| Patriarker och profeter kapitel 69. Från sida 758. Från sida 697 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(758)69. Davids tronbestigning (758)Hebron låg drygt 32 kilometer norr om Beer-Sheba och ungefär halvvägs mellan den staden och den plats, dit Jerusalem sedermera förlades. Det kallades ursprungligen Kirjat-Arba, det vill säga, Arbats stad, Anaks fars. Senare blev det kallat för Mamre, och här fanns patriarkernas begravningsplats "Makpelas grotta". Hebron hade tillhört Kaleb, och det var nu den främsta staden i Judas område. Det ligger i en dal, och marken och höglandet där är väldigt fruktbara och bördiga. I närheten fanns de skönaste vingårdar i Palestina samt talrika planteringar av oliver och andra fruktträd. rätt (758)David och hans anhängare vidtog genast förberedelser, för att lyda den undervisning, som de hade fått av Herren. De sex hundra beväpnade männen med sina hustrur och barn samt sina boskapshjordar begav sig snart i väg till Hebron. Då karavanen tågade in i staden, stod Judas män färdiga att hälsa David välkommen som Israels blivande kung, och man gjorde genast förberedelser för hans kröning. Och de "smorde David till kung över Juda." Men man sökte inte, att genom tvångsåtgärder bringa de andra stammarna under hans myndighet. rätt (759)En av den nyligen krönte monarkens första handlingar var, att visa sin aktning för Sauls och Jonatans minne. När David fick höra om den ädla handling som invånarna i Jabesh i Gilead hade utfört, då de återtog de fallna härförarnas kroppar och gav dem en hederlig begravning, skickade han sändebud till Jabesh och lät säga dem: "'Må Herren välsigna er som har visat trohet mot er herre Saul och begravt honom. Må nu Herren visa er kärlek och trofasthet. Även jag vill belöna er för vad ni har gjort." Och han tillkännagav även för dem sin egen upphöjelse på Judas tron samt inbjöd dem, som hade visat sig så uppriktiga, att understödja honom. rätt (759)Judas företag, att upphöja David till kung, rönte inget motstånd från filistéerna. De hade bistått honom i hans landsflykt, och de hoppades nu, att utvidgningen av Davids makt slutligen skulle lända till eller medföra deras fördel på grund av deras godhet mot honom. Men Davids regering skulle inte bli fri från bekymmer. Den dystra historien om sammansvärjning och uppror började vid hans kröning, David hade inte blivit uppsatt på tronen genom förräderi; ty Gud hade valt ut honom till Israels kung, och ingen hade fått anledning, att visa misstroende eller motstånd. Men knappt hade hans myndighet blivit erkänd av Judas män, förrän Sauls son Isboset genom Abners inflytande blev utropad till kung och uppsatt som medtävlare på Israels tron. rätt (759)Isboset var blott en svag och oförmögen representant för Sauls hus, medan David var i högsta grad utrustad till, att förestå riket. Abner, genom vilkens verksamhet Isboset hade blivit upphöjd till kung, hade varit överbefälhavare i Sauls här, och han var den mest framstående mannen i Israel. Abner visste, att Herren hade förordnat David till, att inneha Israels tron, men enär han så länge hade jagat och förföljt honom, kände han sig nu inte villig till, att låta Isais son tillträda riket, över vilket Saul hade regerat. rätt (760)De omständigheter, i vilka Abner blivit försatt, bidrog till att framställa hans verkliga karaktär och ådagalägga, att han var äregirig och saknade grundsatser. Han hade stått i ett innerligt förhållande till Saul samt hade blivit påverkad av kungens anda och fattat förakt för den man, vilken Gud hade valt till Israels härskare. Hans hat gjordes än starkare genom den skarpa tillrättavisning, som David gav honom den gången, då vattenkruset och kungens spjut togs bort från Sauls sida, när han låg och sov i lägret. Han kom ihåg, hur David ropade inför kungen och Israels folk: "'Du som är en man och inte har din like i Israel, varför har du inte vakat bättre över din herre och konung? . . . Du har svikit din plikt. Så sant Herren lever, ni är döden värda som inte har vakt över er herre, över Herrens