| Patriarker och profeter kapitel 68. Från sida 750. Från sida 690 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(750)68. David i Siklag (750)David insåg nu, att han hade avvikit från den rätta vägen. Det hade varit mycket bättre, om han uppsökt en tillflyktsort bland Guds fästen på bergen, än hos Jehovas och hans folks avsvurna fiender. Men i sin stora barmhärtighet straffade ej Herren sin tjänare för detta felsteg genom att överge honom i hans nöd och förlägenhet; ty ehuru Davids förtroende till Gud hade sviktat och han ej hade vandrat fullkomligt, var han dock fortfarande besluten att var Gud trogen. Medan Satan och hans härskara var sysselsatta med att bistå Guds och Israels fiender i att uppgöra planer mot en konung, som hade övergivit Gud, verkade Herrens änglar för att rädda David ur den fara, i vilken han befann sig. Himmelens sändebud påverkade filistéernas hövdingar att protestera mot att David och hans män skulle deltaga med hären i den förestående striden. rätt (751)'Vad har de där hebreerna här att göra?, ropade filistéernas furstar, medan de trängdes omkring Akish. Den senare, som var ovillig att skiljas från en sådan framstående bundsförvant, svarade: 'Det är ju David som tjänade Israels kung Saul men som nu har varit hos mig i åratal. Jag har inte haft något att förebrå honom sedan den dag han gick över till mig.' rätt (751)Men furstarna var uppretade mot honom och vidhöll sin begäran: "'Låt den där mannen vända tillbaka till plats du har anvisat honom. Han får inte dra ut i strid med oss, han kan ju under striden bli vår motståndare. På vad sätt skulle han bättre kunna glädja sin herre än genom dessa mäns huvuden? Är det inte den David som man under dansen sjöng om: Saul har slagit sina tusen, David sina tiotusen.'" {Svenska Folk-Bibeln 98.} Filistéernas furstar erinrade sig ännu livligt sin ryktbare kämpes död och Israels seger vid samma tillfälle. De trodde inte, att David skulle kämpa mot sitt eget folk; och om han under striden ginge över på dess sida, skulle han komma att tillfoga filistéerna större skada, än hela Sauls här kunde göra. rätt (751)Akish måste hörsamma dem, och han kallade på David och sade till honom: "'Så sant Herren lever, du är att lita på, och jag är mycket nöjd med att ha dig i min tjänst i hären. Jag har inte funnit något att klandra dig för alltifrån den dag du kom till mig. Men du är inte väl sedd av hövdingarna. Vänd nu tillbaka i lugn och ro, så att du inte retar dem.'" rätt (751)David, som fruktade att yppa sina verkliga känslor, svarade: "'Vad har jag då gjort?' 'Har du funnit något att klandra mig för under den tid jag har varit i din tjänst, eftersom jag nu inte får dra i strid mot dina fiender, min herre och konungen?'" rätt (752)Akishs svar måste ha givit David en känsla av blygsel och ånger, då han tänkte på hur ovärdiga en Herrens tjänare de bedrägerier var, som han hade gjort sig skyldig till. "'Nej, du vet att du i mina ögon är som en Guds ängel", sade kungen; "men befälhavarna vägrar att låta dig kämpa tillsammans med oss. Tidigt i morgon skall du bryta upp, du och de av din herres tjänare som du hade med dig. Ni skall gå tillbaka till den stad som jag förlänade er." Därmed löstes den snara, i vilken David varit insnärjd, upp och han blev fri. rätt (752)Efter tre dagars resa kom David och hans trupp på sex hundra man till Siklag, deras hem i filistéernas land. Men ett skådespel av ödeläggelse visade sig för deras syn. Amalekiterna hade utnyttjat Davids och hans mäns frånvaro samt hämnats på honom för hans infall i deras land. De hade överraskat staden i dess obevakade tillstånd samt plundrat och bränt ned den; och när de avlägsnade sig, tog de alla kvinnorna och barnen med sig som fångar samt mycket byte. rätt (752)Mållösa av skräck och bestörtning, blickade David och hans män en stund under tystnad på de svarta och rykande ruinerna; och sedan, när de tydligare uppfattade den förfärliga olyckan, hov dessa härdade krigare upp sin röst "i högljudd klagan och grät tills de inte orkade gråta mer." rätt (752)Vid detta tillfälle blev David åter straffad för sin brist på tro. Denna brist hade fått honom att bege sig till filistéerna. Han hade tillfälle att iaktta, vad säkerhet han kunde finna ibland Guds och Hans folks fiender. Davids följeslagare blev förbittrade på honom, som om han hade varit orsaken till deras olyckor. Han hade retat amalekiterna emot sig, genom att anfalla dem; men han hade likväl lämnat staden obevakad, eftersom