| Patriarker och profeter kapitel 39. Från sida 465. Från sida 433 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(465)39. Bashans erövring (465)Israels härskaror tågade fortfarande norrut och kom snart till amoréernas land. Detta kraftiga och krigiska folk innehade ursprungligen den södra delen av Kanaans land; men då deras antal växte, gick de över Jordan samt anföll moabiterna och tog en del av deras område i besittning. Här hade de bosatt sig, och deras område sträckte sig från Arnon ända till Jabbok i norr. Vägen till Jordan, som israeliterna ville ta, gick mitt igenom detta område, och Moses sände detta vänliga budskap till Sichon, amoréernas kung, när denne var i sin huvudstad: "'Låt mig få gå genom ditt land. Jag skall gå raka vägen och inte vika av åt vare sig höger eller vänster. Mat att äta skall jag köpa av dig, och vatten att dricka skall jag betala dig för. Jag vill bara tåga igenom". Men svaret blev ett bestämt avslag, och kungen samlade hela amoréernas här, för att hindra inkräktarnas framträngande. Denna fruktansvärda armé injagade räddhåga hos israeliterna, som var för dåligt utrustade, för att kunna möta en väl beväpnad och väl övad truppstyrka. Vad skicklighet i krigföring angår, hade deras fiender fördelen. Från mänsklig synpunkt betraktat, såg det ut, som om israeliterna snart skulle bli förgjorda. rätt (466)Men Moses höll sin blick fäst på molnstoden och uppmuntrade israeliterna, genom att påminna dem om, att tecknet på Guds närvaro ännu var hos dem. Han uppmanade dem på samma gång, att göra allt, som stod i mänsklig makt, för att bereda sig för krig. Deras fiender längtade efter, att få strida mot dem, och de var förvissade om, att de kunde utrota de dåligt utrustade israeliterna. Men Han, som är alla länders Ägare, hade givit Israels ledare följande befallning: "'Framåt, bryt upp och gå över Arnons floddal. Jag ger amoreernas kung Sichon i Heshbon och hans land åt dig. Börja erövringen, ge dig i strid med honom! Jag börjar i dag sprida skräck och fruktan för dig bland alla folk under himmelen, så att de bävar och darrar när de hör talas om dig.'" rätt (466)Dessa folkslag vid Kanaans gränser skulle ha blivit skonade, om de inte hade trotsat Guds ord och sökt hindra Israels framträngande. Herren hade visat Sig vara långmodig, stor i kärlek och trofasthet även mot dessa hedniska nationer. När Abraham fick uppenbarelsen i en syn, att hans säd, Israels barn, i fyra hundra år skulle vara främlingar i ett land, som ej tillhörde dem, gav Herren honom detta löfte: "Efter tre generationer skall dina ättlingar återvända hit, först då har amoreerna fyllt sina synders mått.'" Första Moseboken 15:16. Fastän amoréerna var avgudadyrkare, som genom sin stora ogudaktighet hade förverkat sina liv, hade Gud likväl skonat dem under fyra hundra år, för att ge dem tydliga bevis på, att Han var den ende sanne Guden, himmelens och Jordens Skapare. De visste om alla de underverk Han utförde i Egypten vid Israels befrielse. Tillräckligt många bevis hade blivit dem givna, för att de skulle ha känt till sanningen, om de hade varit villiga, att överge sin avgudadyrkan och tygellöshet. Men de förkastade ljuset och klängde sig fast vid sina avgudar. rätt (467)När Herren för andra gången förde Sitt folk till Kanaans gränser, fick dessa hedniska folkslag skåda än fler bevis på Hans makt. I den seger israeliterna vann över kung Arad och kananéerna, och i det underverk, som utfördes för att rädda dem, vilka hade blivit bitna av ormarna, såg de tydliga bevis för, att Gud var med israeliterna. Fastän de hade blivit nekade, att