smorde." Abner blev uppretad över denna tillrättavisning, och han beslöt sig för, att hämnas genom att åstadkomma söndring i Israel, varigenom han själv kunde bli upphöjd. Han använde representanten för den avgående kungafamiljen i avsikt, att främja sina egna själviska begär och ändamål. Han visste, att folket älskade Jonatan. Det höll honom i kärt minne, och hären hade inte glömt bort Sauls första framgångsrika fälttåg. Denne upproriske ledare träffade anstalter eller vidtog åtgärder, för att genomföra sina planer med en beslutsamhet, som borde ha ägnats åt en bättre sak. rätt (760)Mahanaim på andra sidan Jordan blev utsett till kunglig residensstad, för att man där var mindre utsatt för att bli anfallen av David eller av filistéerna. Isboset blev krönt till kung på denna plats. Stammarna öster om Jordan erkände först hans regering och den blev sedan erkänd av hela Israel, med undantag av Juda. Under två år åtnjöt Sauls son sin utmärkelse i sin avsides belägna huvudstad; men Abner, som ville utsträcka sin makt över hela Israel, började krig mot Juda. "Kriget mellan Sauls ätt och Davids blev långvarigt. Davids ställning stärktes mer och mer, medan Sauls ätt blev allt svagare." rätt (761)Men den tron, som hat och ärelystnad hade upprättat, blev slutligen omstörtad genom förräderi. Abner blev förbittrad på den svage och oförmögne Isboset samt gick över till David och erbjöd sig, att föra alla Israels stammar över till honom. Kungen antog hans förslag och bevisade honom stora hedersbetygelser, innan han fick ge sig i väg, för att genomföra sitt uppsåt. Men det gynnsamma mottagandet av en sådan tapper och ryktbar krigare väckte avundsjuka hos överbefälhavaren för Davids här, Joab. Denne hyste starkt hat till Abner, emedan han dödat Asahel, Joabs broder, under kriget mellan Israel och Juda. Joab, som nu såg, att han hade tillfälle att hämnas sin brors död och befria sig från en framtida medtävlare, lade sig i försåt och mördade Abner. rätt (761)När David blev underrättad om detta förrädiska angrepp, utropade han: "'Herren vet att skulden för Avners [Abners] död aldrig kan läggas på mig och mitt kungadöme. Hans blod skall komma över Joav [Joab] och hela hans släkt." På grund av det oordnade tillståndet i landet samt mördarnas makt och inflytelserika ställning – Joabs bror Abisai hade även deltagit i dådet – kunde David inte bestraffa brottet enligt förtjänst; men han visade likväl offentligt sin avsky för den förfärliga handlingen. Abners begravning ägde rum under offentliga hedersbetygelser. Joab och hären måste med sönderrivna kläder och klädda i säckar ta del i sorgetåget. Kungen tillkännagav sin smärta, genom att fasta hela begravningsdagen; han följde även närmast efter båren och höll vid graven ett lovtal, som innehöll en skarp förebråelse mot mördarna. "Detta är kungens klagosång över Avner: rätt (761)Måste Avner dö en så neslig död? (762)Davids ädelmodiga erkännande av den, som hade varit hans bittre fiende, väckte hela Israels förtroende och beundran. "[F]olket uppskattade det, liksom allt vad kungen gjorde. Nu förstod alla där och i hela Israel att kungen inte låg bakom mordet på Avner, Ners son." När David sedan enskilt var tillsammans med sina förtrogna rådgivare och tjänare, talade han om brottet samt visade, att han inte kunde straffa mördarna, som han önskade, utan måste lämna åt Gud att vedergälla dem: "'Ni skall veta att en hövding och storman i Israel har fallit i dag', sade kungen till sina män. Själv är jag ännu svag, även om jag är smord till kung, och de där männen, Serujas söner, är för hårda för mig. Men Herren skall vedergälla de onda för deras ondska.'" rätt (762)Abner hade uppriktigt lagt fram sina erbjudanden och anbud till David, men hans bevekelsegrunder var låga och egennyttiga. I hopp om, att själv vinna utmärkelse, hade han hårdnackat satt sig upp mot den kung Gud förordnat. På grund av harm, sårad stolthet och lidelse, övergav han den sak, som han så länge hade understött, och gick över till David, vilken han hoppades skulle bekläda