han ansåg sig trygg ibland sina fiender. Hans krigare var utom sig av sorg och raseri samt färdiga att begå vilken förtvivlad handling som helst, och de hotade nu att till och med stena sin ledare. rätt (753)David tycktes vara berövad allt mänskligt stöd. Allt på Jorden, som han höll kärt, hade blivit bortryckt från honom. Saul hade drivit honom ut ur hans land, filistéerna hade visat bort honom från lägret, amalekiterna hade plundrat hans stad, och hans egna, förtrogna vänner hade gaddat sig samman mot honom och hotade honom med döden. Men i stället för att låta dessa plågsamma omständigheter uppta sina tankar, anropade David ivrigt Herren om hjälp i denna sin största nöd. Han "hämtade styrka hos Herren." Han blickade tillbaka på sin förflutna händelserika levnad. Hade Herren någonsin övergivit honom! Hans själ blev stärkt, då han erinrade sig de många bevisen på Guds ynnest. Davids följeslagare förvärrade sitt lidande genom sitt missnöje och sin otålighet; men gudsmannen, som hade än större orsak till, att vara bedrövad, visade själsstyrka. Hans hjärtas språk var: "När jag är rädd förtröstar jag på dig" (Psaltaren 56:4). Fastän han själv ej visste, hur han skulle komma ur sin svåra belägenhet, visste Gud det och skulle upplysa honom om, vad han borde göra. rätt (753)Sedan David kallat till sig Ebjatar, Ahimeleks son, frågade han "Herren: 'Skall jag sätta efter det där rövarbandet? Kommer jag att hinna ifatt dem?'" Härpå fick han till svar: "'Ja, sätt efter dem! Du kommer att hinna ifatt dem och rädda de fångna.'" Första Samuelsboken 30:8. rätt (753)Den häftiga sorgen och sinnesrörelsen upphörde, då dessa ord blev kända o Davids följe. David och hans krigare drog genast ut, för att förfölja sina flyende fiender. Deras marsch var så hastig, att när de kom till bäcken Besor, som rinner ut i Medelhavet i närheten av Gasa, måste på grund av utmattning två hundra man av truppen stanna kvar där. Men David och de återstående fyra hundra männen drog vidare, utan att känna sig det minsta förskräckta. rätt (753)Under marschen träffade de en egyptisk slav, som till följd av trötthet och hunger tydligen var nära döden. Men när han erhållit mat och dryck, kvicknade han likväl till samt talade om för dem, att hans grymme herre, en amalekit, som tillhörde den fientliga hären, hade lämnat honom där att dö. Han skildrade, hur de hade fallit in i landet och plundrat det, och sedan han fått löfte om, att ej bli dödad eller överlämnad till sin herre, gick han med på, att föra Davids sällskap ned till dess fienders läger. rätt (754)Då de kom i närheten av lägret, fick de se, att den segerrika hären hade hängivit sig åt en bullrig fest. "[D]är såg de nu amalekiterna ligga spridda överallt, de åt och drickande och firade det stora byte de hade tagit i filisteernas land och i Judas land." David gav befallning om, att genast anfalla dem, och hans män störtade sig häftigt över sina fiender. Amalekiterna blev överraskade och bragta i oordning; striden fortsattes hela den natten och den följande dagen, till dess de flesta hade blivit dödade. Endast en trupp på fyra hundra man, som red på kameler, lyckades att komma undan. Herrens ord uppfylldes. "David räddade tillbaka allt vad amalekiterna hade rövat bort och befriade också sina båda hustrur. Ingenting saknades, varken stora eller små, varken söner eller döttrar, eller något ingenting av byter eller det rövade: allt skaffade David till rätta." rätt (754)När David trängde in på amalekiternas område, hade han låtit döda alla invånare, som föll i hans händer. Och om inte Guds makt hade hållit amalekiterna tillbaka, skulle de ha hämnats, genom att förgöra folket i Siklag. Men de skonade fångarna, för att göra sin seger mera lysande genom att föra ett stort antal av dem hem och för att sedan kunna sälja dem som slavar. Härigenom uppfyllde de omedvetet Guds avsikt och bevarade fångarna oskadade, så att de kunde bli återlämnade till sina makar och fäder. rätt (754)Alla jordiska makter står under den Allsmäktiges uppsikt. Han säger till den mäktigaste regent, den grymmaste för tryckare: "'Hit men inte längre". Job 38:11. Gud brukar ständigt Sin makt, för att motverka de onda; Han verkar ständigt ibland människorna – icke för att förgöra dem, utan för att bevara dem och leda dem till ett bättre liv. rätt (755)Segervinnarna började under stor glädje sitt tåg mot hemmet. Då de kom till sina kamrater, som hade lämnats kvar, krävde de egennyttiga och illasinnade ibland