| Patriarker och profeter kapitel 44. Från sida 518. Från sida 481 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(518)44. Jordan korsas (518)Moses var död, men hans inflytande dog inte med honom. Det skulle fortleva och inverka på folkets hjärtan. Minnet av hans heliga, oegennyttiga liv skulle länge bli bevarat, och dess tysta, övertygande kraft skulle utveckla även deras liv, som hade ringaktat hans ord, medan han levde. Liksom skimret av den nedgående Solen lyser upp bergstopparna en lång stund, efter att Solen själv har sjunkit ned bakom kullarna, sprider de renas, heligas och godas gärningar ljus över världen en lång tid efter personernas bortgång. Deras gärningar, deras ord, deras exempel skall alltid leva. "[D]en rättfärdiges minne skall alltid bestå." Psaltaren 112:6. rätt (518)Men ehuru israeliterna sörjde över sin stora förlust, visste de, att de ej var lämnade åt sig själva. Molnstoden vilade över tabernaklet om dagen och eldstoden om natten, vilket utgjorde ett bevis på, att Gud skulle fortsätta som deras ledare och hjälpare, om de ville vandra på Hans budords väg. rätt (518)Josua var nu Israels erkände ledare. Han var främst känd som krigare, och hans gåvor och dygder var särdeles värdefulla vid denna period i hans folks historia. Modig, beslutsam och ihärdig, punktlig, omutlig samt oaktsam om egna intressen under sin vård om dem, som blivit ställda under hans uppsikt, och framför allt ägande en levande tro på Gud – dessa karaktärsdrag ägde den man, som Gud hade utvalt till, att leda Israels härskaror vid deras intåg i det utlovade landet. Han hade tjänstgjort som Moses' statsminister under tåget genom öknen och hade genom sin lugna, anspråkslösa trohet, sin ståndaktighet, när andra vacklade, sitt uppehållande av sanningen mitt i faran visat sin duglighet, att bli Moses' efterträdare. Denna befattning gav Gud honom också. rätt (519)Josua hade med stor ängslan och misstroende till sig själv skådat framåt till det verk, som väntade honom; men hans fruktan försvann, då han fick denna försäkran av Gud: "Jag skall vara med dig som jag var med Mose och inte svika dig, inte överge dig. . . . Du skall göra till detta folks egendom det land som jag med ed lovat att ge deras fäder." "Varje fotsbredd mark ni trampar ger jag er, så som jag lovat Mose." Allt landet till Libanons höjder i fjärran, till Medelhavets kuster och bort mot Eufrats stränder skulle bli deras. rätt (519)Till detta löfte lades detta råd: "Så var tapper och stark! Följ troget den lag som min tjänare Mose gav dig." Och Herren framställde dessutom följande instruktion: "Ha alltid denna lag på dina läppar, läs lagens bok dag och natt". "Vik inte av från den åt vare sig höger eller vänster, så får du framgång i allt vad du gör." rätt (519)Israeliterna var ännu lägrade på östra sidan om Jordan. Herren sade i början av Sitt tal till Josua: "Gå nu över Jordan med hela detta folk till det land jag ger åt dem, åt israeliterna." Men ingen anvisning gavs då beträffande, hur de skulle gå över Jordan. Josua visste likväl, att Herren ej skulle befalla Sitt folk, att göra annat, än det kunde utföra, och med denna förvissning vidtog den oförskräckte ledaren genast sina förberedelser för avtågandet. rätt (520)Några kilometer bortom floden och mitt emot den plats, där israeliterna var lägrade, låg den stora och starkt befästa staden Jeriko. Denna stad var i verkligheten nyckeln till hela landet, och den kunde bli ett stort hinder för israeliterna under deras intåg. Josua sände därför två unga män till staden som spejare, för att utforska dess befolkning, hjälpkällor och fästningsverkens styrka. De förskräckta och misstänksamma invånarna i staden var ständigt på sin vakt, varför sändebuden löpte stor fara. De blev likväl dolda hos en kvinna i Jeriko, som