| Patriarker och profeter kapitel 70. Från sida 765. Från sida 703 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(765)70. Davids regering (765)Men en del av kananéerna innehade ännu en befäst ställning på Sions och Moria Berg, och hebréerna måste driva bort dessa, innan de kunde komma i besittning av platsen. Detta bergfäste kallades för Jebus och dess invånare för jebuséer. Jebus hade under många århundraden ansetts för ointagligt; men det belägrades och intogs av hebréerna under Joabs befäl. Som tack för sin tapperhet, blev han utnämnd till överbefälhavare över Israels här. Jebus blev nu rikets huvudstad, och dess hedniska namn förändrades till Jerusalem. rätt (765)Hiram, kung i den rika staden Tyrus vid Medelhavet, sökte nu att ingå förbund med Israels kung och erbjöd sig att bistå honom vid uppbyggandet av ett palats i Jerusalem. Han skickade sändebud från Tyrus tillika med arkitekter och arbetare samt ett långt tåg av vagnar, lastade med dyrbara träslag, cederträ och andra värdefulla material. rätt (766)Israels tilltagande makt genom sitt förenande under David, erövringen av fästningen Jebus och förbundet med Hiram, kung i Tyrus, väckte filistéernas fiendskap, och de föll åter in i landet med en stor här samt intog en fast ställning i Refaimdalen, som låg endast ett kort avstånd från Jerusalem. David drog sig undan med sina krigare till bergfästet Sion, för att där erhålla undervisning av Gud. "David frågade Herren: 'Skall jag dra ut mot filisteerna? Ger du dem i mitt våld?' Herren svarade: 'Dra ut mot dem, jag skall ge filisteerna i ditt våld.'" rätt (766)David tågade genast mot fienden och slog och förskingrade den samt tog från den de gudar, vilka den fört med sig, för att försäkra sig om seger. Förbittrade över sitt förödmjukande nederlag, samlade filistéerna en än större här och "marscherade [. . . ] upp och spred sig i Refaimdalen." David frågade åter Herren, och den store JAG ÄR tog ledningen över Israels här. rätt (766)Gud gav David följande befallning: "'Du skall inte gå rakt emot dem utan gå runt och falla dem i ryggen från det håll där bakaträden står. När du hör steg i bakaträdens kronor, ryckt då genast fram, ty då har Herren dragit ut framför dig för att slå filisteernas här.'" Om David hade handlat enligt gottfinnande, liksom Saul gjorde, skulle han icke ha haft framgång. Han lydde Guds befallning och slog "filisteernas här och förföljde dem från Givon {Gibeon} ända till Geser. Och ryktet om David spreds i alla länder, och Herren lät alla folk fyllas av fruktan för honom." Förste Krönikeboken 14:16-17. rätt (766)När nu David hade kommit i full besittning av tronen och han ej behövde frukta för anfall från landets fiender, träffade han anstalter, för att utföra en länge hyst avsikt; nämligen att föra upp Guds ark till Jerusalem. Arken hade varit en lång tid i Kirjat-Jearim, som låg knappt 14,5 kilometer därifrån; men det var högst passande, att rikets huvudstad hedrades, genom att ha tecknet på Guds närvaro hos sig. rätt (767)David sammankallade trettio tusen av de ledande männen i Israel; ty det var hans avsikt, att detta tillfälle skulle bli en glädjefest och handlingen utföras med vördnadsbjudande ståt. Folket efterkom villigt kallelsen. Översteprästen och hans bröder i den heliga tjänsten samt furstarna och de ledande männen av stammarna församlade sig i Kirjat-Jearim. David drevs av heligt nit. Man bar ut arken ur Abinadabs hus och satte den på en ny vagn, som drogs av oxar, och Abinadabs två söner hade uppsikt över den. rätt (767)Israels män följde efter jublande samt sjöng glädjesånger med beledsagning av musik på allahanda instrument: "David och israeliterna dansade framför