| Patriarker och profeter kapitel 48. Från sida 549. Från sida 510 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(549)48. Uppdelningen av Kanaan (549)Stammarna i norra Palestina, som var förskräckta över framgången för Israels härar, ingick nu ett förbund mot dem. Huvudmannen i detta förbund var Jabin, kung i Halor, ett område, som låg väster om sjön Merom. "De ryckte ut med alla sina trupper". Denna här var mycket större, än någon annan, som israeliterna dittills drabbat samman med i Kanaan – "talrik som sanden på havets strand, och med en väldig mängd hästar och vagnar. Alla dessa kungar tågade gemensamt till Meroms vatten och slog läger där för att strida mot Israel." Josua fick åter ett uppmuntrande budskap från Herren: "'Var inte rädd för dem! I morgon vid den här tiden låter jag dem alla ligga dräpta av israeliterna." rätt (549)Han anföll de allierades läger nära sjön Merom och besegrade fullständigt deras här. "Herren gav dem i israeliternas våld, och de slog dem och förföljde dem . . . så grundligt att ingen kom undan." Israeliterna fick ej tillägna sig vagnarna och hästarna, som hade varit kananéernas stolthet, utan vagnarna blev enligt Guds befallning uppbrända och hästarna hasade, så att de ej mer kunde brukas i krig. Israeliterna skulle ej förtrösta på hästar och vagnar, utan på "Herrens, sin Guds, namn." rätt (550)Den ena staden efter den andra blev tagen, och Hasor, de förenade rikenas huvudsäte, blev uppbränt. Kriget fortsattes under flera år, och då det slutade, var Kanaan underlagt Josua. "Nu hade landet ro och slapp krig." rätt (550)Men ehuru kananéernas makt hade blivit krossad, hade de ej ännu blivit helt och hållet drivna från sina bosättningar. I väster innehade filistéerna fortfarande en fruktbar slätt längs havskusten, medan sidonierna besatt området norr om dem. Libanon tillhörde även detta senare folk; och landet i söder mot Egypten innehades ännu av Israels fiender. rätt (550)Josua skulle likväl icke fortsätta kriget. Ett annat verk återstod för den store ledaren att utföra, innan han kunde avgå från sin befattning som Israels befälhavare. Hela landet, både de delar, som redan blivit erövrade, och den del, som ännu ej var underkuvad, skulle fördelas ibland stammarna. Och det var varje stams skyldighet, att fullständigt underlägga sig sin egen arvedel. Om israeliterna visade sig trogna mot Gud, skulle Han driva bort fienderna för dem; och Han lovade att ge dem än större bosättningar, om de iakttoge Hans förbund. rätt (550)Fördelningen av landet uppdrogs åt Josua, översteprästen Eleasar och hövdingarna för stammarna, medan varje stams område bestämdes genom lottkastning. Moses hade själv bestämt landets gränser, såsom det skulle delas mellan stammarna, när de skulle komma i besittning av Kanaan, samt hade tillsatt en hövding från varje stam, för att ombesörja fördelningen. Levis stam, som blivit avskild för helgedomens tjänst, räknades inte i denna utskiftning, utan fyrtioåtta städer i olika delar av landet blev anslagna åt leviterna som deras arvedel. rätt (550)Innan fördelningen av landet tog sin början, gick Kaleb och huvudmännen för hans stam fram med en särskild anhållan. Med undantag av Josua, var Kaleb nu den äldste mannen i Israel. Kaleb och Josua var de enda av kunskaparna, som hade avlagt en positiv rapport om löftets land samt uppmuntrat folket till, att gå upp och i Herrens namn ta det i besittning. Kaleb påminde nu Josua om det löfte, som då gavs honom som belöning för hans trofasthet: "Den mark din fot har trampat skall för all framtid vara din och dina ättlingars egendom, ty du har varit Herren, min Gud, trogen." Han framställde därför en