| Patriarker och profeter kapitel 60. Från sida 672. Från sida 616 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(672)60. Sauls förmätenhet (672)Under tiden var Israels krigiska grannar, filistéerna, verksamma. Efter sitt nederlag vid Eben-Eser innehade de fortfarande några bergfästen i Israels land, och nu förskansade de sig mitt i landet. De var israeliterna vida överlägsna beträffande hjälpmedel, vapen och krigsförnödenheter. Under den långa tidsperiod, som deras tryckande styre varade, hade de sökt att stärka sin makt, genom att förbjuda israeliterna att arbeta med smide, så att de inte skulle tillverka krigsvapen. Efter fredens ingående hade hebréerna fortfarande begett sig till filistéernas läger, för att låta utföra sådant arbete, som var behövligt. Behärskade av kärlek till bekvämlighet och av den hopplösa anda, som ett långt förtryck framkallar, hade Israels män i hög grad försummat, att skaffa sig krigsvapen. Bågar och slungor brukades i krig, och israeliterna kunde erhålla sådana; men ingen ibland dem, med undantag av Saul och hans son Jonatan, ägde ett spjut eller ett svärd. rätt (673)Inte förrän under det andra året av Sauls regering blev ett försök gjort, att underkuva filistéerna. Jonatan, kungens son, anföll först och besegrade besättningen i Geba. Filistéerna blev förbittrade över detta nederlag och beredde sig, för att genast angripa Israel. Genom att låta blåsa i trumpeter över hela landet, tillkännagav nu Saul, att krig förestod, samt uppfordrade alla krigsmän, innefattande stammarna på andra sidan Jordan, att församla sig till Gilgal. Denna uppfordran blev åtlydd. rätt (673)Filistéerna hade sammankallat en ofantligt stor här till Mikmas – "3 000 vagnar med 6 000 mans besättning och fotfolk som sanden på havets strand." När Saul och hans här i Gilgal blev upplysta om vilken väldig här de måste kämpa mot, greps folket av fruktan. Det var icke rustat, för att kunna drabba samman med en sådan fiende, och många blev så förskräckta, att de flydde undan, för att slippa att delta i striden. Några drog över Jordan, medan andra gömde sig i grottor och hålor och i bergsskrevorna, som fanns i stor mängd i den trakten. När tiden, då striden skulle stå, närmade sig, ökade överlöparnas antal, och de som inte lämnade hären, var fyllda av fruktan och onda aningar. rätt (673)När Saul smordes till Israels kung, hade Samuel givit honom tydliga anvisningar beträffande det förfaringssätt han borde följa vid detta tillfälle. "Sedan skall du före mig gå ner till Gilgal", sade profeten, "så kommer jag till dig där och offrar brännoffer och gemenskapsoffer. Vänta i sju dagar, tills jag kommer och säger vad du skall göra.'" rätt (673)Saul väntade den ena dagen efter den andra, men bemödade sig inte särskilt om, att uppmuntra folket, eller inge det förtroende för Gud. Innan den tid, som profeten bestämt, hade gått till ända, blev han otålig över uppskovet och började att känna sig modfälld på grund av de svåra omständigheter, som omgav honom. I stället för att troget söka bereda folket för den tjänst, som Samuel skulle utföra, hängav han sig åt otro och onda aningar. Att söka Gud medelst offrande var en högst allvarlig och viktig förrättning; och Gud fordrade, att Hans folk skulle rannsaka sina hjärtan och ångra sina synder, så att offret kunde bli behagligt inför Honom och att Han kunde skänka det framgång i striden mot fienden. Men Saul hade blivit otålig; och i stället för att förlita sig på Gud, förväntade folket sig, att kungen, som det utvalt, skulle leda och ordna saken. rätt (674)Herren sörjde likväl fortfarande för dem och lät dem inte råka i en sådan olycka, som de kunde ha kommit i, om de blott hade haft en människas svaga arm att stödja sig på. Han försatte dem i en svår ställning, så att de skulle inse