| Patriarker och profeter kapitel 71. Från sida 780. Från sida 717 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(780)71. Davids synd och ånger (780)Det var självgodhet och självupphöjelse, som beredde vägen för Davids fall. Han var icke känslolös för smicker och de förledande förmånerna av makt och vällevnad. Umgänget med de kringboende folkslagen hade även skadliga följder. Det var brukligt i Österlandet, att fursten ostraffat kunde begå handlingar, som man ej översåg med hos undersåten. Den förre var ej skyldig, att visa lika stor självbehärskning som den senare. Allt detta bidrog till, att försvaga Davids begrepp om syndens verkliga beskaffenhet; och han började även att förlita sig på sin egen vishet och makt, i stället för att ödmjukt förtrösta på Jehova. Så snart som Satan kan skilja själen från Gud – den enda källan till styrka – söker han att uppväcka de oheliga och köttsliga begären, som finns hos den ej pånyttfödda, omvända människan. Frestaren utför inte sitt verk med brådska; det börjas inte på ett plötsligt och oväntat sätt, utan de fasta grundsatserna förstörs i det fördolda. Det börjar synbarligen med små ting – uraktlåtenhet, att vara Gud trogen och helt och hållet förlita på Honom samt en benägenhet för, att följa världens seder och bruk. rätt (781)Innan kriget med ammoniterna var avslutat, lämnade David befälet över hären åt Joab samt återvände till Jerusalem. Syrierna hade redan givit sig under Israel, och man var säker på, att ammoniterna skulle bli fullständigt kuvade. David var omgiven av segerns frukter och föremål för hedersbetygelser på grund av sitt visa och skickliga styre. Och just nu, medan han var i ro och ovaksam, brukade frestaren tillfället till, att inta hans sinne. Det förhållandet, att Gud hade låtit David komma i ett sådant innerligt förhållande till Honom och hade visat så stor nåd mot David, borde ha utgjort hans starkaste bevekelsegrund, att bevara sin karaktär obefläckad. Men nu, när han var i ro och ansåg sig säker, vände han sig från Gud och lät Satan förleda sig samt gjorde sig skyldig till brott. Den, som Gud hade förordnat till folkets ledare och valt till att verkställa Sin lag, överträdde nu själv dess föreskrifter. Den, som borde ha ingivit ogärningsmän förskräckelse, uppmuntrade dem nu genom sina egna handlingar. rätt (781)David kunde anförtro sin sak i Guds händer under de faror han var utsatt för tidigare i livet, eftersom han var oskyldig och rättsinnig. Herrens hand hade fört honom oskadad förbi de otaliga snaror, som man hade lagt för hans fötter. Men nu, då han var brottslig och obotfärdig, bad han inte om hjälp och ledning av Herren, utan försökte att själv dra sig ur den fara, som han råkat i genom synden. Batseba, vilkens skönhet hade blivit till en snara för kungen, var hustru till hettiten Uria, en av Davids tappraste och trognaste officerare. Ingen kunde förutse, vad som skulle hända, om brottet bleve bekant. Guds lag bestämde dödsstraff för äktenskapsbrytare, och den stolte krigaren, som blivit så nesligt förorättad, kunde hämnas, genom att beröva kungen livet eller genom att ställa till med uppror ibland folket. rätt (782)Varje bemödande, som David gjorde, för att dölja sin brottslighet, visade sig vara till ingen nytta. Han hade lämnat sig i Satans makt; faror omgav honom, och en vanära, som var bittrare än döden, förestod honom. Blott en utväg tycktes visa sig, och i sin förtvivlan drevs David till, att lägga mord till äktenskapsbrottet. Den, som hade bragt Saul till undergång, sökte även att störta David i fördärvet. Fastän frestelserna var olika, förde de likväl på samma sätt till överträdelse av Guds lag. David tänkte, att om Uria dödades