| Patriarker och profeter kapitel 43. Från sida 506. Från sida 469 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(506)43. Moses' död (506)Guds oändliga kärlek har blivit uppenbarad genom, att han utgav Sin enfödde Son till, att återlösa ett förtappat släkte. Kristus kom till Jorden, för att uppenbara för människorna Sin Faders karaktär, och hela Hans liv var ägnat åt välgärningar och barmhärtighetshandlingar. Han sade Själv: "Sannerligen, innan himlen och jorden förgår skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå". Matteusevangeliet 5:18. Samma röst, som nu tålmodigt och kärleksfullt inbjuder syndaren, att komma till Honom, för att erhålla förlåtelse och frid, skall på domedagen säga till dem, som föraktar Hans nåd: "'Gå bort från mig, ni förbannade". Matteusevangeliet 25:41. Överallt i Bibeln framställs Gud inte bara som en öm fader, utan även som en rättfärdig domare. Även om Han älskar, att visa barmhärtighet och att förlåta "synd och skuld och brist", skall Han likväl inte lämna "den skyldige ostraffad". Andra Moseboken 34:7. rätt (506)Nationernas store Styresman hade förklarat, att Moses inte skulle få leda Israels menighet in i det goda landet, och Guds tjänares enträgna bön kunde inte utverka ett upphävande av denna dom. Han visste, att han måste dö; men han hade likväl inte under ett enda ögonblick försummat sin plikt mot Israel. Han hade troget sökt, att bereda menigheten för att ta den utlovade arvedelen i besittning. På Guds befallning gick Moses och Josua till tabernaklet, medan molnstoden kom och stannade vid ingången. Här blev uppsikten över folket högtidligt anförtrodd åt Josua, och Moses avslutade sitt verk som Israels ledare. Likväl glömde han sina egna omständigheter på grund av intresset för sitt folk. I Guds namn uttalade han nu inför det församlade folket dessa uppmuntrande ord till sin efterträdare: "'Var tapper och stark! Ty du skall föra folket in i det land som Herren med ed lovade deras fäder att ge dem, och du skall göra det till deras egendom. Herren skall själv gå före dig." Han vände sig sedan till folkets äldste och tjänstemän och förmanade dem allvarligt, att troget lyda de föreskrifter, som Gud hade gett honom att meddela dem. rätt (507)Då folket blickade på den gamle mannen, som så snart skulle tas ifrån dem, erinrade de sig med djupare tacksamhet, än någonsin förut hans faderliga ömhet, hans visa råd och hans outtröttliga arbete. Hur ofta hade inte Moses' böner bevekt Gud att skona dem, när de på grund av sina synder hade ådragit sig Hans misshag. Ångern ökade sorgen över hans bortgång; ty de erinrade sig, att det var deras egen vrånghet, som hade retat Moses till, att begå den synd, för vilken han måste dö. rätt (507)Israeliternas älskade ledares död skulle bli ett värre straff för dem, än något annat, som de hade kunnat få, om han fortfarande hade levat och verkat. Gud ville låta dem förstå, att de inte finge göra sin kommande ledares liv så tungt, som de hade gjort Moses'. Herren talar till Sina barn genom välsignelser, som Han förlänar dem; och när dessa inte uppskattas, talar Han till dem genom att ta bort välsignelserna, så att de må lära sig att inse sina synder och uppriktigt vända sig till Honom. rätt (508)Och Herren talade till Moses samma dag och sade: "Stig upp . . . på berget Nebo . . . så skall du få se Kanaans land som jag ger Israels barn till besittning. Du skall dö där på berget, dit du stiger upp, och du skall samlas till ditt folk". {Svenska Folk-Bibeln 98.} Moses hade ofta blivit bort kallad från lägret, för att samtala med Gud; men nu skulle han avlägsna sig i ett nytt och hemlighetsfullt ärende. Han måste gå ut, för att anförtro sitt liv i sin Skapares händer; och han visste, att han skulle vara ensam, då han dog. Ingen jordisk vän skulle få tillåtelse, att betjäna honom under hans sista timmar. Den föreliggande händelsen var höljd i sådan hemlighet och förskräcklighet, att hans hjärta ryggade tillbaka för den. Den svåraste prövningen var skilsmässan från det folk, som stått under hans uppsikt och vilket han älskade – det folk, med vilket hans intresse och liv så länge hade varit förenade. Men han hade lärt sig, att förtrösta på Gud, och med fast tro lämnade han sig själv och sitt folk i Hans kärleksfulla och