| Patriarker och profeter kapitel 64. Från sida 706. Från sida 649 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(706)64. David som flykting (706)David lyckades så väl med alla uppdrag han fick att kungen gjorde honom till befälhavare. David var klok och trogen, och det visade sig tydligt, att Herren välsignade honom i alla hans företag. Saul kände stundom, att han ej var lämplig att styra Israel och att riket skulle bli mera betryggat, om en man, som erhöll undervisning av Herren, bleve förbunden med honom. Enär Herren gynnade och försvarade David, kunde hans närvaro bli ett skydd för Saul, när han gick ut med honom i strid. rätt (706)Det var på grund av Guds försyn, som David hade blivit förbunden med Saul. I följd av sin ställning vid hovet skulle David erhålla kännedom om rikets angelägenheter och bli beredd, att bekläda sin höga befattning i framtiden, och han skulle även komma att göra sig omtyckt av folket. De växlande öden och svårigheter, som han måste genomgå på grund av Sauls fientlighet, skulle leda honom till att inse sitt beroende av Gud och att sätta hela sin lit till Honom. Och Jonatans vänskap med David berodde även på Guds försyn, för att bli ett medel till att bevara Israels blivande regents liv. Gud genomförde med hjälp av alla dessa ting Sina barmhärtiga beslut både beträffande David och Israels folk. rätt (707)Saul blev inte länge David bevågen eller vänligt inställd. När Saul och David återvände hem efter slaget mot filistéerna, "gick kvinnorna i alla Israels städer ut för att titta, och danserskor mötte kung Saul med glädjerop och tamburiner och med tresträngade lyror." Ett sällskap sjöng: "Saul har slagit tusen", medan ett annat fortsatte sången och svarade: "David tio tusen." Avundsdemonen fick insteg i kungens hjärta, och han blev ond, emedan Israels kvinnor i sina sånger upphöjde David över honom. I stället för att undertrycka sin avundsjuka, uppenbarade han sin karaktärssvaghet, genom att utropa: "'Åt David ger man tio tusen och åt mig tusen. Nu fattas honom bara kungamakten.'" rätt (707)Sauls kärlek till människors hyllning var en av de stora bristerna i hans karaktär. Detta drag hade haft ett ledande inflytande över hans handlingar och tankar; allting bar prägeln av hans längtan efter, att erhålla beröm och upphöjelse. Hans måttstock för rätt och orätt var en låg måttstock, nämligen allmänhetens beröm. Ingen person är trygg, som lever för att behaga människor och ej först söker, att vinna Guds bifall. Saul längtade efter, att bli ansedd som den förnämste ibland människor; och när han hörde denna lovsång sjungas, blev han fullkomligt övertygad i sitt sinne, att David skulle komma att få folkets kärlek och att regera i hans ställe. rätt (707)Herren hade fört Sin tjänare David till kungens hov, så att Saul måtte erhålla nytta av, att vara i sällskap med Israels ljuvlige sångare. Kungen älskade musik, och nu gavs honom tillfälle, att bli påverkad och övervunnen av samma anda, som inspirerade Davids sånger. Men Satan var närvarande, för att med sina illistiga ingivelser uppväcka avund mot David och sålunda skilja kungen från de inflytelser, som inverkade på hans bättre känslor. rätt (708)Saul öppnade sitt hjärta för avundsjukan, varigenom hans själ blev fördärvad. Oaktat profeten Samuel sökt så många gånger, att undervisa honom om att Gud skulle utföra, vad helst Han önskade, och att ingen kunde hindra Honom, visade likväl kungen, att han inte ägde någon rätt kunskap om Guds planer eller makt. Israels monark motsatte sig den Allsmäktiges vilja. Saul hade inte lärt sig, medan han styrde Israels rike, att han borde behärska sin egen anda. Han lät känslorna styra sitt