| Patriarker och profeter kapitel 6. Från sida 74. Från sida 80 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(74)6. Set och Enok (74)Också Set fick en son, och han gav honom namnet Enosh. Det var vid denna tid man började åkalla Herren. De troende hade dyrkat Gud förut; men allt efter som människorna förökade sig, blev skillnaden mellan de två klasserna mera framträdande. Den ena klassen visade tydlig lydnad för Gud, medan den andra visade förakt och olydnad. rätt (74)Våra första föräldrar hade före syndafallet hållit Sabbaten, som blivit inrättad i Eden, och de fortfor att iaktta den, sedan de hade blivit utdrivna ur paradiset. De hade smakat olydnadens bittra frukter samt lärt, vad envar, som behandlar Guds bud med förakt, förr eller senare får lära sig: att de gudomliga föreskrifterna är heliga och oföränderliga, samt att straffet för överträdelsen är oundvikligt. Sabbaten helighölls av alla Adams barn, som förblev trogna mot Gud. Men Kain och hans efterkommande respekterade inte dagen, som Gud vilat på. De bestämde självsvåldigt över tiden för arbete och vila, oberoende av Herrens okränkbara budord. rätt (75)Sedan Kain hade blivit förbannad, lämnade han sin fars hus. Han hade valt åkerbruket till yrke, och nu grundlade han en stad, som han uppkallade efter sin äldste son. Han hade gått bort från Herren och försmått löftet om det återställda Eden, för att söka sina ägodelar och sin glädje på Jorden, vilken drabbats av syndens förbannelse. Han var den förste av den stora klass människor, som dyrkar denna världens gud. Hans ättlingar gjorde sig framstående i världsliga och materiella angelägenheter. De hade däremot ingen aktning för Gud, utan motsatte sig Hans avsikter med människan. Kain var den förste, som begick mord. Lamek, som var den femte i denna släktlinje, lade månggifte till detta brott. Han var stolt och trotsig samt erkände Gud bara för att skydda sig mot den dom, som Gud hade uttalat över Kains eventuelle hämnare. Abel hade ägnat sig åt herdelivet samt bodde i tält. Sets ättlingar följde samma levnadssätt, då de bekände "sig vara gäster och främlingar på jorden", som sökte ett annat land, "ett bättre land, ett i himlen." – Hebréerbrevet 11:13, 16. rätt (75)De två klasserna förblev åtskilda under någon tid. Kains släkte drog bort från sin första bosättning och spred sig ut över de slätter och floddalar, där Sets barn levat. För att undvika deras besmittande inflytande, drog de senare upp till bergen. Där skapade de sig ett hem. Så länge denna skilsmässa bestod, bevarade Sets efterkommande gudstjänsten i dess renhet. Men med tiden dristade de sig så småningom till, att umgås med Kains efterkommande. Detta umgänge ledde till de svåraste följder. "Guds söner" såg, "att människornas döttrar var vackra". Sets efterkommande blev betagna av Kains ättlingars sköna döttrar och misshagade Gud, genom att ta dem till hustrur. Många av dem, som dyrkade Gud, förleddes till synd genom de lockelser, som de ständigt utsattes för. Därigenom förlorade de sin utmärkande, heliga karaktär. På grund av beblandningen med de fördärvade människorna, blev de dem lika i anda och gärningar. Det sjunde budet ringaktades, och "dem de tyckte bäst om tog de till hustrur." Sets efterkommande gick "på Kains väg" (Judasbrevet, vers 11). De vinnlade sig om världslig framgång och njutning och försummade Guds bud. Människorna aktade det inget värt, att ha "kunskap om Gud". De blev "fåfängliga i sina tankar, och deras oförnuftiga hjärta" blev förmörkat. – Romarbrevet 1:21 (andra delen av versen ur King James Version). Därför överlämnade "Gud dem till ett ovärdigt sinnelag." – Vers 28 (King James Version). Synden