| Patriarker och profeter kapitel 66. Från sida 735. Från sida 675 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(735)66. Sauls död (735)Saul hade blivit upplyst om, att David och hans män var hos filistéerna, och han trodde, att Isais son skulle bruka detta tillfälle, för att hämnas de oförrätter, som han måst utstå. Kungen var nu i stor nöd. Hans egen orimliga lidelse, som eggade honom till att söka förgöra den person Gud utvalt, hade försatt riket i stor fara. Han hade försummat rikets försvar, medan han var upptagen med att förfölja David; och filistéerna drog nytta av landets obevakade tillstånd samt trängde ända in till mitten av det. Medan Satan alltså hade eggat Saul upp till, att bruka alla sina krafter, för att jaga efter David i ändamål att förgöra honom, hade samme onde ande ingivit filistéerna att bruka tillfället för att bringa Saul i fördärv och omstörta Guds folk. Hur ofta ärkefienden brukar samma förfaringssätt i denna tid! Han påverkar någon ohelgad person till, att väcka upp avundsjuka och oenighet i församlingen, och sedan drar han nytta av söndringen hos Guds folk och sänder sina tjänare mot det, för att bringa det till undergång. rätt (736)Dagen därefter måste Saul inlåta sig i strid med filistéerna. Skuggorna av den förestående straffdomen trängde sig allt närmare honom, och han längtade efter att få hjälp och ledning. Han sökte fruktlöst, att erhålla råd av Gud. "Herren svarade honom inte, vare sig genom drömmar eller orakel eller profeter." Herren visade aldrig bort en själ, som kom till honom på ett uppriktigt och ödmjukt sätt. Varför visade han då bort Saul, utan att svara honom? – Kungen hade genom sina egna handlingar förverkat rätten till, att bruka de medel för att rådfråga sig hos Gud, som fanns att tillgå. Han hade förkastat profeten Samuels råd, han hade drivit den av Gud utvalde David i landsflykt, och han hade dödat Herrens präster. Kunde han hoppas på, att få svar av Gud, då han avskurit alla förbindelselänkar, som himmelen hade ordnat? Han hade genom sina synder stött bort nådens Ande, och hur kunde han då få svar medelst drömmar och uppenbarelser från Herren? Saul vände sig inte till Gud i ödmjukhet och ånger. Det var inte förlåtelse för synder och försoning med Gud, som han eftersträvade, utan befrielse från sina fiender. Han hade skilt sig från Gud genom sin egen gensträvighet och olydnad, och han kunde inte bli förenad med Honom igen på något annat sätt, än genom ödmjuk botfärdighet. Men den stolte monarken beslöt i sin ängslan och förtvivlan, att söka erhålla hjälp från ett annat håll. rätt (736)Saul sade då till sina tjänare: "'Söken upp en andebesvärjerska åt mig, så skall jag gå till henne och fråga henne.'" Saul kände till andebesvärjningens natur; Herren hade uttryckligen förbjudit den samt bestämt, att alla, som utövade denna trollkonst, skulle straffas med döden. Saul hade, medan Samuel levde, gett befallning om, att alla teckentydare och andebesvärjare skulle dödas; men nu vände han sig i sin förtvivlan till det orakel, som han hade fördömt som en styggelse. rätt (737)Man upplyste kungen om, att en kvinna, som kunde besvärja andar, hade sökt en tillflyktsort i Endor. Denna kvinna hade ingått förbund med Satan och låtit honom få makt över sig, för att utföra hans avsikter; och mörkrets furste, å sin sida, gjorde under och uppenbarade hemligheter för henne. rätt (737)Saul förklädde sig och gick ut om natten med endast två tjänare, för att uppsöka trollkvinnans vistelseort. Vilken ömklig syn, att se Israels kung helt fångad under Satans vilja! Vilken stig är så mörk att beträda som den utvald av honom, vilken envisas med, att handla efter eget godtycke och att motstå Guds Andes heliga inflytelse! Vilken träldom är så förskräcklig som hans, vilken blivit lämnad att behärskas av den värste av tyranner! Förtröstan på Gud och lydnad för Hans vilja var de enda villkor, som blivit bestämda för Sauls innehav av kungavärdigheten. Hade han uppfyllt dessa villkor under sin regering, skulle han ha varit trygg i besittningen av riket. Gud skulle ha varit hans ledare, den Allsmäktige hans skydd. Gud hade varit långmodig mot Saul, och fastän hans olydnad och envishet nästan hade bragt den gudomliga rösten i själen till tystnad, hade han likväl ännu tillfälle att ångra sig. Men när han i sin fara vände sig från Gud och