barmhärtiga händer. För sista gången stod nu Moses ibland sitt församlade folk. Guds Ande kom åter över honom, och han uttalade på ett skönt och känslofullt språk en välsignelse över varje stam samt slutade med följande, vilken innefattade dem alla: rätt (508)Ingen är som Jesuruns Gud, (409)Moses lämnade menigheten och gick ensam och under tystnad uppför bergets sida. Han gick "upp till berget Nebo, högst uppe på Pisga". Där stod han på den ensliga höjden och blickade med ofördunklat öga på den tavla, som målades upp framför honom. Långt bort i väster låg Medelhavets blåa vatten, i norr avtecknade berget Hermon sig mot himlen, i öster var Moabs högland och bortom detta låg Bashan, platsen för israeliternas seger, och långt mot söder sträckte sig öknen, där de hade vandrat i så många år. Här i ensamheten blickade Moses tillbaka på sitt händelserika och mödosamma liv, som han genomgått, sedan han lämnade det egyptiska hovet och avsade sig alla anspråk på kungavärdigheten, för att förena sig med Guds utvalda folk. Han erinrade sig de många år, under vilka han vaktade Jetros fårhjordar i öknen, ängelns framträdande i den brinnande busken och sin egen kallelse till, att befria Israel. Han såg åter de väldiga underverk, som Gud genom Sin makt utförde för Sitt utvalda folk, och den stora barmhärtighet Han visade mot dem under deras vandringsår i öknen och deras många uppror. Oaktat allt, som Gud hade gjort för dem, oaktat hans egna böner och ansträngningar, var likväl blott två av de fullvuxna personerna i den stora folkskara, som lämnade Egypten, så trofasta, att de kunde få gå in i det förlovade landet. När Moses betraktade följden av sitt arbete, tyckte han, att hans uppoffrande och av prövningar uppfyllda liv hade varit till nästan ingen nytta. rätt (509)Moses sörjde likväl ej över, att han hade haft bördor att bära, ty han visste, att hans mission och verk hade blivit förordnade av Gud Själv. När han först kallades till, att befria israeliterna ur deras träldom, sökte han att undandra sig ansvaret; men efter att han åtagit sig verket, hade han inte lagt sin börda åsido. När Herren föreslog att befria honom från ansvaret och förgöra de upproriska israeliterna, kunde Moses inte ge sitt samtycke därtill. Fastän hans prövningar hade varit stora, bevisade Gud honom på samma gång en särskild ynnest; han hade vunnit en stor erfarenhet under resan genom öknen – han fick skåda uppenbarelserna av Guds makt och härlighet samt stora kärlek. Han tyckte sig ha handlat vist, då han valde att hellre bli illa behandlad tillsammans med Guds folk, än att en kort tid leva i syndig njutning. rätt (510)Då han blickade tillbaka på sin erfarenhet som Guds folks ledare, märkte han, att en enda orätt handling hade befläckat hans livs historia. Han tyckte, att om den synden kunde utplånas, skulle han icke frukta för att dö. Det framställdes för honom, att tro på det utlovade offret var allt, som Gud fordrade, och Moses bekände åter sin synd samt bad om förlåtelse i Jesu namn. rätt (510)Det utlovade landet blev nu framställt för honom liksom i ett panorama. Han såg varje del av det framför sig, inte svagt och otydligt i det dunkla fjärran, utan alltsammans framstod klart och tydligt och skönt för hans förtjusta blickar. Men det framställdes inte, som det var då, utan som det skulle bli, när Guds välsignelse vilade över det, efter att det kommit i Israels besittning. Han tyckte sig skåda ett annat Eden. Där fanns berg, på vilka växte Libanons cedrar, höjder med olivträd och välluktande vinrankor, stora, gröna slätter med lysande blommor och yppig växtlighet, här tropiska palmträd, där böljande vetefält och kornfält, solbelysta dalar med porlande bäckar och sjungande fåglar, vackra städer och sköna trädgårdar, sjöar fulla med fiskar, betande hjordar på kullarnas sidor och även vilda bisvärmars samlade skatter ibland klipporna. Det var verkligen ett sådant land, som Moses, inspirerad av Guds Ande, hade beskrivit för Israel: "Herren har välsignat hans land med rikedomar från himlen därovan och från djupet som vilar därnedan, med rikedomar som mognar i solen . . . med det bästa från de urgamla bergen . . . med alla rikedomar jorden ger". rätt (510)Moses såg det utvalda folket bosatt i Kanaan, varje stam i sin anvisade