utbredde sig över Jorden som en förskräcklig spetälska. rätt (76)Adam levde bland människorna under nästan ett tusen år och bevittnade syndens följder. Han sökte troget, att hämma det ondas ström. Han hade blivit befalld, att undervisa sina efterkommande om Herrens vägar, och han bevarade sorgfälligt det, som Gud hade uppenbarat för honom, samt upprepade det för de efterföljande släktena. För sina barn och deras ättlingar, till nionde led, beskrev han människans heliga och lyckliga tillstånd i paradiset. Han berättade för dem historien om sitt avfall och om de lidanden, genom vilka Gud hade lärt honom sträng lydnad för Hans lag, samt förklarade de barmhärtiga åtgärder, som vidtagits för deras frälsning. Ändå var det endast ett fåtal, som gav akt på hans ord. Han fick ofta motta hårda förebråelser för den synd, som hade störtat hans efterkommande i sådant elände. rätt (76)Adams liv var fyllt med sorg, förödmjukelse och ånger. Tanken på döden fyllde honom med förskräckelse, då han lämnade Eden. Han blev först förtrogen med dödens verklighet hos den mänskliga familjen, då hans förstfödde son Kain mördade sin bror. En känsla av den bittraste samvetsförebråelse över den synd han hade begått samt den dubbla förlusten av sina båda söner genom mordet på Abel och Kains förkastande fyllde hans hjärta med den djupaste ångest. Han bevittnade det tilltagande fördärvet, som slutligen skulle leda till Jordens ödeläggelse genom en flod. Fastän det i början föreföll honom, att dödsdomen, som hans Skapare avkunnade över honom, var förskräcklig, kunde han, sedan han under nästan ett tusen år hade skådat syndens följder, inse, att det var barmhärtigt av Gud, att låta ett liv av lidande och bedrövelse få ett slut. rätt (77)Trots den ogudaktighet, som rådde i världen före Syndafloden, var dock inte den tiden, såsom man ofta har antagit, en tidsålder av okunnighet och råhet. Folket hade tillfälle, att uppnå en hög moralisk och intellektuell nivå. De ägde stor kroppslig och andlig styrka samt utomordentliga tillfällen till, att inhämta kännedom både om religion och vetenskaper. Vi misstar oss, om vi tror, att deras sinnesförmögenheter mognade sent, bara för att de blev långlivade. Deras sinnesförmågor utvecklades tidigt, och de, som troget höll fast vid gudsfruktan och levde enligt Herrens vilja, fortsatte att växa i kunskap och vishet livet ut. Om vår tids berömda vetenskapsmän kunde ställas i jämförelse med personer av samma ålder, som levde före Syndafloden, skulle de befinnas betydligt underlägsna i såväl andlig som fysisk kraft. Liksom att människans livstid förkortats och hennes kroppskraft förminskats, har hennes andliga förmögenheter försvagats. Män, som i våra dagar har ägnat sig åt studier under en tid av tjugo till femtio år, väcker världens beundran över den kunskapsutveckling de nått. Men hur begränsade är inte dessas förmågor i jämförelse med deras, vilkas andliga och fysiska krafter utvecklades under århundraden! rätt (77)Det är sant, att nutidens folk drar nytta av sina förfäders förvärvade kunskaper. Personer med överlägsna själskrafter har tänkt ut planer, studerat och skrivit samt efterlämnat sina arbeten till följande släkten. Men även i detta avseende, och så vitt som det angår endast den mänskliga kunskapen, hade folket i den gamla tiden mycket större fördelar. Under hundratals år hade de ibland sig den person, som formades till likhet med Gud, och som Skaparen Själv förklarade vara "god" – den man, vilken Gud hade undervisat i allt, som angick den materiella världen. Adam hade från Herren inhämtat historien om skapelsen. Han hade själv skådat de händelser, som under nio århundraden