| Patriarker och profeter kapitel 59. Från sida 656. Från sida 603 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(656)59. Israels förste kung (656)Herren förutsåg, att Israel skulle begära en kung; men Han samtyckte ej till en förändring av de grundsatser, på vilka staten var upprättad. Kungen skulle bli den Högstes ståthållare; Gud skulle erkännas som nationens överhuvud, och Hans lag skulle vara landets högsta lag.* (656)När israeliterna först bosatte sig i Kanaan, erkände de grundsatserna i Guds regering, och nationen hade framgång under Josuas ledning. Men befolkningens tillväxt och förbindelse med andra nationer åstadkom en förändring. Folket antog många av sina hedniska grannars seder och bruk och fördärvade därigenom i betydande grad sin särskilda, heliga karaktär. De förlorade gradvis sin vördnad för Gud och uppskattade inte längre sin ställning som Guds utvalda folk. De hedniska kungarnas prakt och ståt hade stor dragningskraft på dem, och de blev missnöjda med sitt eget, enkla statsväsende. Stammarna visade avund och missunnsamhet mot varandra. De inte striderna gjorde dem svaga; de var ständigt blottställda för sina hedniska fienders angrepp, och folket började tro, att stammarna måste förenas under ett gemensamt styre, för att kunna uppehålla sitt anseende ibland nationerna. När de hade visat olydnad mot Guds lag, önskade de även att bli befriade från sin gudomlige Härskares styre. Därför restes krav på upprättandet av ett monarkiskt styrelsesätt i hela landet. rätt (657)Sedan Josuas tid hade ingen förvaltat rikets angelägenheter med så stor vishet och framgång som Samuel. Tillsatt av Gud som domare, profet och präst, hade han verkat med outtröttligt och oegennyttigt nit för folkets välgång, och nationen hade gjort stora framsteg under hans kloka ledning. Ordningen hade blivit återställd, gudaktigheten uppmuntrad och missnöjets anda dämpad för en tid. Men på ålderdomen måste profeten med andra dela de omsorger, som var förbundna med styret, och han utnämnde sina två söner till biträden. Samuel fortfor att sköta sitt ämbete från Rama, medan de unga männen sändes till Beer-Seba, för att döma ibland folket, som levde nära landets södra gräns. rätt (657)Det var med hela folkets samtycke, som Samuel utnämnde sina söner till, att bekläda ämbetet; men de visade sig ovärdiga detta förtroendeuppdrag. Herren hade genom Moses givit Sitt folk särskilda föreskrifter om, hur Israels domare måste döma opartiskt, visa barmhärtighet och rättvisa mot änkan och den faderlöse och inte ta mutor. Samuels söner, däremot, "följde inte sin far i spåren utan såg till sin egen fördel: de tog mutor och vrängde lagen." Profetens söner hade struntat i de föreskrifter, som han sökt att fästa i deras sinnen. De hade inte efterliknat sin fars rena, oegennyttiga liv. Den varning Eli fick, hade inte haft det inflytande på Samuels sinne, som den borde ha haft. Han hade i några avseenden varit alltför efterlåten mot sina söner, och följden därav uppenbarade sig i deras karaktär och leverne. rätt (657)Dessa domares orättfärdiga handlingssätt väckte stort misshag och missnöje, och folket fick en förevändning, att anhålla om den förändring, som det lång tid hemligt hade önskat. "Då samlades Israels äldste och sökte upp Samuel i Rama. 