| Patriarker och profeter kapitel 53. Från sida 589. Från sida 543 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(589)53. De första domarna (589)Herren hade troget uppfyllt Sina löften till Israel; Josua hade krossat kananéernas makt och fördelat landet mellan stammarna. Det ankom på dem nu, att under förtröstan på Guds hjälp fullborda verket och driva landets invånare bort från deras bosättningar. Men de uraktlät att göra detta. När de slöt förbund med kananéerna, bröt de öppet Guds befallning och uppfyllde alltså inte det villkor, som Han bestämt för deras besittning av Kanaan. rätt (589)Ända sedan Gud först uppenbarade Sig för dem vid Sinai, hade de blivit varnade för avgudadyrkan. Strax efter lagens utgivande sände Han dem genom Moses detta budskap beträffande Kanaans nationer: "Du skall inte tillbe eller tjäna deras gudar och inte ta efter deras seder utan tillintetgöra dem och krossa deras stenstoder. Ni skall tjäna Herren, er Gud, då skall jag välsigna brödet du äter och vattnet du dricker och hålla sjukdomar borta från dig." Andra Moseboken 23:24-25. Gud lovade att underkuva deras fiender för dem, så länge som de var lydiga mot Honom: "Skräcken för mig skall jag sända framför dig, och jag skall sprida förvirring bland alla folk du kommer till och driva dina fiender på flykten. Jag skall sända modlöshet framför dig, så att hiveerna, kananeerna och hettiterna jagas undan för dig. Men jag skall inte fördriva dem på ett enda år, för att inte landet skall bli en ödemark, där vilddjuren förökar sig och vållar dig skada. Steg för steg skall jag driva bort dem, till dess du har förökat dig och kan ta landet i besittning. . . . jag skall ge landets invånare i ert våld och driva undan dem för dig. Du skall inte sluta något förbund med dem och deras gudar. De får inte bo kvar i ditt land, då kunde de förleda dig till att synda mot mig, och om du tjänar deras gudar fångas du i en fälla." Andra Moseboken 23:27-33. Före sin död upprepade Moses dessa föreskrifter på det mest högtidliga sätt, och de framställdes även av Josua. rätt (590)Gud förde in Sitt folk i Kanaan, för att det skulle bli ett kraftigt bröstvärn, som skulle hindra sedefördärvets spridning i världen; och om israeliterna varit trogna mot Gud, skulle de ständigt gått framåt segrande. Han skulle då ha underlagt dem nationer, som var talrikare och mäktigare än kananéerna. Löftet lydde: "Om ni troget följer hela denna lag som jag ger er, . . . skall Herren driva undan alla dessa folk för er; ni kommer att fördriva folk som är större och mäktigare än ni själva. Varje fotsbredd mark ni trampar skall bli er. Från öknen och Libanon, från floden, floden Eufrat, ända till havet i väster skall ert område sträcka sig. Ingen kommer att kunna hålla stånd mot er. Herren, er Gud, skall sprida skräck och fruktan för er över hela det land ni beträder, så som han har lovat er." Femte Moseboken 11:22-25. rätt (590)Men de ringaktade sin höga kallelse och valde ett bekvämligt och njutningsrikt levnadssätt samt lät alla gynnsamma tillfällen till, att fullborda landets erövring gå sig ur händerna, så att de sedan under många mansåldrar blev oroade och plågade av resten av dessa avgudadyrkande folk. Dessa var som "taggar i [deras] ögon" och som "pikar i [deras] kroppar", enligt profetens förutsägelse. Fjärde Moseboken 33:55. rätt (591)Israeliterna "blandade sig med främmande folk och lärde sig deras seder." Psaltaren 106:35. De ingick äktenskap med kananéerna, och avgudadyrkan utbredde sig som en pest i landet. "De tjänade deras avgudar och lät sig snärjas av dem. Sina söner och döttrar offrade de åt demonerna. . . . landet blev vanhelgat av blodet." "Då blev Herren vred på sitt folk och kände avsky mot sin egendom." Psaltaren 106:36-40. rätt (591)Avguderiet hade ringa framgång, så länge det släkte levde, vilket hade undervisats av Josua; men föräldrarna hade berett vägen för sina barns avfall. Ringaktning för Guds förbud å deras sida, som fick ta Kanaan i besittning, sådde en ond säd, som gav en bitter skörd under många mansåldrar. Genom sina enkla vanor hade hebréerna vunnit kroppslig hälsa; men sedan de kommit i