Patriarker och profeter kapitel 49. Från sida 563.     Från sida 521 i den engelska utgåva.ren sida tillbaka

Josuas sista ord

(563)49. Josuas sista ord
Sedan landet hade erövrats, drog Josua sig tillbaka till sitt fredliga hem i Timnat-Serah. "Lång tid hade nu gått sedan Herren lät Israel få ro för alla fiender runt omkring, . . . Han kallade till sig hela Israel med äldste och överhuvuden, domare och förmän".
Kapitlet bygger på Josua 23-24. rätt

(563)Några år hade förflutit, sedan folket bosatte sig på sina bosättningar och redan började samma synder att visa sig, som tidigare fört straffdomar över Israel. Då Josua kände ålderdomssvagheterna tillta och insåg, att han måste avsluta sitt arbete, fylldes han av ängslan över folkets framtid. När israeliterna hade samlat sig omkring sin gamle hövding, talade han till dem med större deltagande, än det en fader känner för sina barn. "Ni har själva sett", sade han, "vad Herren, er Gud, har gjort med alla dessa folk ni mött; Herren, er Gud, har själv kämpat för er." Fastän kananéerna hade blivit underkuvade, innehade de ännu en betydlig del av landet, som blivit lovat Israel, och Josua förmanade sitt folk till, att inte slå sig till ro och glömma Herrens befallning – att helt och hållet utrota dessa avgudadyrkande folkslag. rätt

(563)Israeliterna var i allmänhet sena till, att fullständigt driva bort hedningarna. Stammarna hade begivit sig till sina bosättningar, hären hade blivit upplöst, och man betraktade ett återupptagande av striden som ett svårt och tvivelaktigt företag. Men Josua försäkrade: "Herren, er Gud, skall själv jaga bort dem och driva undan dem, så att ni kan inta deras land, så som Herren, er Gud, har lovat. Följ troget allt som skrivet står i Moses lagbok, och vik inte av från det åt vare sig höger eller vänster." rätt

(564)Josua kallade israeliterna själva till vittnen på, att när de hade troget uppfyllt villkoren, hade Gud trofast hållit Sitt löfte till dem. "Av hela ert hjärta och med hela er själ", sade han, "har ni erfarit att ingenting har uteblivit av alla det goda som Herren, er Gud, lovat er. Allt har gått i uppfyllelse, ingenting har uteblivit." Han förklarade för dem, att liksom Herren hade uppfyllt Sina löften, skulle Han även uppfylla Sina hotelser. "Men liksom allt det goda Herren, er Gud, lovat er har gått i uppfyllelse, så kan Herren, er Gud, låta allt det onda gå i uppfyllelse . . . Om ni bryter det förbund som Herren, er Gud, har befallt er att hålla . . . skall Herren vredgas emot er, och ni skall snart utplånas från det goda land som han har gett er.'" rätt

(564)Satan bedrar många med den behagliga teorin, att Guds kärlek för Sitt folk är så stor, att Han skall ursäkta synd hos dem. Han framställer, att medan hotelserna i Guds Ord skall tjäna en viss avsikt med Hans moraliska styre, kommer de aldrig att bokstavligen bli uppfyllda. I Sin behandling av Sina skapade varelser har Gud alltid försvarat rättfärdighetens grundsatser, genom att uppenbara syndens verkliga beskaffenhet –genom att visa, att den säkert leder till elände och död. En obetingad förlåtelse för synden har aldrig getts och skall aldrig ges. En sådan förlåtelse skulle visa, att rättfärdighetens grundsatser – vilka utgör själva grundvalen till Guds styre – blivit åsidosatta. Den skulle uppfylla de världar, som ej fallit i synd, med bestörtning. Gud har tydligt utpekat syndens följder, och om inte dessa varningar vore sanna, hur kunde vi var säkra på, att Hans löften skulle uppfyllas? Den så kallade människokärleken, som önskar att upphäva rättvisan, är inte människokärlek, utan svaghet. rätt

(565)Gud är livgivaren. Ända från begynnelsen har ändamålet med alla Hans lagar varit, att ge liv. Men synden inkräktade på den ordning, som Gud hade fastställt, och misshällighet följde. Så länge synden existerar, är lidande och död oundvikliga. Bara för att Återlösaren har burit syndens förbannelse för vår skull, kan människan hoppas, att i egen person undkomma dess förskräckliga följder. rätt

(565)Innan Josua dog, anmodade han stammarnas huvudmän och representanter, att åter samla sig i Sikem. Med ingen annan plats i landet var så många heliga minnen förenade, ty den påminde dem om Guds förbund med Abraham och Jakob samt om de högtidliga löften, som de hade avgett vid sitt intåg i Kanaan. Här var bergen Ebal och Gerissim, de stumma vittnena till dessa löften, vilka de nu hade kommit för att förnya i sin döende ledares närvaro. På alla sidor fanns tecken på, vad Gud hade gjort för dem; hur Han hade skänkt dem ett land, som de ej hade arbetat för, och städer, som de inte hade byggt, samt vingårdar och olivträdgårdar, som de inte hade planterat. Josua gick åter igenom Israels historia samt räknade upp Guds underbara verk, så att alla skulle få ett klarare begrepp om Hans kärlek och barmhärtighet samt bli villiga, att tjäna Honom "redligt och troget." rätt