dårskapen i, att förlita sig på människor och att de skulle vända sig till honom, som ensam kunde hjälpa dem. Nu var tiden inne, då Saul skulle bli satt på prov. Han skulle nu visa, huruvida han ville lita på Gud och tåligt vänta enligt Hans befallning samt sålunda visa, att Gud kunde anförtro honom prövande sysslor och ha förtroende till honom som Sitt folks styresman, eller huruvida han skulle bli vankelmodig samt ovärdig det heliga ansvar, vilket blivit anförtrott åt honom. Skulle den kung, som Israel hade utvalt, hörsamma alla konungars Konung? Skulle han hänvisa sina modlösa krigare till Honom, som är en evig klippa och räddare? rätt (674)Saul avvaktade SamueIs ankomst med tilltagande otålighet samt gav profetens frånvaro skulden för förvirringen, nöden och rymningarna i sin här. Den utsatta tiden kom, men gudsmannen infann sig ej genast. Genom Guds försyn hade hans tjänare blivit uppehållen. Men Sauls oroliga, obetänksamma anda kunde inte längre tygla sig. Han tyckte, att något måste göras, för att undanröja folkets fruktan, och beslöt att sammankalla det, för att hålla gudstjänst och genom offer anropa Gud om bistånd. Herren hade förordnat, att bara de, som blivit invigda till prästämbetet, skulle frambära offer inför honom; men Saul befallde nu: "'För fram brännoffret och gemenskapsoffret till mig'" {Svenska Folk-Bibeln 98}, och iklädd sin krigsrustning och beväpnad, gick han till altaret och offrade inför Gud. rätt (675)Just då han var färdig med detta kom Samuel, och Saul gick honom till mötes för att hälsa honom. Samuel märkte genast, att Saul hade handlat mot de tydliga föreskrifter han erhållit. Herren hade tillkännagivit genom Sin profet, att Han på denna tid skulle uppenbara, vad Israel måste göra i sin svåra belägenhet. Om Saul hade uppfyllt villkoren, som blivit bestämda, för att erhålla hjälp av Herren, skulle Gud ha utverkat en underbar befrielse för Israel med de få män, som var kungen trogna. Men Saul var så nöjd med sig själv och sitt verk, att han gick ut, för att möta profeten som en, vilken ansåg sig förtjänt av beröm, i stället för tadel. rätt (675)Samuels blick var full av ängslan och bekymmer; men då han frågade: "'Vad har du tagit dig till!'", sökte Saul att ursäkta sin förmätna handling och svarade: "'När jag såg att hären lämnade mig och skingrades och du inte kom på utsatt tid, och när jag hörde att filisteerna hade dragit ihop sitt folk vid Mikmas, då tänkte jag: Nu kommer filisteerna ner mot mig i Gilgal, och jag har ännu inte hunnit beveka Herren. Då tog jag mod till mig och bar fram brännoffret. '" rätt (675)Samuel sade: 'Du har handlat som en dåre och överträtt den befallning som Herren, din Guds, har gett dig. Herren skulle annars ha befäst ditt kungavälde över Israel för all framtid, men nu kommer det att gå förlorat. Herren har sökt sig en man efter sitt sinne och utsett honom till furste över sitt folk. . . . Så bröt Samuel upp från Gilgal. Antingen måste Israel upphöra, att vara Guds folk, eller måste den grundsats, enligt vilken kungadömet var upprättat, bibehållas och nationen styras genom gudomlig makt. Om Israel helt och hållet ville tillhöra Herren, om människornas vilja hölles underdånig Guds vilja, skulle Han fortfarande vara israeliternas härskare. Han skulle komma att vara deras försvarare, så länge kungen och folket uppförde sig som Hans undersåtar. Men i Israel kunde inget kungadöme ha framgång, som inte erkände Gud som den högsta myndigheten i allting. rätt (676)Om Saul vid denna prövningstid hade iakttagit Guds fordringar, skulle Gud ha verkställt Sin vilja genom honom; men hans uraktlåtenhet visade nu, att han ej var duglig till, att regera över folket som Guds ståthållare. Han skulle föra Israel på avvägar; hans vilja skulle bli härskande, i stället för Guds vilja. Om