försiggått på Jorden, och han meddelade sina avkomlingar, vad han hade lärt. Människorna före Syndafloden ägde inga böcker eller skrivna anteckningar; men de hade, förutom sin stora fysiska och andliga kraft, ett gott minne, som kunde fatta och bibehålla det man meddelade. Sedan kunde de överlåta det i samma skick till sina efterkommande. Och under flera hundra år levde samtidigt på Jorden sju släktled, som hade tillfälle att rådgöra sinsemellan och dra nytta av allas kunskap och erfarenhet. rätt (78)Sådana fördelar, som människorna på den tiden åtnjöt, för att erhålla kunskap om Gud genom Hans verk, har aldrig haft sin like. I stället för att vara en period av andligt mörker, var det en tid av stor upplysning. Hela världen hade tillfälle till, att få undervisning av Adam, och de, som fruktade Herren, hade även Kristus och änglarna som lärare. Och Guds lustgård, som under så många århundraden blev kvar bland människorna, var för dem ett stumt vittne för sanningen. Vid den av keruberna bevakade porten till paradiset uppenbarade sig Guds härlighet, och dit gick de första tillbedjarna. Där byggde de sina altaren och bar de fram sina offer. Det var dit, som Kain och Abel hade fört sina offer, och där Gud hade nedlåtit Sig till, att samtala med dem. rätt (78)Tvivlaren kunde inte förneka Edens tillvaro, så länge det fanns på Jorden och änglar vaktade ingången till det. Skapelseordningen, avsikten med lustgården, historien om dess två med människans öde så nära förbundna träd var obestridliga sakförhållanden eller fakta. Guds tillvaro eller existens och högsta myndighet samt Hans lags förpliktande krav var sanningar, som människorna inte gärna satte i fråga, så länge Adam levde ibland dem. rätt (78)Oaktat den rådande ondskan, fanns det ett släkte av heliga män, som blivit förädlade genom samvaro med Gud och förde ett rättfärdigt liv. De levde, som om de befann sig i himmelen. Dessa personer ägde ett överlägset förstånd och stora kunskaper. De hade en stor och helig mission, nämligen att utveckla en helig karaktär och förmedla undervisning i gudaktighet inte endast till dem, som levde på deras tid, utan även till kommande släkten. Endast få av de mest framstående omtalas i Skriften; men Gud hade trogna vittnen och uppriktiga tillbedjare under alla tidsåldrar. rätt (79)Skriften berättar, att en son föddes åt Enok, sedan han fyllt sextiofem år, samt att han därefter förde ett gudfruktigt leverne i tre hundra år. Under sina tidigare år hade Enok älskat och fruktat Gud samt hållit Hans bud. Han tillhörde det heliga släktet, den sanna trons bevarare och förfäderna till den utlovade säden. Han hade hört Adam själv omtala den mörka historien om syndafallet och även den uppmuntrande berättelsen om Guds nåd, såsom den visade sig i löftet. Och han förtröstade på den kommande Frälsaren. Men sedan Enoks förste son blivit född, uppnådde han en djupare erfarenhet, genom att han kom närmare Gud. Han uppfattade klarare sina egna plikter och sitt ansvar som en Guds son. Och då han såg barnets kärlek till fadern och dess okonstlade förtröstan på hans beskydd; då han i sitt eget hjärta kände en djup och innerlig ömhet mot den förstfödde sonen, inhämtade han en värdefull lärdom om Guds underbara kärlek till människorna, såsom den uppenbarade sig i gåvan av Hans Son, och om det förtroende, som Guds barn kan hysa till sin himmelske Fader. Guds oändliga, outgrundliga kärlek genom Kristus blev föremålet för hans begrundande både dag och natt; och med sin själs hela iver vinnlade han sig om, att uppenbara denna kärlek för folket, ibland vilket han vistades. rätt (79)Enoks fromhet bestod inte av hänryckning, eller himmelska