honom med det förnämsta ämbete han kunde förfoga över. Hade han lyckats i sin avsikt, skulle han genom sina talanger och sin äregirighet, sitt stora inflytande och sin brist på gudaktighet ha kunnat försätta Davids tron och folkets frid och välgång i fara. rätt (762)Budet om att Avner hade dödats i Hebron gjorde Sauls son Ish-Boshet [Isboset] alldeles lamslagen, och alla i Israel blev bestörta. Man insåg tydligt, att riket inte längre kunde uppehållas; och en annan förrädisk handling fullbordade snart undergången för den sjunkande makten. Isboset blev lönnmördad av två av sina befälhavare, vilka högg av hans huvud och bar det till Judas kung i förhoppning om, att på så sätt vinna dennes bevågenhet eller gillande. rätt (763)Mördarna inställde sig inför David med det blodiga beviset på sitt brott: "'Här är Ish-Boshets huvud', sade de, 'sonen till din fiende Sauls, som stod dig efter livet. Herre konung, i dag har Herren gett dig hämnd på Saul och hans efterkommande.'" Men David, vars tron Gud Själv hade upprättat och vilken Gud hade befriat från hans fiender, önskade inte att stadfästa sin makt med hjälp av förräderi. Han berättade för dessa mördare om bestraffningen av honom, som hade berömt sig av, att ha dödat Saul; och han sade ytterligare: "Nu har nidingar dräpt en oskyldig man i hans hem, i hans egen säng. Har jag inte då ännu större anledning att kräva ut hämnd för hans blod och utplåna er från jordens yta? På Davids befallning kom så hans män och dödade dem. . . Men Ish-Boshets huvud lade de i Avners grav i Hebron." rätt (763)Efter Isbosets död blev den åsikten allmänt rådande ibland de ledande männen i Israel, att David skulle bli kung för alla stammarna. "Nu kom alla Israels stammar till David i Hebron. 'Vi är av samma kött och blod som du'". Och de försäkrade: "'Redan förut, när Saul var vår kung, var det du som förde befälet över Israel, och Herren sade till dig: Du skall vara herde för mitt folk Israel, du skall vara Israel furste.' Alla de äldste i Israel kom alltså till kung David i Hebron. Där slöt han förbund med dem inför Herren." Alltså hade, genom Guds försyn, vägen blivit öppnad för David, så att han kunde upphöjas på tronen. Han hade själv inte något begär efter utmärkelse, vilket han ville tillfredsställa; ty han hade inte traktat efter den ära, som kommit honom till del. rätt (763)Flera än åtta tusen personer av Arons avkomlingar och av leviterna uppvaktade David. Förändringen i folkets tänkesätt var betecknande och avgörande. Omvälvningen i staten försiggick på ett lugnt och värdigt sätt, såsom det anstod det stora verk, vilket de utförde. Nästan en halv million själar, Sauls forna undersåtar, var samlade i Hebron och i den kringliggande trakten, så att kullarna och dalarna vimlade av människor. Tiden för kröningen hade blivit utsatt; och den man, som hade blivit bortvisad från Sauls hov och som hade flytt till bergen och kullarna och jordens grottor, för att kunna rädda sitt liv, skulle nu erhålla den största utmärkelse, som människor kunna tilldela en av sina likar. Präster och äldste, iklädda de dräkter, som tillhörde deras heliga ämbete, officerare och soldater med glänsande spjut och hjälmar samt främlingar från avlägsna trakter var närvarande, för att beskåda den utvalde kungens kröning. David var klädd i en kunglig dräkt. Översteprästen beströk hans panna med den heliga oljan; ty smörjandet, som Samuel utförde, hade förebildat vad, som skulle försiggå vid kungens insättande i ämbetet. Tiden hade kommit, och David blev genom den högtidliga ceremonin invigd till sitt ämbete som Guds ståthållare. Spiran sattes i händerna på honom. Förbundet rörande hans rättmätiga herravälde blev skrivet, och folket avlade sin tro- och huldhetsed. Kronan sattes på hans huvud, och kröningsceremonin var därmed avslutad. Israel hade nu en kung, som Herren hade utnämnt. Den man, som hade förbidat eller väntat på Herren, fick se, hur Gud uppfyllde Sitt löfte. "David blev allt mäktigare, och Herren, härskarornas Gud, var med honom." Andra Samuelsboken 5:10. rätt |