tåga genom Edoms land och sålunda måst ta den långa och svåra vägen utefter Röda Havet, hade de inte under sin vandring förbi Edoms, Moabs och Ammons land, eller på någon plats de varit lägrade, visat någon fiendskap, ej heller skadat folket eller dess bosättningar. Då de kom till amoréernas landområde, bad de om, att få tåga rakt igenom landet och lovade, att iaktta samma regler, som de hade följt i sitt umgänge med andra nationer. När den amoréiske kungen avslog denna hövliga begäran och trotsigt samlade sin här till strid, var amoréernas syndamått fullt och Gud skulle nu utöva Sin makt för deras omstörtning. rätt (467)Israeliterna gick nu över Arnonfloden samt ryckte fram emot fienden. En drabbning ägde rum, vari Israels här avgick med segern; och enär israeliterna drog nytta av den vunna fördelen, kom de snart i besittning av amoréernas land. Det var Fursten över Herrens här, som besegrade Sitt folks fiender; och Han skulle ha gjort detsamma trettioåtta år förut, om Israel hade visat Honom förtroende. rätt (467)Israels härskaror kände sig nu förhoppningsfulla och modiga samt tågade ivrigt framåt; och då de fortsatte mot norr, kom de snart till ett land, som var synnerligen lämpligt för, att pröva deras mod och deras tro på Gud. Framför dem låg det mäktiga och folkrika kungadömet Bashan, som var fullt av stora, befästa städer, vilka ännu i dag väcker världens beundran – "sextio städer. . . befästa med höga murar, portar och bommar. Därtill. . . en stor mängd obefästa städer." Femte Moseboken 3:4-5. Husen var uppförda av mörka stenar, så ofantligt stora, att det var alldeles omöjligt för någon av den tidens krigstrupper, att inta byggnaderna. Landet var uppfyllt av ödsliga grottor, branta klippor, gapande avgrunder och starka bergfästen. Detta lands invånare, som var avkomlingar av jättar, ägde själva en underbar kroppsstorlek och styrka och var på grund av sin våldsamhet och grymhet en förskräckelse för alla omkringboende nationer. Og, kungen i landet, var beryktad för sin storlek och tapperhet även ibland ett folkslag av jättar. rätt (468)Men molnstoden rörde sig framåt, och den hebréiska härskaran följde dess ledning mot Edrei. Där väntade jättekungen med sina trupper på dess ankomst. Og hade valt ut en särdeles lämplig plats för striden. Edrei var beläget på kanten av en högt liggande landsträcka, som höjde sig tvärt från slätten och var betäckt med ojämna, vulkaniska klippor. Vägarna, som ledde till staden, var smala, branta och otillgängliga. I händelse han bleve slagen, kunde hans trupper finna en tillflyktsort i den klippiga öknen, där det bleve omöjligt för främlingar att följa dem. rätt (468)Viss om framgång, kom kungen ned med en ofantligt stor här på slätten, under det att starka, trotsiga rop hördes från det ovan belägna höglandet, där tusentals med spjut beväpnade män visade sig, angelägna om, att få delta i striden. När hebréerna betraktade jättarnas anförares högresta gestalt, som på grund av sin längd kunde urskiljas ibland sina krigare; när de märkte den härskara, som omgav honom, och den synbarligen ointagliga fästningen, vari flera tusen för dem osynliga krigare var förskansade, bävade mången israelits hjärta av fruktan. Men Moses var lugn och trygg, ty Herren hade sagt angående kungen i Bashan: "'Var inte rädd för honom. Jag ger honom i ditt våld, med allt hans folk och hela hans land. Du skall göra med honom som du gjorde med amoreernas kung Sichon, som härskade i Heshbon.'" rätt (469)Den lugna tron hos deras ledare ingav israeliterna förtroende för Gud. De förlitade sig på Hans allsmäktiga