omdöme, till dess häftiga lidelser fick makt med honom. Han fick raserianfall, under vilka han önskade att döda vem helst, som satte sig emot honom. Sedan hans raseri lagt sig, sjönk han ned i ett tillstånd av förtvivlan och självförakt samt plågades av samvetskval. rätt (708)Han tyckte om att lyssna till Davids spel på harpan, och den onde anden tycktes bli avlägsnad för en stund; men en dag, när ynglingen betjänade honom, genom att sjunga lovsånger till Guds ära med beledsagning av ljuv musik, kastade Saul plötsligt sitt spjut mot musikanten, för att göra slut på hans liv. David räddades genom Guds mellankomst och flydde från den rasande kungen, utan att ha blivit skadad. rätt (708)Allt efter som Sauls hat mot David tilltog, lurade han så mycket ivrigare på tillfälle, att ta hans liv; men ingen av hans planer mot Herrens smorde lyckades. Saul lät sig behärskas av den onde anden, som ansatte honom, medan David förtröstade på Honom, som är underbar i råd och mäktig att befria. "Att frukta Herren är början till vishet" (Ordspråksboken 9:10); och David bad ständigt till Herren, att han skulle få kraft att vandra på den rätta vägen. rätt (708)Enär kungen önskade, att hans medtävlare ej längre skulle vara i hans närhet, sände han honom bort ifrån sig och gav "honom befälet över tusen man. . . . men alla i Israel och Juda älskade David". Det dröjde ej länge, förrän folket insåg, att David var en duglig person, och att de angelägenheter, som anförtrotts åt honom, blev skötta på ett vist och förståndigt sätt. Man fann, att den unge mannen gav kloka och försiktiga råd, som man tryggt kunde följa, medan man ej alltid kunde lita på Sauls omdöme, och man fann, att hans utslag ej var visa. rätt (709)Ehuru Saul alltid sökte få tillfälle att döda David, fruktade han honom likväl; emedan det var tydligt, att Herren var med honom. Davids ostraffliga karaktär väckte kungens vrede; han tyckte, att han blev tillrättavisad genom Davids vandel och närvaro, enär hans egen karaktär vid jämförelse framstod i ett så ofördelaktigt ljus. Det var avund, som förorsakade, att Saul kände sig så olycklig, och satte hans ringe undersåte i fara. Vilket omätligt elände detta fördärvliga karaktärsdrag har förorsakat i vår värld! I Sauls hjärta härskade samma fiendskap, som Kain hyste mot sin broder Abel, eftersom Abels gärningar var rättfärdiga och Gud ärade honom, och hans egna var onda, och Herren kunde inte välsigna honom. Avund beror på stolthet, och om den uppmuntras i hjärtat, kommer den att föra till hat och slutligen till hämnd och mord. Satan lade i dagen sin egen karaktär, när han hos Saul uppväckte fiendskap mot en person, som aldrig hade gjort honom någon skada. rätt (709)Kungen höll noga vakt över David, eftersom han hoppades, att den senare skulle begå någon oförsiktig eller förhastad handling, vilket kunde ge honom en ursäkt, för att vanära David. Han kände, att han inte kunde bli tillfredsställd, förrän han hade bragt den unge mannen om livet och likväl kunde rättfärdiga sig och sin onda handling inför allt folket. Han lade en snara för Davids fötter, genom att uppmana honom till, att bedriva kriget mot filistéerna med än större kraft, och han lovade att ge honom sin äldsta dotter till hustru som belöning för hans tapperhet. David svarade blygsamt på detta förslag: "'Hur skulle en man som jag, med min härstamning, kunna bli kungens måg?'" Kungen visade, att han ej menade allvar, genom att sedan förmäla prinsessan med en annan person. rätt (710)Men Mikal, Sauls yngsta dotter, älskade David, och kungen fick härigenom ett annat tillfälle, att stämpla emot sin medtävlare. Den unge mannen blev erbjuden Mikals hand på villkor, att