sökte, att erhålla ljus från en av Satans medhjälpare, högg han av det sista bandet, som förenade honom med sin Skapare, och gav sig fullständigt under den sataniska makten, som under många år påverkat honom och bragt honom till undergångens gräns. rätt (737)Saul och hans tjänare passerade i mörkret förbi filistéernas läger på slätten och gick över bergskedjan till spåkvinnans ensliga hem i Endor. Denna kvinna hade dolt sig här, för att i hemlighet kunna utöva sina gudlösa besvärjelser. Fastän Saul var förklädd, visade likväl hans höga gestalt och kungliga hållning, att han ej var någon vanlig krigare. Kvinnan misstänkte, att den besökande var Saul, och de frikostiga skänker han gav henne, stärkte hennes misstankar. På hans anhållan: "Spå mig genom en avIidens ande och mana fram åt mig den jag säger dig" {King James Version}, svarade kvinnan: "'Du vet ju själv vad Saul har gjort, att han har utrotat andebeskådare och spåmän landet. Vill du locka mig i en fälla och döda mig?'" Då "svor Saul henne en ed vid HERREN och sade: 'Så sant HERREN lever, i denna sak skall ingen skuld drabba dig.'" {Svenska Folk-Bibeln 98.} Och när hon sade: "'Vem skall jag då mana fram åt dig?'", svarade han: "'Mana fram Samuel år mig.'" {Svenska Folk-Bibeln 98.} rätt (738)Sedan hon utfört sina besvärjelser, sade hon: "Jag såg en god ande stiga upp av jorden. . . . En gammal man är den uppstigne, och han är insvept i en mantel. Då förstod Saul, att det var Samuel, och böjde sitt ansikte ned mot jorden och bugade sig." {King James Version.} rätt (738)Det var icke Guds helige profet, som kom upp genom spåkvinnans häxerier och besvärjelser. Samuel var icke närvarande i detta tillhåll för onda andar. Den övernaturliga synen frambragtes helt och hållet genom Satans makt. Han kunde lika lätt anta Samuels gestalt, som han kunde uppträda som en ljusets ängel, när han frestade Kristus i öknen. rätt (738)De första ord, som kvinnan talade, sedan hon börjat sin besvärjelse, var riktade mot kungen: "'Varför har du lurat mig? Du är ju Saul!'" Den första handlingen från den onde anden, som föreställde profeten, var således att hemligen omtala för denna ogudaktiga kvinna det bedrägeri, för vilket hon varit utsatt. De ord, som den föregivne profeten ställde till Saul, lydde: "'Varför har du stört min ro och manat fram mig?' [. . .] och Saul svarade: 'Jag är i stor nöd: filisteerna för krig mot mig, och Gud har vänt sig ifrån mig och svarar mig inte längre, vare sig genom profeter eller drömmar. Därför har jag nu kallat på dig, för att du skall tala om för mig vad jag skall göra.'" rätt (738)Saul föraktade de råd och kände sig förbittrad över de tillrättavisningar, som han fick av Samuel, medan denne levde. Men nu, då nöd och fara var för handen, tyckte han, att hans sista utväg var, att erhålla upplysning av profeten, och för att komma i förbindelse med himmelens sändebud, hade han förgäves vänt sig till helvetets representant! Saul hade lämnat sig fullständigt i Satans våld; och han, vilkens enda nöje är, att orsaka elände och förstöring, brukade sin fördel på bästa sätt, för att fullborda den olycklige kungens undergång. Anden, som föreställde Samuel, gav nu Saul detta förskräckliga svar på hans ängsliga bön: rätt (739)'Varför frågar du mig, när Herren redan har övergett dig till förmån för en annan? Herren har gjort vad han förutsade genom mig: han har ryckt ifrån dig kungamakten och gett den åt en annan, åt David. Eftersom du inte lyssnade till Herren och inte verkställde hans vredesdom över amalekiterna, har Herren nu handlat mot dig på detta sätt. Både Israel och dig själv skall han lämna i filisteernas våld. rätt (739)Satan hade smickrat och bedragit Saul under hela den tid han var olydig mot Herren. Frestaren söker alltid att göra överträdelsens väg behaglig och inbjudande och att förhärda själen mot Herrens varningar och hotelser. Satan hade genom sin tjusningskraft förlett Saul till, att anse sig ha handlat rätt, då han satte sig emot Samuels tillrättavisningar och varningar; men nu, då han var i nöd, vände han sig emot honom och framställde gräsligheten hos hans synd och det hopplösa i, att söka förlåtelse. Därmed skulle han kunna störta honom i förtvivlan. Han kunde ej ha valt något bättre medel, för att beröva honom modet och förmörka hans omdömesförmåga, eller tvinga honom till, att ta sitt