(565)Arken hade på Josuas befallning blivit hämtad från Shilo. Detta var ett högtidligt tillfälle, och denna sinnebild på Guds närvaro skulle fördjupa intrycket, som han önskade att göra på folkets sinnen. Sedan han framställt Guds godhet emot Israels barn, uppmanade han dem i Jehovas namn, att välja, vem de skulle tjäna. Avgudadyrkan utövades ännu i viss utsträckning i hemlighet, och Josua önskade, att de skulle fatta ett beslut, som kunde avlägsna denna synd från Israel. "Om ni är ovilliga att tjäna Herren", sade han, "välj då i dag vilka ni vill tjäna". Josua ville beveka dem till, att tjäna Gud, inte genom tvång, utan av fri vilja. Kärlek till Gud är religionens grundval. Att tjäna Honom blott och bart i förhoppning om, att erhålla en belöning, eller av fruktan för straff, vore till ingen nytta. Öppet avfall vore inte mera misshagligt för Gud, än skenhelighet och en tvungen gudstjänst. rätt

(566)Den gamle ledaren bad enträget israeliterna om, att noga begrunda, vad han hade framställt för dem, och att avgöra, om de verkligen önskade att leva, som de lastfulla, avgudadyrkande nationerna omkring dem gjorde. Om de inte ville tjäna Jehova, kraftens upphov, välsignelsens källa, kunde de den dagen välja, vilka de ville tjäna – "de gudar som era fäder tjänade", från vilka Abraham kallades bort, "eller de gudar som dyrkas av amoreerna, vilkas land ni bor i." Dessa sista ord innebar en skarp förebråelse för Israel. Amoréernas gudar hade inte kunnat skydda sina tillbedjare. Det gudlösa folket hade blivit förgjort på grund av sina avskyvärda och förnedrande synder, och det goda landet, som det en gång ägde, hade getts åt Guds folk. Vilken dårskap det skulle vara för Israel, att välja de gudar, vilkas tillbedjan hade förorsakat amoréernas ödeläggelse! "Jag och min släkt", sade Josua, "vill tjäna Herren.'" Samma heliga nit, som inspirerade ledarens hjärta, inverkade även på folket. Hans uppfordran framkallade det beredvilliga svaret: "'Aldrig någonsin skall vi överge Herren och tjäna andra gudar." rätt

(566)'Ni förmår inte tjäna Herren, sade Josua, ty han är en helig Gud, . . . och han förlåter inte era brott och synder. Innan någon varaktig reformation kunde äga rum, måste israeliterna lära känna sin oförmåga, att av egen kraft visa lydnad mot Gud. De hade överträtt Hans lag, och denna fördömde dem som syndare samt gjorde ingen utväg för dem, för att kunna undfly straff. Så länge de förlitade sig på sin egen styrka och rättfärdighet, kunde de inte få förlåtelse för sina synder. De kunde ej uppfylla Guds fullkomliga lags fordringar och deras löften att tjäna Gud, saknade värde. Endast genom tro på Kristus kunde de erhålla syndernas förlåtelse samt kraft till, att lyda Guds lag. De skulle ej längre förlita sig på sina egna ansträngningar, för att vinna frälsning, utan de måste helt och hållet förtrösta på den utlovade Frälsarens förtjänster, om Gud skulle kunna anta dem. rätt

(567)Josua sökte att förmå sina åhörare till, att noga överväga sina ord och att ej lämna några löften, som de inte var i stånd till att uppfylla. Med djupt allvar upprepade de sin försäkran: "'Herren vill vi tjäna.'" Sedan de alltså högtidligt hade samtyckt till detta vittnesbörd emot dem själva – att de hade valt Jehova – uttalade de ånyo sitt löfte om trohet: "'Herren, vår Gud, vill vi tjäna, honom vill vi lyda.'" rätt

(567)Den dagen slöt Josua ett förbund för folkets räkning och gav dem lag och rätt i Shekem [Sikem]. Sedan han skrivit en redogörelse för denna högtidliga händelse, lade han den tillsammans med lagboken i ett fack i arken. Och han reste en sten till åminnelse därav, sägande: 'Denna sten är ett vittne mot oss, ty den har hört allt som Herren har sagt oss. Den är ett vittne, så att ni inte förnekar er Gud.' Sedan lät Josua folket gå, var och en till sitt område. rätt

(567)Josua hade fullbordat sin tjänst för Israels räkning. Han hade "varit Herren, Israels Gud, trogen", och i Guds bok benämns han "Herrens tjänare." Det härligaste vittnesbörd om hans karaktär som offentlig ledare är historien om det släkte, för vilket han verkade: "Israel tjänade Herren så länge Josua levde och så länge de gamla som överlevde honom var i livet." rätt

nästa kapitel