| Patriarker och profeter kapitel 63. Från sida 699. Från sida 643 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(699)63. David och Goliat (699)När Davids tjänster inte längre behövdes vid Sauls hov, återvände han till sina hjordar ibland kullarna och bibehöll fortfarande sitt okonstlade väsen och levnadssätt. När helst det var av nöden, återkallades han, för att tjänstgöra hos kungen och lugna hans oroliga sinne, till dess den onde anden lämnade honom. Men fastän Saul var vänlig mot David och fann nöje i hans musik, gick likväl den unge fåraherden från kungens hus till de ängar och kullar, där hans hjordar betade, med en känsla av lättnad och glädje. rätt (700)David växte till i Guds och människors ynnest. Han hade blivit undervisad om Herrens väg, och han beslöt nu i sitt hjärta, att mera troget lyda Guds vilja, än han någonsin gjort förut. Han hade fått nya ämnen att tänka på. Han hade varit vid kungens hov och hade iakttagit, vilka ansvar, som var förknippade med kungavärdigheten. Han hade upptäckt några av de frestelser, som omgav Sauls själ, och han hade genomskådat några av hemligheterna i karaktären och uppförandet hos Israels förste kung. Han hade sett kungavärdighetens ära fördunklad av ett mörkt moln av sorg, och han visste, att Sauls familj i sitt personliga liv var allt annat, än lycklig. Alla dessa saker bidrog till, att ge honom bekymmersfulla tankar, trots att han hade blivit smord till Israels näste kung. Men när han var försjunken i djupa betraktelser och plågad av ängsliga tankar, fattade han sin harpa och framkallade melodier, som lyfte hans själ till alla goda gåvors Givare, och de mörka molnen, som tycktes dölja framtidens horisont, skingrades. rätt (700)Gud lärde David, att sätta sin tillit till Honom. Liksom Moses blev uppfostrad för sitt verk, skickliggjorde Herren Isais son till, att bli Hans utvalda folks ledare. Genom den omvårdnad han måste visa sina hjordar, lärde han sig fatta något av den vård, som den Store Herden ägnar Sina fåren på Sina ängar. rätt (700)De ensliga kullarna och de öde klyftorna, som fanns där David vandrade med sina hjordar, var gömställen för rovdjur. Inte sällan kom lejonet från snåren vid Jordan och björnen från sin kula ibland kullarna drivna av hunger, för att överfalla fårahjordarna. David var enligt tidens sed beväpnad med blott en slunga och en herdestav; men han visade likväl tidigt prov på sin styrka och sitt mod vid försvaret av sina hjordar. Han beskrev en gång dessa strider sålunda: "När det kom ett lejon och tog bort ett får ur hjorden sprang jag efter det, slog ner det och ryckte bytet ur käftarna på det. När det anföll mig grep jag det i manen och slog ihjäl det." Första Samuelsboken 17:34-35. Davids erfarenhet i dessa saker visade hans sinnelag och bidrog till, att ge honom mod och kraft samt tro. rätt (701)David hade utmärkt sig genom modiga handlingar, redan innan han blev kallad till Sauls hov. Den tjänsteman, som anbefallde honom inför kungen, försäkrade, att han var "en duktig karl och en god soldat, han vet att lägga sina ord", och han tillade: "Herren är med honom."" rätt (701)När Israel förklarade krig mot filistéerna, anslöt sig tre av Isais söner till hären under Saul; men David stannade hemma. Någon tid därefter besökte han likväl Sauls läger. Hans far sände honom med ett budskap och en skänk till hans äldre bröder och för att underrätta sig, om de befann sig väl och var i trygghet. Men en högre uppgift hade blivit anförtrodd åt den unge fåraherden utan Isais kännedom. Israels härar var i fara, och David var den, som skulle rädda sitt folk. rätt (701)Då David närmade sig den plats, där hären var lägrad, hörde han ett stort buller och tumult, som om en drabbning förestod. Då drog "hären för att ställa upp sig, och stridsropen skallade." Israel och filistéerna var uppställda i slagordning mitt emot varandra. David sprang fram till hären och kom och hälsade sina bröder. Medan han talade med dem, kom Goliat, filistéernas envigskämpe, ut och trotsade israeliterna i förolämpande uttryck samt utmanade dem, att välja ut en man ur sina led, som kunde möta honom