av fienderna i striden, skulle man ej kunna beskylla kungen för, att vara orsaken till hans död. Batseba skulle bli fri, så att David kunde ta henne till hustru, misstanken bleve avvänd och kungens ära bevarad. rätt (782)Uria fick frambära sin egen dödsdom, genom att kungen sände honom till Joab med ett brev, vilket innehöll följande: "'Ställ Uria i första ledet, där striden är hetast, och drag er sedan undan från honom, att han blir träffad och stupar.'" Joab, som redan var skyldig till mord, tvekade inte, att lyda kungens föreskrifter, och Uria föll för ammoniternas svärd. rätt (782)Davids uppförande som regent hade till denna tid varit så berömvärt, att väldigt få furstar kunna uppvisa något liknande. Det är antecknat om honom, att han "sörjde för lag och rätt hos sitt folk." Andra Samuelsboken 8:15. Han hade genom sin rättsinnighet vunnit folkets förtroende och hyllning. Men när han vände sig från Gud och gav efter för Satan, blev han för en tid dennes verktyg. Han innehade likväl ännu den befattning och myndighet, som Gud hade givit honom, och fordrade på grund härav lydnad från sina undersåtar, även om sådan lydnad satte deras egna själar i fara. Och Joab, som visade kungen större lydnad, än han visade Gud, överträdde Guds lag, eftersom kungen hade befallt det. rätt (783)David hade erhållit sin makt av Gud, men han skulle utöva den blott i överensstämmelse med den gudomliga lagen. När han befallde någon att göra något, som stred mot Guds lag, syndade den, som lydde honom. "Den överhet, som finns, är förordnad av Gud" (Romarbrevet 13:1, King James Version), men vi skall inte lyda den i något, som strider mot Guds lag. Aposteln Paulus framställer i ett brev till korintierna den grundsats, vilken borde utgöra ledning för oss. Han säger: "Ha mig till föredöme liksom jag har Kristi till föredöme." Första Korintierbrevet 11:1. rätt (783)Joab sände en redogörelse till David om, hur hans befallning blivit verkställd, och den var så försiktigt avfattad, att varken den förre eller kungen skulle kunna anses delaktig i dådet. Joab "sade till kuriren: 'När du har redogjort för striden kan det hända att kungen är uppbragt. . . Då skall du säga: Också din tjänare hettiten Uria är död.' Kuriren gav sig i väg, och när han kom till David framförde han Joavs [Joabs] budskap." rätt (783)Kungen svarade: "'Så skall du säga till Joab: Låt inte detta plåga dig, för svärdet förtär än den ene såväl som den andre. Fullfölj med kraft stadens belägring och förstör den. Och inge honom mod.'" rätt (783)Batseba iakttog den sedvanliga sorgetiden efter sin make; och när den var förbi, "sände David bud och lät hämta henne till sitt hus. Hon blev hans hustru". Den, som i följd av sitt ömma samvete och sin starka hederskänsla inte ville sträcka ut sin hand mot Herrens smorde, även när hans liv var i fara, hade sjunkit så djupt, att han kunde skymfa och mörda en av sina trognaste och tappraste krigare och sedan hoppas, att få ostört njuta av, vad han vunnit genom sin synd. Ack, hur fördunklat guldet hade blivit, den dyrbara malmen så förvandlad! rätt (784)Satan har ända från begynnelsen målat för människorna de stora fördelar, som de skulle erhålla genom överträdelse. På detta sätt förledde han änglarna samt förförde han Adam och Eva till att synda; och på detta sätt förmår han ännu stora skaror, att bli olydiga mot Gud. Överträdelsens väg görs inbjudande, men "kan ändå föra till döden." Ordspråksboken 14:12. Lyckliga är de, som, efter att de kommit in på denna väg och smakat, hur bittra syndens frukter är, skyndsamt överger den! Gud, i Sin barmhärtighet, lämnade inte David, så att han bragtes till fullkomlig undergång genom syndens