landsdel. Han fick en skymt av deras historia, efter att de tagit landet i besittning. Den långa, sorgliga historien om deras avfall och dess bestraffning framställdes för honom. Han såg, hur de på grund av sina synder blev förskingrade ibland hedningarna, hur deras härlighet hade försvunnit, deras sköna stad låg i ruiner, och landets inbyggare var fångar i främmande länder. Han såg, hur de återvände till sina fäders land och slutligen kom under Roms herravälde. rätt (511)Det tilläts honom, att skåda ned genom tiden till vår Frälsares första ankomst. Han såg Jesus som ett litet barn i Betlehem. Han hörde änglaskaran sjunga den glada sången om ära åt Gud och frid på Jorden. Han såg stjärnan på himmelen, som ledsagade de vise männen från Österlandet till Jesus, och ett stort ljus fyllde hans själ, då han erinrade sig dessa profetiska ord: "En stjärna stiger fram ur Jakob, en spira höjs i Israel." Fjärde Moseboken 24:17. Kristi anspråkslösa levnad i Nasaret framställdes för honom – hur Han bevisade människorna kärlek och sympati och helade folket, samt hur Han blev förkastad av en stolt och otrogen nation. Han hörde med förvåning, hur människorna skrytsamt upphöjde Guds lag, medan de föraktade och förkastade Honom, som hade utgivit den. Han såg, hur Jesus på Oljeberget, under gråt, sade farväl till den stad Han älskade. Moses såg, hur detta folk, som Gud så storligen välsignat, slutligen blev förkastat – det folk, för vilket han arbetat och bett och uppoffrat sig och för vars skull han hade varit villig, att låta sitt namn utplånas från livets bok, om Gud ej kunde förlåta dess synd. När han hörde dessa förskräckliga ord: "Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus" (Matteusevangeliet 23:38), kände han häftig själsångest, och av sympati med Guds Son i dennes sorg fällde han bittra tårar. rätt (511)Han följde Frälsaren till Getsemane och såg Hans ångest i örtagården, hur Han blev förrådd, begabbad och gisslad samt korsfäst. Moses såg, att liksom han hade upphöjt ormen i öknen, likaså måste Guds Son bli upphöjd, för att var och en som tror på Honom, "skall ha evigt liv." Johannesevangeliet 3:15. Moses' själ fylldes av sorg, förtrytelse och avsky, då han märkte det judiska folkets skenhelighet och det djävulska hat, som de visade mot sin Frälsare, den mäktige Ängeln, som hade lett deras fäder. Han hörde Kristi smärtsamma utrop: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" Markusevangeliet 15:34. Han såg Honom ligga i Josefs nya grav. Mörkret från en hopplös förtvivlan tycktes täcka världen. Han såg, hur Han kom ut som segrare samt for upp till himmelen, åtföljd av en skara tillbedjande änglar och en mängd fångar från Jordens sköte. Han såg, hur de lysande portarna öppnades, för att släppa in Honom och hur de himmelska härskarorna hälsade sin Furste med jubelsånger. Och det blev då uppenbarat för honom, att han själv skulle vara ibland dem, som uppvaktade Frälsaren och öppnade de eviga portarna för Honom. Då han betraktade detta skådespel, lystes hans ansikte upp av ett heligt ljus. Hur obetydliga tycktes inte detta livets prövningar och uppoffringar i jämförelse med Frälsarens! Hur lätta i jämförelse med den "överväldigande, eviga härlighet" de beredde åt honom. Andra Korintierbrevet 4:17. Han gladde sig över att han, om så endast i ringa mån, fått vara delaktig i Kristi lidanden. rätt (512)Moses såg Jesu lärjungar, då de gick ut, för att förkunna Hans evangelium för världen. Han såg, att ehuru Israels barn "efter köttet" inte hade uppnått den andliga och moraliska förfining, som Gud hade planerat för dem, inte hade blivit världens ljus på grund av sin otro; att ehuru de hade föraktat Guds barmhärtighet och förverkat sina välsignelser som Hans utvalda folk, hade Gud likväl ej förkastat Abrahams säd, utan de härliga planer, som Han hade ämnat att verkställa genom Israel, skulle utföras. Alla, som genom Kristus bleve trons barn, skulle räknas som Abrahams säd. De var arvingar till förbundslöftena, och de var, liksom Abraham, kallade till, att bevara Guds lag och hans Sons evangelium samt att göra dem kända för världen. Moses såg, hur evangelii ljus, genom Jesu lärjungar, gick upp för "det folk, som satt i mörkret" (Matteusevangeliet 4:16), och att många tusen från hedningarnas