anhållan om, att Hebron skulle ges honom till besittning. Abraham, Isak och Jakob hade i många år bott på denna plats, och här i Makpelas grotta låg de begravna. Nu bodde i Hebron de fruktade enakiterna, vilkas jättelika utseende hade injagat en sådan förskräckelse hos kunskaparna och genom dem gjort israeliterna modlösa. Det var denna plats, som Kaleb i förtröstan på Herrens hjälp utvalde framför alla andra till sin arvedel. rätt (551)Han sade vidare till Josua: "Och se, Herren har låtit mig leva, som han lovade. Det är fyrtiofem år sedan Herren gav Mose det löftet . . . och nu är jag åttiofem. Än i dag är jag lika stark som den dagen Mose sände ut mig, krigarlivet klarar jag lika bra nu som då. Så ge mig nu denna bergsbygd som Herren lovade mig då. Du hörde själv den gången att där finns anakiter och stora, befästa städer. Kanske är Herren med mig, så att jag kan driva bort dem, som han lovade.'" Denna begäran understöddes av de främsta männen i Judas stam. Eftersom Kaleb var den person i denna stam, som blivit utnämnd till, att delta i landets utskiftning, ansåg han det lämpligt, att vid framställandet av sin anhållan ta dessa män med sig, så att han ej kunde beskyllas för, att ha brukat sin myndighet till egen fördel. rätt (551)Hans anhållan blev genast beviljad; erövringen av detta jättarnas fäste kunde ej anförtros åt någon annan med större trygghet. "Då välsignade Josua Kalev [Kaleb], Jefunnes son, och gav honom Hebron som egendom", eftersom han "varit Herren, Israels Gud, trogen". Kalebs tro var lika orygglig nu, som då han bestred kunskaparnas negativa rapport. Han hade trott Guds löfte, att låta Sitt folk ta Kanaan i besittning, och härvidlag hade han i allt rättat sig efter Herrens befallning. Han hade tillsammans med sitt folk uthärdat de långa vandringarna i öknen och därför fått dela de brottsligas missräkningar och bördor; men han klagade likväl ej över detta, utan prisade Gud för Hans nåd, som hade bevarat honom, då hans bröder blev förgjorda. Herren hade beskyddat honom under ökenvandringens svårigheter, faror och plågor och under kriget efter intåget i Kanaan, och hans kraft var ännu oförsvagad, fastän han var över åttio år gammal. Han bad inte om, att erhålla en del av landet, som redan blivit erövrad, utan den del, som spejarna ansåg vara ointaglig. Med Guds hjälp skulle han rycka detta fäste från de jättar, vilkas makt kommit Israels tro att vackla. Det var ej begär efter ära eller storhet, som föranledde Kaleb, att framställa sin anhållan. Den gamle, tappre krigaren önskade, att för folket sätta ett exempel, genom vilket Gud kunde äras samt stammarna uppmuntras till, att fullständigt underlägga sig det land, vilket deras fäder hade ansett vara ointagligt. rätt (552)Kaleb erhöll den arvedel, till vilken hans håg hade stått under fyrtio år, och förlitande sig på Guds hjälp, fördrev han "de tre anakiterna därifrån, Sheshaj, Achiman och Talmaj, Anaks ättlingar." Men hans nit förminskades inte, efter det att han sålunda erhållit en besittning för sig och sitt hus, och han slog sig ej ned i ro, för att njuta av sitt arv, utan han begav sig av på nya erövringar, till fördel för nationen och till Guds ära. rätt (552)Upprorsstiftarna och de fega hade omkommit i öknen; men de rättfärdiga kunskaparna fick äta av vindruvorna i Eskolsdalen. Envar belönades i överensstämmelse med sin tro. De otrogna hade sett sina farhågor förverkligas. Trots Guds löfte hade de förklarat, att det bleve omöjligt, att ta Kanaan i besittning, och de fick ej besitta det. Men de, som förlitade sig på Gud, genom att inte fästa så mycket avseende vid de föreliggande svårigheterna, som vid sin allsmäktige