syner, utan den visade sig i utförandet av de dagliga plikterna. Han blev ingen eremit, som helt och hållet avskilde sig från människorna, ty han hade ett verk att utföra för Gud i världen. I familjen och i sitt umgänge med människorna, såsom make och far, vän och samhällsmedborgare, var han alltid Herrens trogne, ståndaktige tjänare. rätt (79)Hans hjärta var undergivet Guds vilja; ty "går väl två tillsammans, utan att de har kommit överens om det?" – Amos 3:3 (King James Version). Och hans fromma vandel eller levnadssätt fortgick under tre hundra år. De flesta kristna skulle bli mycket mera ivriga och hängivna, om de visste, att de skulle leva bara en kort tid, eller att Kristi ankomst vore för handen. Enoks tro blev dock med århundradena allt starkare och hans kärlek allt innerligare. rätt (80)Enok ägde ett kraftfullt och högt kultiverat förstånd samt en omfattande kunskap. Han ärades genom särskilda uppenbarelser från Gud. Men fastän han ständigt levde nära Gud och bevittnade Hans storhet och fullkomlighet, var han likväl en ovanligt ödmjuk människa. Ju innerligare hans förbindelse blev med Gud, dess tydligare uppfattade han sin egen svaghet och ofullkomlighet. rätt (80)Då Enok oroades av de ogudaktigas tilltagande ondska och fruktade, att deras otro måhända skulle minska hans vördnad för Gud, undvek han så mycket som möjligt deras sällskap. Vidare tillbringade Enok en stor del av tiden i ensamhet under betraktelse och bön. På detta vis sökte han Herren, för att uppnå större kunskap om Hans vilja, så att han sedan kunde utföra den. För honom var bönen själens andedräkt, och han levde i himmelens atmosfär. rätt (80)Genom heliga änglar uppenbarade Gud för Enok Sin avsikt, att förstöra Jorden genom en flod. Även återlösningsplanen framställde Han mera fullständigt för honom. Han förde honom genom Profetians Ande ned genom de släkten, som skulle komma att leva efter Syndafloden. Gud visade honom de stora händelser, som är förbundna med Kristi andra ankomst och världens ände. rätt (80)Enok hade varit bekymrad angående de döda, ty det tycktes honom som om både de rättfärdiga och de ogudaktiga gick tillbaka till stoftet och som om detta var slutet på deras tillvaro. Han hade ingen kännedom om de rättfärdigas liv bortom graven. I en profetisk syn fick han undervisning om Kristi död samt visades Hans härliga uppenbarelse, åtföljd av alla heliga änglar, för att förlossa Sitt folk från graven. Han fick se världens fördärvade tillstånd, då Kristus skulle komma för andra gången – att då skulle det finnas ett skrytsamt, förmätet och egensinnigt släkte, som förnekade den ende Guden och Herren Jesus Kristus samt föraktade lagen och försoningen. Han fick se, hur de rättfärdiga blev krönta med härlighet och ära samt de ogudaktiga förvisade från Herrens närvaro och förgjorda i eld. rätt (81)Enok blev en rättfärdighetens förkunnare, genom att meddela folket, vad Gud hade uppenbarat för honom. De, som fruktade Herren, uppsökte denne helige man, för att få nytta av hans undervisning och hans böner. Han verkade även offentligt, genom att förkunna Guds budskap till alla, som ville höra varningsorden. Enoks verksamhet var ej begränsad till Sets efterkommande. I det land, dit Kain hade flytt från Herrens ansikte, kungjorde Guds profet de underbara scener, som hade blivit framställda för hans syn. "'Se", sade han, "Herren kommer med sina tusentals heliga för att sitta till doms över alla människor och straffa alla gudlösa för alla deras gudlösa gärningar" – Judasbrevet, verserna 14-15. rätt (81)Han bestraffade synden oförskräckt, medan han predikade om Guds kärlek i Jesus till människorna, som levde på hans