arm, och Han svek dem inte. Inga mäktiga jättar, ej heller befästa städer, beväpnade härskaror eller bergfästen kunde bestå inför Fursten över Herrens här. Herren förde befälet över israeliterna, Han drev fienden på flykten och skänkte Israel segern. Jättekungen och hans här blev förgjorda, och israeliterna tog snart hela landet i besittning. Sålunda utplånades från Jorden det sällsamma folket, som hade hängivit sig åt orättfärdigheten och avskyvärd avgudadyrkan. rätt (469)Det fanns många, som genom erövringen av Gilead och Bahsan erinrades om händelserna vid Kadesh nästan fyrtio år förut, varigenom israeliterna dömdes till sin långa ökenvandring. De märkte, att spejarnas rapport angående det utlovade landet var i många avseenden riktig. Städerna var befästa och väldigt stora samt var befolkade av jättar, i jämförelse med vilka hebréerna liknade dvärgar. Men de kunde nu se, att deras förfäders olycksbringande misstag bestod i, att de ej hade förlitat sig på Guds kraft. Det var detta, som hade hindrat dem från, att genast gå in i det goda landet. rätt (469)När de för första gången beredde sig på, att tåga in i Kanaan, var ej så många svårigheter förknippade med företaget, som nu. Gud hade lovat Sitt folk, att om det ville lyda Hans röst, skulle Han gå först och strida för det, och Han skulle även sända bålgetingar, som skulle komma att jaga inbyggarna ur landet. De olika folkslagen hade då i allmänhet ej slagits av fruktan för israeliterna, och de hade vidtagit få förberedelser, för att hindra deras framträngande. Men när Herren nu bjöd israeliterna att gå framåt, måste de möta en vaksam och mäktig fiende och strida med stora och välövade härar, som hade blivit utrustade i avsikt, att bekämpa dem. rätt (470)I striderna mot Og och Sichon sattes folket på samma prov som det, vilket deras fäder ej hade förmått att utstå. Prövningen var nu mycket svårare, än när Gud vid det förra tillfället bjöd israeliterna, att rycka fram. Svårigheterna på deras väg hade storligen förökat sig sedan den tid, då de vägrade, att gå framåt i Herrens namn. Ännu prövar Gud Sitt folk på samma sätt. Om det inte kan uthärda prövningen, för Han det tillbaka till samma punkt, och den andra gången blir prövningen intensivare och svårare, än den var förut. Detta fortsätter, till dess Hans folk kan utstå provet, eller, om det fortfarande är olydigt, tar Gud bort Sitt ljus från det och lämnar det i mörker. rätt (470)Hebréerna erinrade sig nu, hur de en gång förut, när deras trupper hade gått ut, för att strida, blev drivna på flykten och flera tusen dödade. Men de gick då ut trots Guds befallning, att icke gå. De gick utan Moses, den av Gud tillsatte ledaren, utan molnstoden, sinnebilden för Guds närvaro, och utan arken. Men nu var Moses med dem och stärkte deras mod, genom att inge dem hopp och tro. Guds Son, dold i molnstoden, gick i spetsen, och den heliga arken bars med i hären. Deras erfarenhet innehåller en lärdom för oss. Israels mäktige Gud är vår Gud. Vi kan förlita oss på Honom, och om vi lyder Hans befallningar, skall Han hjälpa oss på ett lika markerat sätt, som Han hjälpte Sitt folk på den tiden. Envar, som vandrar på pliktens väg, skall stundom finna sig plågad av tvivel och otro. Vägen är stundtals så tillspärrad av, som det synes, oövervinneliga hinder, att de klenmodiga dukar under för missmod, men Gud säger till dessa, att de skall gå framåt. Gör Din plikt, vad det än kosta må. De svårigheter, som tycks så fruktansvärda och inger Dig fruktan, skall försvinna, då Du går framåt på lydnadens väg och ödmjukt förlitar Dig på Gud. rätt |