i envig. Han upprepade sin utmaning, och när David märkte, att alla israeliter hade gripits av fruktan, samt erfor, att filistén på ett liknande sätt hade utmanat dem i flera dagar, utan att någon hade erbjudit sig att gå ut och tysta skrävlaren, förbittrades han i sitt sinne. Hans hjärta brann av nit, att försvara den levande Gudens ära och Hans folks anseende. rätt (702)Israels krigare kände sig nedslagna, deras mod sviktade, och den ene sade till den andre: "'Se på den där mannen', sade de till varandra, 'det är för att förödmjuka Israel som han visar sig." David utropade med en känsla av skam och förtrytelse: "hur kan en oomskuren filisté få skymfa den levande Gudens här?'" rätt (702)När Eliab, Davids äldste bror, hörde dessa ord, förstod han väl, vilka känslor, som rörde sig i den unge mannens själ. David hade redan som fåraherde givit prov på käckhet, mod och styrka, som var ovanliga; och Samuels hemlighetsfulla besök i deras fars hus och hans tysta avlägsnande hade väckt misstankar i brödernas sinnen beträffande det egentliga ändamålet med hans besök. Avund uppstod i deras hjärtan, när de märkte, att David ärades mer, än de själva, och de visade inte honom den kärlek och aktning, som tillkom honom på grund av hans rättsinnighet och broderliga kärlek. De aktade honom blott som en vallpojke, och den fråga han nu gjorde, ansåg Eliab var en förebråelse riktad mot honom själv, eftersom han var feg och inte gjorde något försök, att tysta filistéernas jätte. Den äldste brodern utropade i vredesmod: "'Vad har du här att göra? Till vem har du lämnat din lilla fårhjord i öknen? Jag känner dig nog, din fräcka slyngel! Du har bara kommit för att titta på striden.'" David svarade aktningsfullt, men bestämt: "'Vad har jag nu gjort?', sade David. 'Jag frågade ju bara.'" rätt (702)De ord, som David hade sagt, blev upprepade inför kungen, vilken kallade ynglingen till sig. Saul blev förvånad, då fåraherden sade till honom: "'Låt dig inte skrämmas av honom, herre. Jag, din tjänare, skall gå ut och strida mot den där filistén.'" Saul försökte att förmå David till, att ge upp sin föresats, men den unge mannen var obeveklig. Han svarade på ett okonstlat, anspråkslöst sätt samt omtalade, vad som hänt honom, medan han vaktade sin fars fårhjordar, och han tillade: "'Herren som har räddat mig från både lejon och björn, han skall rädda mig från den där filistén.' Då sade Saul till honom: 'Gå. Herren är med dig.'" rätt (703)Under fyrtio dagar hade Israels här känt en ständig fruktan på grund av den övermodiga utmaningen från filistéernas jätte. Deras mod sviktade, då de betraktade hans väldiga gestalt, som var tre meter lång. Han hade en kopparhjälm på sitt huvud och var klädd i ett pansar, som vägde 60 kilo, och han hade benskenor av koppar. Pansaret var gjort av kopparskivor, som låg över varandra som fjällen på en fisk och var så tätt hopfogade, att ett kastspjut, eller en pil, omöjligen kunde tränga igenom rustningen. Jätten bar mellan sina axlar ett ofantligt stort kastspjut, eller lans, som också var av koppar. "Skaftet på hans spjut var tjockt som en vävbom, och spetsen, som var av järn, vägde över sju kilo. Framför honom gick hans sköldbärare." rätt (703)Goliat hade gått mot Israels läger både morgon och afton, sägande med hög röst: "'Varför ställer ni upp till strid? Jag är filisteernas man och ni Sauls tjänare. Utse någon på er sida som får ner till mig. Om han är stark nog att kämpa mot mig och dödar mig, så blir vi era slavar. Men om jag vinner och dödar honom, då blir ni våra slavar och tjänar oss.' Och han fortsatte: 'Jag utmanar Israels här: Skicka fram en man som kan kämpa med mig.'" rätt (703)Fastän Saul hade gett David tillåtelse, att anta Goliats utmaning, förväntade han knappast, att David skulle lyckas i sitt djärva företag; men han befallde, att ynglingen skulle iklädas hans egen rustning. Den tunga kopparhjälmen sattes på hans huvud och han ifördes pansaret, medan kungens svärd fästes vid hans sida. Sålunda utrustad, begav han sig i väg på sitt ärende; men han vände snart tillbaka igen. Den första tanke, som rann de ängsliga åskådarna