beröring med hedningarna, blev de förledda till, att ge sin aptit och sina lidelser fritt lopp. Härigenom försvagades såväl kroppsstyrkan som själskrafterna. De skilde sig från Gud genom sina synder. Då drog Han undan Sin kraft från dem, och de kunde ej längre motstå sina fiender. De blev därför underlagda de nationer, som de med Guds bistånd kunde ha underkuvat. rätt (591)De "övergav Herren, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egypten land" "och ledde dem som en hjord genom öknen." De "kränkte honom med sina offerplatser, gjorde honom svartsjuk med sina gudabilder." Därför övergav Herren "sin boning i Shilo, det tält som han rest bland människor. Han lät sin kraft föras bort i fångenskap och sin härlighet komma i fiendehand." Domarboken 2:12; Psaltaren 78:52, 58, 60-61. Han övergav likväl inte helt och hållet Sitt folk. Det fanns alltid några, som var trogna mot Jehova, och Herren väckte tid efter annan upp trogna och tappra män, som undertryckte avguderiet och befriade israeliterna från deras fiender. Men efter befriarens död, när folket ej längre stod under hans uppsikt, brukade det så småningom återgå till sina avgudar. Och sålunda blev avfall och bestraffning, bekännelse och befrielse upprepade gång på gång. rätt (592)Kungen i Mesopotamien, kungen i Moab och efter dem filistéerna och kananéerna i Hasor under Sisera blev i nämnd ordning Israels förtryckare. Otniel, Ehud och Samgar samt Debora och Barak väcktes upp av Gud, för att befria folket. Men åter gjorde israeliterna "det som var ont i Herrens ögon. Då gav Herren dem i midjaniternas våld". De stammar, som bodde öster om Jordan, hade intill denna tid ej blivit särdeles hårt ansatta av fienderna, men de var de första, som fick lida under de aktuella svårigheterna. rätt (592)Såväl amalekiterna söder om Kanaan som midjaniterna vid den östra gränsen och i de bortomliggande öknarna var ännu Israels oförsonliga fiender. På Moses' tid blev midjaniterna nästan utrotade av israeliterna; men de hade sedan storligen förökat sig och blivit talrika och mäktiga. De hade törstat efter hämnd; och nu, då Gud undandragit Sin beskyddande hand från Israel, hade ett tillfälle yppat sig. De utsträckte sina härjningar inte bara till stammarna öster om Jordan, utan till hela landet. Öknens vilda, grymma inbyggare inföll i landet "som svärmar av gräshoppor " (Domarboken 6:5), medförande sina boskapshjordar. De utbredde sig som en förhärjande pest över hela landet, från floden Jordan till Filistéens slätt. De kom, så snart som säden började att mogna, och stannade, till dess jordens sista frukt hade blivit inbärgad. De plundrade fälten på deras avkastning, rövade och misshandlade inbyggarna samt återvände sedan till öknarna. Israeliterna, som bodde ute på det öppna landet, måste således överge sina hem och samla sig i befästa städer, söka tillflykt i fästningar och i grottor och på säkra platser ibland bergen. Detta förtryck fortfor i sju år, och då israeliterna sedan i sin nöd aktade på Herrens tillrättavisning och bekände sina synder, lät Gud åter en hjälpare uppstå, som befriade dem ur det. rätt (592)Gideon var son till Joas av Manasses stam. Joas' familj tillhörde ej den förnämsta släkten i stammen, men den var känd för sitt mod och sin rättsinnighet. Det sägs om hans tappra söner, att "de såg ut som kungasöner" (Domarboken 8:18). Alla utom en hade fallit i striderna mot midjaniterna, och denne hade gjort sitt namn fruktat av inkräktarna. En gång, då Gideon var sysselsatt med att tröska vete, blev han kallad av Gud att befria sitt folk. Ett litet förråd av säd hade blivit undangömt, och då han ej vågade att tröska ur den på logen, hade han dragit sig undan till en plats i närheten av vinpressen. Där var han tryggare, ty vindruvorna var ännu långt ifrån mogna, så vingårdarna blev sällan besökta. Medan Gideon i hemlighet och ensam arbetade här, tänkte han med bedrövelse på Israels tillstånd och begrundade, hur folket skulle bli befriat från förtryckarens ok. rätt (593)En "Herrens ängel" visade sig plötsligt och tilltalade honom med dessa ord: "'Herren är med dig, tappre krigare!'" rätt (593)Gideon svarade: "'Men, herre, om Herren är med oss, varför har då allt detta drabbat oss? Var är alla de under som våra fäder talade om när de berättade hur Herren förde oss ut ur Egypten? Nu har Herren svikit oss och gett oss i midjaniternas våld.'" rätt (593)Sändebudet från himmelen svarade: "'Gå, och bruka den kraft du äger till att rädda Israel ur midjaniternas våld. Det är jag som sänder dig.'" rätt (593)Gideon bad då om, att få ett tecken på, att den, som tilltalade honom, var förbundets ängel, som fordom hade bistått Israel. De Guds änglar, som en gång besökte Abraham, hade stannat och låtit honom undfägna sig; och Gideon bad nu det himmelska sändebudet, att dröja kvar som hans gäst. Han skyndade därpå till sitt tält och tillredde av sitt knappa förråd en killing och osyrade kakor, som han bar ut och satte framför honom. Och ängeln sade till honom: "'Lägg köttet och bröden på klippan där borta och häll spadet över.'" Gideon gjorde så, och då blev det tecken givet, som han hade begärt: ängeln räckte ut staven, som han hade i handen, och vidrörde köttet och de osyrade kakorna, och en eld kom upp ur klippan och förtärde offret. Sedan försvann ängeln ur hans åsyn. rätt (594)Gideons far, Joas, som var delaktig i sina landsmäns avfall, hade i Ofra, där han bodde, rest ett stort altare åt Baal. Vid detta altare höll folket i staden sin avgudatjänst. Gideon fick befallning om, att förstöra altaret och att resa ett altare åt Jehova på det berg, där offret hade blivit förtärt, samt att där bära fram ett offer åt Herren. Offrandet åt Gud var anförtrott åt prästerna och hade blivit begränsat till altaret i Shilo; men Han, som hade förordnat de religiösa ceremonierna och till vilken alla offren hänvisade, hade makt att förändra bestämmelserna kring dem. Innan Israel befriades, skulle en högtidlig förklaring mot Baals tillbedjan avges. Gideon måste förklara krig mot avguderiet, innan han gick ut, för att strida mot sitt folks fiender. rätt (594)Den av Herren givna instruktionen utfördes till alla delar. Eftersom Gideon visste, att han skulle röna motstånd, om han offentligt utförde arbetet, tog han sina tjänare och verkställde alltsammans hemligt om natten. Folkets i Ofra vrede var stor, när det följande morgon kom, för att hembära eller ge Baal sin hyllning. Det skulle ha dödat Gideon, om inte Joas – som blivit underrättad om ängelns besök – försvarat sin son. "'Skall ni försvara Baal?", sade Joas. "Skall ni hjälpa honom? Den som försvarar honom skall dödas innan morgonen kommer. Är han en gud, låt honom då försvara sig själv mot den som river hans altare.'" Om Baal inte kunde försvara sitt eget altare, hur skulle han då kunna beskydda sina tillbedjare? rätt (594)Man gav upp alla tankar på, att skada Gideon, och när han lät sin krigstrumpet ljuda, var männen i Ofra bland de första, som samlade sig omkring hans fana. Han lät sända budbärare till sin egen stam, Manasse, och även till Aser, Sebulon och Naftali, och alla lydde kallelsen. rätt (595)Gideon vågade inte att ställa sig i spetsen för hären, utan att erhålla än flera bevis på, att Gud hade kallat honom till denna plats och att Han skulle vara med honom. Han bad: "'Vill du verkligen rädda Israel genom mig, som du har lovat? Jag lägger nu en ulltapp på tröskplatsen. Om daggen faller på ullen, medan marken runtomkring är torr, då vet jag att du vill rädda Israel genom mig, som du har lovat." Om morgonen var ullen våt, medan marken var torr. Men nu uppstod tvivel i hans sinne, ty eftersom ullen av naturen drar till sig fuktigheten ur luften, när någon finns, kanske provet inte skulle vara utslagsgivande. Han bad därför om, att tecknet skulle ges på omvänt sätt samt att Herren inte skulle känna misshag över hans stora försiktighet. Hans anhållan blev beviljad. rätt (595)Efter att Gideon alltså uppmuntrats, förde han ut sin här, för att strida mot inkräktarna. "Midjaniterna, amalekiterna och folk från Östlandet slöt sig samman. De gick över Jordan och slog läger på Jisreelslätten." Hela styrkan, som stod under Gideons befäl, uppgick till endast trettiotvå tusen man; men med fiendens ofantligt stora här framför sig, fick han ändå