Herren med liv och lust och sjöng till lyror, harpor och tamburiner, till bjällror och cymbaler." rätt (767)En lång tid hade förflutit, sedan Israel skådat ett sådant hänförande skådespel. Det stora tåget drog under högtidlig glädje fram över kullarna och genom dalarna mot den heliga staden. rätt (767)Men "[n]är de kom fram till Nakons tröskplats snavade oxarna, och Ussa sträckte ut handen och grep tag i Guds ark. Då blev Herren vred på Ussa: Gud slog honom {där för hans förseelses skull}, och han föll död ner bredvid Guds ark." Den glada folkmängden greps plötslig av skräck. David blev bestört och starkt oroad, och i sitt sinne ifrågasatte han Guds rättvisa. Han hade sökt att ära arken som sinnebilden för Guds närvaro. Varför hade då denna förförliga straffdom blivit pålagd, så att folkets glädje blivit vänd till bedrövelse och sorg? David tyckte nu, att han ej med trygghet kunde ha arken nära sig, och han beslöt att låta den förbli, där den var. Man bar den därför in i gittiten Obed-Edoms hus, som låg i närheten. rätt (767)Ussa blev straffad med döden, eftersom han hade överträtt en av Guds tydliga befallningar. Herren hade, genom Moses, givit särskilda föreskrifter angående fortskaffandet av arken. Ingen med undantag av prästerna, Arons avkomlingar, skulle få röra vid den, eller ens se på den, då den ej var övertäckt. Den gudomliga föreskriften lydde så här: "skall kehatiterna infinna sig för att bära. Men de får inte vidröra de heliga tingen, ty då kommer de att dö." Fjärde Moseboken 4:15. Prästerna skulle hölja arken, och sedan måste kehatiterna bära den genom att hålla i stängerna, som var fästa i ringar på vardera sidan av arken och aldrig togs bort. Moses gav gersoniterna och merariterna, som ansvarade för täckelserna och brädena och pelarna till tabernaklet, vagnar och oxar, för att kunna fortskaffa det som blivit dem anförtrott. "Men till kehatiterna gav han ingenting, ty deras uppgift var att svara för de heliga föremålen, och dessa skulle bäras på axeln." Fjärde Moseboken 7:9 (de två sista, betonade, orden ur King James Version). Man hade alltså visat en uppenbar och oursäktlig ringaktning för Herrens föreskrifter, då man hämtade arken från Kirjat-Jearim. rätt (768)David och hans folk hade församlat sig, för att utföra ett heligt verk och de hade deltagit i det med glada och villiga hjärtan; men Herren kunde inte godkänna tjänsten, eftersom de inte verkställde den enligt Hans föreskrifter. Filistéerna, som ej var välbekanta med Guds lag, hade satt arken på en vagn, när de återsände den till Israel, och Herren godkände det bemödande de gjorde. Men israeliterna hade i sin besittning en tydlig framställning av Guds vilja angående alla dessa saker, och de vanärade Gud, genom att försumma dessa föreskrifter. Ussa gjorde sig skyldig till en större synd, nämligen att visa förmätenhet. Hans uppfattning av Guds lags helighet hade blivit försvagad genom överträdelser av den. Dessa överträdelser hade han inte bekänt; och han hade, trots det gudomliga förbudet, dristat sig till, att röra vid symbolen för Guds närvaro. Gud kan inte godkänna, att man visar slapphet vid iakttagandet av Hans bud. Genom att hemsöka Ussa med straff, hade han för avsikt att hos alla israeliterna inprägla vikten av, att noggrant akta på Hans fordringar. Alltså kunde en mans död, varigenom folket påverkades till att bättra sig, förhindra nödvändigheten av, att straffa flera tusen personer. rätt (769)David tyckte, att han själv inte var fullkomligt oskyldig inför Gud, och då han såg det öde, som drabbade Ussa, kände han fruktan för arken och tänkte, att någon synd från hans sida möjligen kunde föra straffdomar över honom. Men fastän