han skulle slå och döda ett visst antal av folkets värsta fiender och lägga fram bevis därpå. "Saul räknade med att filistéerna skulle döda David", men Gud bevarade Sin tjänare. David återvände som segrare från striden, och han fick nu kungens dotter till hustru. "Sauls dotter Mikal blev kär i David", och kungen såg nu med förbittring, att hans stämplingar hade orsakat upphöjelsen av honom, som han sökt att förgöra. Han var nu mera förvissad än någonsin förut om, att David var den man, om vilken Herren hade sagt, att han var bättre än Saul själv, och vilken skulle besitta tronen i hans ställe. Han lade nu av all förställning samt befallde Jonatan och alla sina tjänare vid hovet, att slå ihjäl den han hatade. rätt (710)Jonatan uppenbarade för David kungens avsikt samt bad honom att dölja sig, medan han skulle söka övertala sin fader att skona Israels befriares liv. Han påminde kungen om, vad David hade gjort, för att bevara nationens ära och självständighet, och vilken förskräcklig skuld den ådrog sig, som mördade honom, vilken Gud hade brukat till att nedgöra deras fiender. Kungens hjärta mjuknade, och han ångrade sig samt svor: "'Så sant Herren lever, David skall inte dödas." David blev åter förd till Saul, och han tjänade honom, såsom han hade gjort förut. rätt (710)Kriget bröt ånyo ut mellan israeliterna och filistéerna, och David anförde hären mot fienderna. Hebréerna vann en avgörande seger, och folket i riket prisade hans vishet och hjältemod. Detta bidrog till, att väcka Sauls tidigare hat mot honom; och när den unge mannen en gång spelade inför kungen samt fyllde palatset med välljudande musik, fick hans hat makt med honom, och han kastade ett spjut mot David, för att nagla fast honom mot väggen; men Herrens ängel kastade det dödliga vapnet åt sidan, så att David räddades, varefter han flydde till sitt eget hus. Saul sände spioner, för att ta honom och döda honom, då han kom ut om morgonen. rätt (711)Mikal berättade för David, vad hennes far hade i sinnet, samt uppmanade honom att rädda sitt liv; och hon släppte honom ned genom ett fönster, så att han på det sättet kom undan. Han flydde då till Samuel i Rama, och profeten, som ej fruktade för, att utsätta sig för kungens misshag, hälsade flyktingen välkommen. Samuels hem var en fredlig plats i jämförelse med det kungliga palatset; och det var här ibland höjderna, som Herrens ärade tjänare fortsatte sitt verk. Ett sällskap av siare var hos honom, och de sökte ivrigt att lära känna Herrens vilja samt tog vördnadsfullt emot den undervisning, som Samuel meddelade dem. Den kunskap, som David inhämtade hos Israels lärare, var av stort värde för honom. David trodde, att Saul ej skulle låta sina trupper tränga in på denna heliga plats; men ingen plats tycktes vara helig för den förtvivlade kungens förmörkade sinne. Då Saul fick höra, att David var hos Samuel, fruktade han, att den av hela folket vördade profeten skulle understödja hans medtävlares upphöjelse; och han sände sina tjänare efter David, för att hämta honom till Gibea, där han tänkte utföra sin mordiska avsikt. rätt (711)Sändebuden begav sig i väg, fullt beslutna att bringa David om livet; men ett högre väsen, än Saul behärskade dem. Osynliga änglar mötte dem, liksom de mötte Bileam, då han var på väg till Moab, för att förbanna Israel. De började att profetera om vad, som skulle hända i framtiden samt att prisa Jehovas härlighet och majestät. Sålunda gjorde Gud människans vrede om intet och uppenbarade Sin förmåga, att kunna hindra ondskan, medan Han omgav Sina tjänare med en skyddsvakt av änglar. rätt (711)Medan Saul ivrigt väntade på, att få David i sitt våld, blev han underrättad om