'Du är gammal', sade de till honom, 'och dina söner följer inte i dina spår. Ge oss en kung som kan styra och döma oss. Det har ju alla andra folk.'" De oförrätter, som förekommit ibland folket, hade inte blivit hänvisade till Samuel. Hade han känt till sina söners onda förfaringssätt, skulle han genast ha avsatt dem; men de, som ingav ansökan, önskade inte detta. Samuel insåg, att de påverkades av missnöje och stolthet och att deras begäran berodde på en uppsåtlig och fast föresats. Ingen anklagelse hade blivit gjord mot Samuel. Alla erkände, att han förestått styret på ett vist och tillfredsställande sätt; men den gamle profeten betraktade denna anhållan som en förebråelse, riktad mot honom själv, och som ett direkt försök, att avsätta honom. Han visade likväl inte sina känslor eller klandrade folket, utan han framställde saken för Herren i bön och begärde råd av Honom allena. rätt (658)Och Herren sade till Samuel: "'Låt folket få sin vilja fram. Det är inte dig de förkastar utan mig: de vill inte att jag skall vara deras kung. Ända sedan den dag då jag förde dem ut ur Egypten har de vänt sig bort från mig och tjänat andra gudar." Herren förebrådde profeten, eftersom han klagade över folkets uppförande emot honom själv. De hade inte visat ringaktning för honom, utan för Gud, som hade tillsatt styresmännen över Sitt folk. De, som föraktar och förkastar en av Guds trogna tjänare, visar missaktning inte bara för tjänaren, utan även för Mästaren, som sänt honom. Det är Guds Ord, varningar och råd, som underskattas, och Hans myndighet, som förkastas. rätt (658)Israels folk hade rönt den största framgång, när det erkände Jehova som sin Kung – när de lagar och det styre, som Han hade förordnat, ansågs vara överlägset alla andra nationers. Moses hade förklarat för Israel angående Guds bud: "Ni skall följa dem och lyda dem för att andra folk skall se er vishet och insikt. När de hör alla dessa stadgar kommer de att säga: 'Detta stora folk är verkligen ett vist och insiktsfullt folk!'" Femte Moseboken 4:6. Men hebréerna hade ej uppnått en så hög ställning, som Gud hade för avsikt, att de skulle ha, ty de hade ringaktat och brutit Hans lag. Sedan tillskrev de Guds regering skulden för alla de olyckor, som berodde på deras egen synd och dårskap. Så fullständigt hade de låtit synden bedra sig. rätt (659)Herren hade genom Sina profeter förutsagt, att Israel skulle styras av en kung; men detta bevisar inte, att denna styrelseform var den bästa för israeliterna, eller att den var i överensstämmelse med Hans vilja. Han lät dem handla i denna sak som de ville, därför att de ej ville lyda Hans råd. Hosea säger, att Gud gav dem en kung i Sin vrede. Hosea 13:11. När människor föredrar att gå sin egen väg, utan att begära nåd av Gud, eller i strid med Hans uppenbarade vilja, låter Han dem få sin önskan uppfylld, för att de genom den bittra erfarenhet, som de måste gå igenom, skall lära sig att inse sin dårskap och ångra sin synd. Mänsklig stolthet och vishet visar sig vara farliga ledare. Det, som hjärtat önskar i strid med Guds vilja, blir slutligen till förbannelse, i stället för till välsignelse. rätt (659)Gud önskade, att Hans folk skulle anse endast Honom som sin lagstiftare och som upphovet till sin styrka. När Israels barn visste, att de var beroende av Herren, skulle de ständigt söka, att komma i närmare gemenskap med Honom. De skulle upphöjas och förädlas och bli dugliga till, att uppfylla den höga bestämmelse, till vilken de blivit kallade som Hans utvalda folk. Men då en människa upphöjdes på tronen, skulle detta medverka till, att vända deras tankar bort ifrån Gud. De skulle lita mera på mänsklig styrka, än på Herrens makt, och deras kungs felsteg skulle leda dem till synd och skilja nationen från Gud. rätt (660)Det blev Samuel ålagt, att uppfylla israeliternas begäran, men han skulle även säga dem, att den misshagade Herren samt framställa, vilka följder deras handlingssätt skulle komma att ha. "Samuel framförde Herrens ord till dem som begärde en kung." Han framställde troget för dem de bördor, som skulle påläggas dem, och visade skillnaden mellan ett sådant förtryck och deras då jämförelsevis fria och lyckliga tillstånd. Deras kung skulle efterapa andra monarkers ståt och prakt, för vars bibehållande det bleve nödvändigt