Saul hade varit trogen, skulle riket även övergått till hans arvingar; men nu måste Guds beslut verkställas genom en annan. Israels regering måste uppdras åt en person, som ville regera folket enligt Herrens vilja. rätt (676)Vi vet inte, vilka stora intressen, som kan stå på spel, då Gud sätter någon på prov. Bara genom att lyda Guds Ord är man fullkomligt säker. Alla löften Han givit, grundas på villkor: Tro och lydnad. Om man ej fullgör Hans bud, kan Skriftens bestämmelser angående oss ej uppfyllas. Vi bör ej låta oss ledas av ögonblickets ingivelse, eller lita på människors omdöme, utan vi skall uppmärksamma Guds uppenbarade vilja och handla enligt Hans tydliga befallning, utan avseende på de omgivande förhållandena. Gud skall sörja för följderna; och då vi efterkommer Hans ord, ådagalägger vi inför människor och änglar, att Gud kan lita på, att vi även under svåra omständigheter utför Hans vilja, ärar Hans namn och blir till välsignelse för Hans folk. rätt (676)Saul var i onåd hos Gud, men han var likväl ovillig att ödmjuka sig och göra bättring. Bristen på verklig fromhet sökte han att ersätta genom att visa nit för själva riterna kring gudstjänsten. Han var ej okunnig om det nederlag israeliterna fick lida, när Hofni och Pinehas bar Guds ark till lägret; men han beslöt likväl, att sända efter den heliga kistan och prästen, som ansvarade för den. Om han härigenom kunde inge folket hopp och mod, hoppades han, att åter kunna samla sin spridda här och tåga ut i strid mot filistéerna. Han ville nu reda sig utan Samuels närvaro och understöd samt sålunda befria sig från profetens oangenäma anmärkningar och förebråelser. rätt (677)Den Helige Ande hade blivit given åt Saul, för att lysa upp hans förstånd och göra hans hjärta mjukt. Guds profet hade troget undervisat och varnat honom. Men hur stor var likväl icke hans egensinnighet! Historien om Israels förste kung framställer ett bedrövligt exempel på makten hos dåliga vanor, som blivit inlärda i ungdomen. Då älskade och fruktade Saul inte Gud, och hans häftiga sinne, som inte tidigt blivit vant vid undergivenhet, var alltid färdigt att motsätta sig Guds myndighet. De, som visar aktning för Guds vilja i ungdomen och troget utför de plikter, som hör till deras ställning, skall bli skickliggjorda för en högre tjänst i sitt senare liv. Man kan inte i åratal missbruka de förmågor, som man fått av Gud, och sedan, när man önskar bättra sig, förvänta, att de skall göra lika god tjänst i motsatt riktning. Sauls bemödanden för att samla folket, visade sig fruktlösa. Då han fann, att hans stridskrafter smält ihop till sex hundra man, lämnade han Gilgal och begav sig till fästningen i Geba, som en kort tid förut blivit tagen från filistéerna. Denna låg på södra sidan av en djup, ojämn dal eller ett trångt bergspass några kilometer norr om Jerusalem. Filistéernas här var lägrad på norra sidan av samma dal, vid Mikmas, medan mindre truppavdelningar sändes ut i olika riktningar, för att härja landet. rätt (677)Gud hade låtit sakernas tillstånd komma därhän, för att straffa Saul för hans egensinnighet och lära Sitt folk ödmjukhet och tro. Herren ville inte låta Saul få äran av, att besegra filistéerna på grund av hans synd i frambärandet av förmätna offer. Kungens son Jonatan, som fruktade Herren, blev utvald till, att rädda israeliterna. Han kände en gudomlig ingivelse och föreslog för sin vapendragare, att de i hemlighet skulle göra ett angrepp på fiendens läger. "Kanske", sade han, "hjälper oss Herren – han kan ge seger lika lätt genom få som genom många.'" rätt (678)Vapendragaren, som även var en troende och bedjande man, understödde hans plan, och de lämnade lägret hemligen, så att inte deras uppsåt skulle bli känt och förhindrat. De sände upp en varm bön till sina fäders Ledsagare