tjusningskraft. rätt (784)Det var även nödvändigt, att Gud för Israels skull lade Sig emellan. Davids synd mot Batseba blev känd efter en tid, och man började att misstänka, att han hade träffat anstalter, för att bringa Uria om livet. Herren blev vanärad. Han hade gynnat och upphöjt David, och dennes synd framställde Guds karaktär i ett falskt ljus och var nedsättande för Hans namn. Den bidrog till, att i Israel sänka gudaktighetens måttstock eller norm och hos många minska avskyn för synden; medan de, som inte älskade och fruktade Gud, genom Davids synd uppmuntrades till, att fortsätta i överträdelse. rätt (784)Profeten Natan fick befallning om, att lämna ett straffbudskap till David, vars innehåll var synnerligen strängt och skarpt. Det vore få härskare, som inte skulle, om de erhölle ett sådant budskap, genast låta döda straffpredikanten. Natan lämnade oförskräckt det gudomliga utslaget, men med sådan himmelsk vishet, att han vann kungens sympati, väckte hans samvete och förmådde honom till, att uttala dödsdomen över sig själv. Profeten vädjade till David som den av Gud utnämnde beskyddaren av Sitt folks rättigheter och berättade om en orättfärdig och förtryckande handling från en person, som borde ge ersättning därför. rätt (785)'Två män bodde i samma stad, sade han, den ene rik och den andre fattig. Den rike ägde får och fäkreatur i överflöd, den fattige ägde ingenting utom ett enda litet lamm, som han hade köpt och fött upp. Det fick växa upp hos honom och hans barn. Det åt av hans bröd och drack ur hans bägare och låg i hans famn. Det var som en dotter för honom. En dag fick den rike mannen en gäst, men han ville inte ta något av sina egna djur för att laga det åt sin gäst utan tog den fattiges lamm och anrättade det.' rätt (785)Kungens vrede tändes mot den rike mannen, och han utropade: "'Så sant Herren lever: den mannen har förtjänat döden. Och lammet skall han ersätta sju gånger om, för att han handlade som han gjorde och var så obarmhärtig.'" Andra Samuelsboken 12:5-6. rätt (785)Natan fäste sina ögon på kungen, lyfte sedan den högra handen mot himlen och försäkrade högtidligt: "'Du är den mannen". "Varför", fortfor han, "har du då visat förakt för Herren och gjort det som misshagar honom?" Den brottslige kan försöka, såsom David hade gjort, att dölja sitt brott för människor; han må söka att förborga den onda handlingen, så att de ej märker eller får vetskap om den; men "allt ligger naket och uppenbart för hans ögon. Och inför honom måste vi stå till svars." Hebréerbrevet 4:13, Svenska Folk-Bibeln 98. "Det finns ingenting gömt som inte skall komma i dagen och ingenting dolt som inte skall bli känt." Matteusevangeliet 10:26. Natan försäkrade: "'Så säger Herren, Israels Gud: Jag smorde dig till kung över Israel och räddade dig undan Saul. . . . Varför har du då visat förakt för Herren och gjort det som misshagar honom? Hettiten Uria har du dräpt med svärd. Hans hustru har du tagit dig, och honom själv har du dödat med ammoniternas svärd. Nu skall svärdet i all framtid hemsöka din ätt. . . Jag skall låta olyckan komma över dig från din egen familj. Inför dina ögon skall jag ta dina hustrur och ge dem åt en annan . . . Vad du har gjort i lönndom, det skall jag låta ske inför hela Israel i fullt dagsljus.'" rätt (786)Profetens tillrättavisning upprörde Davids hjärta, hans samvete väcktes, och brottet framstod för honom i hela sin gräslighet. Han visade uppriktig ånger inför Gud och sade med darrande röst: "'Jag har syndat mot Herren.'" Genom att göra orätt mot andra, förolämpar man även Gud. David hade begått en svår synd både mot Uria och Batseba, och detta smärtade honom djupt; men hans synd mot Gud var