förhållandet; men i stället för att fatta Herrens mellankomst och tillrättavisning, blev han än mer förbittrad och sände andra bud. Guds Ande föll även över dessa, så att de slöt sig till de första och profeterade. Kungen sände då den tredje gruppen med ombud; men när de kom till profeternas skara, föll det gudomliga inflytandet även över dem, så att de profeterade. Saul beslöt då att själv gå; ty han kunde ej längre behärska sitt häftiga hat. Han ville inte vänta på ett lägligt tillfälle, för att döda David, utan tänkte själv avhända honom livet, så snart som han kunde komma i hans närhet, utan att fästa något avseende vid följderna. rätt (712)Men en Guds ängel mötte honom på vägen och behärskade honom. Guds Ande föll över honom, så att han började att bedja till Gud samt profetera och sjunga andliga sånger, medan han gick på vägen. Han profeterade om den kommande Messias som världens Återlösare. Och när han kom till profetens hem i Rama, tog han av sig det yttre klädesplagget, som tillkännagav hans rang, samt låg hela dagen och hela natten inför Samuel och hans lärjungar under Guds Andes inflytande. Folket kom dit, för att beskåda detta egendomliga uppträde, och man omtalade Sauls erfarenhet vitt och brett. Härigenom blev ordspråket: "'Hör också Saul till profeterna?'" återupplivat i Israel mot slutet av hans regering. rätt (712)Förföljarens avsikt blev åter omintetgjord. Han försäkrade David om, att han hyste fredliga tankar mot honom; men David trodde ej, att kungens ånger var uppriktig. Han brukade därför det första tillfället till att fly undan, innan kungens sinnesstämning förändrades som förut. Hans hjärta kände sig nu sårat, och han önskade att än en gång få tala med sin vän Jonatan. Förvissad om sin oskuld, uppsökte han kungens son och vädjade till honom på det mest rörande sätt: "'Vad har jag gjort för ont? Vad är det för brott som din far anklagar mig för, eftersom han vill döda mig?'" Jonatan trodde, att hans far hade gett upp sin avsikt och inte längre önskade, att avhända David livet, och han sade därför till honom: "'Nej, nej', svarade Jonatan, 'du skall inte dö! Min far företar sig aldrig något, stort eller smått, utan att tala om det för mig. Varför skulle han då hemlighålla detta? Det är otänkbart.'" Han ansåg, att hans far inte efter den underbara uppenbarelsen av Guds makt kunde fortfarande önska att göra David skada, eftersom han då hade visat uppenbar olydnad mot Gud. Men David blev inte övertygad, utan sade under djupt allvar till Jonatan: "Så sant Herren lever, och så sant du själv lever, det är icke mer än ett steg emellan mig och döden." rätt (713)En religiös högtid firades i Israel, då nymånaden inträdde; och denna högtid skulle hållas dagen efter den, på vilken David och Jonatan möttes. Man väntade, att båda ynglingarna vid denna högtid skulle sitta till bords med kungen; men David fruktade för att infinna sig, och man kom överens om, att han skulle besöka sina bröder i Betlehem. När han kom tillbaka, skulle han gömma sig på en åker inte långt från salen, där festmåltiden intogs, och sålunda i tre dagar var frånvarande från kungens hov; och Jonatan skulle iaktta, vad inverkan detta skulle komma att ha på Saul. Om han frågade, var Isais son uppehölle sig, skulle Jonatan säga, att han hade gått hem, för att bevista offerhögtiden, som hans fars familj firade. Om kungen då ej visade något tecken på vrede, utan svarade: "'Bra!'", visste man, att David tryggt kunde återvända till hovet. Men om han bleve vred på grund av hans frånvaro, var det ett tecken på, att David måste fly. rätt (713)Kungen sade inget beträffande Davids frånvaro den första dagen av högtiden; men när hans plats