| Patriarker och profeter kapitel 5. Från sida 66. Från sida 71 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(66)5. Kain och Abel prövade (66)Dessa bröder blev prövade, liksom Adam, för att det skulle utrönas, huruvida de ville tro och lyda Guds ord. De var förtrogna med den plan, som blivit lagd för människans frälsning, och förstod offersystemet, som Gud hade förordnat. De visste, att de genom dessa offer skulle visa sin tro på Frälsaren, som offren avbildade. På samma gång skulle de erkänna sitt beroende av Honom för förlåtelse. Genom att på så vis rätta sig efter den gudomliga planen för deras återlösning, skulle de visa sin lydnad mot Gud. Utan blodsutgjutelse kunde ingen syndaförlåtelse ske. Genom att offra förstlingarna av hjorden, skulle de visa sin tro på Kristi blod som det utlovade försoningsmedlet. Dessutom skulle årets första frukt läggas fram som tackoffer inför Herren. rätt (66)De två bröderna byggde sina altaren lika och bar fram varsitt offer. Abel bar fram ett offer från fårahjorden, enligt Herrens förordning. "Herren såg med välbehag på Abel och hans gåva". Eld föll ned från himmelen och förtärde offret. Men Kain föraktade Guds uttryckliga bud och bar endast fram ett offer av markens frukt. Inget tecken gavs från himmelen för att visa, att det antogs. Abel sökte att övertala sin bror till, att nalkas Gud på det av Honom föreskrivna sättet. Hans böner hade bara den verkan, att Kain mera envist beslöt, att följa sin egen vilja. Eftersom han var den äldste, tyckte han sig ej behöva någon varning från sin bror och föraktade därför hans råd. rätt (67)Kain kom inför Gud med knot och otro i sitt hjärta beträffande det utlovade offret och nödvändigheten av, att offra djur. Hans gåva visade ingen ånger över synden. Han tyckte, liksom många gör nu för tiden, att det vore ett erkännande av svaghet, om han följde den av Gud uppgjorda planen och läte sin frälsning helt och hållet bero på den utlovade Frälsarens försoning. Han valde att förtrösta på sig själv och ville träda fram med sina egna förtjänster. Han ville inte ta ett lamm och blanda dess blod med sitt offer, utan han ville bära fram frukten av sitt eget arbete. Han ställde fram sitt offer, som om det varit ett ynnestbevis mot Gud, samt förväntade sig, att därigenom vinna Guds bifall. Kain var lydig, då han byggde ett altare och bragte ett offer; men han visade bara delvis lydnad. Den väsentliga delen, erkännandet av att han behövde en Återlösare, utelämnades. rätt (67)I fråga om födelse och religiös undervisning, var dessa bröder jämlika. Båda var syndare, och båda erkände Guds anspråk på vördnad och tillbedjan. Till utseendet var deras religion densamma till en viss punkt; men bortom denna var skillnaden mellan de två stor. rätt (67)I tro bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain – Hebréerbrevet 11:4. Abel uppfattade återlösningens stora grundsatser. Han insåg, att han själv var en syndare, samt att synden och dess straff, döden, stod mellan hans själ och gemenskapen med Gud. Han bragte det dödade offret, och härigenom erkände han den brutna lagens anspråk. I det utgjutna blodet såg han bilden på det framtida offret Kristus, döende på Golgatas kors. Och eftersom han förlitade sig på den försoning, som där skulle göras, fick han vittnesbördet, att han var rättfärdig, och hans offer blev antaget. rätt (68)Kain hade lika goda tillfällen, att lära sig och anta dessa sanningar som Abel. Han var icke föremål för ett godtyckligt beslut. Den ene brodern var inte förutbestämd till att bli antagen av Gud och den andre till att bli förkastad. Abel valde tro och lydnad, Kain otro och olydnad. Häri låg hela skillnaden. rätt (68)Kain och Abel föreställer två klasser, som kommer att finnas i världen till tidens slut. Den ena klassen drar nytta av det bestämda offret för synden; den andra förlitar sig på sina