denna tillsägelse av Herren: "'Du har för mycket folk med dig. Jag vill inte ge midjaniterna i deras våld, då kunde israeliterna ta äran åt sig och tro att de segrat av egen kraft. Kungör nu för ditt folk att den som är rädd och ängslig skall lämna Gilboaberget och skynda tillbaka hem.'" De, som ej var villiga att trotsa faror och svårigheter eller som mera aktade på sitt världsliga intresse än på Guds verk, skulle ej utgöra någon förstärkning för Israels här, utan tvärt om bli en orsak till svaghet. rätt (595)Det hade blivit förordnat, att innan israeliterna gick ut att strida, skulle följande tillkännagivande läsas upp inför hela hären: "'Om någon har byggt ett nytt hus men ännu inte flyttat in, skall han vända hem igen, så att han inte dör i strid och en annan bosätter sig i hans hus. Om någon har planterat en vingård men ännu inte börjat skörda, skall han vända hem, så att han inte dör i strid och en annan skördar frukten. Om någon har trolovat sig med en kvinna men ännu inte äktat henne, skall han vända hem igen, så att han inte dör i strid och en annan man äktar henne.'" Och förmännen skulle dessutom tala till folket och säga: "'Om någon är rädd och saknar mod, skall han vända hem igen, så att inte hans bröder blir lika modlösa som han.'" Femte Moseboken 20:5-8. rätt (596)Gideon hade inte låtit läsa upp denna kungörelse, emedan hans här var så liten i jämförelse med fiendens; och förklaringen, att hans här var alltför stor, fyllde honom med förvåning. Men Herren märkte den stolthet och otro, som behärskade Hans folks hjärtan. De hade beredvilligt tagit till vapen under inflytandet av Gideons livande upprop; men många greps av fruktan, när de såg midjaniternas stora skaror; och hade Israels här segrat, skulle just dessa ha tagit äran för det, i stället för att tillskriva Gud segern. rätt (596)Gideon lydde Herrens förordning och fick med bekymmer se, att tjugo två tusen man eller mer än två tredjedelar av hans hela krigsstyrka lämnade den och gick hem. Men Herren sade åter till honom: "'Du har fortfarande för mycket folket. Låt dem gå ner till källan, där skall jag gallra dem åt dig. Den jag säger dig åt dig att ta med, han skall följa med dig, och den jag säger att du inte skall ta med, han skall inte följa med.'" Folket fördes ned till vattnet, och det trodde, att man genast skulle göra ett anfall på fienden. Några tog skyndsamt litet vatten i handen och läppjade det, medan de gick vidare; men nästan alla böjde sig ned på sina knän och drack makligt ur strömmen. De, som tog vatten i sina händer, var blott tre hundra av de tio tusen; men dessa blev likväl utvalda, och alla de övriga fick tillåtelse, att återvända till sina hem. rätt (597)Karaktären prövas ofta genom de enklaste medel. Man kan inte lita på personer, som, då faran lurar, endast tänker på, att tillfredsställa sina egna behov. Herren har ingen plats i Sitt verk för dem, som är håglösa och egenkära. Han utvalde de få, som inte lät sina egna behov stå i vägen för pliktens uppfyllande. De tre hundra utvalda männen ägde inte blott mod och självbehärskning, utan de hade även en fast tro. De hade inte befläckat sig med avgudadyrkan. Gud kunde leda dem och genom dem åstadkomma Israels befrielse. Framgång är ej beroende av antal; ty Gud kan befria genom få såväl som genom många. Han blir ärad inte så mycket genom det stora antalet av dem, som tjänar Honom, som genom deras karaktär. rätt (597)Israeliterna var uppställda på toppen av en kulle, från vilken man hade utsikt över dalen, där inkräktarnas här var lägrad. "Midjaniterna, amalekiterna och alla från Östlandet hade slagit sig ner på slätten som en svärm gräshoppor, och deras kameler var oräkneliga som sandkornen på havsstranden." Gideon bävade, när han tänkte på följande dags strid. Men Herren talade till honom om natten och bjöd honom, att ta sin tjänare Pura och gå ned till midjaniternas läger, ty han skulle få höra något där, som skulle komma att uppmuntra honom. Han gick, och medan han under tystnad stod i mörkret och lyssnade, hörde han, hur en soldat berättade en dröm för sin kamrat: "'Jag drömde att en kornbrödskaka kom rullande in i