Hjälpares kraft, fick komma in i det goda landet. Genom tron kunde forntidens hjältar "besegra kungariken, . . . undkomma svärdets egg. De var svaga men blev starka, fick kraft i striden och jagade främmande härar på flykten." Hebréerbrevet 11:33-34. "[D]etta är den seger, som övervinner världen: vår tro." Första Johannesbrevet 5:4 {King James Version }. rätt (553)En annan anhållan med hänsyn till landets delning uppenbarade en anda, som var högst olik Kalebs. Den framställdes av Josefs barn, Efraims stam och halva Manasses stam. På grund av sitt stora antal, begärde dessa stammar en dubbel andel av landområdet. Den lott, som tilldelades dem, var den rikaste i landet och innefattade Sarons fruktbara slätt; men många av de förnämsta städerna i dalen innehades ännu av kananéerna, och stammarna ryggade tillbaka för den möda och fara, som var förknippade med deras bosättningars underkuvande, och de begärde en ytterligare andel i ett område, från vilket fienderna redan blivit fördrivna. Efraims stam var en av de största i Israel, och dessutom tillhörde Josua själv den, varför dess medlemmar helt naturligt ansåg sig böra ha företräde framför de andra. "'Varför har du gett oss bara en lott och en andel som egendom?", sade de. "Vi är ett talrikt folk". Men den obeveklige ledaren kunde ej förmås till, att avvika från en sträng rättvisa. rätt (553)Hans svar lydde så: "'Om ni är ett så talrikt folk, dra då upp i skogen och röj ny mark åt er där, i perisseernas och refaeernas land, eftersom Efraims bergsbygd inte är stor nog åt er.'" rätt (553)Detta svar visade, vad den egentliga orsaken till deras klagan var: de hade inte tro eller mod nog till, att driva ut kananéerna. "'I bergsbygden ryms vi inte", sade de, "och alla kananeerna på slättlandet har järnbeslagna stridsvagnar". rätt (554)Israels Gud hade lovat, att bistå Sitt folk, och hade efraimiterna ägt mod och tro som Kaleb, skulle ingen fiende ha kunnat stå emot dem. De blev tillrättavisade av Josua, då de tydligt sökte att undvika svårigheter och faror. "'Ni är ett talrikt och mäktigt folk", sade han. "Kananeerna skall ni driva bort, fast de har järnbeslagna stridsvagnar och fast de är starka.'" Han vände deras egna argument emot dem. Då de var ett talrikt folk, som de påstod, kunde de gott reda sig själva, såsom deras bröder gjorde. De behövde inte frukta de järnbeslagna stridsvagnarna, när Gud var med dem. rätt (554)Gilgal hade dittills varit nationens huvudkvarter och säte för tabernaklet, men nu skulle tabernaklet flyttas till den plats, som man utsett till varaktig plats. Denna plats hette Silo och var en liten stad i Efraims område. Den låg nära mitten av landet och var lätt tillgänglig för alla stammarna. Fienderna hade blivit fördrivna från denna del av landet, så att folket ostört kunde hålla sin gudstjänst. "Israeliternas hela menighet samlades i Shilo, där de reste uppenbarelsetältet." De stammar, som var kvar i lägret vid Gilgal, när tabernaklet flyttades därifrån, följde det till Shilo och slog upp sina tält i närheten av staden; och de förblev där, till dess de begav sig till sina bosättningar. rätt (550)Arken var kvar i Shilo i tre hundra år, till dess den på grund av Elis familjs synder föll i filistéernas händer, och Shilo råkade i förfall. Arken blev inte återsänd till tabernaklet på denna plats, utan helgedomstjänsten överflyttades slutligen till templet i Jerusalem, och Shilo blev en obetydlig stad. Nu återstår endast ruiner, som visar det ställe, där staden en gång var belägen. Flera århundraden efteråt blev dess öde framställt som varnande exempel för Jerusalem, då Herren talade genom Jeremia: "Gå till min helgedom i