att lägga stora skatter både på dem och deras egendom. De skickligaste av deras unga män skulle han ta som sina tjänare, och de skulle bli kuskar och ryttare samt löpare framför honom. De skulle tjänstgöra som krigare i hans här, och de måste plöja hans åkrar, inbärga hans säd och förfärdiga krigsvapen för hans tjänst. Israels döttrar skulle tas som salvoberederskor och bakerskor till det kungliga hushållet. För att uppehålla sin kungliga värdighet, skulle han ta det bästa av deras åkerland och ängar, som Jehova Själv hade skänkt folket. Han skulle även tillägna sig deras dugligaste tjänare och bästa boskap och husdjur, "till att arbeta åt honom". Förutom allt detta skulle kungen utkräva en tiondel av deras inkomst, av behållningen av deras arbete eller av markens avkastning. Och profeten avslutade sitt tal med att säga: "Själva blir ni hans slavar. När detta händer kommer ni att ropa till Herren och be att få slippa den kung ni har valt åt er, men då skall han inte svara er.'" Hur odrägligt dyr kungamakten än skulle bli, kunde de inte efter behag upphäva den, sedan denna en gång blivit upprättad. rätt (660)Folket svarade honom likväl: "'Nej. . . vi vill ha en kung, så att vi blir som alla andra folk, en kung som skipar rätt åt oss, som går i spetsen för oss och utkämpar våra strider.'" rätt (661)Som alla andra folk. – Israeliterna uppfattade inte, att det var en särskild förmån och välsignelse för dem, att i detta avseende vara olika alla andra folk. Gud hade skiljt israeliterna från alla andra nationer, för att de skulle bli Hans egendomsfolk. Men de ringaktade denna stora utmärkelse och var högst angelägna om, att ta efter hedniska folks exempel. Och begäret efter, att följa världsliga seder och bruk existerar ännu ibland dem, som föreger sig vara Guds folk. När de överger Gud, börjar de att eftersträva världsliga fördelar och hedersbetygelser. De kristna söker ständigt, att efterapa deras seder, som tillber denna världens gud. Många påstår, att de kan utöva ett större inflytande över de ogudaktiga, genom att umgås med världsmänniskor och iaktta deras bruk. Men alla, som handlar så, skiljer sig därigenom från sin styrkas upphovsman. När de blir världens vänner, blir de Guds fiender. För att erhålla världslig utmärkelse, offrar de den outsägliga ära, vilken Gud har avsett för dem – nämligen att förkunna Hans storverk, som har kallat oss från mörkret till Sitt underbara ljus. Första Petrusbrevet 2:9. rätt (661)Samuel hörde folkets ord under djup bedrövelse; men Herren sade till honom: "'Gör dem till viljes och låt dem få en kung.'" Profeten hade gjort sin skyldighet, han hade plikttroget framfört varningen, och den hade blivit förkastad. Han sände med bekymrat hjärta folket ifrån sig och gick bort, för att förbereda den stora ändringen i styret. rätt (661)Samuels rena liv och oegennyttiga hängivenhet var en ständig tillrättavisning både för de själviska prästerna och de äldste samt för Israels stolta, sinnliga menighet. Ehuru han ej uppträdde med någon ståt och prakt, godkände likväl Gud hans arbete, och han blev ärad av världens Återlösare, under vilkens ledning han regerade över hebréerna. Men folket hade tröttnat på hans fromhet och gudsfruktan. Det föraktade hans anspråkslösa myndighet och förkastade honom samt begärde i stället en man, som skulle regera över det som kung. rätt (662)Kristi bild återspeglades i Samuels karaktär. Det var renheten hos vår Frälsares liv, som framkallade Satans vrede. Detta liv var världens ljus, och det uppenbarade det fördärvade tillståndet hos människornas hjärtan. Det var Kristi helighet, som mot Honom tände falska religionsbekännares häftiga lidelser. Kristus ägde ingen jordisk förmögenhet och ära, men de gärningar, som Han utförde, visade, att Han var i besittning av en större