midjaniternas läger och fram till ett tält. Den stötte mot tältet, så att det välte och hamnade upp och ner. Och där blev det liggande.'" Den andres svar upprörde den osedde lyssnarens hjärta: "'Det måste syfta på Gideons svärd, israeliten, Joashs son. Gud har gett midjaniterna och hela lägret i hans våld.'" Gideon märkte, att det var Guds röst, som talade till honom genom dessa midjanitiska främlingar; och då han återkommit till de få män han hade under sitt befäl, sade han: "'Gör er redo! Herren har gett midjaniternas lägert i ert våld.'" rätt (598)Gud uppenbarade för honom det sätt, på vilket han skulle göra anfallet, och han vidtog genast åtgärder, för att verkställa det. De tre hundra männen delades in i tre kompanier, och han gav varje man en trumpet och en fackla, som gömdes i en kruka. Männen skulle nalkas midjaniternas läger från olika håll. Då tystnaden var djupast under natten, gav Gideon ett tecken med sin basun, och de tre kompanierna stötte i sina trumpeter, krossade krukorna och visade de flammande facklorna samt rusade mot fienden, samtidigt som de uppgav det förskräckliga krigsropet: "'Svärd för Herren och Gideon!'" rätt (598)Den sovande hären väcktes plötsligt och möttes på alla sidor av ljuset från de flammande facklorna. Trumpetstötarna och de anfallandes rop hördes från alla håll. Midjaniterna, som trodde, att de blivit omringade av en överlägsen truppstyrka, blev plötsligen gripna av fruktan. De uppgav höga rop och flydde, för att rädda sina liv. De tog sina kamrater för fiender och dödade varandra. Då segern blev känd i landet, återvände flera tusen av dem, som hade gått till sina hem och förföljde de flyende fienderna. Midjaniterna skyndade sig mot Jordan, bortom vilken låg deras eget land, som de sökte att nå. Gideon sände budbärare till Efraims stam och uppmanade den, att för de flyende avskära vägen till de södra flodövergångarna. Under tiden gick Gideon och hans tre hundra män, "trötta, men dock förföljande" {King James Version}, över floden tätt efter dem, som redan kommit över till den andra sidan. De två furstarna Sevach och Salmunna, som hade haft befäl över hela hären och vilka hade undkommit med femton tusen man, blev överraskade av Gideon, som skingrade hela styrkan, tog ledarna till fånga och lät döda dem. rätt (599)Icke mindre, än ett hundra tjugo tusen man av inkräktarna blev nedgjorda i denna enda strid. Midjaniternas makt var nu krossad, så att de aldrig mer blev i stånd till, att börja krig mot Israel. Det blev vida känt, att Israels Gud åter hade stridit för Sitt folk. Det går ej att beskriva den skräck, som tog tag i de kringboende folkslagen, när de lärde känna, genom vilket enkelt medel ett djärvt, krigiskt folk hade blivit drivet på flykten. rätt (599)Den ledare, som Gud valde ut till, att besegra midjaniterna, ägde ingen framstående ställning ibland Israels folk. Han var varken furste, präst eller levit. Själv ansåg han sig vara den ringaste i sin fars hus. Men Herren visste, att han var modig och rättsinnig. Han litade inte på sin egen förmåga, utan var villig att följa Herrens ledning. Gud väljer inte alltid ut dem, som har de största talangerna, till att utföra Hans verk, utan Han väljer sådana, som Han bäst kan använda. "[Ö]dmjukhet är vägen till ära." Ordspråksboken 15:33. Gud kan kraftfullast verka genom dem, som inser sin egen ofullkomlighet och som betraktar Honom som sin ledare och sin styrkas upphov. Han kan ge dem den kraft och vishet, som de behöver, för att rätt utföra Hans verk. rätt (599)Herren kunde göra mycket för Sitt folk, om det visade verklig ödmjukhet; men det finns blott få, åt vilka Han kan anförtro en ansvarsfull befattning eller ge framgång, utan att de blir självbelåtna och glömmer, att de är beroende av Honom. Detta är orsaken till, att Han, när Han väljer någon till att utföra Sitt verk, förbigår dem, som världen ärar som stora, begåvade och utmärkta individer. De är alltför ofta stolta och inbilska samt anser sig berättigade till att handla, utan att rådfråga Gud. rätt (599)Den enkla handlingen, att stöta i trumpeterna, som Josuas här gjorde vid sitt tåg omkring Jeriko, och Gideons lilla