tid. Enok bad dem, att överge sina onda vägar och varnade dem för straffet, som förvisso skulle hemsöka överträdaren. Det var Kristi Ande, som talade genom Enok. Denne Ande visar Sig inte bara i uttryck av kärlek, medlidsamhet och förmaningar. Inte enbart behagliga ord uttalas av heliga män. Gud inger Sina sändebud, att förkunna sanningar, som är skarpa och skär som ett tveeggat svärd. rätt (81)Guds kraft, som åtföljde Hans tjänare, erfors av dem, som hörde ordet. Några tog varningen på allvar och övergav sina synder, men de flesta hånade det allvarliga budskapet och fortsatte mera fräckt på sina onda vägar. Guds tjänare kommer att framföra ett liknande budskap till världen i de yttersta dagarna, och även detta skall möta otro och hån. Människorna före Syndafloden förkastade varningsorden från honom, som vandrade rättfärdigt inför Gud. Likaså skall det sista släktet ringakta varningarna från Herrens sändebud. rätt (82)Enok bibehöll ett orubbligt umgänge med Gud mitt under ett liv av nitisk verksamhet. Ju större och mera ihärdigt hans arbete var, dess innerligare blev hans böner. Han fortfor, att under vissa tider skilja sig från allt sällskap. Sedan han uppehållit sig bland människorna samt sökt bistå dem genom undervisning och föredöme, drog han sig undan, för att tillbringa en tid i ensamhet, hungrande och törstande efter den kunskap, som blott Gud kan meddela. Genom sådant umgänge med Gud blev Enoks karaktär allt mer lik den gudomliga förebilden. Hans ansikte lystes upp av ett heligt ljus, likt det, som strålar från Jesu ansikte. Och då han kom från dessa möten med Herren, såg även de ogudaktiga med förvåning och fruktan den himmelska prägeln i hans anlete. rätt (82)Människornas ogudaktighet hade uppnått en sådan omfattning, att deras utplåning kungjordes för dem. Med varje flyende år blev folkets brottslighet större och det gudomliga straffet mera hotande. Men Enok, trons vittne, fortsatte oavlåtligt att med varningar, förböner och förmaningar söka hämma ogudaktighetens flod och att hålla tillbaka hämndens hotande blixtar. Fastän det ogudaktiga, nöjeslystna folket ringaktade hans varningar, fick han likväl det vittnesbördet, att han behagade Gud. Han fortfor, att troget kämpa mot den rådande ondskan, till dess Gud förflyttade honom från den syndiga Jorden till himmelens rena glädje. rätt (82)Människorna på den tiden förlöjligade dem, som inte sökte att samla guld och silver, eller förvärva egendom här på Jorden. Enoks hjärta längtade efter de eviga skatterna. Han hade skådat den himmelska staden samt sett Konungen i Hans härlighet i Sion. Enoks sinne, hjärta och umgänge var i himmelen. Ju större den härskande orättfärdigheten var, dess mera brinnande blev hans längtan efter Guds hem. Medan han ännu var på Jorden, vistades han genom tron i ljusets rike. rätt (83)Saliga de renhjärtade, de skall se Gud. – Matteusevangeliet 5:8. Enok hade under tre hundra år eftersträvat själens renhet, för att kunna vara i harmoni med himmelen, och under denna tid hade han levat rättfärdigt inför Gud. Han hade dag efter dag längtat efter och uppnått ett högre kristet liv, till dess Gud tog honom till Sig. Han hade stått vid ingången till den eviga världen, med blott ett steg mellan sig och salighetens land. Nu öppnade sig portarna, och hans umgänge med Gud, som så länge fortgått på Jorden, fullföljdes efter hans inträde i den heliga staden. Han var den första människa, som fick träda in i denna stad. rätt (83)Enok saknades mycket på Jorden. Man längtade efter, att åter få höra den röst, som dag efter dag hade varnat och undervisat folket. Det fanns några både bland de rättfärdiga och de ogudaktiga, som hade