (448)Moses sökte inte att dölja domen, som blivit avkunnad över honom, utan han omtalade för folket, att han inte kunde föra dem in i det utlovade landet, eftersom han uraktlåtit att tillskriva Gud äran. Han bad israeliterna lägga märke till det stränga straff, som blivit ålagt honom, och sedan betänka, hur Gud måste betrakta deras knorrande, då de tillskrev en vanlig människa de straffdomar, som de genom sina synder hade ådragit sig själva. Han berättade för dem, hur han hade bett Gud om, att domen skulle upphävas, men att han hade blivit vägrad detta. "Herren var förbittrad på mig för er skull", sade han, "och ville inte lyssna på mig." Femte Moseboken 3:26. rätt (448)Vid varje tillfälle, då de mötte svårigheter eller prövningar, hade israeliterna genast varit färdiga att beskylla Moses för att ha lett dem ur Egypten, som om Gud inte hade haft något med saken att göra. Men Moses hade sagt till dem varje gång, då de under sina vandringar klagade över svårigheterna och knotade emot sina ledare: "Ni knorrar emot Gud. Det är inte jag, som har utverkat er befrielse, utan Gud." Men hans förhastade ord vid klippan: "Kan vi skaffa fram vatten?" var i verkligheten ett godkännande av deras beskyllning och skulle alltså stärka dem i deras otro och rättfärdiga deras knorrande. Herren ville för alltid ta bort detta intryck från deras sinnen, genom att förbjuda Moses att gå in i det utlovade landet. Detta var ett tydligt bevis för dem, att deras ledare inte var Moses, utan den mäktige Ängeln, angående vilken Gud hade sagt: "Se, jag sänder en ängel framför dig för att skydda dig på vägen och föra dig till den plats som jag har bestämt. Rätta dig efter honom och lyssna till honom! . . . ty det är jag som handlar i honom." Andra Moseboken 23:20-21. rätt (449)Herren var förbittrad på mig för er skull, sade Moses. Alla israeliternas ögon var riktade mot Moses, och hans synd kastade en skugga över Gud, som hade valt ut honom till Sitt folks ledare. Överträdelsen var bekant för hela menigheten, och hade den blivit lämnad opåaktad, skulle folket ha fått det intrycket, att vid tillfällen, då de var utsatta för svåra frestelser, var otro och otålighet tillåtna hos dem, som innehade ansvarsfulla platser. Men när det tillkännagavs, att Moses och Aron inte fick gå in i Kanaan på grund av denna enda synd, visste folket, att Gud inte har anseende till personen, och att Han förvisso skall straffa överträdaren. rätt (449)Israels historia blev nedskriven, för att tjäna som undervisning och varning för kommande släkten. Människor, som skulle komma att leva på Jorden, måste lära sig att inse, att himmelens Gud är en opartisk härskare, som under inga omständigheter rättfärdigar synden. Endast få personer uppfattar syndens förskräckliga egenskap. Människorna inbillar sig, att Gud är alltför god, för att straffa överträdaren. Men i ljuset av den bibliska historien är det tydligt, att Guds godhet och kärlek förmår Honom att behandla synden som ett ont, vilket är fördärvligt för världsalltets frid och lycka. rätt (450)Inte ens Moses' rättskaffenhet och trohet var tillräckliga, för att avvända straffet för hans synd. Gud hade förlåtit större överträdelser hos folket, men Han kunde inte hantera synden hos ledarna som hos dem, vilka var ledda. Han hade ärat Moses mer, än någon annan person på Jorden. Han hade uppenbarat Sin härlighet för honom och hade genom honom givit Sina lagar åt Israel. Det förhållandet, att Moses hade erhållit så stort ljus och så stor kunskap, gjorde hans synd så mycket svårare. Trohet i det förflutna kan inte gottgöra en enda orätt handling. Ju större ljus och förmåner människan erhållit, dess större är hennes ansvar, dess svårare blir hennes förseelse och dess strängare hennes straff. rätt (450)Moses var icke skyldig till ett stort brott, såsom människorna betraktar saken; den synd han begick, var allmän. Psalmisten säger, att "han talade obetänksamt med sina läppar." Psaltaren 106:33 {King James Version }. Människorna kanhända tycker, att detta är en obetydlig sak; men om Gud så strängt bestraffade denna synd hos Sin mest trogne och ärade tjänare, kommer Han inte att ursäkta den hos andra. En anda av självupphöjelse, en benägenhet att tadla våra bröder, är misshaglig inför Gud. De, som hänger sig åt dessa onda vanor, sätter Guds verk i tvivelsmål och ger fritänkare en ursäkt för sin otro. Ju viktigare en persons ställning är och ju större hans inflytande, dess större är behovet av, att han övar tålamod och ödmjukhet. rätt (450)Om Guds barn – i synnerhet de, som innehar ansvarsfulla platser – kan förmås till, att tillägna sig den ära, som blott tillkommer Gud, då jublar Satan. Han har då vunnit en seger. Det var på detta sätt han föll i synd; och han kan lättast leda andra till att synda, då de är i ett sådant sinnestillstånd. Det är för att sätta oss på vakt emot hans konstgrepp, som Gud i Sitt Ord har givit så många lärdomar angående faran av självupphöjelse. Hos oss finns inte en bevekelsegrund, inte en sinnesförmögenhet eller en själens böjelse, som inte varje ögonblick behöver stå under Guds Andes ledning. Det ges inte en välsignelse, som Gud skänker människan, eller en prövning, som han låter henne falla i, utan att Satan både kan och vill bruka den till att fresta, plåga och fördärva själen, om vi ger honom minsta tillfälle därtill. Därför bör en person alltid, hur stort hans andliga ljus än är och hur mycket han än må äga av gudomlig ynnest och nåd, vandra ödmjukt inför Herren och be i tro, att Gud må leda varje tanke och behärska varje infall. rätt (451)Alla, som bekänner sig vara kristna, står under den heligaste förbindelse, att vaka över sin anda och att under de svåraste frestelser öva självbehärskning. De bördor, som Moses måste bära, var väldigt stora. Få människor skall någonsin bli så svårt prövade, som han var; men likväl kunde hans synd inte ursäktas. Gud har sörjt rikligen för Sitt folk; och om de förlitar sig på Honom, skall de inte bli övervunna av frestelser. Synden kan ej ursäktas, även om frestelsen därtill är aldrig så stor. Hur svårt än trycket på själen må vara, är överträdelsen likväl vår egen handling. Det står icke i Jordens eller helvetets förmåga, att tvinga någon till, att göra illa. Satan anfaller oss på våra svagaste sidor, men vi behöver inte låta oss övervinnas. Hur svårt och oväntat anfallet än är, har Gud likväl försett oss med hjälp däremot, och vi kan segra i Hans kraft. rätt |