Obed-Edom bävade på grund av uppdraget att hysa arken, tog han likväl med glädje emot den heliga symbolen, då den var en pant på Guds nåd mot den lydige. Alla israeliternas uppmärksamhet riktades nu mot gittiten och hans hus; ty de ville se, hur det skulle gå med honom. "[O]ch Herren välsignade Oved-Edom {Obed-Edom} och hela hans familj." rätt (769)Den gudomliga tillrättavisningen hade en behörig inverkan på David. Han fick en klarare uppfattning av Guds lags helighet, än han någonsin förut hade haft, samt insåg nödvändigheten av, att visa fullkomlig lydnad. Och när han märkte, hur Obed-Edoms hushåll gynnades, började han att åter hoppas, att arken kunde innebära välsignelse för honom och hans folk. rätt (769)När tre månader hade förflutit, beslöt han sig för, att göra ett annat försök med att flytta arken, och han sökte nu att i varje avseende utföra Herrens anvisningar. De främsta männen i riket blev åter uppmanade att infinna sig, och en stor folkmängd samlades omkring gittitens boning. Man lyfte nu arken vördnadsfullt och försiktigt upp på axlarna åt män, som Gud hade förordnat till denna tjänst, folket ordnade sig till ett stort tåg och begav sig åstad med bävande hjärtan. Efter att man gått sex steg, lät David tillkännage genom trumpeten, att man skulle stanna, eftersom han ville offra "en tjur och en gödkalv". Fruktan och bävan måste nu vika för glädje. Kungen hade tagit av sin kungliga dräkt och klätt på sig en anspråkslös linnekåpa, lik den prästerna bar. Denna handling visade inte, att han åtagit sig prästerliga förrättningar – ty såväl andra personer som prästerna bar stundom denna kåpa – utan han ville ställa sig lika med sina undersåtar inför Gud i denna heliga tjänst. Jehova var den ende, som på denna dag skulle tillbedjas och bli föremål för vördnad. rätt (770)Det långa tåget satte sig åter i rörelse, och musiken från harpor och pukor, trumpeter och cymbaler i förening med folkets sång höjde sig mot himlen. Och David dansade "med liv och lust inför Herren", genom att han i sin glädje rörde sig i takt efter sången. rätt (770)Nöjeslystna personer har anfört Davids dansande av vördnad och glädje inför Gud till försvar för nutidens allmänna danser; men man har inget skäl för att göra en sådan jämförelse. Vår tids dansning är förbunden med dårskaper och nattliga lustbarheter. Hälsan och sederna uppoffras för nöjet. De som flitigt besöker danssalarna, har inte Gud i tankarna, ej heller känner de sig benägna att vörda Honom; böner eller lovsånger skulle vara opassande i deras församlingar. Detta prov borde var avgörande. De kristna bör icke söka sådana förströelser, som bidrar till att försvaga kärleken till det heliga och minskar vår glädje i Guds tjänst. Musiken och dansandet under ett fröjdefullt lov till Gud vid arkens flyttning hade ej den minsta likhet med nutidens lättsinniga dansande. Den förra avsåg, att fästa Gud i minnet och att upphöja Hans heliga namn; den senare är en av Satans uppfinningar, med vilken han söker förleda människorna till, att glömma Gud och att vanära Honom. rätt (770)Den triumferande folkskaran närmade sig huvudstaden, följande efter den heliga symbolen för dess osynlige Konung. Genom sjungandet av följande sång uppfordrade man väktarna på murarna att öppna portarna till den heliga staden: rätt (770)Portar, öppna er vida! (770)En skara sångare och musikanter svarade: (771)Ett annat sällskap sjöng nu: (771)Den jublande sångkören förstärktes nu med flera hundra röster, som stämde in i sången: (771)Åter framställdes den glädjefulla frågan: " Vem är han, ärans konung?" Och hela folkskaran instämde, "som rösten av stora vatten" {Uppenbarelseboken 1:15} i det hänryckande svaret: rätt (771)Det är Herren Sebaot, (771)Portarna blev nu öppnade, folkskaran tågade in och arken sattes vördnadsfullt in i det tält, som hade blivit uppslaget för dess mottagande. Offeraltaren blev upprättade framför den heliga inhägnaden, och röken från tackoffren och brännoffren och från rökelsen jämte Israels lov och böner steg upp inför Gud. Kungen avslutade tjänsten, genom att själv uttala välsignelsen över sitt folk Sedan lät han med furstlig frikostighet dela ut mat och vin bland det som förfriskning. rätt (771)Alla stammarna hade varit representerade vid denna tjänst, vilken var ett firande av den heligaste händelse, som ännu hade ägt rum under Davids regering. Den gudomliga inspirationens Ande hade vilat på kungen, och nu, då den nedgående Solens sista strålar lyste upp tabernaklet med ett heligt ljus, lyftes hans hjärta av tacksamhet upp mot Gud, eftersom den välsignelsebringande sinnebilden för Hans närvaro var så nära Israels tron. rätt (771)Medan David var fördjupad i dessa tankar, gick han till sitt palats, "för att välsigna sin familj." Men det fanns en person, som hade betraktat detta glädjefulla skådespel i en helt annan sinnesstämning, än den David var i. "Då Herrens ark kom in i Davids stad stod Sauls dotter Mikal och tittade ut genom fönstret, och när hon såg kung David hoppa och dansa inför Herren kände hon förakt för honom." Hennes sinnesrörelse var så häftig, att hon ej hade tålamod att vänta, till dess David återkom till palatset, utan hon gick ut, för att möta honom och besvarade hans vänliga hälsning med en ström av bittra ord. Hennes spefulla tal var bitande och hånfullt. rätt (772)'Tänk så värdigt Israels kung uppträdde i dag! Att blotta sig för sina tjänares tjänsteflickor som det värsta patrask.' rätt (772)David tyckte, att det var Guds tjänst, som Mikal hade föraktat och smädat, och han svarade strängt: "'Jag har visat inför Herren, inför Herren som har utvalt mig framför din far och hela hans ätt och satt mig till furste över sitt folk, över Israel. Om jag så förnedrar mig ännu mer än i dag, så att du ser ner på mig, skall tjänsteflickorna som du talar om ändå se upp till mig.'" Förutom förebråelsen från David, blev Mikal även straffad av Herren; ty på grund av sin stolthet och sitt övermod fick hon "aldrig några barn i hela sitt liv." rätt (772)De högtidliga ceremonierna, som iakttogs vid arkens flyttning, hade gjort ett varaktigt intryck på Israels folk – de hade väckt ett större intresse för tjänsten i helgedomen och förnyat dess nitälskan för Jehova. David bemödade sig om, att genom alla medel, som stod till hans förfogande, stärka dessa intryck. Sången blev förordnad till, att utgöra en del av den allmänna gudstjänsten, och David författade psalmer, vilka inte bara skulle brukas av prästerna vid tjänsten i helgedomen, utan även skulle vid de årliga högtiderna sjungas av folket under dess resor till det nationella altaret. Detta verk hade ett välgörande inflytande och förorsakade, att avguderiet ibland folket blev undertryckt. Många av de kringboende folkslagen, som iakttog Israels framgång, blev gynnsamt stämda mot Israels Gud, vilken hade gjort så mycket för Sitt folk. rätt (773)Tabernaklet, som Moses hade låtit bygga, och alla kärlen och redskapen för tjänsten i helgedomen, med undantag av arken, var ännu i Gibea. David hade för avsikt, att göra Jerusalem till rikets huvudpunkt för gudstjänsten. Han hade byggt ett palats åt sig själv, och han tyckte, att Guds ark borde förvaras på en bättre plats, än i ett tält. Han beslöt därför, att för dess räkning bygga ett präktigt tempel, som skulle utgöra ett bevis på, hur högt Israel uppskattade den ära, som kommit folket till