makt, än någon jordisk furste. Judarna väntade, att Messias skulle komma och krossa förtryckarens ok; men de begick likväl fortfarande de synder, på grund av vilka de kommit under detta ok. Hade Kristus skylt över deras synder och prisat deras fromhet, skulle de ha antagit Honom som sin kung; men de kunde inte uthärda, att Han oförskräckt bestraffade deras laster. De föraktade den älskliga karaktär, i vilken välgörenhet, renhet och helighet var de ledande dragen och som ej hatade något annat, än synden. Så har det varit under alla tider. Ljuset från himmelen bringar fördömelse över alla, som vägrar att vandra i det. När hycklare tillrättavisas genom deras föredöme, vilka hatar synden, blir de Satans verktyg samt plågar och förföljer de troende. "Så kommer var och en som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas." Andra Timoteusbrevet 3:12. rätt (662)Trots att det hade blivit förutsagt i profetian, att ett monarkiskt styrelsesätt skulle upprättas i israeliternas rike, hade Gud likväl förbehållit Sig rätten, att välja ut deras kung. Och hebréerna visade så tillvida aktning för Guds myndighet, att de lät Honom ensam göra valet. Det föll på Saul, son till Kis av Benjamins stam. rätt (662)Den blivande kungens personliga egenskaper var sådana, som kunde tillfredsställa högmodet hos dem, vilka begärt en kung. "Det fanns ingen ståtligare i hela Israel". Första Samuelsboken 9:2. Han hade en ädel och värdig hållning, var i sina bästa år, ståtlig och högväxt, och tycktes därför vara född till att befalla. Men oaktat Saul ägde ett sådant fördelaktigt utseende, saknade han likväl de egenskaper, som utgör grunden för sann vishet. Han hade inte i sin ungdom lärt sig, att behärska sina starka, häftiga böjelser, hans hjärta hade inte blivit förnyat genom den gudomliga nådens kraft. rätt (663)Saul var son till en mäktig och förmögen hövding, likväl var han enligt den tidens enkla seder sysselsatt med en jordbrukares anspråkslösa arbete hos sin far. Några av hans fars åsninnor hade gått vilse på bergen, och Saul tog en tjänare med sig, för att söka upp dem. Efter tre dagars fåfängt sökande kom de i närheten av Rama*, Samuels hemort, och då föreslog tjänaren, att de skulle fråga profeten angående de bortkomna djuren. "'Här har jag en kvarts silversikel', sade han, 'den kan jag lämna honom, så ger han besked.'" Detta var i överensstämmelse med tidens bruk; ty när någon hänvände sig till en person, som var av högre rang eller beklädde ett högre ämbete, gav han honom en liten skänk som bevis på sin aktning. (663)När de närmade sig staden, mötte de några unga kvinnor, som hade gått ut, för att hämta vatten, och de frågade dem, om siaren var där. Kvinnorna berättade för dem, att en gudstjänst skulle hållas, att profeten redan hade anlänt, att ett offer skulle bäras fram på "kullen", varefter en festmåltid skulle firas. En stor förändring hade ägt rum under Samuels regering. Helgedomstjänsten ringaktades på den tid, när Gud först talade till Samuel. "[F]olket föraktade Herrens offer." Första Samuelsboken 2:17 {King James Version}. Men nu hölls gudstjänster över hela landet, och folket visade intresse för dem. Ingen tjänst förrättades i tabernaklet på denna tid, utan man offrade på andra platser; och prästernas och leviternas städer – vilka folket besökte, för att motta undervisning – blev valda för detta bruk. De högsta platserna i städerna utsågs vanligen för denna tjänst, varför de kallades för offerhöjder. rätt (664)Saul mötte profeten i stadens port. Gud hade uppenbarat för Samuel, att Israels blivande kung vid den tiden skulle visa sig för honom. Då de nu stod ansikte mot ansikte, sade Herren till Samuel: "'Där är mannen som jag talade om, han som skall styra mitt folk.'" rätt (664)På Sauls anhållan: "'Kan du säga mig