eget liv. rätt (739)Saul var utmattad på grund av ansträngningar och fasta, och därtill blev han nu förskräckt och gripen av samvetskval. När han hörde den förfärliga förutsägelsen, böjde han sig som en ek för stormen och föll ned på jorden. rätt (739)Spåkvinnan greps av fruktan; ty Israels kung låg framför henne som en död person. Vad skulle följderna bli för henne själv, om han doge i hennes hem! Hon bad honom, att stå upp och äta samt yrkade på, att enär hon hade riskerat sitt eget liv, genom att efterkomma hans begäran, borde han uppfylla hennes anhållan att söka bevara sitt eget liv. När hans tjänare även instämde i denna begäran, gav Saul slutligen efter, och kvinnan satte fram kött från en gödd kalv samt osyrat bröd, som hon i hast bakat. Vilket skådespel! Här i spåkvinnans ödsliga grotta, i vilken en kort stund förut hade återskallat orden av hans dödsdom, och i närvaro av Satans ombud, satt han, som Gud hade smort till kung över Israel, ned för att äta och bereda sig för den följande dagens förfärliga strid! rätt (740)Före gryningen återvände han med sina tjänare till Israels läger, för att vidta förberedelser för striden. Saul hade berett sin egen undergång, genom att rådfråga sig hos denne mörkrets ande. Då han själv var förlamad av fruktan och förtvivlan, kunde han omöjligen väcka något mod hos sin här; då han själv var skild från kraftens Upphovsman, kunde han inte lära Israel, att förtrösta på Gud för hjälp. Förutsägelsen om olyckan skulle därför komma att bli uppfylld. rätt (740)Israels och filistéernas härskaror drabbade samman i en häftig strid på Sunems slätt och berget Gilboas sluttningar. Fastän allt hopp hade slocknat i Sauls hjärta till följd av den förskräckliga scenen i grottan i Endor, kämpade han likväl för sin tron och sitt rike med en tapperhet, som gränsade till förtvivlan. Men det var fruktlöst. "Israels män flydde för dem och föll slagna på berget Gilboa." {Svenska Folk-Bibeln 98.} Kungens tre tappra söner dödades vid hans sida. Skyttarna ansatte Saul hårt. Han hade sett, hur hans krigare föll omkring honom och hur hans egna söner blev nedgjorda. Han själv var sårad och kunde varken fäkta eller fly. Enär det var omöjligt att fly, beslöt han att ej falla i filistéernas händer levande, och han sade därför till sin vapendragare: "'Dra ditt svärd och stöt ner mig". Då mannen vägrade, att höja sin hand mot Herrens smorde, dödade Saul sig själv genom att kasta sig på sitt svärd. rätt (741)Så omkom Israels förste kung, med skulden från självmord på sin själ. Hans liv var förfelat och slutade med vanära och förtvivlan, emedan han envist hade motsatt sig Guds vilja. rätt (741)Underrättelsen om nederlaget spred sig vida omkring och injagade fruktan överallt i Israel. Folket flydde från städerna, och filistéerna tog dem i besittning, utan att möta något motstånd. Sauls regering, oberoende av Gud, hade nästan bragt hans folk till undergång. rätt (741)Då filistéerna dagen efter striden gick ut på slagfältet, för att plundra de döda, upptäckte de Sauls och hans tre söners kroppar. För att göra sin seger fullständig högg de av Sauls huvud och berövade honom hans vapen och rustning; sedan skickade de hans huvud och rustning, drypande av blod, till sitt land som ett segertecken, "för att kungöra segern för gudarna och folket." Rustningen lades till slut "i astartetemplet", medan huvudet sattes upp i Dagons tempel. Äran för segern tillskrev man alltså dessa falska gudars makt, och Jehovas namn blev vanärat. rätt (741)Sauls och hans söners kroppar släpades till staden Betsan, som låg på ett kort avstånd från Gilboa och nära floden Jordan. Där hängdes de upp med kedjor, för att förtäras av rovfåglar. Men de tappra invånarna i Jabes i Gilead, som erinrade sig, hur Saul i sina tidigare och lyckligare år hade räddat deras stad, visade nu sin tacksamhet, genom att återta kungens och prinsarnas kroppar och ge dem en hederlig begravning. De gick över Jordan om natten och tog Sauls och hans söners kroppar ned ifrån muren i Betsan och förde dem till Jabes och brände upp dem där. "Därefter tog de benen och begravde dem under tamarisken i staden och fastade sedan i sju dagar." Den ädla handlingen, som utfördes fyrtio år förut, tillförsäkrade alltså Saul och hans söner begravning av kärleksfulla och medlidsamma händer i nederlagets och vanärans mörka stund. rätt |