egna förtjänster. Den senare klassens offer saknar värdet hos den gudomliga medlingen och kan därför inte skaffa människan nåd hos Gud. Det är blott på grund av Jesu förtjänster, som våra överträdelser kan förlåtas. De, som inte känner något behov av Kristi blod, utan tycker, att de utan gudomlig nåd genom sina egna gärningar kan vinna Guds bifall, begår samma misstag, som Kain gjorde. Om de icke antar det renande blodet, står de kvar under fördömelsen. Ingen annan förordning har blivit gjord, varigenom de kan befrias från syndens slaveri. rätt (68)Den klass tillbedjare, som följer Kains exempel, innefattar en stor majoritet av Jordens inbyggare. Ty nästan varje falsk religion har blivit grundad på samma princip, nämligen att människan kan säkra sig frälsning, genom att förlita sig på sina egna bemödanden. Några påstår, att människosläktet inte behöver någon återlösning, utan utveckling – att det kan förädla, upphöja och pånyttföda sig självt. Liksom Kain tänkte, att han skulle vinna den gudomliga nåden genom ett offer, som saknade blod, likaså hoppas dessa att, oberoende av försoningen, kunna upphöja människosläktet till överensstämmelse med det gudomliga rättesnöret. Kains historia visar, vad följden måste bli. Den visar, vad det skall bli av den från Kristus skilda människan. Människosläktet har ingen kraft till, att pånyttföda sig självt. Det vill inte självmant höja sig uppåt mot det gudomliga, utan det sjunker snarare nedåt mot det sataniska. Kristus är vårt enda hopp. "Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.'" – Apostlagärningarna 4:12. rätt (69)Sann tro, som förtröstar helt och hållet på Kristus, visar sig genom lydnad för alla Guds krav. Från Adams tid till den närvarande har den stora striden rört sig om lydnad för Guds lag. Det har alltid funnits personer, som föregivit sig stå i ynnest hos Gud, samtidigt som de föraktat några av Hans bud. Men Skriften säger, att genom gärningarna är "tron fullkomlig", och att tron i sig själv, utan gärningar, är "död." – Jakobsbrevet 2:22, 17. Den, som gör anspråk på att känna Gud, "men inte håller hans bud är en lögnare, och sanningen finns inte i honom." – Första Johannesbrevet 2:4. rätt (69)Då Kain märkte, att hans offer förkastades, blev han vred på Herren och på Abel. Han blev vred på Gud, därför att Han ej antog en människas ersättningsmedel, i stället för det bestämda offret, och han vredgades på sin bror, därför att han ville lyda Gud och inte inlåta sig på uppror mot Honom. Fastän Kain föraktade det gudomliga budet, övergav Gud honom inte, utan nedlät Sig till, att samtala med den man, som hade handlat så oförnuftigt. Och Herren sade till Kain: "'Varför är du vred, och varför sänker du blicken?" Genom en ängel förmedlades Guds varning: "Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren." Kain hade tillfälle att välja, vilket han skulle göra. Om han ville sätta sin lit till den utlovade Frälsarens förtjänster och lyda Guds krav, skulle han få åtnjuta Hans nåd. Men om han framhärdade i sin otro och synd, hade han ingen orsak att klaga över, att Herren förkastade honom. rätt (69)Abels offer hade blivit antaget, eftersom han i alla avseenden hade gjort, vad Gud fordrade av honom. Om Kain nu bara ville omvända sig, skulle Herren ta emot honom och ge honom kraft till seger över synden. rätt (70)Men i stället för att erkänna sin synd, fortsatte Kain att klaga över Guds orättvisa samt att hysa avund och hat mot Abel. Han förebrådde sin bror i vredesmod och sökte, att diskustera med honom om Guds handlingssätt med dem. I all ödmjukhet, men utan fruktan, försvarade Abel kraftfullt Guds rättvisa och godhet. Han pekade på Kains felsteg, och sökte övertyga honom om, att han själv orsakat Guds avvisande hållning. Abel framhöll Guds barmhärtighet, då Han skonade deras föräldrars liv, i stället för att genast utplåna dem, som