del genom dess Konung Jehovas ständiga närvaro. Då han meddelade profeten Natan sin avsikt, gav denne honom följande uppmuntrande svar: "'Gör det du tänker, Herren är med dig.'" rätt (773)Men Herren talade samma natt till Natan och gav honom ett budskap, att framföra till kungen. David skulle ej ha förmånen, att bygga ett hus åt Gud. Dock fick han löfte om, att Herren skulle visa nåd mot honom, hans efterkommande och mot Israels rike: "Så säger Herren Sebaot: Jag hämtade dig från betesmarken och fåren, för att du skulle bli furste över mitt folk, över Israel. Jag har varit med dig vart du än gått och krossat alla fiender i din väg. Jag skall göra dig lika ryktbar som de största på jorden, och åt mitt folk Israel skall jag ge ett land där jag gör dem rotfasta och där de skall få stanna. De skall inte mera oroas och inte mera förtryckas av onda människor som tidigare". rätt (773)Enär David hade önskat att bygga ett hus åt Gud, fick han nu detta löfte: "Nu kungör Herren att skall bygga dig ett hus. . . skall jag låta en ättling till dig, en som du själv har avlat, efterträda dig. . . Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans kungatron för all framtid." rätt (773)Orsaken till, att David inte fick bygga templet, tillkännagavs också: "Du skall inte bygga ett hus åt mitt namn då du har spillt så mycket blod på jorden i min åsyn. Men du skall få en son, som skall vara en fredshärskare: jag skall låta honom få ro för alla fiender. . . Salomo [det vill säga den fridsamme] skall vara hans namn, och jag skall ge Israel fred och trygghet under hans tid. Han skall bygga ett hus åt mitt namn." Första Krönikeboken 22:8-10. rätt (774)Fastän David ej fick tillåtelse att verkställa sitt beslut, tog han likväl emot budskapet med tacksamhet. "'Vem är då jag, Herre, min Gud", utropade han, "och vad är min släkt, eftersom du har låtit mig nå så högt? Ändå har du inte låtit detta vara nog Herre, min Gud, utan du talar nu också om min ätt i en fjärran framtid"; och han förnyade sedan sitt förbund med Gud. rätt (774)David insåg, att det skulle bli en heder för honom och skänka hans regering anseende, om han kunde utföra det verk, som han hade föresatt sig att göra; men han var likväl beredvillig att underkasta sig Guds vilja. Man får sällan tillfälle, att iaktta en sådan tacksam undergivenhet ens ibland kristna bekännare. Hur ofta hoppas de, vilkas bästa verksamhetstid är förbi, att kunna genomföra något stort företag; som de har i tankarna, men vilket de ej är skickliga nog att utföra. Guds försyn kanhända talar till dem, såsom hans profet gjorde till David, och förklarar, att det verk, som de så gärna önskar att utföra, inte har bestämt som deras uppdrag. Det ankommer på dem att göra förberedelser, så att en annan kan verkställa det. Men många vägrar att underkasta sig den gudomliga förordningen. I stället drar de sig undan, som om de blivit förnärmade och förkastade, och tycker, att om de inte kan göra det, som de vill göra, skall de inte göra något. Andra eftersträvar envist ansvarsfulla platser, som de inte förmår att fylla, och anstränger sig fåfängt, för att utföra ett verk, som de äro odugliga till, medan de försummar det, som de kunde göra. Och det större verket hindras eller tillintetgörs på grund av denna brist på medverkan från deras sida. rätt (774)David hade lovat Jonatan, då de ingick förbund, att han skulle, när han hade ro för sina fiender, visa barmhärtighet mot Sauls hus; och kungen kom även ihåg sitt löfte i sin framgång samt frågade: "'Finns det någon kvar av Sauls familj, som jag skulle kunna visa barmhärtighet för Jonatans skull?'" Man upplyste honom då om, att en son till Jonatan, Mefiboset, som