skara vid anfallet på midjaniterna, hade genom Guds kraft den verkan, att Hans fienders makt blev krossad. De mest fullständiga planer, som människor någonsin har tänkt ut, kommer att misslyckas, om de ej är förbundna med Guds vishet och kraft; medan de metoder, som lovar minst, kommer att ha framgång, om Gud förordnat dem och om de verkställs i ödmjukhet och med tro. Förtröstan på Gud och lydnad för Hans vilja är lika nödvändiga för den kristne i hans andliga strid, som de var för Gideon och Josua i deras strider mot kananéerna. Gud önskade, att genom förnyade uppenbarelser av Sin makt till israeliternas fördel i dem ingjuta tro på Sig, så att de skulle vända sig till Honom vid alla tillfällen. Han är lika villig nu, att bistå Sitt folk i dess bemödanden och att utföra stora ting genom svaga redskap. Hela himmelens här önskar, att vi skall anhålla om vishet och kraft från höjden. Gud "förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka". Efésierbrevet 3:20. rätt (600)När Gideon återvände från att förfölja folkets fiender, fick han höra tadel och förebråelser från sina egna landsmän. Då israeliterna på hans kallelse hade församlat sig, för att strida mot midjaniterna, hade Efraims stam stannat hemma. Den tyckte, att företaget var vågsamt; och enär den ej hade erhållit någon särskild kallelse från Gideon, ansåg den sig ej behöva följa med sina bröder. Men när efraimiterna fick höra, att Israel segrat, blev de avundsjuka, emedan de ej hade haft del i denna seger. Efter midjaniternas flykt hade Efraims män på Gideons uppmaning besatt flodövergångarna vid Jordan, för att hindra flyktingarna från att undkomma. De dödade många av fienderna, däribland två furstar, Orev och Seev. Alltså fortsatte Efraims män striden och bidrog till, att göra segern fullständig; men de var icke desto mindre missunnsamma och onda, som om Gideon hade handlat efter egen vilja och mening. De märkte inte, att det var Gud, som förlänade Israel seger, att det var genom Hans kraft och barmhärtighet, som de blev befriade; och detta förhållande visade, att de ej förtjänade att vara Hans utvalda redskap. rätt (601)Då de återvände med sitt segerbyte, for de ut mot Gideon i vredesmod: "'Varför gjorde du så här mot oss, varför kallade du inte på oss när du drog ut i strid mot midjaniterna?'" rätt (601)'Vad har jag uträttat jämfört med er?, sade Gideon. Efraims efterskörd är ju rikare än Aviesers vinbärgning. Det var i ert våld Gud gav de midjanitiska hövdingarna Orev och Seev. Vad har jag uträttat jämfört med er?' rätt (601)Deras avund kunde lätt ha förorsakat gräl, som åtföljts av strid och blodsutgjutelse; men Gideons saktmodiga svar stillade Efraims mäns vrede, och de återvände fredligt till sina hem. Ehuru Gideon var ståndaktig och oeftergivlig, när det angick grundsatser, samt en mäktig hjälte i krig, visade han även en hövlighet och vänlighet, som man sällan får bevittna. rätt (601)Israels folk föreslog nu av tacksamhet för sin befrielse från midjaniterna, att Gideon skulle utnämnas till dess kung, och att hans avkomlingar skulle få arvsrätt till tronen. Men detta förslag var i strid med grundsatserna i Guds styre. Gud var israeliternas konung, och om de satte en man på tronen, skulle de förkasta sin gudomlige härskare. Gideon visste detta, och hans svar visar, vilka sanna och ädla bevekelsegrunder han hade. "'Varken jag eller min son skall härska över er", försäkrade han. "Herren skall vara er härskare.'" rätt (601)Men Gideon blev förledd till att begå ett felsteg, som förde olycka över hans hus och över hela Israel. Den overksamhet, som följer på ett stort krig, är ofta förenad med större fara än tiden, då striden pågår. Gideon blev nu utsatt för denna fara; en rastlöshetens ande fick makten över honom. Han hade dittills varit tillfreds med, att lyda de föreskrifter, som han fått av Gud; men i stället för att förbida Herrens ledning, började han nu att göra upp planer för sig själv. När Herrens härar vunnit en avgörande seger, fördubblar Satan sina bemödanden, för att omstörta Guds verk. Därför föddes hos Gideon sådana infall och planer, som ledde Israels folk på avvägar. rätt (601)Emedan Gideon hade fått befallning om, att offra på berget, där ängeln visade sig för honom, drog han slutsatsen, att han fått i uppdrag att tjänstgöra som präst. Han rådfrågade inte Gud i denna sak, utan beslöt sig för, att uppsöka en lämplig plats och att anordna en gudstjänst lik den, som hölls i tabernaklet. Eftersom han var populär och stod väl hos folket, hade han ingen svårighet med, att verkställa sin plan. På sin begäran, fick han som sin del av bytet alla örringar av guld, vilka folket tagit från midjaniterna. Folket hade även samlat många andra dyrbara saker, exempelvis de prydliga kläder, som tillhört Midjans furstar. Av dessa ämnen förfärdigade Gideon en kåpa och en bröstsköld lika dem, som översteprästen bar. Men detta företag blev till en snara såväl för Gideon och hans hus som för Israel. Genom denna obefogade gudstjänst, blev många av folket slutligen förledda till, att helt och hållet överge Herren och tjäna avgudar. Ett stort antal personer, innefattande Gideons egen familj, avföll efter hans död. Folket blev alltså förlett till, att överge Gud genom samme man, som en gång hade avskaffat dess avguderi. rätt (602)Få människor inser, vilket stort inflytande deras ord och gärningar har. Hur ofta utövar inte föräldrarnas fel en skadlig inverkan på deras barn och barnbarn en lång tid, efter att de själva blivit lagda i graven! Varje person utövar ett inflytande på andra, och han skall hållas ansvarig för följden av detta inflytande. Evigheten skall uppenbara, vilken inverkan våra ord och handlingar i detta liv har haft. Det intryck, som våra ord och gärningar gör, kommer förvisso att återverka på oss själva – antingen som välsignelse eller som förbannelse. Denna tanke skänker ett djupt allvar åt livet och borde förmå oss till, att ödmjukt be Gud om, att Han skulle ge oss vishet och leda oss rätt. rätt (602)De, som innehar de högsta positionera, kan förleda andra. De visaste felar, de starkaste kan stappla och falla. Det är av nöden, att det himmelska ljuset ständigt lyser upp vår stig. Vår enda trygghet ligger i, att vi anförtror vår väg åt Honom, som har sagt: "Följ mig!". rätt (602)Efter Gideons död glömde israeliterna "Herren, sin Gud, som hade räddat dem från alla fiender som omgav dem. De visade heller ingen trohet mot Jerubbaals, dvs. Gideons, släkt som tack för allt det goda han gjort för Israel." Eftersom Israels barn hade glömt allt, för vilket de hade att tacka Gideon – sin domare och befriare – antog de hans oäkte son Abimelek till kung. För att befästa sin makt, lät denne mörda alla utom ett av Gideons äkta barn. När människor slutar att frukta Gud, dröjer det ej länge, förrän ära och redlighet läggs åsido. Värderar man Guds barmhärtighet, skall man även värdera dem, som, i likhet med Gideon, blivit använda som redskap till, att tjäna Guds folk. Israels grymma tillvägagående mot Gideons släkt var just, vad man kunde förvänta av ett folk, som hade visat så stor otacksamhet mot Gud. rätt (603)Efter Abimeleks död hämmades för en tid avgudadyrkan av de domare, som fruktade Gud; men det dröjde ej länge, förrän folket återupptog de bruk, som var rådande hos dess hedniska grannar. Många ibland de nordliga stammarna tillbad Syriens och Sidons gudar. I sydväst hade filistéernas avgudar och i öster Moabs och Ammons förlett israeliternas hjärtan till avfall från deras fäders Gud. Men avfallet blev snart bestraffat. Ammoniterna kuvade de östra stammarna, gick över Jordan samt inföll i Judas och Efraims landområde. I väster kom filistéerna upp från sin slätt längs med havet samt brände och plundrade vitt och brett. Israels folk tycktes åter vara lämnat i sina oförsonliga fienders våld. rätt (603)Folket vände sig ånyo till Honom, som det hade övergivit och förolämpat. "Då ropade de till Herren: 'Vi syndade mot dig när vi övergav vår Gud och dyrkade baalsgudarna.'" Men sorgen hade inte medfört verklig bättring. Folket sörjde, eftersom deras synder fört lidande över dem och inte för att de hade vanärat Gud genom överträdelse av Hans heliga lag. Sann bättring innebär mer, än att blott sörja över synden; den innefattar även ett beslutsamt övergivande