Han kunnat göra. Han betonade, att Gud älskade dem, annars skulle Han inte ha utgett Sin oskyldige och helige Son, för att lida straffet för deras överträdelse. Detta eldade på Kains ilska ytterligare. Hans förnuft och samvete sade honom, att Abel hade rätt. Men han var förbittrad över, att den som hade brukat följa hans råd, nu vågade att tvista med honom, samt att han inte kunde vinna något gehör i sitt uppror mot Gud. I vrede och raseri slog han ihjäl sin bror. rätt (70)Kain hatade och dödade inte sin bror för någon orätt, som Abel hade begått, utan "därför att hans [Kains] gärningar var onda medan broderns var rättfärdiga." – Första Johannesbrevet 3:12. Så har det varit i alla tider – de ogudaktiga har hatat dem, som varit bättre än de själva. Abels lydnad och orubbliga tro innebar en ständig tillrättavisning för Kain. "Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas." – Johannesevangeliet 3:20. "Så kommer var och en som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas." – Andra Timoteusbrevet 3:12. Ju klarare det himmelska ljuset återspeglas från Guds trogna tjänares karaktär, dess tydligare skall de ogudaktigas synder framstå och dess kraftigare försök skall de göra, för att fördärva dem, som stör deras frid. rätt (70)Mordet på Abel var det första exemplet på den fiendskap, som enligt Guds ord skulle förekomma mellan ormen och kvinnans säd – mellan Satan och hans undersåtar samt Kristus och Hans efterföljare. Människorna hade på grund av sin synd kommit under Satans välde, men Kristus skulle låta dem kasta av sig hans ok. Närhelst en själ genom tro på Guds Lamm lämnar syndens tjänst, tänds Satans vrede. Abels heliga liv vittnade mot Satans påstående, att människan inte kan hålla Guds lag. Då Kain, uppeggad av den onde anden, märkte, att han inte kunde styra Abel dit han ville, blev han så förbittrad, att han berövade honom livet. Och varhelst några personer finns, som försvarar Guds lags rättfärdighet, kommer samma anda att motverka dem. Det är på grund av denna anda, som man under alla tider rest och antänt de bål, på vilka Kristi lärjungar blivit brända. Men de grymheter, som förövas mot en kristen, inges eller inspireras av Satan och hans änglar, eftersom de inte kan tvinga honom till, att underkasta sig deras vilja. Det är en besegrad fiendes raseri. Jesu martyrer har dött som segrare. Profeten säger: "De har besegrat honom ["ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan"] genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden." – Uppenbarelseboken 12:11, 9. rätt (71)Mördaren Kain kallades snart, att stå till svar för sitt brott. "Herren sade till Kain: 'Var är din bror Abel?' Han svarade: 'Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?'" Kain hade sjunkit så djupt i synden, att han hade förlorat begreppet om Guds ständiga närvaro och om Hans storhet och allvetande. Han tog därför sin tillflykt till en osanning, för att dölja sitt brott. rätt (71)Herren sade åter till Kain: "'Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig ifrån marken." Gud hade givit Kain tillfälle, att bekänna sin synd; han hade haft tid till, att tänka noga på sin överträdelse. Han var medveten om gräsligheten hos den handling han hade begått, och om den osanning han hade uttalat, för att dölja sitt brott. Dock var han fortfarande upprorisk, och domen blev ej längre uppskjuten. Den gudomliga rösten, som förut hade förmanat honom, uttalade nu de förfärliga orden: "Förbannad skall du vara, bannlyst från marken som öppnat sin mun för att ta emot din brors blod, som du har utgjutit. Om du odlar marken skall den inte länge ge sin gröda. Rastlös och rotlös skall du vara på jorden.'" Kain utbrast med ångest och samvetsförebråelse, fast utan ånger, liksom många, vilka förkastat Herrens ord, har gjort och ännu kommer att göra: "'Mitt straff är för tungt att bära." rätt (71)Trots att Kain genom sina brott hade gjort sig förtjänt av dödstraff, skonade likväl den barmhärtige Skaparen hans liv och gav honom tillfälle, att bättra sig. Men Kain förhärdade endast sitt hjärta samt fortfor, att väcka uppror mot det gudomliga styret och blev stamfar åt en släktlinje med fräcka, utsvävande syndare. Denne ende avfälling, som stod under Satans ledning, frestade andra, och genom sitt exempel och inflytande fördärvade han sederna, tills Jorden slutligen blev så uppfylld av synd och våld, att den måste ödeläggas. rätt (72)Då Gud skonade den förste mördarens liv, framställde Han för hela världsalltet en lärdom med hänsyn till den stora striden. Kains och hans avkomlingars mörka historia var ett belysande exempel på, vad följden skulle ha blivit, om Gud hade tillåtit syndaren att leva för evigt, för att fortsätta sitt uppror mot Honom. Guds långmodighet hade till följd, att de ogudaktiga blev djärvare och trotsigare i sin ondska. Femton hundra år efter domens avkunnande över Kain fick världsalltet bevittna följderna av hans inflytande och exempel i den ström av brott och besmittelse, som svämmade över Jorden. Det blev uppenbart, att dödsdomen, som avkunnades över de fallna människorna för deras överträdelse av Guds lag, var både rättvis och barmhärtig. Ju längre människorna levde i synden, dess mera fördärvade blev de. Det gudomliga utslaget, som förkortade en bana av otyglad ondska och befriade världen från deras inflytande, vilka hade blivit förhärdade i sitt uppror, var snarare en välsignelse, än en förbannelse. rätt (72)Satan söker ständigt, med stor kraft och under tusentals förklädnader, att framställa Guds karaktär och styre i ett falskt ljus. Han söker, med omfattande och välordnade planer, att hålla Jordens invånare under sitt bedrägliga inflytande. Den ende, oändlige och allvise Guden ser änden från begynnelsen, och för att kunna möta det onda, gjorde Han vitt omfattande och detaljerade planer. Det var Hans avsikt, att inte bara kuva upproret, utan även att för hela världsalltet avslöja dess drivkrafter och innersta väsen. Guds plan sattes i verket och visade både Hans rättvisa och barmhärtighet samt rättfärdigade tillfullo Hans vishet och rättfärdighet, vad gällde Hans hantering av det onda. rätt (73)De heliga invånarna i andra världar betraktade med det största intresse händelserna på Jorden. I världens tillstånd före Syndafloden såg de tydligt följden av det styre, som Lucifer sökte att upprätta i himmelen. Då förkastade Lucifer Kristi myndighet och åsidosatte han Guds lag. l dessa fräcka och våldsamma syndare i världen före floden ser vi de undersåtar, vilka stod under Satans myndighet. Människornas uppsåt och tankar var ständigt och alltigenom onda. – Första Moseboken 6:5. Varje känsla, varje bevekelsegrund och föreställning stod i strid med de gudomliga grundsatserna om renhet, frid och kärlek. Det är ett exempel på det fruktansvärda fördärv, som ingick i Satans plan – att befria Guds skapade väsen från den gudomliga lagens bestämmelser. rätt (73)Gud skall genom de sakförhållanden, som uppenbaras under den stora striden, tydligt demonstrera Sitt styres grundsatser. Dessa har blivit förvrängda av Satan och av alla, som han har bedragit. Hela världen skall slutligen erkänna Guds rättvisa, fastän detta erkännande kommer att göras för sent, för att frälsa de upproriska. Gud erhåller hela världsalltets sympati och bifall, medan Hans stora plan gradvis fulländas. Han skall röna detsamma vid upprorets slutliga utplånande. Man skall inse, att alla, som förkastat de gudomliga föreskrifterna, har ställt sig på Satans sida, i strid mot Kristus. Då denna världens furste skall dömas och alla hans anhängare får dela hans öde, skall hela världsalltet som vittnen i domen utbrista: "Rättfärdiga och sanna är dina vägar, du folkens konung." – Uppenbarelseboken 15:3. rätt |