var siaren bor?'", svarade Samuel: "'Det är jag som är siaren." Han försäkrade honom även, att de borttappade åsninnorna hade blivit funna samt yrkade på, att han skulle stanna och bevista högtiden, medan han på samma gång gav honom en antydan om den höga värdighet, till vilken han blivit kallad: "skall inte allt åtråvärt i Israel tillfalla dig och din släkt?'" Åhörarens hjärta klappade häftigt, när han hörde profetens ord. Han kunde ej annat, än förstå något av dess betydelse; ty frågan om att erhålla en kung hade nästan helt upptagit folkets tankar överallt. Saul svarade likväl på ett anspråkslöst och ödmjukt sätt: "'Jag tillhör Benjamins stam, den minsta av Israels stammar, och min släkt är den obetydligaste i hela Benjamins stam. Varför talar du då till mig på det sättet?'" rätt (664)Samuel förde främlingen till mötesplatsen, där stadens förnämsta män var samlade. Saul blev av profeten anvisad hedersplatsen bland dessa, och den bästa andelen av rätterna sattes fram för honom vid måltiden. När gudstjänsten hade slutat, förde Samuel sin gäst till sitt eget hem, och här på hustaket samtalade han med honom, genom att framställa de viktiga grundsatser, enligt vilka Israels styre hade upprättats. På detta sätt sökte han att, i någon mån, göra honom beredd för hans höga befattning. rätt (664)När Saul avlägsnade sig tidigt följande morgon, följde profeten med honom, och sedan de gått genom staden, bad han tjänaren om, att gå vidare ett stycke. Därefter uppmanade han Saul, att stå stilla och ta emot ett budskap, som Gud hade sänt honom. "Samuel tog nu en flaska med olja och hällde den över Sauls huvud. Han kysste honom och sade: 'Herren smörjer dig till furste över sitt folk Israel." Och till bekräftelse på, att detta skedde på Guds befallning, förutsade han de händelser, som skulle inträffa på hemresan, och försäkrade Saul om, att Guds Ande skulle göra honom duglig för den befattning, som han skulle komma att inneha. "HERRENS Ande skall komma över dig", sade profeten, och du skall "bli förvandlad till en annan människa. När du ser att dessa tecken inträffar, gör då vad du finner lämpligt att göra, ty Gud är med dig." {Svenska Folk-Bibeln 98.} rätt (665)Allt, som profeten hade förutsagt, inträffade, då Saul hade lämnat honom. När han kom till gränsen till Benjamin, berättade man för honom, att de borttappade åsninnorna hade kommit till rätta. På Tabors slätt mötte han tre män, som tänkte gå till Betel, för att tillbe Gud. En av dem bar tre killingar till offer, en annan tre bröd och den tredje en flaska med vin för festmåltiden. De hälsade Saul på det sedvanliga sättet och gav honom två av de tre bröden. I Gibea, hans egen stad, sjöng en skara profeter, som återvände "från offerhöjden" {King James Version} lovsånger till Gud med beledsagning av musik på pipa och cittra, harpa och trumma. Då Saul kom till dem, föll Guds Ande även över honom, och han instämde i deras lovsång och profeterade med dem. Han talade så flytande och med så stor vishet och deltog så ivrigt i tjänsten, att de som kände honom, utropade med förvåning: "'Vad har tagit åt Kishs son? Hör Saul också till profeterna?'" rätt (665)När Saul slöt sig till profeterna i deras gudstjänst, utfördes genom den Helige Ande en stor förändring i hans sinne. Den gudomliga renhetens och helighetens ljus lyste upp hans naturliga hjärtas mörker. Han insåg sitt syndiga tillstånd inför Gud och skönheten hos ett heligt liv. Han blev nu kallad, att börja striden mot synd och Satan samt lärde sig att inse, att Gud allena kunde stärka honom för denna kamp. Frälsningsplanen, som förut hade synts dunkel och osäker, utvecklades nu för honom. Herren gav honom mod och vishet för hans höga befattning. Han uppenbarade för honom, var han kunde finna styrka och nåd, och upplyste honom om