bevittnat hans avfärd. Man hoppades, att han hade blivit förd till ett av de ställen, till vilka han stundom drog sig undan. De, som älskade honom, sökte flitigt, men förgäves, efter honom, på samma sätt som profeternas söner sedermera sökte efter Elia. De berättade sedan, att han inte fanns någonstans; för Gud hade tagit honom. rätt (83)Herrens avsikt med Enoks förflyttning till himmelen var, att framställa en viktig lärdom för människorna. De stod i fara, att bli modlösa på grund av de förfärliga följderna av Adams synd. Många var benägna att utropa: "Till vilken nytta är det, att vi har fruktat Herren och hållit hans förordningar, när nu en svår förbannelse vilar över människosläktet, och döden drabbar alla!" Men den undervisning, som Gud meddelade Adam, och som upprepades av Set och belystes av Enok, tog bort dysterheten och mörkret samt ingav människan den förhoppningen, att liksom döden kom genom Adam, skulle liv och odödlighet komma genom den utlovade Frälsaren. Satan sökte att pådyvla människorna uppfattningen, att det ej fanns någon belöning för de rättfärdiga, eller något straff för de ogudaktiga, samt att det ej var möjligt för dem, att lyda de gudomliga buden. Men i Sitt tillvägagående med Enok visade Gud, att Han "finns och att han lönar dem som söker honom." – Hebréerbrevet 11:6. Han visar, vad Han vill göra för dem, som håller Hans bud. Människorna fick lära sig, att det är möjligt att lyda Guds lag, att de kan – även då de lever mitt ibland sådana, som är syndiga och fördärvade – genom Guds nåd motstå frestelsen samt bli rena och heliga. De såg i hans föredöme sällheten hos ett sådant liv, och hans förflyttning till himmelen var ett bevis på sanningen i hans predikan om det tillkommande tillståndet, med dess glädje och härlighet och evigt liv för den lydige och med fördömelse, elände och död för överträdaren. rätt (84)Genom tron togs Enok "härifrån så att han inte behövde se döden. . . . Dessförinnan fick han vittnesbördet att han hade fått nåd hos Gud." – Hebréerbrevet 11:5 (Bibel 2000:s egen kursivering). Mitt i en värld, som på grund av synden var dömd till undergång, levde Enok i en så innerlig förening med Gud, att han inte fick komma under dödens makt. Denne profets fromma karaktär avbildar det heliga tillstånd, som måste uppnås av dem, vilka vid Kristi andra ankomst skall bli "friköpta från jorden" (Uppenbarelseboken 14:3). Orättfärdigheten kommer att råda på den tiden, liksom före Syndafloden. Människorna kommer att lyda sina fördärvade hjärtans ingivelser samt en bedräglig filosofis föreskrifter och göra uppror mot himmelens myndighet. Men Guds barn kommer, liksom Enok, att eftersträva hjärtats renhet och vara underdåniga Herrens vilja, så att de slutligen blir lika Kristus. De kommer, som Enok, att förkunna för världen Herrens andra ankomst och de straffdomar, som väntar överträdarna. Och genom sitt heliga umgänge och exempel kommer de att fördöma människornas synder. Liksom Enok förflyttades till himmelen, innan Jorden förstördes genom vatten, kommer de levande rättfärdiga att förflyttas från Jorden, innan den förstörs genom eld. Aposteln säger: "vi skall inte alla dö, men vi skall alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud." "Ty när Herren själv stiger ner från himlen och hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun, då skall de som är döda i Kristus uppstå först, och därefter skall vi som är kvar i livet föras bort bland molnen tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och sedan skall vi alltid vara hos honom. Ge nu varandra tröst med dessa ord." – Första Korintierbrevet 15:51-52; Första Tessalonikerbrevet 4:16-18. rätt |