Shilo, där jag förr lät mitt namn bo, och se vad jag gjorde med den på grund av mitt folk Israels ondska. . . . Detta hus, som mitt namn är utropat över och som ni förlitar er på, och denna plats, som jag gett åt er och era fäder, skall jag därför behandla så som jag behandlade Shilo." Jeremia 7:12-14. rätt (555)När israeliterna avslutat fördelningen av landet, och alla stammarna efter lott hade fått sina bosättningar, framställde Josua sitt önskemål. Han hade, liksom Kaleb, fått ett särskilt löfte om besittning; men han begärde likväl inte ett vidsträckt område, utan blott en enda stad. Som Herren hade befallt gav de honom den stad han begärde . . . han befäste staden och slog sig ner där. Staden kallades för Timnat-Serach, den återstående delen – ett varaktigt vittnesbörd om den ädla karaktären och oegennyttiga andan hos segraren, som i stället för att först tillägna sig segerbytet, väntade med att framställa sitt anspråk, till dess den ringaste ibland hans folk hade fått sin andel. rätt (555)Sex av städerna, som gavs åt leviterna – tre på vardera sidan Jordan – blev förordnade som fristäder, dit mandråparen kunde fly och finna säkerhet. Moses hade befallt, att dessa städer skulle bestämmas för detta ändamål: "Dit skall en dråpare kunna fly om han har dödat en människa utan uppsåt. Städerna skall tjäna som tillflyktsorter", sade han, "så att dråparen inte blir dödad innan han ställs inför menighetens domstol." Fjärde Moseboken 35:11-12. Denna barmhärtiga säkringsåtgärd och inrättning blev nödvändig på grund av det i forntiden rådande bruket av blodshämnd, enligt vilket den mördades närmaste släkting eller arvinge måste verkställa straffet på mördaren. I sådana fall, där brottsligheten var uppenbar, behövde man ej vänta, till dess överhetspersonerna hade anställt rättegång, utan blodshämnaren kunde förfölja brottslingen överallt och döda honom, varhelst han påträffades. Herren ansåg inte, att det var tjänligt att avskaffa detta bruk på den tiden, utan han bestämde tillflyktsorter för sådana, som av våda skulle komma att döda någon. rätt (555)Fristäderna fördelades på det sättet, att man kunde nå en av dem på mindre, än en halv dag från varje del av landet. Vägarna, som förde till dem, skulle alltid hållas i gott skick; och längs vägen skulle vägvisare sättas upp, på vilka ordet "Fristad" skulle vara tecknat med stora, tydliga bokstäver, så att flyktingen ej skulle bli försinkad ett ögonblick. Vilken person som helst – hebré, främling eller besökande – kunde dra nytta av denna förordning. Medan den oskyldige sålunda räddades från en plötslig död, skulle dock inte den brottslige undkomma bestraffning. Flyktingens sak skulle prövas av de behöriga myndigheterna, och bara den, som ej var skyldig till uppsåtligt mord, skulle erhålla skydd i fristaden, medan den brottslige överlämnades till blodshämnaren. Och de, som var berättigade till skydd, erhöll det blott på det villkoret, att de stannade inom den bestämda fristaden. Om någon gick ut bortom de föreskrivna gränserna och påträffades av blodshämnaren, fick han sätta Iivet till på grund av sin ringaktning för Herrens skydd. Men alla, som hade sökt skydd i fristäderna, hade frihet att återvända till sina bosättningar efter översteprästens död. rätt (556)Då rättegång hölls med någon, som var anklagad för mord, kunde han inte dömas på endast ett vittnes ord, även om bevisen på hans brottslighet var aldrig än så tydliga. Herrens föreskrift lydde så: "Om någon dräper en annan människa, får dråparen dödas bara på vittnens uppgifter. Ett enda vittnesmål räcker inte för en dödsdom." Fjärde Moseboken 35:30. Det var Kristus, som gav Moses dessa lagar för