var tom den andra dagen, frågade han: "'Varför har inte Jishajs [Isais] son kommit till måltiden vare i går eller i dag?' Jonatan svarade: 'David bad mig om lov att gå till Betlehem, han sade: Låt mig få gå, vår släkt håller offerfest i staden, och mina bröder vill att jag skall vara med. Om du är min vän, låt mig då slippa i väg, så att jag får träffa mina bröder. – Det är därför han inte har kommit till kungens bord.'" När Saul hörde dessa ord, kunde han inte tygla sin vrede, utan han försäkrade, att så länge David levde, kunde inte Jonatan vänta sig, att få inta Israels tron, och han begärde, att man genast skulle låta hämta David, så att han kunde bli dödad. Jonatan lade sig åter ut för sin vän och frågade: "'Varför skall han dödas?' 'Vad har han gjort? '" Detta försvar gjorde kungen än mer satanisk i sitt raseri, och spjutet, som han hade ämnat att bruka mot David, kastade han nu efter sin egen son. rätt (714)Prinsen blev bedrövad och förbittrad samt lämnade kungen och kom ej mer tillbaka till högtiden. Med sorgset sinne begav han sig på den utsatta tiden till den plats, där David väntade att få höra, vilka kungens avsikter mot honom var. När de träffades, föll de varandra om halsen och grät bittert. Kungens oförsonliga hat fördystrade de unga männens liv, och deras stora sorg kunde inte uttryckas i ord. Jonatans sista ord till David, när de skildes åt, för att gå sina olika vägar, var: "'Farväl. Vi båda har svurit varandra en ed i Herrens namn: Herren skall vaka över förbundet mellan mig och dig och mellan våra efterkommande för all framtid.'" rätt (714)Kungens son återvände till Gibea, och David hastade, för att nå Nob, en stad, som låg några kilometer därifrån och vilken även tillhörde Benjamins stam. Tabernaklet hade blivit flyttat från Silo till denna plats, och där tjänstgjorde översteprästen Abimelek. David visste inte, vart han skulle fly för att finna skydd, om inte till Guds tjänare. Prästen betraktade honom med förvåning, när han kom så oförmodat och ögonskenligen ensam och med sorg och ängslan avtecknade i sitt ansikte. Han frågade honom, varför han hade kommit dit. Den unge mannen fruktade ständigt för, att bli upptäckt och i sin stora nöd tog han sin tillflykt till bedrägeri. David berättade för prästen, att kungen hade sänt honom ut på ett hemligt ärende, som fordrade den största skyndsamhet. Här visade han brist på tro på Gud, och hans synd hade till följd, att översteprästen blev dödad. Hade han tydligt omtalat hela förhållandet, skulle Ahimelek ha vetat, vad han borde ha gjort, för att rädda sitt liv. Gud fordrar, att Hans folk skall hålla sig till sanningen, även när det är i den största fara. David bad prästen om fem bröd. Herrens tjänare hade inget annat, än heligt bröd till hands, men David lyckades att övervinna hans betänkligheter och erhöll brödet, för att stilla sin hunger. rätt (715)En annan fara yppade sig nu. Den främste av Sauls herdar, Doeg, som hade antagit hebréernas tro, fullgjorde nu sina löften i Herrens hus. När David fick se denne man beslöt han, att skyndsamt uppsöka en annan tillflyktsort och att skaffa sig något vapen, med vilket han kunde försvara sig, i händelse att det skulle bli behövligt. Han bad Ahimelek om ett svärd och fick till svar, att han ej hade något med undantag av Goliats svärd, vilket hade blivit förvarat som relik i tabernaklet. David sade då: "'Det har inte sin like. Ge mig det!'" Hans mod återupplivades, när han fattade svärdet, med vilket han hade dödat filistéernas kämpe. rätt (715)David flydde till Akis, kungen i Gat; ty han tyckte, att han skulle vara tryggare mitt ibland sitt folks fiender, än i Sauls rike. Men man berättade för