varit ofärdig eller handikappad ända sedan sin barndom, ännu levde. Under striden vid Jisreel, där Saul blev slagen av filistéerna, råkade detta barns amma under sin flykt släppa det till marken, varigenom det gjordes till krympling för livet. David lät nu kalla den unge mannen till hovet och tog emot honom synnerligen vänligt. Sauls enskilda bosättningar återlämnades till honom för underhållet av hans familj; men Jonatans son själv skulle bli kungens ständige gäst –dagligen skulle han komma att äta vid det kungliga bordet. Mefiboset hade på grund av Davids fienders framställningar blivit förledd till, att anse honom som en inkräktare; men det ädelmodiga och artiga sätt, på vilket han blev mottagen av kungen, samt den godhet denne sedan ständigt bevisade honom, påverkade den unge mannens hjärta, så att han blev David varmt tillgiven; och han insåg, liksom hans far Jonatan hade gjort, att det var till hans fördel, att stå på den kungs sida, som Gud hade valt ut. rätt (775)Efter det att David satts på Israels tron och tryggat sitt innehav därav, fick riket njuta fred en lång tid. Enigheten i riket och dess makt övertygade snart de kringboende folken om, att öppna fientligheter från deras sida ej skulle bli framgångsrika; och David, som var sysselsatt med, att ordna och organisera sitt rike, avstod från anfallskrig. Han förde likväl till slut krig mot Israels gamla fiender, filistéerna, och mot moabiterna samt lyckades att besegra båda och göra dem skattskyldiga under sig. rätt (775)Men nu bildade de kringboende folken ett mäktigt förbund mot Davids rike. Detta förbund förorsakade de största krigen och segrarna under hans regering och gav honom tillfälle, att utvidga sin makt, till dess den uppnådde sin höjd. David hade ej givit den minsta anledning till bildandet av detta fientliga förbund, utan det uppkom på grund av avundsjuka över hans tilltagande makt. Omständigheterna, som föranledde detta, var följande: rätt (776)Underrättelser kom till Jerusalem om, att Nachash, ammoniternas kung, hade dött. Denne furste hade bevisat David vänskap, då han flydde undan för Saul. David, som nu önskade att bevisa sin uppskattning av den ynnest han rönte, då han var i nöd, skickade sändebud till Hanun, Nachashs son och efterträdare, för att betyga honom sin sympati. "Då sade David: 'Jag vill visa Hanun samma vänskap som hans far Nachash visade mig." rätt (776)Men hans vänliga handling blev oriktigt tolkad. Ammoniterna hatade den sanne Guden samt var Israels bittra fiender. Den godhet, som Nachash synbarligen hade bevisat David, var blott skenbar och härrörde från hans fiendskap mot Saul som Israels kung. Hanuns rådgivare misstydde Davids budskap; och de sade "till sin herre Hanun: 'Du tror väl inte att det är för att hedra din far som David har skickat sändebud att beklaga sorgen? Nej, säkert är det för att spionera på staden och utforska den, så att han sedan kan förstöra den?.'" Det var Nachashs rådgivare, som hade förmått honom till, att ett halvt århundrade tidigare avfordra folket i Jabes i Gilead det omänskliga fredsvillkoret, då det under stadens belägring genom ammoniterna önskade, att sluta fred med dem. Nachash begärde, att få sticka ut högra ögat på varje person i staden. Ammoniterna erinrade sig ännu livligt, hur Israels kung hade omintetgjort deras grymma avsikt och räddat folket, som de ämnade förödmjuka och vanställa. De hyste ännu lika stort hat mot Israel; och de kunde inte ha någon riktig uppfattning om det ädelmod, som påverkat David till, att sända budskapet. När Satan behärskar människors sinnen, väcker han avundsjuka och misstänksamhet hos dem, varigenom de förleds till, att misstyda de allra bästa