samt kom överens om ett tecken, som skulle bestämma, hur de borde handla. Sedan gick de ned i passet, som låg emellan de två härarna, och fortsatte under tystnad sin väg i skuggan av klippan och delvis dolda av jordvallarna och upphöjningarna i dalen. När de kom i närheten av filistéernas fäste, blev de upptäckta av fienderna, som på ett hånande sätt sade: "'Ser man på, nu kryper hebreerna fram ur sina hål!'", och sedan framkastade de en utmaning: "'Kom upp hit, så skall vi visa er!'" Med detta menades, att de skulle straffa de två israeliterna för deras djärvhet. Detta tilltag var det tecken på, att Gud skulle ge dem framgång i deras företag, som Jonatan och hans följeslagare hade kommit överens om att anta. Krigarna valde nu en hemlig och besvärlig stig, där de ej kunde varseblivas av filistéerna, och klättrade upp till toppen på klippan, som man hade ansett för otillgänglig och som därför inte var väl bevakad. På detta sätt trängde de in i fiendens läger och dödade vaktposterna, som greps av så stor förvåning och fruktan, att de ej gjorde något motstånd. rätt (678)Himmelens änglar beskyddade Jonatan och hans följeslagare samt kämpade vid deras sida, och filistéerna föll för dem. Jorden skälvde, som om en stor mängd ryttare och stridsvagnar var i antågande. Jonatan förstod tecknen på Guds bistånd, och även filistéerna visste, att Han verkade för Israels befrielse. Trupperna både på fältet och i fästningen greps av skräck, och under förvirringen började filistéerna att döda varandra, ty de tog sina egna krigare för fiender. rätt (679)Bullret från striden hördes snart i Israels läger. Kungens utposter berättade, att filistéerna befann sig i stor oordning och att deras antal oupphörligt minskade. Man visste likväl inte, att någon del av hebréernas här hade lämnat lägret; och när man anställde undersökning, fann man, att inga var frånvarande, med undantag av Jonatan och hans vapendragare. Men då Saul såg, att filistéerna blev nedgjorda, drog han ut med sin truppstyrka, för att delta i striden. De hebréer, som hade gått över till fienderna, vände sig emot dem, en stor mängd av folket kom ut ur sina gömställen, och när filistéerna flydde i vildaste oordning, nedgjorde Sauls här skoningslöst flyktingarna. rätt (679)Kungen, som beslutat sig för, att bruka sin fördel på bästa sätt, förbjöd obetänksamt sina krigare, att smaka någon föda på hela dagen och stärkte sin befallning genom en högtidlig förbannelse: "'Förbannad den som äter före kvällen, innan jag har tagit hämnd på mina fiender.'" Segern hade redan blivit vunnen utan Sauls vetskap eller samverkan; men han hoppades att kunna utmärka sig, genom att i grund förstöra den flyende hären. Det var självisk ärelystnad, som förmådde kungen, att förbjuda folket att smaka någon föda, och detta visade, att han var likgiltig för folkets behov, när dessa var i strid mot hans begär efter självupphöjelse. Och när han stadfäste detta förbud med en högtidlig ed, visade han sig vara både överdådig och gudlös; ty själva orden i förbannelsen visar, att Saul var nitisk för egen ära och inte för Guds. Han sade inte: "Innan Herren har tagit hämnd på sina fiender," utan: "innan jag har tagit hämnd på mina fiender." rätt (679)Förbudet hade till följd, att israeliterna överträdde Guds bud. De hade kämpat hela dagen och var utmattade av brist på föda, och så snart tiden, under vilken förbudet gällde, var förbi, kastade de sig över krigsbytet och åt köttet med blodet, varigenom de överträdde den lag, som förbjöd dem att äta blod. rätt (680)Jonatan, som inte hade fått kunskap om den befallning kungen utgivit, överträdde den ouppsåtligen, genom att smaka på litet honung, när han gick genom en skog under stridens fortgång på dagen. Om aftonen fick Saul veta detta. Han hade kungjort, att den som överträdde