Israels räkning; och när Han personligen var hos Sina lärjungar på Jorden och undervisade dem, om hur de skulle behandla de vilseförda, upprepade den Store Läraren denna föreskrift – att ingen kunde bli frikänd eller dömd på blott en persons vittnesmål. En persons åsikter och meningar får ej bestämma ärenden, som avgörs inför rätta. Två eller flera skall höras i alla dessa ärenden och de skall tillsammans bära ansvaret, "för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras." Matteusevangeliet 18:16. rätt (556)Ingen ersättning eller lösen kunde ges, för att från döden rädda den, som befanns var skyldig till mord. "Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor." Första Moseboken 9:6. "Ni får inte ta emot lösen för en mördares liv. Förtjänar hans brott döden, skall han straffas med döden." "{. . .} får han gripas, även vid mitt altare, och skall avrättas", lydde Guds befallning; "landet kan inte få någon försoning för det blod som utgjutits där utom genom blodet från den som utgöt det." Fjärde Moseboken 35:31, 33; Andra Moseboken 21:14. Det var nödvändigt för nationens trygghet och renhet, att ett sådant brott som mord blev strängt straffat. Människans liv, som Gud allena kunde ge, måste heligt bevaras som okränkbart. rätt (557)Fristäderna, som bestämdes för Guds folk i forntiden, var en sinnebild på det beskydd, som erhålls i Kristus. Samme nådige Frälsare, som föreskrev, att dessa jordiska fristäder skulle utses, har genom att utgjuta Sitt eget blod för överträdarna av Guds lag skaffat en säker fristad, till vilken de kan fly, för att frälsas från den andra döden. Ingen makt kan ur Hans händer rycka de själar, som söker förlåtelse hos Honom. "Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus." "Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss", för att "ge oss en stark uppmuntran, oss som har tagit vår tillflykt till det hopp som ligger framför oss." Romarbrevet 8:1, 33-34; Hebréerbrevet 6:18. rätt (557)Den, som flydde till en fristad, måste göra det utan dröjsmål; han måste lämna sin familj och sysselsättning. Han hade ej tid till, att ta farväl av dem han älskade; ty det gällde hans liv, och alla andra intressen måste uppoffras för detta enda – att uppnå tillflyktsorten. Tröttheten glömdes bort, svårigheterna struntades i. Flyktingen vågade ej, att sakta sina steg ett ögonblick, förrän han var inom stadsmurarna. rätt (557)Syndaren är utsatt för den eviga döden, till dess han finner skydd hos Kristus; och liksom flyktingen genom tidspillan och vårdslöshet kunde ha förlorat sitt enda tillfälle, att rädda sitt livet, likaså kan dröjsmål och likgiltighet bli till själens fördärv. Den store motståndaren Satan förföljer varje överträdare av Guds heliga lag, och den, som inte är medveten om sin fara och inte söker skydd i den eviga fristaden, kommer att bli ett byte för fördärvaren. rätt (558)Den fånge, som vågade sig utom fristaden, överlämnades åt blodshämnaren. Alltså lärdes folket, att noga följa de tillvägagångssätt, som den oändliga visheten hade bestämt för dess säkerhet. Således är det inte nog, att syndaren bara tror, att Kristus förlåter hans synder, utan han måste genom tro och lydnad förbli i Honom. "Ty syndar vi med vett och vilja efter att ha lärt känna sanningen återstår inte längre något offer åter för synderna; då väntar en fruktansvärd dom och en glupande eld som skall förtära dem som trotsar Gud." Hebréerbrevet 10:26-27. rätt (558)Två av Israels stammar, Gad och Ruben, samt halva Manasses stam, hade fått sina bosättningar, innan Israel gick över Jordan. För ett herdefolk, som hade stora boskapshjordar, erbjöd de vidsträckta högslätterna och yppiga