Eli och hans söner

(524)Eli och hans söner
Eli var präst och domare i Israel. Han innehade de högsta och mest ansvarskrävande befattningarna ibland Guds folk. Eftersom han enligt Guds förordning blivit vald till, att sköta en prästs heliga åligganden och satt över landet som dess högste rättslige myndighetsperson, betraktades han som ett föredöme, och han utövade ett stort inflytande över Israels stammar. Men trots att han blivit vald till, att regera över folket, förestod han inte väl sitt eget hus. Eli var en överdrivet öm far; han älskade frid och ro samt använde icke sin myndighet till, att bestraffa sina barn för deras onda vanor och lidelser – att leda dem till bättring – utan han fogade sig i stället efter deras vilja och lät dem uppföra sig som de ville. I stället för att anse sina söners uppfostran vara en av sina viktigaste plikter, behandlade han saken, som om den varit av mindre betydelse. Israels domare och präst var inte okunnig om sin skyldighet, att rätt uppfostra barnen, som Gud hade lämnat i hans vård. Men Eli ryggade tillbaka från denna plikt, eftersom han då måst motsätta sig deras vilja samt straffa dem och förvägra dem, vad de begärde. Han uppfattade inte de förfärliga följderna av sitt handlingssätt, utan var efterlåten mot sina barn och försummade, att uppfostra dem till, att bli dugliga att sköta Herrens tjänst och sina plikter i livet.
Kapitlet bygger på Första Samuelsboken 2:12-36. rätt

(524)Gud hade sagt om Abraham: "Jag har utsett honom, för att han skall befalla sina barn och sitt hushåll efter sig, att de skall hålla Herrens väg och göra vad rätt och gott är." Första Moseboken 18:19 {King James Version}. Men Eli lät sina barn råda över sig; fadern blev underdånig sina barn. Överträdelsens förbannelse var uppenbar i det fördärv och den ondska, som kännetecknade hans söners vandel. De hade inte rätt uppfattning om Guds karaktär, eller om Hans lags helighet. Hans tjänst betraktade de som en vanlig företeelse. De hade varit vana vid, att besöka helgedomen och delta i dess tjänst ända från sin barndom; men i stället för att bli mer vördnadsfulla, hade de förlorat all känsla för dess helighet och betydelse. Fadern hade inte bestraffat dem för deras brist på vördnad för hans myndighet, eller dämpat deras ringaktning för den högtidliga tjänsten i helgedomen; och när de uppnådde vuxen ålder, behärskades de av otro och upprorsanda. rätt

(625)De anställdes som präster i helgedomen, för att tjänstgöra inför Gud, fastän de var alldeles odugliga för detta ämbete. Herren hade givit de tydligaste anvisningar angående frambärandet av offer; men dessa ogudaktiga män visade sig lika övermodiga, när de skulle förrätta Herrens tjänst, och de iakttog inte lagen angående offer, som måste frambäras på det mest högtidliga sätt. Offren, som pekade framåt till Kristi död, var ämnade att i folkets hjärtan bevara tron på den kommande Återlösaren; därför var det av största vikt, att Herrens anvisningar beträffande dem blev strängt iakttagna. Tackoffret kännetecknade i synnerhet tacksamhet till Gud. Blott fettet av dessa offer uppbrändes på altaret, en viss andel var bestämd för prästerna; men den största delen av köttet återlämnades till den, som offrade, för att vid festmåltiden ätas av honom och hans vänner. Sålunda skulle allas hjärtan i tacksamhet och tro vändas till det stora Offret, som skulle komma att ta bort världens synd. rätt

(625)Elis söner sökte inte, att uppehålla anseendet hos denna symboliska tjänst, utan tänkte bara på, hur de skulle kunna vända den till sitt eget bästa. De var inte nöjda med sin bestämda andel av tackoffren, utan de fordrade mera; och det stora antalet av dessa offer, som bars fram vid de årliga högtiderna, gav prästerna tillfälle, att berika sig på folkets bekostnad. De fordrade inte bara mer, än de hade rätt till, utan de vägrade även att vänta, till dess fettet hade blivit uppbränt som ett offer åt Gud. De fortfor att göra anspråk på varje del, som behagade dem, och de hotade att ta den med våld, om den förvägrades dem. rätt

(626)Vanvördnaden å prästernas sida berövade snart tjänsten dess heliga och allvarliga betydelse, och folket började "att förakta HERRENS offer" {Svenska Folk-Bibeln 98}. Den stora motbilden, till vilken de skulle skåda framåt, blev ej längre erkänd. "De unga männen syndade svårt inför Herren". rätt

(626)Dessa otrogna präster överträdde även Guds lag och bragte vanära över sitt heliga ämbete genom sina skändliga och förnedrande bruk; likväl fortfor de att befläcka Guds tabernakel genom sin närvaro. Många ibland folket, som fylldes av harm över Hofnis och Pinehas' dåliga uppförande, ville ej längre fara upp till den bestämda platsen för gudstjänst. Alltså blev den tjänst Gud hade förordnat föraktad och försummad, eftersom den sköttes av ogudaktiga män; och de, som älskade att göra ont, blev uppmuntrade till att synda. Gudlöshet, lastbarhet och även avguderi härskade i förskräckligt hög grad. rätt