hans plikter mot Gud och medmänniskorna. rätt (666)Sauls smörjande till kung hade inte kungjorts för folket, utan Guds val skulle offentligen uppenbaras genom lottdragning; och för detta ändamål sammankallade Samuel folket till Mispa. Man bad först om gudomlig ledning och sedan verkställdes högtidligt lottdragningen. Det församlade folket avvaktade utgången under tystnad. Stammen, släkten och huset blev efter varandra träffade, och sedan blev Saul, Kis' son, utpekad som den valde personen. Men Saul fanns inte i församlingen. En känsla av det stora ansvar, som skulle läggas på honom, hade gjort honom förlägen, och han hade gömt sig ibland trossen. Man förde honom tillbaka till menigheten, som med stolthet och tillfredsställelse iakttog, att han hade en kunglig hållning och en ädel gestalt, ty han var "huvudet högre än alla andra." Till och med Samuel utropade, då han framställde honom för församlingen: "'Här sen ni den som Herren har utvalt. Hans like finns inte i hela folket.' Då jublade alla och ropade: 'Leve konungen!'" rätt (666)Samuel talade sedan till folket om "de kungliga rättigheterna", genom att han framställde grunderna för en kunglig regering, enligt vilka den skulle förvaltas. Kungen skulle inte bli envåldshärskare, utan skulle utöva sin makt i överensstämmelse med den Högstes vilja. Detta tal nedtecknades i en bok, i vilken även furstens företrädesrätt eller privilegier och folkets rättigheter och förmåner blev framställda. Fastän folket hade föraktat Samuels varning, bemödade sig likväl den trogne profeten – som måste lyda dess önskningar – om, att så vitt möjligt bevara dess frihet. rätt (666)Medan folket i allmänhet var beredvilligt, att erkänna Saul som sin kung, fanns likväl ett stort parti, som satte sig upp mot honom. Att en kung skulle väljas ur Benjamin, den minsta av Israels stammar, medan både Judas och Efraim, de största och mäktigaste stammarna, blev förbigångna, var en förnärmelse, som de inte kunde tåla. De vägrade, att svära Saul trohet och att ge honom de sedvanliga skänkerna. De, som starkast ivrat för tillsättandet av en kung, var just de, som nu vägrade att tacksamt erkänna den man, vilken Gud hade förordnat. Medlemmarna i varje parti hade sin gunstling, som de önskade att se uppsatt på tronen, och flera av ledarna hade eftersträvat utmärkelsen för sig själva. Hat och avund glödde i mångas hjärtan. Deras stolthet och ärelystnad hade medfört felslagna förhoppningar och missnöje. rätt (667)Saul ansåg det inte lämpligt, att under de rådande omständigheterna utöva sin kungliga värdighet, utan han lät Samuel förestå styret som förut och återvände själv till Gibea. Han beledsagades dit under hedersbetygelser av en del av folket, som beslutat att understödja honom, emedan det insåg, att det var Gud, som hade utsett honom till kung. Men han sökte inte, att genom vapenmakt försvara sin rätt till tronen. Han fortsatte med, att i stillhet sköta om sitt åkerbruk på sitt lantställe i Benjamins bergstrakt och lämnade genomförandet av sin myndighet helt och hållet åt Gud. rätt (667)En kort tid efter Sauls utnämning inföll ammoniterna under sin kung Nahas' befäl i de öster om Jordan bosatta stammarnas område och belägrade staden Jabes i Gilead. Invånarna sökte fred, genom att erbjuda sig, att tjäna ammoniterna. Men den grymme kungen vägrade att gå med på detta, med mindre han finge sticka ut högra ögat på var och en av dem och sålunda göra dem till vittnen till sin makt. rätt (667)Folket i den belägrade staden begärde ett uppskov på sju dagar; och ammoniterna samtyckte till detta – de tänkte, att deras förväntade seger skulle bringa dem så mycket större ära. Budbärare skickades genast från Jabesh, för att anhålla om hjälp hos stammarna väster om Jordan. De kom till Gibea och omtalade sitt ärende, som