länder samlade sig omkring det klara ljuset. Och då han såg detta, gladde han sig över Israels tillväxt och framgång. rätt (513)Och nu målades en annan tavla för hans blickar. Det hade blivit visat honom, hur Satan påverkade judarna till, att förkasta Kristus, medan de föregav sig att hålla Hans Faders lag. Han såg nu, att ett liknande bedrägeri var rådande i kristenheten, genom att den föregav sig att tro på Kristus, medan den förkastade Guds lag. Han hade hört prästernas och de äldstes ursinniga rop: "Bort med Honom!" "Korsfäst, korsfäst Honom!" och nu hörde han så kallade kristna lärare ropa: "Bort med lagen!" Han såg, hur Sabbaten blev nedtrampad och en falsk inrättning upprättad i dess ställe. Moses greps åter av förvåning och förskräckelse. Hur kunde de, som trodde på Kristus, förkasta lagen, vilken Han Själv förkunnade på det heliga berget? Hur kunde någon, som fruktade Gud, åsidosätta lagen, vilken är grundvalen för Hans styre i himmelen och på Jorden? Men Moses såg med glädje, att Guds lag fortfarande blev ärad och upphöjd av några trogna personer. Han iakttog de jordiska makternas sista stora ansträngning, för att förgöra dem, som håller Guds lag. Han såg framåt till den tid, när Gud skall resa Sig, för att straffa Jordens invånare för deras ondska och då de, som har fruktat Hans namn, skall bli beskyddade och dolda på Hans vredes dag. Han hörde, hur Gud ingick fridens förbund med dem, som har hållit Hans lag, då Han lät Sin röst höras från Sin helighets boning och himmelen och Jorden skaka. Han såg, hur Kristus kom för andra gången i härlighet, hur de rättfärdiga döda blev uppväckta till evigt liv och de levande heliga förvandlade, utan att se döden samt hur de tillsammans, sjungande glädjesånger, for upp till Guds stad. rätt (513)Ytterligare en syn framställdes för hans blickar – Jorden befriad från förbannelsen och härligare, än löftets sköna land, som han så nyligen hade skådat. Ingen synd finns på den, och döden kan ej komma in där. Där skall de frälsta ha sitt eviga hem. Med outsäglig glädje blickade Moses på denna tavla – fulländandet av en härligare befrielse, än hans största förhoppningar någonsin hade utmålat för honom. Guds Israel hade slutat sina vandringar och äntligen kommit in i det goda landet. rätt (514)Synen försvann, och hans ögon vilade åter på Kanaans land, som i fjärran låg utbrett för honom. Då lade han sig ned, för att vila, liksom en uttröttad stridsman. "Där i Moab dog Herrens tjänare Mose, så som Herren hade sagt. Han begravde honom i dalen mitt emot Bet Pegor i Moab; än i dag vet ingen var graven finns." Många av dem, som ej ville akta på Moses' råd, medan han var hos dem, skulle ha varit böjda, att bedriva avguderi över hans döda kropp, hade de känt hans gravställe. På grund härav blev det ej uppenbarat för människor. Men Guds änglar begravde den trogne tjänarens kropp, och de vakade över den ensliga graven. rätt (514)Aldrig mer har det i Israel framträtt en sådan profet som Mose, som Herren mötte ansikte mot ansikte: minns alla de tecken och under som Herren sände honom att göra . . . och alla de skräckinjagande stordåd som Mose utförde med sin starka hand i hela Israels åsyn. rätt (514)Hade inte Moses satt en fläck på sitt livs historia genom denna enda synd, att inte ge Gud äran för frambringandet av vatten ur klippan vid Kadesh, skulle han ha fått komma in i det utlovade landet och blivit levande upptagen till himmelen. Men han skulle ej länge stanna i graven. Kristus Själv och änglarna, som hade begravt Moses, kom ned från himmelen, för att uppväcka den sovande helige. Satan hade jublat över, att han lyckats i sitt bemödande, att förmå Moses till, att synda mot Gud, varigenom han blev underkastad döden. Den store motståndaren förklarade, att de döda tillhörde honom på grund av Guds dom: "jord är du och jord skall du åter bli.'" (Första Moseboken 3:19.) Ingen hade ännu uppstått ur graven, och Satan påstod, att alla döda var hans fångar, som aldrig skulle komma ut ur hans mörka fängelse. rätt (515)Kristus skulle nu för första gången ge liv åt de döda. När Livets Furste och änglarna nalkades graven, började Satan att frukta för sitt herravälde; och han ställde sig med sina änglar, för att hindra deras inträngande på det område, som han ansåg