avsikter. Hanun hörsammade sina rådgivares framställning, att betrakta Davids sändebud som spioner samt behandlade dem på ett föraktligt och skymfligt sätt. rätt (777)Ammoniterna hade fått tillåtelse, att obehindrat verkställa sina onda avsikter, så att deras verkliga karaktär skulle bli avslöjad inför David. Det var ej Guds vilja, att Israel skulle ingå förbund med detta förrädiska, hedniska folk. rätt (777)Ett kungligt sändebuds ämbete ansågs heligt i forntiden, såsom det är i denna tid; och genom en lag, som var erkänd av alla folk, var det beskyddat mot övervåld och förolämpningar. Den skymf man visade ett sådant sändebud, ansågs vara riktad mot dess furste, emedan det var dennes representant, och det måste genast söka upprättelse. Ammoniterna, som visste, att deras förolämpning mot Israel genast skulle bli hämnad, rustade sig till strid. "Ammoniterna förstod att de hade dragit över sig Davids hat. De sände därför bud och lejde 20 000 fotsoldater från de arameiska rikena Bet-Rechov och Sova, 1 000 man av kungen av Maaka och 12 000 man från Tov. Och de lejde 32 000 stridsvagnar. . . . Ammoniterna ordnade sig till strid vid stadsporten". {Uppgiften om stridsvagnarna togs ur King James Version.} rätt (777)Detta var helt visst ett mäktigt förbund, enär folket i den trakt, som låg mellan floden Eufrat och Medelhavet, hade förenat sig med ammoniterna. Den östra och den norra sidan av Kanaan var inneslutna av beväpnade fiender, som hade sammangaddat sig, för att omstörta Israels rike. rätt (777)Hebréerna väntade inte, till dess fienden anföll landet, utan deras här under Joabs befäl gick över Jordan och ryckte fram mot ammoniternas huvudstad. Då hebréernas befälhavare ordnade sin här för striden, sökte han att liva upp den och sade: "Fatta mod! Låt oss kämpa tappert för vårt folk och för vår Guds städer. Utgången ligger i Herrens hand.'" Ammoniterna och deras bundsförvanter blev slagna vid det första anfallet. De var likväl ej ännu benägna att avstå från fientligheter, utan började krig igen det följande året. Kungen i Syrien samlade sina stridskrafter och ryckte mot Israel med en ofantligt stor här. David, som insåg, hur mycket berodde på utgången av denna strid, tog själv befälet över sin här samt tillfogade, med Herrens hjälp, de förbundna ett sådant grundligt nederlag, att syrierna, som bodde i landet från Libanon till Eufrat, inte bara måste sluta fred, utan även blev skattskyldiga under Israel. David fortsatte kriget med kraft mot ammoniterna, till dess deras fästningar intogs och hela landet lades under Israel. rätt (778)De faror, som hotade nationen med tillintetgörelse, visade sig – tack vare försynens skickelse – vara de medel, genom vilka den uppnådde sin största makt. David sjunger till åminnelse av sin märkvärdiga befrielse: rätt (778)Herren lever! Lovad vare han, min klippa, (778)Och David söker överallt i sina sånger, att inprägla hos folket, att Jehova var dess styrka och räddare: (779)Israels rike hade nu uppnått den utsträckning, som förutsades i det löfte, vilket gavs till Abraham och senare förnyades till Moses: ""Åt dina ättlingar ger jag detta land, ända från Egyptens flod till den stora floden, Eufrat". Första Moseboken 15:18. Israel hade blivit en mäktig nation, aktad och fruktad av de kringboende folkslagen. Davids makt hade blivit omfattande i hans eget rike. Folket visade honom en tillgivenhet och lydnad, som få regenter har varit föremål för. Han hade ärat Gud, och Gud ärade nu honom. rätt (779)Men fara var även förknippad med framgången; ty under den tid David njöt sin största, yttre seger, befann han sig även i sin farligaste belägenhet och rönte sitt mest förödmjukande nederlag. rätt |