skogarna i Gilead och Basan – vilka var tjänliga som betesmarker – större fördelar än själva Kanaan. De två och en halv stammarna, som önskade att bosätta sig här, hade lovat att sända sin andel av beväpnade män med sina bröder över Jordan, för att delta i deras strider, till dess de själva kunde återvända till sina bosättningar; och de hade nu troget uppfyllt denna skyldighet. "Rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam gick över, ordnade till strid, i spetsen för israeliterna . . . . Det var omkring 40 000 stridsrustade män som gick över floden inför Herren för att kämpa i öknen vid Jeriko." Josua 4:12-13. De hade under flera år kämpat tappert vid sina bröders sida; men nu hade tiden kommit, när de skulle återvända till sina bosättningar. Liksom de hade delat striderna med sina bröder, skulle de även dela bytet; och de återvände "med rika skatter och boskap i mängd, med silver och guld, koppar och järn och med kläder i överflöd." Detta skulle de dela med dem, som hade stannat hos familjerna och hjordarna. rätt (559)De skulle nu komma att bo på ett långt avstånd från Herrens helgedom, och Josua betraktade deras avtåg med ängsligt hjärta, ty han visste, hur starkt de i sitt isolerade och vandrande liv skulle bli frestade, att anta sederna och bruken hos de hedniska stammar, som bodde vid deras gränser. rätt (559)Medan Josua och andra ledare ännu kände sig nedstämda och oroliga i sina sinnen, fick de sällsamma underrättelser. De två stammarna och den halva hade vid Jordan, nära det ställe, där Israels underbara övergång av floden ägt rum, rest ett stort altare, som liknade brännofferaltaret i Shilo. Guds lag förbjöd vid dödsstraff upprättandet av en annan gudstjänstform än helgedomens. Om ändamålet med detta altare var något dylikt, skulle det, om det finge stå kvar, leda folket bort ifrån den sanna tron. rätt (559)Folkets representanter församlade sig i Shilo och beslöt i sin upphetsning och förbittring, att genast gå ut i strid mot förbrytarna. Men på inrådan av de mera försiktiga, beslöt man att först skicka sändebud till dessa stammar, för att avfordra dem en förklaring över deras uppförande. Tio hövdingar, en ur varje stam, blev valda med Pinehas till ledare, som hade utmärkt sig genom sitt nit under avfallet vid Peor. rätt (559)Dessa stammar hade gjort orätt i, att utan förklaring inlåta sig på ett företag, som var blottställt för så svåra misstankar. Sändebuden, som tog för säkert, att deras bröder var brottsliga, gav dem en skarp tillrättavisning. De beskyllde dem för, att ha gjort uppror mot Herren samt bad dem erinra sig, hur Guds straffdomar hade träffat Israels menighet, sedan den syndat vid Baal-Peor. Pinehas framställde å hela Israels vägnar för Gads och Rubens barn, att om de inte ville bo i det landet utan ett offeraltare, finge de gärna dela sina bröders bosättningar och förmåner på den andra sidan. rätt (560)Till svar härpå förklarade de anklagade, att deras altare ej var byggt för att offra på, utan som ett vittne om, att de hade samma tro som deras bröder i Kanaan, även om de var skilda åt genom floden. De hade fruktat för att man i framtiden kunde beskylla deras barn för att ej ha någon del i Israel och så förneka dem tillträde till tabernaklet. Då skulle detta altare, som liknade Herrens altare i Shilo, utgöra ett vittnesbörd om, att även de som byggde det, tillbad den levande Guden. rätt (560)Sändebuden hörde denna förklaring med stor glädje och återvände genast med de goda nyheterna till dem, som hade sänt dem. Alla tankar på krig blev nu slagna ur hågen och folket förenade sig i tacksägelser och pris till Gud. rätt (560)Rubens och Gads barn satte nu