av det onda. rätt (603)Herren lät svara Israels barn genom en av Sina profeter: "'När ni förtrycktes av egypterna, amoreerna, ammoniterna, filisteerna, sidonierna, amalekiterna och midjaniterna, då ropade ni till mig och jag räddade er ur deras våld. Men ni övergav mig och dyrkade andra gudar. Därför vill jag inte rädda er igen. Ropa nu till de gudar ni har valt, så får de rädda er när ni är i nöd.'" rätt (604)Dessa allvarliga och förskräckliga ord för våra tankar framåt till ett annat skådespel, nämligen den sista stora domedagen, när de, som försmått Guds barmhärtighet och nåd, skall dömas. De, som har ägnat sina av Gud skänkta gåvor av tid, medel och förstånd åt att tjäna denna världs gudar, skall avlägga räkenskap inför Guds domstol. De har övergivit sin trogne och kärleksfulle Vän, för att finna bekvämlighet och njutning i världen. De ämnade att vid något bestämt tillfälle återvända till Gud; men världen, med sina dårskaper och förvillelser, tog hela deras uppmärksamhet i anspråk. Lättsinniga nöjen, fåfänglig klädedräkt och överdådighet i mat och dryck förhärdade hjärtat och dövade samvetet, så att sanningens röst inte hördes. Man föraktade plikten. Saker av oändligt värde blev ringaktade, till dess man miste all håg för att uppoffra något åt Honom, som har givit så mycket för människans räkning. Men när skördetiden kommer, skall de skörda, vad de har sått. rätt (604)Herren säger: "Jag ropade och ni vägrade lyssna, jag varnade och ni brydde er inte om det, ni trotsade alla mina råd och ville inte veta av mina tillrättavisningar. Därför skall jag skratta när olyckan drabbar er, jag skall hånle när det fasansfulla kommer, . . . över er som ett oväder och olyckan som en storm, när nöd och ångest drabbar er. Då skall de ropa till mig utan att få svar, de skall söka mig utan att finna mig. De försmådde kunskap och avvisade gudsfruktan, de ville inte veta av mina råd utan föraktade mina tillrättavisningar. Därför får de äta sina gärningars frukt, de skall mättas av sina onda planer." "Men den som lyssnar till mig bor trygg och behöver inte frukta något ont." Ordspråksboken 1:24-31, 33. rätt (605)Israeliterna ödmjukade sig nu inför Herren. "Då gjorde de sig av med de främmande gudar de hade hos sig och dyrkade Herren i stället." Herrens hjärta av kärlek kände medlidande med folket: "Då stod han inte längre ut med att se dem lida." Ack, hur långmodig och barmhärtig vår Gud är! När Hans folk övergav sina synder, som hade skilt det från Honom, hörde Han dess böner och började genast att verka för det. rätt (605)Herren lät en annan befriare uppstå ibland Israel, nämligen Jefta, en gileadit, som förde krig mot ammoniterna och fullständigt krossade deras välde. Fienderna hade denna gång hållit israeliterna underkuvade i arton år; men den tillrättavisning de erhöll genom sitt lidande, glömdes på nytt. rätt (605)När israeliterna började att göra det ont var i Herrens ögon, tillät Han, att de åter blev förtryckta av sina mäktiga fiender filistéerna. Detta grymma och krigiska folk oroade israeliterna ständigt under många år, och stundom underkuvade det dem fullständigt. De hade blandat sig med dessa avgudadyrkare och deltagit i deras nöjen och avgudatjänst, till dess de tycktes vara ett med dem i anda och intresse. Sedan blev dessa israeliternas föregivna vänner deras bittraste fiender samt sökte på alla sätt, att bringa dem till undergång. rätt (605)Liksom Israel, låter de kristna alltför ofta världen påverka sig och antar dess grundsatser och bruk, för att skaffa sig vänner ibland de gudlösa; men man finner till slut, att dessa föregivna vänner är de farligaste fiender. Bibeln lär tydligt, att det ej kan finnas någon harmoni emellan Guds barn och världen. "Bröder, bli inte förvånade om världen hatar er." Första Johannesbrevet 3:13. Vår Frälsare säger: "den har hatat mig före er." Johannesevangeliet 15:18. Satan verkar genom de gudlösa under täckmanteln av föregiven vänskap, för att kunna locka Guds barn till att synda och sålunda skilja dem från Gud. Och när deras skydd är borta, inger Satan sina verktyg att vända sig mot dem och söka bringa dem till undergång. rätt |