förorsakade stor förskräckelse vida omkring. Saul kom om aftonen gående bakefter sina oxar ifrån åkern och hörde folkets klagan, som bebådade någon stor olycka, samt frågade: "'Vad händer här, varför gråter alla?'" När man omtalade för honom den skymfliga behandlingen av hans landsmän, blev alla hans slumrande krafter väckta till verksamhet. Guds Ande föll "över honom. . . . Han tog ett par oxar och styckade dem och skickade styckena med budbärare runt hela Israel och lät hälsa: 'Den som inte följer Saul och Samuel i fält, med hans oxar går det så här.'" rätt (668)Tre hundra trettio tusen man samlades under Sauls befäl på Beseks slätt, och budbärare sändes genast iväg till den belägrade staden med löfte om, att invånarna skulle erhålla hjälp följande dag. Just den dagen skulle de underkasta sig ammoniterna. Saul, med hären, marscherade hastigt om natten samt gick över Jordan och kom till Jabesh vid "morgonväkten". Han hade delat sin här i tre avdelningar, liksom Gideon, och han överföll ammoniterna i lägret vid den tidiga stunden, när de – ej misstänkande att fara var för handen – var minst beredda på, att försvara sig. I den påföljande striden blev fienderna i grund slagna och många tusen dödade. "De överlevande skingrades så fullständigt att inte två kom undan tillsammans." rätt (668)Sauls raskhet och tapperhet, såväl som den fältherrekonst han visat, genom att framgångsrikt leda en så stor här, var sådana egenskaper, som folket önskade att finna hos en härskare, så att det skulle kunna försvara sig mot angrepp från andra folk. De hälsade honom nu som sin kung och tillskrev människor äran för segern samt glömde, att alla deras ansträngningar skulle ha varit fruktlösa utan Guds särskilda välsignelse. Några föreslog under stundens hänförelse att låta döda dem, som tidigare hade vägrat, att erkänna Sauls myndighet. Men kungen motsatte sig detta, sägande: "'Ingen skall dödas en dag som denna, då Herren har vunnit seger åt Israel.'" Härigenom ådagalade Saul, att en förändring hade ägt rum i hans karaktär; ty i stället för att själv ta åt sig äran, gav han den till Gud, och i stället för att hysa begär efter hämnd, visade han en medlidsam och försonlig anda. Detta är ett omisskännligt bevis på, att Guds nåd finns i hjärtat. rätt (669)Samuel föreslog nu, att en nationalförsamling skulle hållas i Gilgal, för att offentligt stadfästa Sauls utnämnande till kungavärdigheten. Detta skedde, och de "offrade också gemenskapsoffer inför Herren i Gilgal, och Saul och alla israeliterna firade en stor glädjefest." rätt (668)Gilgal var den plats, där Israel slog upp sitt första läger i det utlovade landet. Det var på detta ställe, som Josua reste tolv stenar till åminnelse av det underbara tåget över Jordan. Där hade omskärelsen ånyo blivit iakttagen; där hade de firat den första Påsken efter avfallet vid Kadesh och vistelsen i öknen; där upphörde mannat att falla; där hade den himmelske Härföraren uppenbarat Sig som Överbefälhavare över Israels härar. Här hade de sitt läger, då Jeriko blev ödelagt och Aj intaget. Akan fick lida straffet för sin synd på denna plats, och här ingick israeliterna förbund med gibeoniterna, vilket blev ett medel till straff för dem, eftersom de inte rådfrågade Gud. På denna slätt, där så många viktiga händelser ägt rum, stod nu Samuel och Saul; och när folket hade visat kungen sin hyllning, höll den gamle profeten, som nationens avgående styresman, sitt avskedstal. rätt (669)'Jag har gjort, sade han, allt vad ni begärt av mig och satt en kung att härska över er. Hädanefter är det han som skall leda er. Själv är jag gammal och grå, . . . Jag har varit er ledare från min ungdom ända till denna dag. Här står jag nu, kom med era anklagelser mot mig inför Herren och hans smorde. Har jag tagit någons oxe? Har