Akis, att David var den man, som hade dödat filistéernas kämpe några år förut; och nu var han, som sökt en tillflykt hos Israels fiender, i stor fara. Men genom att låtsas ha förlorat förståndet, bedrog han sina fiender och fick nu tillfälle, att komma undan. rätt (715)Davids första felsteg var hans misstroende mot Gud i Nob och hans andra misstag var hans bedrägeri inför Akis. David hade visat sig äga framstående karaktärsdrag, och hans rättsinnighet och redlighet hade förskaffat honom folkets aktning och tillgivenhet; men när han kom i prövningar och svårigheter, började hans tro att vackla och mänsklig svaghet framträdde. Varje person var en spion och förrädare i hans ögon. David hade förut, då en stor fara var för handen, sett upp till Gud med orubblig tro samt övervunnit filistéernas jätte. Han trodde på Gud och gick fram i Hans namn. Men sedan han hade blivit jagad och förföljd, hade nöden och oron nästan dolt den himmelske Fadern för hans åsyn. rätt (716)Denna erfarenhet tjänade likväl till att lära David vishet; ty den ledde honom till att inse sin egen svaghet samt att han ständigt måste lita på Gud. O, hur dyrbar är inte Guds Andes ljuva inflytande, som kommer betryckta och förtvivlade själar till del, uppmuntrar de nedslagna, stärker de svaga samt ger mod och hjälp till Herrens prövade tjänare! O, vilken Gud vi har, som vänligt behandlar de vilseförda och uppenbarar Sitt tålamod med och Sin omtanke om oss under motgången och när vi är nedtryckta av någon stor sorg! rätt (716)Varje förseelse, som Guds barn begår, härrör av deras brist på tro. När skuggor omger själen och vi behöver ljus och ledning, måste vi se uppåt; det är ljust bortom mörkret. David borde inte ha misstrott Gud ett ögonblick. Han hade orsak, att förtrösta på Honom; ty han var Herrens smorde och hade blivit beskyddad av Guds änglar, när han var i stor fara. Han hade fått mod till, att utföra underbara handlingar, och om han inte låtit den nödställda belägenhet, i vilken han var försatt, uppta sitt sinne, utan tänkt på Guds makt och majestät, skulle han ha haft frid även mitt ibland dödens skuggor. Han kunde tillitsfullt ha upprepat Herrens löfte: "Om än bergen rubbas och höjdarna vacklar, skall min trohet mot dig inte rubbas och min fredsförbund [fridsförbund] inte vackla." Jesaja 54:10. rätt (716)David uppsökte nu ibland bergen i Judas område en plats, där han kunde vara säker för Sauls förföljelse. Han uppnådde lyckligt en grotta vid Adullam, en plats, som av en liten truppstyrka kunde försvaras mot en stor här. "Då hans bröder och den övriga familjen fick reda på detta gick de dit ner till honom." Davids släktingar kunde inte anse sig trygga, enär de visste, att Sauls oförnuftiga misstankar när som helst kunde riktas mot dem på grund av deras släktskap med David. De hade nu blivit förvissade – och det började även bli allmänt känt i Israel – att Gud hade valt ut David till, att i framtiden bli regent över Sitt folk; och de ansåg sig tryggare hos honom, oaktat han var flykting i en enslig grotta, än de kunde vara, så länge de var blottställda för en avundsjuk kungs vanvettiga raseri. rätt (717)Kärlek och harmoni rådde emellan familjens medlemmar i Adullams grotta. Isais son kunde förljuva samvaron med sång och med spel på harpan, i det att han stämde upp: "Vad det är gott och ljuvligt att bröder är tillsammans!" Psaltaren 133:1. Han hade erfarit, hur bittert det är att vara misstrodd av sina egna bröder; och den harmoni, som nu hade följt på misshälligheten, fyllde flyktingens hjärta med glädje. David författade den femtiosjunde psalmen, medan han var i denna grotta. rätt (717)Det dröjde inte länge, förrän Davids sällskap