en inskrift på altaret, som tillkännagav, för vilket ändamål det blivit rest; och de sade: Ett "vittne för oss, att Herren är Guden'". På detta sätt sökte de att förhindra missförstånd i framtiden och att undanröja, vad som kunde bli en orsak till frestelse. rätt (560)Hur ofta det händer, att svårigheter uppstår genom missförstånd även ibland dem, som påverkas av de ädlaste bevekelsegrunder; och vilka svåra och även fördärvliga följder kan uppkomma, om icke vänlighet och överseende visas! De tio stammarna erinrade sig, hur Gud i händelsen med Akan hade bestraffat deras försumlighet att ge akt på de synder, som förekom ibland dem. De beslöt nu, att handla kvickt och beslutsamt; men under det att de sökte att undvika sin första villfarelse, gick de till den motsatta ytterligheten. I stället för att på ett vänligt sätt göra sig underrättade om fakta i saken, hade de bemött sina bröder med tadel och fördömelse. Hade Rubens och Gads män svarat i samma anda, skulle krig ha blivit följden. Medan det å ena sidan är viktigt, att man ej visar slapphet vid syndens handhavande, är det å den andra lika viktigt, att man undviker stränga domar och ogrundade misstankar. rätt (561)Många, som inte kan tåla den minsta förebråelse för sitt eget handlingssätt, är alltför stränga i sitt bemötande av dem, som de antar har syndat. Man har aldrig genom tadel och förebråelser kunnat förmå någon att överge en orätt väg, utan många blir i stället drivna längre bort från den rätta vägen och påverkade till att förhärda sina hjärtan mot överbevisning. En vänlig anda, ett artigt, fördragsamt uppförande kan medverka till den vilsefördes frälsning och överskyla en myckenhet av synder. rätt (561)Den vishet, som rubeniterna och deras anförvanter visade, förtjänar att efterföljas. Medan de uppriktigt sökte att befordra den sanna religionens sak, blev de falskt bedömda och strängt tadlade; likväl visade de ingen förbittring. De hörde lugnt och vänligt på sina bröders anklagelser mot dem, innan de sökte att försvara sig, och sedan förklarade de utförligt sina bevekelsegrunder och bevisade sin oskuld. Alltså blev den svåra fråga, som hotade att leda till sådana allvarliga följder, i vänlighet avgjord. rätt (561)Även om falska beskyllningar riktas mot dem, som har rätt, kommer de att finna det lämpligt att visa sig lugna och saktmodiga. Gud känner allt, som människor felaktigt uppfattar och misstyder, och vi kan med trygghet lämna vår sak i Hans händer. Han skall lika säkert förfäkta deras rättigheter, vilka förlitar sig på Honom, som han uppenbarade Akans brottslighet. De, som leds av Kristi Ande, kommer att äga den kärlek, som är långmodig och mild. rätt (561)Det är Guds vilja, att endräkt och broderlig kärlek skall härska ibland Hans folk. Kristus bad kort före Sin korsfästelse, att Hans lärjungar skulle bli ett, såsom Han var ett med Fadern, för att världen skulle tro, att Gud hade sänt Honom. Denna rörande och underbara bön innefattar Hans barn under alla tider ända till våra dagar: "Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig." Johannesevangeliet 17:20. Samtidigt som vi ej skall offra en enda sanningsprincip, bör vi likväl ständigt bemöda oss om, att uppnå detta enhetstillstånd. Detta är beviset på, att vi är Jesu lärjungar. Jesus sade: "Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.'" Johannesevangeliet 13:35. Och aposteln Petrus förmanar församlingen: "Till sist, ni skall alla leva i endräkt och inbördes förståelse, i broderskärlek, barmhärtighet och ödmjukhet. Löna inte ont med ont eller skymf med skymf, utan tvärtom: välsigna. Ty ni är kallade att få välsignelse." Första Petrusbrevet 3:8-9. rätt |