jag tagit någons åsna? Har jag kränkt eller förtryckt någon? Har jag tagit mutor eller panter av någon? Kom med era krav, så skall jag ersätta er.' rätt (670)Folket svarade med en röst: "'Nej, du har inte kränkt eller förtryckt oss, du har inte tagit från någon.'" rätt (670)Samuel sökte inte bara, att rättfärdiga sitt eget handlingssätt. Han hade förut framställt de grundsatser, som skulle styra både kung och folk, och nu ville han bekräfta sina ord med sitt eget exempel. Han hade varit förbunden med Guds verk från barndomen, och han hade haft blott ett mål i sikte under sin långa levnad, nämligen Guds ära och Israels högsta goda. rätt (670)För att israeliterna skulle ha hopp om framgång, måste de först göra bättring inför Gud. De hade på grund av synden förlorat sin tro på Gud och på Hans vishet och förmåga, att styra folket; de hade förlorat sitt förtroende för Hans förmåga, att kunna försvara Sin sak. Innan de kunde uppnå verklig frid, måste de inse och bekänna den synd, som de hade begått. Skälen för att begära en kung hade varit: "en kung som skipar rätt åt oss, som går i spetsen för oss och utkämpar våra strider.'" Samuel framställde huvuddragen i israeliternas historia från den tid, då Gud förde dem ut ur Egypten. Konungarnas Konung, Jehova, hade gått före dem och utkämpat deras strider. På grund av sina synder, hade de ofta blivit underlagda sina fiender, men så snart de övergav sina onda vägar, lät Gud av barmhärtighet en befriare uppstå. Herren sände Gideon och Barak och "Jefta och Samuel och räddade er från fienderna runt omkring, så att ni kunde leva i fred." När fara hotade dem, hade de likväl begärt "att få en kung", fastän, som profeten sade, "Herren, er Gud, är er kung." rätt (670)Nu skall ni, fortfor Samuel, med egna ögon få se det stora under som Herren utför. Jag skall ropa till Herren, och fastän det är mitt i veteskörden skall han låta det åska och regna. Då måste ni inse att det i Herrens ögon var en stor synd som ni begick när ni begärde en kung.' Samuel ropade till Herren, och Herren lät det åska och regna den dagen. Inget regn brukade falla i Österlandet under tiden för veteskörden i maj och juni månader; himmelen var fri från moln och vädret var behagligt. En sådan häftig storm denna årstid fyllde alla hjärtan med fruktan. Folket ödmjukade sig nu och bekände sin synd, som det hade begått: 'Bed för oss, dina tjänare, till Herren, din Gud, att vi slipper dö, fastän vi har rågat våra synders mått med att begära en kung.' rätt (671)Samuel lät dem inte förbli i ett tillstånd av modlöshet, ty detta skulle ha hindrat dem från, att söka att föra ett bättre liv. Satan skulle ha förlett dem till, att anse Gud för sträng och oförsonlig, och de skulle ha blivit blottställda för många frestelser. Gud är barmhärtig och försonlig samt önskar alltid, att visa Sitt folk ynnest, när det lyder Hans röst. "'Frukta inte", sade Herren nu genom Sin tjänare. "Ni har gjort allt detta onda, men vik bara inte av från HERREN, utan tjäna HERREN av hela ert hjärta. Vik inte av för att följa tomma avgudar, som varken kan hjälpa eller befria, för de är bara tomhet. För sitt stora namns skull skall Herren inte förskjuta sitt folk" {Svenska Folk-Bibeln 98}. rätt (671)Samuel sade inget om den ringaktning, som de hade visat honom, han förebrådde dem inte för deras otacksamhet som blev lönen för hans långvariga, trogna tjänst, utan han försäkrade, att han ständigt skulle känna intresse för dem: "Och själv skulle jag synda svårt mot Herren om jag upphörde att be för er; i stället vill jag lära er vad som är gott och rätt. Frukta Herren och tjäna honom uppriktigt av hela ert hjärta – kom ihåg allt det stora han har gjort för er. Om ni däremot fortsätter med era onda gärningar, då är det ute både med er och er kung.'" rätt |