ökade med andra, som önskade att undkomma kungens förtryckande styre. Det fanns många, som hade förlorat sitt förtroende för Israels regent; ty de kunde se, att han ej längre leddes av Herrens Ande. "Alla slags nödställda, skuldsatta och alla missnöjda, i allt omkring 400 man" församlade sig hos David, "och han blev deras hövding." David hade här sitt eget lilla rike, där ordning och disciplin härskade. Men inte ens på denna tillflyktsort ibland bergen kände han sig trygg; ty han fick ständigt nya bevis på, att kungen inte hade gett upp sin mordiska avsikt. rätt (717)Han satte nu sina föräldrar i säkerhet hos kungen i Moab och flydde sedan, efter att ha erhållit varning av en Herrens profet, från sitt gömställe till Herets skog. Den erfarenhet, som David måste genomgå, var inte obehövlig eller onyttig. Gud förde honom genom en utbildningskurs, med vars hjälp han skulle skickliggöras till, att bli en vis befälhavare såväl som en rättvis och barmhärtig kung. Tillsammans med sin skara flyktingar förbereddes han på, att fortsätta det verk, för vilket Saul på grund av sin mordiska anda och blinda obetänksamhet blev helt och hållet oduglig. Människor kan inte förkasta Guds råd och likväl bibehålla det lugn och den vishet, som kan iståndsätta dem till, att handla rättvist och med urskiljning. Inget vanvett är så förfärligt och hopplöst som förtröstan på mänsklig vishet, vilken ej står under Guds ledning. rätt (718)Saul hade träffat anstalter, för att kringränna och fånga David i Adullams grotta, och när man upptäckte, att han hade lämnat denna tillflyktsort, blev kungen starkt förtörnad, Davids flykt var en gåta för Saul, och han kunde ej förklara den på något annat sätt, än att han hade haft förrädare i lägret, vilka underrättat Isais son om hans ankomst och avsikt. rätt (718)Han förklarade för sina rådgivare, att man hade gjort en sammansvärjning mot honom, och genom erbjudanden om dyrbara skänker och äreställen mutade han dem till, att uppenbara, vilken ibland hans folk, som hade bistått David. Edomén Doeg framträdde som angivare. Driven av ärelystnad och girighet samt av hat till prästen, vilken hade förebrått honom för hans synder, omtalade Doeg nu Davids besök hos Ahimelek och framställde förhållandet i ett sådant ljus, att han gjorde Saul förtörnad på gudsmannen. Den ondskefulla tungans ord, antänd av helvetet, väckte de häftigaste lidelserna i Sauls hjärta. Han blev försatt i raseri samt förklarade, att prästens hela hus skulle förgöras. Och det förskräckliga påbudet blev verkställt. Inte bara Ahimelek, utan även medlemmarna i hans fars hus – "åttiofem män som hade burit efoden" – blev på kungens befallning dödade genom Doegs mördande hand. rätt (718)Också Nov [Nob], prästernas stad, härjades med svärd: män och kvinnor, både barn och spädbarn, oxar, åsnor och får. Detta visar, vad Saul kunde göra, när han var behärskad av Satan. När Gud hade sagt, att amalekiternas syndamått var fullt, samt befallt Saul att helt och hållet förgöra dem, ansåg han sig vara alltför ömhjärtad, för att kunna verkställa domen, och han skonade därför det tillspillogivna; men nu kunde han utan någon befallning från Gud och under Satans ledning döda Herrens präster och utrota invånarna i Nob. Sådan är vrångheten hos människans hjärta, när hon inte vill låta leda sig av Gud. rätt (719)Denna handling orsakade stor förfäran ibland israeliterna. Det var den av dem utvalde kungen, som hade begått detta nidingsdåd; och han hade endast handlat på samma sätt som kungarna över andra folk, vilka inte fruktade Gud. Arken fanns ännu kvar; men prästerna, som undervisat folket, hade blivit dödade med svärdet. Vad skulle följa härpå? rätt |