hans påbud, skulle lida dödsstraff; och fastän Jonatan inte hade gjort sig skyldig till en uppsåtlig synd och fastän Gud på ett övernaturligt sätt bevarat hans liv och utverkat befrielse genom honom, förklarade kungen ändå, att domen måste verkställas. Om Saul hade velat skona sin sons liv, skulle han därigenom erkänt, att han syndade, när han utfärdade ett sådant obetänksamt påbud. Detta skulle ha varit alltför förödmjukande för hans stolthet. "'Gud må straffa mig, nu och framgent", lydde hans förskräckliga dom: "Jonatan, du måste dö!'" rätt (680)Saul kunde inte göra anspråk på äran av segern; men han hoppades att bli ärad för sitt nit i, att uppehålla sin eds helighet. Han ville lära sina undersåtar, att den kungliga myndigheten måste bibehållas, även om hans son måste uppoffras därför. Saul hade en kort tid förut dristat sig till, att i strid emot Guds befallning tjänstgöra som präst vid Gilgal, och han försvarade hårdnackat sitt handlingssätt, när Samuel tillrättavisade honom därför. Nu, då hans egen befallning hade blivit missaktad – fastän den var obillig och inte blivit uppsåtligen överträdd – dömde kungen och fadern sin son till döden. rätt (680)Men folket ville inte låta domen bli verkställd, utan förklarade trots kungens vrede: "'Skulle Jonatan dö, han som har vunnit denna stora seger åt Israel! Aldrig! Så sant Herren lever, inte ett hår skall krökas på hans huvud! Han har haft Gud med sig i det som han har gjort i dag.'" Den stolte monarken vågade ej, att ringakta detta utslag, som enhälligt gavs av folket, och Jonatan fick behålla sitt liv. rätt (680)Saul kunde ej annat, än inse att hans son aktades högre, än han själv både av folket och av Gud. Genom Jonatans räddning blev kungen strängt tillrättavisad för sin överdådighet. Han hade en förkänsla av, att hans förbannelser skulle återfalla på hans eget huvud. Han fortsatte inte kriget längre med filistéerna, utan återvände svårmodig och missbelåten till sitt hem. rätt (681)De, som är mest angelägna om, att ursäkta och försvara sin egen synd, dömer och förkastar ofta andra med den största stränghet. Många ådrar sig Guds misshag, liksom Saul, men de förkastar råd och vill inte ta emot varning. De vill inte erkänna, att orsaken till deras elände ligger hos dem själva, inte ens då de är övertygade om, att Herren inte är med dem. De hyser en högmodig och skrytsam anda, medan de på samma gång hårt bedömer eller strängt tadlar andra, som är bättre, än de själva. Sådana självförordnade domare gör klokt i, att begrunda dessa Kristi ord: "Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er." {Matteusevangeliet 7:2.} rätt (681)De, som söker att upphöja sig själva, försätts ofta i sådana ställningar, att deras verkliga karaktär blir uppenbarad. Detta var förhållandet med Saul. Hans eget handlingssätt visade folket, att han skattade kunglig ära och myndighet högre, än rättvisa, barmhärtighet och välgörenhet, och israeliterna insåg nu, att de begått ett misstag, när de förkastade det styrelsesätt, som Gud hade givit dem. De hade bytt ut den fromme profeten, vars böner hade fört välsignelser över dem, mot en kung, som i sitt blinda nit hade bett, att de skulle bli förbannade. rätt (681)Hade inte Israels män trätt emellan, för att rädda Jonatan, skulle deras befriare ha blivit dödad enligt kungens påbud. Hur tveksamt detta folk sedan skulle ha följt Sauls ledning! Hur bitter den tanken måste ha varit, att han blivit uppsatt på tronen på deras egen begäran! Herren har länge undseende med människors egensinne och ger alla tillfälle till, att inse och överge sina synder; och även om det kan tyckas som om Han låter dem ha framgång, som ringaktar Hans vilja och ej hörsammar Hans varningar, skall Han likväl säkert uppenbara deras dårskap, när Han anser det lämpligt. rätt |