(626)Eli begick ett stort misstag, då han lät sina söner inneha det heliga ämbetet. Genom att av en eller annan grund urskulda deras handlingssätt, blev han ur stånd till, att se deras synder; men de uppnådde slutligen en sådan punkt, att han ej längre kunde blunda för sina söners brott. Folket klagade över deras våldsamma gärningar, och översteprästen blev bedrövad och bekymrad. Han vågade inte längre förbli tyst. Men hans söner hade lärt sig, att ej akta någon annan, än sig själva, och nu brydde de sig inte om någon annan. De såg sin fars sorg, men deras hårda hjärtan blev inte rörda. De hörde hans milda förmaningar, men dessa gjorde inte något intryck på dem, ej heller övergav de sin onda väg, fastän de blivit varnade för följderna av sin synd. Hade Eli handlat rättvist mot sina ogudaktiga söner, skulle de ha blivit avsatta från prästämbetet och straffade med döden. Men då han ej ville föra över dem offentlig vanära och förkastelse, bibehöll han dem i de heliga befattningarna. Han lät dem fortsätta, att blanda sina fördärvliga gärningar med Guds heliga tjänst och tillfoga sanningens sak outplånlig skada. Men när Israels domare försummade sitt verk, tog Gud hand om saken. rätt

(627)Det kom en gudsman till Eli och sade: 'Så säger Herren: För din släkt uppenbarade jag mig redan när de levde i Egypten som slavar hos farao, och bland Israels alla stammar utvalde jag din släkt till att vara mina präster, stiga upp till mitt altare, tända offereld och bära fram efoden inför mig. Och åt din släkt gav jag alla israeliternas eldoffer. Varför missunnar du mig då de offer och de gåvor som tillkommer mig, och varför ärar du dina söner mer än mig? Varför göder ni er med de bästa bitarna av allt som mitt folk Israel offrar? Därför säger Herren, Israels Gud: Jag har en gång lovat att din och din fars släkt att alltid få göra tjänst inför mig, men nu förklarar jag att det ingalunda skall bli så. Jag skall ära dem som ärar mig, men de som föraktar mig skall bli förnedrade. . . . Jag skall utse en trogen präst, en som handlar efter min håg och vilja, och hans släkt skall i obruten följd tjäna som präster inför kungen, min smorde. rätt

(627)Gud beskyllde Eli för, att han aktade sina söner för mer, än Herren. Eli hade låtit de offer, som Gud förordnat till en välsignelse för Israel, bli föremål för avsky, hellre än att bringa sina söner på skam för deras gudlösa och skändliga bruk. De, som visar en blind tillgivenhet för sina barn och låter dem tillfredsställa sina själviska begär samt inte använder den myndighet Gud har gett dem, för att straffa synden och rätta till det onda, visar därigenom, att de aktar sina ogudaktiga barn för mer, än de aktar Gud. De är mer angelägna om, att försvara deras rykte, än att förhärliga Herren; mera benägna att behaga sina barn, än att behaga Gud och hålla Hans tjänst fri från allt slags ont. rätt

(628)Gud höll Eli såsom Israels präst och domare ansvarig för folkets moraliska och religiösa tillstånd och särskilt för sönernas karaktär. Han borde först ha sökt, att undertrycka det onda genom milda åtgärder, och om dessa ej hade haft verkan, kunde han ha brukat strängare medel. Han ådrog sig Guds misshag, därför att han inte fördömde synden och bestraffade syndaren. Han förmådde ej, att bevara Israel i ett rent tillstånd. De, som har alltför litet mod till, att klandra villfarelser, eller som av håglöshet eller brist på intresse ej gör något allvarligt försök, att befria familjen eller Guds församling från skuld, hålls ansvariga för det onda, som följer på deras pliktförgätenhet. Vi är lika ansvariga för de synder vi genom utövandet av föräldra- eller pastorsmyndighet kunde ha undertryckt hos andra, som om handlingarna hade varit våra egna. rätt

(628)Eli skötte inte om sitt hushåll enligt de föreskrifter Gud gett för familjens styre. Han handlade efter eget omdöme. Den ömme fadern översåg med sina söners fel och synder i deras barndom och inbillade sig, att de efter en tid skulle växa ifrån sina onda böjelser. Många gör nu för tiden ett liknande misstag. De tycker, att de känner till ett bättre sätt för sina barns uppfostran, än det, som Gud har framställt i Sitt Ord. De fostrar felaktiga böjelser hos dem, och anför som ursäkt: "De är alltför unga, för att bli straffade. Vänta, till dess de blir äldre, och man kan resonera med dem." Och sålunda får de onda vanorna tillfälle att bli inrotade, till dess de blir en andra natur. Barnen växer upp, utan att tyglas, och de utvecklar en karaktär, som blir till förbannelse för dem under hela deras levnad och vilken på nytt kan frambringas hos andra. rätt