de fyra hundra, att de som inte hade varit med i striden, inte skulle få något av bytet, utan att det vore tillräckligt, om envar finge sin hustru och sina barn tillbaka. Men David ville ej samtycka till någon sådan ordning. "'Nej, bröder!", sade han. "Så får ni inte göra med det som Herren har gett oss. . . . Nej, samma deras lott åt den som vaktar trossen och åt den som går i striden! Alla skall vara med och dela.'" Saken ordnades på detta sätt; och det blev sedan en lag i Israel, att alla, som hedervärdigt deltagit i ett fälttåg, skulle dela bytet lika med dem, som hade deltagit i den egentliga striden. rätt (755)Förutom att återvinna allt bytet, som hade blivit taget från Siklag, tog David och hans trupp stora boskapshjordar, som tillhörde amalekiterna. Dessa kallades för "Davids byte"; och när han återkom till Siklag, skickade han skänker av detta byte till de äldste i sin egen stam Juda. Vid denna fördelning blev alla ihågkomna, som hade visat sig vänliga mot honom och hans följeslagare under den tid, då han för att rädda sitt liv måste fly från den ena platsen till den andra ibland bergen. Deras vänlighet och sympati, så värdefulla för den jagade flyktingen, blev sålunda högt uppskattade. rätt (755)Det var den tredje dagen, sedan David och hans krigare hade återkommit till Siklag. Medan de var sysselsatta med, att återuppbygga sina förstörda hus, väntade de med ängsliga hjärtan på, att erhålla underrättelser om striden, som de visste måste ha blivit utkämpad mellan Israel och filistéerna. Och snart kom en budbärare till staden, som "hade rivit sönder sina kläder och strött jord på huvudet." Han blev genast förd till David, för vilken han vördnadsfullt bugade sig, sålunda erkännande honom som en mäktig furste, vars ynnest han sökte. David frågade ivrigt, vad utgång striden hade haft. Flyktingen berättade om Sauls nederlag samt om hans och Jonatans död. Men han nöjde sig inte med, att omtala de verkliga förhållandena; utan då han tydligen antog, att David hyste hat mot sin obeveklige förföljare, hoppades han att bli ärad, om han gåve sig ut för, att vara kungens baneman. Mannen fortfor att berätta på ett skrytsamt sätt, att han under striden hade funnit Israels härskare sårad och hårt ansatt av fienderna, samt att han på kungens begäran hade dödat honom. Det diadem Saul bar på huvudet och de gyllene armbanden hade han fört med sig till David. Han trodde säkert, att dessa underrättelser skulle bli välkomna, och att han skulle erhålla en stor belöning för, vad han själv hade utfört. rätt (756)Men "då grep David tag i sina kläder och rev sönder dem, och detsamma gjorde alla omkring honom. De klagade och grät och fastade till kvällen i sorg över Saul och hans son Jonatan och över Herrens folk Israel, över alla dem som fallit i striden." rätt (756)Då David hade hämtat sig från den första bestörtningen över de förskräckliga underrättelserna, erinrade han sig den främmande budbäraren och det brott, till vilket han enligt sin egen uppgift hade gjort sig skyldig. Hövdingen frågade den unge mannen: "'Varifrån är du?'" "Han svarade att han var son till en amalekitisk invandrare. "Hur vågade du lyfta din hand och förgöra Herrens smorde?"" David hade två gånger haft Saul i sitt våld; men när han uppmanades att döda honom, hade han vägrat att höja sin hand mot den, som på Guds befallning hade blivit helgad till att regera över Israel. Men amalekiten tvekade inte, att skryta över att han hade dödat Israels kung. Han hade erkänt sig själv skyldig till ett brott, som borde straffas med döden, och straffet verkställdes genast. David sade: "'Du bär själv skulden till din död. Du vittnade själv emot dig då du sade: Jag har dödat Herrens smorde.'" rätt (756)David sörjde djupt och uppriktigt Sauls död och gav därigenom bevis på sin ädla karaktär. Han jublade inte över sin fiendes fall. Det hinder, som hade existerat emellan honom och bestigandet av Israels tron, var nu undanröjt; men han gladde sig icke över detta. Hågkomsten av Sauls misstroende och grymhet hade blivit utplånad genom hans död; och David tänkte ej på något annat i hans livs historia, än det som var ädelt och värdigt en kung. Sauls namn var förbundet med Jonatans, vilken hade visat David en sådan uppriktig och oegennyttig vänskap. rätt (757)Den sång, i vilken David gav uttryck åt sitt hjärtas känslor, blev en skatt för hans nation och för Guds folk under alla följande tider: rätt (757)Din stolthet, Israel, ligger slagen på höjderna. |