som sitt eget. Han påstod, att Guds tjänare hade blivit hans fånge, samt förklarade, att icke ens Moses varit i stånd till, att hålla Guds lag, att han hade tillvällt sig den ära, som tillhörde Jehova – samma synd, som hade förorsakat, att Satan bannlystes från himmelen – och hade genom överträdelse kommit under Satans välde. Ärkeförrädaren upprepade de beskyllningar, som han hade gjort i begynnelsen mot Guds styrelse samt klagade åter över Hans orättvisa mot honom. rätt (515)Kristus nedlät Sig inte till, att tvista med Satan. Han kunde ha vederlagt honom, genom att påminna honom om den förödelse, som hans bedrägeri hade förorsakat i himmelen, då ett stort antal av dess invånare bragtes i fördärvet. Han kunde ha påpekat de lögner, som han uttalade i Eden, vilka föranledde Adam att synda och förde döden över människosläktet. Han kunde ha påmint Satan om, att det var hans eget verk, då han förledde israeliterna till, att knorra och göra uppror, som hade uttröttat deras ledares tålamod och vid ett obevakat ögonblick förmått honom till, att begå den synd, för vilken han måste lida döden. Men Kristus hänsköt alltsammans till Sin Fader och sade: "'Måtte Herren tillrättavisa dig." Judasbrevet 9. Frälsaren inlät Sig ej i någon ordväxling med sin motståndare, utan Han började då och där Sitt verk med, att krossa den fallne fiendens makt och att uppväcka de döda till liv. Här fanns ett bevis på Guds Sons överhöghet, som Satan inte kunde bestrida. Uppståndelsen blev en verklighet. Satan berövades sitt byte, de rättfärdiga döda skulle åter leva. rätt (516)Moses hade, beroende på synden, kommit under Satans välde. Han var på grund av sina gärningar dödens rättmätige fånge, men han väcktes upp till evigt liv genom Förlossarens förtjänster. Moses kom upp ur graven med en förhärligad kropp och for upp till Guds stad i sällskap med sin Befriare. rätt (516)Förutom vid Kristi död, har aldrig Guds rättvisa och kärlek så tydligt visats som i Hans handlingssätt mot Moses. Gud lät ej Moses komma in i Kanaan, eftersom Han ville framställa en lärdom, som aldrig skulle glömmas, nämligen den, att Han fordrar exakt lydnad, och att människorna bör ta sig till vara för, att tillvälla sig den härlighet, som blott tillkommer deras Skapare. Han kunde inte uppfylla Moses' bön om, att få komma in i det utlovade landet; men Han varken glömde eller övergav Sin tjänare. Himmelens Gud visste, vilket lidande Moses hade genomgått. Han hade iakttagit varje trogen handling under dessa år av strid och prövningar. Från Pisgas topp kallade Gud Moses till, att besitta ett arv, som var oändligt mycket härligare, än det jordiska Kanaan. rätt (516)Moses, tillika med Elias, som hade blivit levande upptagen till himmelen, var närvarande på förklaringsberget. De sändes ut med ljus och härlighet från Fadern till Sonen. Och sålunda blev Moses' bön äntligen uppfylld, som han hade uttalat så många århundraden förut. Han stod på "det goda berget" inom sitt folks arvedel och vittnade om Honom, på vilken alla löftena till Israel syftade. Detta är den sista scenen, uppenbarad för människor, i den mans historia, vilken blivit så högt ärad av himmelen. rätt (516)Moses var en bild på Kristus. Han hade själv förkunnat för Israel: "Herren, din Gud, skall låta en profet lik mig träda fram hos dig ur dina bröders led. Honom skall ni lyssna till." Femte Moseboken 18:15. Gud ansåg det lämpligt, att fostra Moses i lidandets och fattigdomens skola, för att skickliggöra honom till, att leda Israels folk till det jordiska Kanaan. Guds Israel, som är på resa till det himmelska Kanaan, har en Furste, som ej behövde mänsklig undervisning, för att bli beredd för Sin mission som gudomlig ledare; likväl blev Han fullkomnad genom lidanden, och eftersom "han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas." Hebréerbrevet 2:10, 18. Vår Förlossare ådagalade ingen mänsklig svaghet eller ofullkomlighet; likväl dog Han, för att skaffa oss ingång i det utlovade landet. rätt (517)Väl var Mose betrodd i hela hans hus, men som tjänare, för att vittna om det som senare skulle förkunnas; Kristus däremot var som [S]on betrodd att råda över hans hus. Och hans hus är vi, så länge vi behåller den frimodighet och stolthet som vårt hopp ger oss. Hebréerbrevet 3:5-6. rätt |