(628)Det finns ingen större förbannelse för en familj, än att låta barnen handla efter eget gottfinnande. När föräldrarna uppfyller sina barns alla önskningar och låter dem få sådant, som inte är nyttigt för dem, förlorar barnen snart all aktning för sina föräldrar samt för Guds och människors myndighet och blir fångade i Satans snaror. En illa förestådd familjs inflytande sträcker sig vitt och är skadligt för hela samhället. Det växer till i omfång och påverkar familjer, samhällen och riken. rätt

(629)Till följd av Elis höga ställning var hans inflytande mycket mer omfattande, än om han hade innehaft en ringare ställning. Hans familjeliv var ett exempel, som efterföljdes av hela Israel; och de fördärvliga följderna av hans likgiltiga, makliga förfaringssätt kunde iakttas i tusentals hem. Om föräldrar, som bekänner sig vara kristna, tillåter sina barn att hänge sig åt onda vanor, blir Guds sanning vanärad. Det bästa beviset på kristendomen i hemmet är den karaktärsprägel, som dess inflytande bildar. Handlingar talar bättre, än den mest lysande bekännelse. Om kristna bekännare inte vinnlägger sig om, att uppfostra sina barn, så att de visar, vilken fördel det är att tro på Gud, utan i stället visar sig slappa i sitt styre och låter barnen hänge sig åt sina onda vanor, gör de som Eli och drar skam över Kristi sak samt bereder sin egen och sina familjers undergång. Men även om de onda följderna av föräldrarnas pliktförgätenhet är allvarliga under alla omständigheter, är de likväl tio gånger värre, när de förekommer i deras familjer, som blivit förordnade till folkets lärare. När dessa uraktlåter, att rätt förestå sina egna hus, för de andra vilse genom sitt onda exempel. Deras skuld är större än andras, eftersom de innehar en mera ansvarsfull befattning. rätt

(629)Ett löfte hade blivit givet om, att Arons hus skulle tjäna Gud allt framgent; men detta löfte gavs på villkoret, att de uppriktigt skulle fullgöra arbetet i helgedomen, ära Gud i alla sina handlingar och inte tjäna sig själva, eller följa sina onda böjelser. Eli och hans söner hade blivit satta på prov, och Herren hade insett, att de var helt och hållet ovärdiga att inneha det höga prästämbetet. Och Gud förklarade, att "det ingalunda skall bli så." Han kunde inte göra dem så mycket gott, som Han hade ämnat, eftersom de inte fullgjorde sin del. rätt

(630)Deras exempel, vilka sköter gudstjänsten, bör vara sådant, att det ingiver folket aktning för Gud och fruktan för, att misshaga Honom. När personer, som står som "Kristi sändebud" (Andra Korintierbrevet 5:20), för att förkunna Guds budskap om nåd och försoning för folket, brukar sin heliga kallelse som täckmantel för själviska eller sinnliga njutningar, blir de Satans mest verksamma redskap. De kommer "folket att förakta Herrens offer", liksom Hofni och Pinehas. De kan i hemlighet fortsätta sitt onda handlingssätt för en tid; men när deras verkliga karaktär slutligen läggs i dagen, tar folket en sådan anstöt därav, att många ofta mister sin tillit till religionen. De fattar misstroende till alla, som utger sig för att vara Guds Ords lärare, och Kristi verkliga tjänares budskap avhörs under tvivel. Denna fråga uppstår ständigt hos dem: "Månne denne man inte är lik den, som vi ansåg så helig, och vilken visade sig var så fördärvad!" Och således minskar Guds Ords inflytande över människorna. rätt

(630)I den tillrättavisning Eli gav sina söner förekom ord, som har en djup och förskräcklig betydelse – ord, som alla, vilka sköter gudstjänsten, gjorde väl i att överväga: "Om en människa syndar mot en annan, kan Gud medla. Men om någon syndar mot Herren, vem kan då medla?'" Hade de blott skadat sina medmänniskor genom sina brott, kunde domaren ha utverkat förlikning, genom att pålägga straff och fordra gottgörelse, och därigenom kunde förbrytarna ha benådats. Även om de begått andra, vanliga synder, kunde ett syndoffer blivit framställt för deras räkning. Men deras synder var så nära förbundna med deras tjänstgöring som den Högstes präster, i det att de frambar offer för synd, och Guds verk hade blivit så vanhelgat och vanärat inför folket, att inget försoningsoffer för deras räkning kunde godtas. Trots att deras egen far var överstepräst, vågade han inte att medla för dem; han kunde inte beskydda dem för en helig Guds vrede. Bland alla syndare är de mest brottsliga, som föraktat de medel, vilka Herren har ordnat för människans återlösning – de, som "korsfäster Guds [S]on en andra gång och gör honom till åtlöje." Hebréerbrevet 6:6. rätt

nästa kapitel