hette Rahab. Därigenom satte hon sitt eget liv i fara. Som lön för hennes godhet lovade de, att beskydda henne vid stadens intagande. rätt (520)Spejarna kom lyckligt tillbaka med detta budskap: "'Herren har gett hela landet i vårt våld, och modet sviker alla som bor i landet.'" Och de omnämnde även, vad de hade hört i Jeriko: "Vi har ju hört hur Herren lät Sävhavets {Röda Havets} vatten torka bort inför er när ni drog ut ur Egypten och hur ni gjorde med de två amoreiska kungarna på andra sidan Jordan, Sichon och Og, som ni vigde åt förintelse. När vi fick höra det rann vårt mod bort, och vi kände oss maktlösa inför er. Ty Herren, er Gud, är Gud uppe i himlen och nere på jorden." rätt (520)Josua gav nu befallning om, att man skulle göra sig färdig att tåga framåt. Folket skulle tillreda ett förråd av föda för tre dagar, och hären skulle rusta sig för strid. Alla fogade sig hjärtligt efter sin ledares planer, och de försäkrade honom om sitt förtroende och bistånd. "'Allt du befallt oss skall vi göra, och vart du än sänder oss skall vi gå. Som vi lydde Mose skall vi lyda dig, må bara Herren, din Gud, vara med dig, som han var med Mose." rätt (521)Israels barn bröt nu upp från sin lägerplats ibland akacielundarna i Shittim och gick ned mot Jordanfloden. Alla visste likväl, att de ej kunde gå över den utan gudomligt bistånd. Vid denna tid på året, nämligen våren, då den smältande snön på bergen hade höjt vattnet i floden, så att den svämmade över sina bräddar, var det omöjligt att gå över den vid de allmänna vadställena. Det var Guds vilja, att Israels tåg över Jordan skulle ske på ett övernaturligt sätt. På Guds befallning sade Josua till folket, att de skulle helga sig. De fick inte synda och skulle även rena sig från all yttre orenhet, "ty i morgon", sade han, "skall Herren göra under bland er.'" "Förbundsarken" skulle bäras framför israeliterna. När de såg, att prästerna, som bar detta tecken på Guds närvaro, lämnade sin plats i mitten av lägret och gick ned mot Jordan, skulle även de bryta upp ifrån sin plats och följa med. Omständigheterna i samband med övergången blev noggrant förutsagda, och Josua sade ytterligare: "'Av detta skall ni förstå att den levande Guden är mitt ibland er och att han skall driva undan kananeer . . . . för er: förbundsarken, hela jordens härskares ark, skall gå framför er över Jordan." rätt (521)På den bestämda tiden började de att tåga framåt, och prästerna, som bar arken på sina axlar, gick i spetsen. Folket hade fått befallning om, att hålla sig tillbaka, så att ett avstånd av drygt åttahundra meter var mellan dem och arken. Alla skådade med stort intresse, då prästerna gick ned för Jordans strand. De såg, hur arken bars stadigt framåt mot den oroliga, brusande strömmen, till dess bärarna doppade sina fötter i vattnet. Då stannade plötsligt flodens vatten, som var ovanför dem, i en hop, medan det andra vattnet flöt vidare och lämnade Jordans botten torr framför dem. rätt (521)Prästerna drog nu vidare på Guds befallning och stannade i mitten av flodbädden, medan hela folkskaran gick ned för stranden och tågade över till den andra sidan. Detta var för alla israeliterna ett bevis på, att den makt, som hade hållit tillbaka Jordans vatten, var samma makt, som hade öppnat Röda Havet för deras fäder fyrtio år förut. När allt folket hade gått över, blev arken uppburen på den västra stranden. Och så snart prästerna "satt fötterna på torra marken" och arken var på ett säkert ställe, släpptes det avstängda vattnet lös. Detta rusade då ned som en oemotståndlig flod i sin naturliga strömfåra. rätt (522)Ett vittnesbörd om detta stora underverk skulle även ges för efterkommande släkter. Medan prästerna, som bar arken, stod i Jordan, tog tolv män, som förut hade blivit utsedda, en ur varje stam, upp var