i sinnet, var, att David hade beslutat att ej riskera sitt liv, genom att möta en motståndare i en sådan ensidig strid. Men detta var alldeles icke den tappre ynglingens mening. När han kom till Saul, bad han om tillåtelse, att få ta av sig den tunga rustningen, sägande: "'Nej, med allt det här kan inte jag gå' [. . .], 'ty jag har aldrig gjort det förr.'" Han tog av kungens rustning och tog i stället blott sin stav i handen tillika med sin herdeväska och en simpel slunga. Han valde sedan ut fem släta stenar ur bäcken, vilka han lade i en påse, och gick med slingan i handen emot filistén. Jätten steg djärvt fram i förhoppning om, att han skulle möta den störste av Israels krigare. Hans vapendragare gick framför honom, och han såg ut, som om ingenting kunde stå honom emot. När han kom närmare David, såg han blott en yngling, så ung, att han ännu ansågs blott som en gosse. David var rödlett, vilket vittnade om hälsa, och hans starkt byggda kropp, som ej var skyddad av någon rustning, framstod i ett fördelaktigt ljus; men det fanns likväl en betecknande skillnad mellan dess ungdomliga drag och filisténs jättelika kroppsbyggnad. rätt (704)Goliat blev full av förvåning och vrede: "'Tror du jag är en hund", utropade han, "eftersom du kommer emot mig med käppar?" Sedan uttalade han över David de förskräckligaste förbannelser vid alla gudar, som han kände till. Han utropade med hån: "'Kom hit' [. . .], så skall jag ge din kropp åt himlens fåglar och markens djur.'" rätt (704)David blev ej rädd för filistéernas kämpe, utan han steg fram och sade till sin motståndare: "'Du kommer emot mig med svärd och med spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn, hans som Israels härars Gud och som du har smädat. I dag skall Herren utlämna dig åt mig, jag skall fälla dig till marken och hugga huvudet av dig. I dag skall jag ge ditt lik och de filisteiska soldaternas lik åt himlens fåglar och markens vilda djur. Så skall hela världen förstå att Israel har en Gud, och alla här skall inse att det inte är med svärd och spjut som Herren ger seger. Han råder över kriget, och han har gett er i vårt våld." rätt (705)Davids stämma var frimodig, och ett uttryck av segerglädje visade sig i hans vackra ansikte. Dessa ord, som uttalades med en klar, välljudande röst, skallade genom luften och hördes tydligt av de många tusen åskådarna, som var ordnade till strid. Goliat kunde inte längre behärska sin vrede, utan sköt upp hjälmen, som skyddade hans panna, och störtade fram, för att hämnas på sin motståndare. Men Isais son var beredd på, att möta sin fiende: "När nu filistén fortsatte framåt och kom allt närmare, sprang David med snabba steg fram mot hären för att möta honom. Han stack handen i väskan och tog upp en sten, sköt i väg den med slungan och träffade filistén, så att stenen trängde in i pannan och han föll framstupa på marken." rätt (705)Förvåningen blev allmän i de två härarna, ty de hade varit vissa om, att David skulle bli dödad; men när stenen susade genom luften och träffade sitt mål, såg de, hur den väldige krigaren darrade och räckte ut sina händer, som om han hade plötsligt blivit slagen med blindhet. Jätten vacklade och raglade och föll som en avhuggen ek till marken. David väntade inte ett ögonblick, utan sprang till filisténs utsträckta kropp och fattade med båda händerna Goliats tunga svärd. Jätten hade en stund förut skrutit över, att han med detta skulle skilja ynglingens huvud från hans axlar samt ge hans kropp åt himmelens fåglar. Nu höjdes svärdet i luften, och sedan rullade skrävlarens huvud från hans kropp, medan ett glädjerop hördes från Israels läger. rätt (705)Filistéerna greps av skräck, och det därpå följande tumultet slutade med att de brådstörtat tog till flykten. De jublande hebréernas härskri återskallade från bergstopparna, medan de rusade efter sina flyende fiender; och de "förföljde filisteerna ända bort mot Gat och ända till Ekrons portar. [. . .] Efter att ha jagat filisteerna vände israeliterna tillbaka och plundrade deras läger. David tog filisténs huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält." rätt |