för sig en sten från flodbädden – där prästerna var – och bar dem över till den västra sidan. Dessa stenar skulle resas upp som minnesmärke på den plats, där de först slog läger på andra sidan floden. Josua uppmanade folket, att berätta för sina barn och barnbarn, hur Gud hade befriat dem, "för att alla jordens folk skall förstå att Herrens hand är stark och för att de alltid skall frukta Herren, er Gud.'" rätt (522)Detta underverks inflytande, både på hebréerna och på deras fiender, hade stor betydelse. För israeliterna utgjorde det ett bevis på Guds ständiga närvaro och beskydd samt att Han skulle verka för dem genom Josua, såsom Han hade gjort genom Moses. De behövde nu detta bevis som uppmuntran, då de stod i begrepp att inta landet – en uppgift, som hade gjort deras fäders tro vacklande fyrtio år förut. Innan de gick över floden, sade Herren till Josua: "'Från och med i dag skall jag ge dig storhet, så att israeliterna förstår att jag är med dig, som jag var med Mose." Och detta löfte blev uppfyllt, vilket framgår av ett annat ställe: "Den dagen gav Herren Josua storhet, så att israeliterna vördade honom, som de hade vördat Mose så länge han levde." rätt (522)Denna utövning av gudomlig kraft till israeliternas fördel var även avsedd, att öka de omkringboende nationernas fruktan för dem och alltså försäkra dem om en lättare och fullständig seger. När amoréernas och kananéernas kungar fick höra, att Gud för Israels barn hade öppnat en väg genom Jordans vatten, greps de av fruktan. Hebréerna hade redan dödat de fem kungarna i Midjan, den mäktige Sichon, amoréernas kung, samt Og i Basan, och deras tågande genom den uppsvällda och våldsamma Jordan injagade nu förskräckelse hos alla de kringboende nationerna. Kananéerna, hela Israel och Josua själv hade erhållit ett tydligt bevis på, att den levande Guden, himmelens och Jordens Konung, var ibland Sitt folk och att Han inte ville släppa det eller överge det. rätt (523)Hebréerna slog upp sitt första läger i Kanaan på ett kort avstånd från Jordan. Här omskar Josua Israels barn; och då "nu israeliterna hade sitt läger i Gilgal firade de påsk". Det förhållandet, att omskärelsens ceremoni ej iakttogs efter myteriet vid Kadesh, hade varit ett ständigt vittnesbörd för israeliterna, att deras förbund med Gud – på vilket den var ett tecken – hade brutits. Och det uppskjutna hållandet av Påskhögtiden, åminnelsen av deras befrielse ur Egypten, hade varit ett bevis på Herrens misshag över deras önskan om, att återvända till träldomshuset. Nu hade likväl deras förkastelsetid gått till ända; Gud erkände än en gång Israel som Sitt folk, och tecknet på förbundet blev åter iakttaget. Allt folk, som hade fötts i öknen, blev nu omskuret; och Herren sade till Josua: "'I dag har jag lyft av er vanäran från Egypten.'" På grund härav blev deras lägerplats kallad för Gilgal, det vill säga "avvältring." rätt (523)De hedniska folkslagen hade smädat Herren och Hans folk, eftersom hebréerna inte hade kunnat ta Kanaan i besittning strax efter uttåget ur Egypten, såsom de eljest väntat sig. Deras fiender hade jublat, eftersom Israel måste vandra en så lång tid i öknen, och de hade hånande förklarat, att hebréernas Gud inte kunde föra dem in i det utlovade landet. Herren hade nu tydligt uppenbarat Sin makt och gunst, genom att öppna Jordan inför Sitt folk, och deras fiender kunde därför ej längre smäda dem. rätt (524)Och "på kvällen den fjortonde dagen i månaden" "firade de påsk i öknen vid Jeriko":s hedar. "Dagen efter påsk åt de av vad landet gav, osyrat bröd och rostat korn, just den dagen. Och från den dag de åt av vad landet gav kom inte längre något manna. Israeliterna fick inget manna mer utan åt detta år av skörden i Kanaan." Israels fötter beträdde slutligen det utlovade landets jord. rätt |