oändligt mycket större. rätt (786)Ehuru det kanhända ej funnes någon i Israel, som kunde verkställa dödsdomen över Herrens smorde, bävade David likväl vid tanken på, att Gud kunde nedgöra honom genom en snabb straffdom, medan brottet ännu vilade på honom och han ej hade fått förlåtelse. Men Gud lät säga honom genom profeten: "'Herren förlåter dig din synd, du skall inte dö." Rätten måste likväl försvaras. David skonades, men barnet dömdes till döden. Kungen fick härigenom tillfälle att bättra sig; medan barnets lidande och död, som var en del av hans egen bestraffning, kändes bittrare för honom, än hans egen död kunde ha blivit. Profeten sade: "Men eftersom du trotsade Herren skall den son som har fötts åt dig dö.'" rätt (786)När barnet blev sjukt, fastade David och visade tecken på förkrosselse samt bad till Herren om, att det skulle få leva. Han tog av sig sina kungliga kläder och sin krona samt låg den ena natten efter den andra på marken, medan han med svår sorg i hjärtat bad för den oskyldige, som fick lida för hans skuld. "Hovets äldste försökte få honom att stiga upp från golvet, men han vägrade". Ödmjukhet och ånger hade ofta, när personer eller städer blivit hotade med hemsökelser, avvänt faran, och den alltid barmhärtige Guden, som är snar att förlåta, hade skickat till dem fridens budbärare. Tanken på detta uppmuntrade David, och han framhärdade i sin anhållan, så länge barnet var vid liv. Men när han fick höra, att det var dött, fogade han sig lugnt efter Guds beslut. Det första slaget av den vedergällning, som han själv förklarat var rättvis, hade träffat honom; men David, som förlitade på Guds barmhärtighet, saknade inte hugsvalelse. rätt (787)Ganska många, som läst berättelsen om Davids felsteg, har frågat: "Varför har denna tilldragelse blivit offentliggjord? Varför ansåg Gud det lämpligt, att uppenbara för världen denna bedrövliga händelse i en persons liv, som hade blivit så högt ärad av Gud?" I den tillrättavisning profeten gav David, sade han angående hans synd: "du genom denna handling har kommit Herrens fiender att förakta honom" {Andra Samuelsboken 12:14, Svenska Folk-Bibeln 98}. De otrogna har allt sedan dess hänvisat till Davids karaktär på grund av detta brott, och på ett hånfullt och jublande sätt utropat: "Detta är mannen efter Guds eget hjärta!" Sålunda har religionen blivit vanärad, Gud och Hans Ord har smädats, själar förhärdats i otro, och många har under fromhetens sken fräckt syndat. rätt (787)Men i Davids historia finns inget, som uppmuntrar till synd. Han kallades för en man efter Guds hjärta eller sinne, när han vandrade enligt Guds råd; men när han syndade, kunde detta ej längre sägas om honom, förrän han genom bättring hade återvänt till Herren. Guds Ord säger tydligt: "Men det som David hade gjort misshagade Herren." Och Herren lät genom profeten säga David: "Var har du då visat förakt för Herren och gjort det som misshagar honom? . . . Nu skall svärdet i all framtid hemsöka din ätt, därför att du föraktade mig". Ehuru David ångrade sin synd och blev förlåten av Herren, fick han likväl skörda den fördärvliga säd, som han själv hade sått. De hemsökelser, som han och hans hus var utsatta för, vittnar om Guds avsky för synden. rätt (788)Genom Guds försyn, som omedelbart hade verkat, för att hindra Saul från att skada David, hade denne dittills blivit bevarad för alla sina fienders stämplingar eller intriger. Men Davids förhållande till Gud blev förändrat genom hans överträdelse. Herren kunde inte alls gilla missgärningen; han kunde ej utöva Sin makt, för att skydda David mot följderna av hans synd, såsom Han skyddat honom mot Sauls fientligheter. rätt (788)En stor förändring ägde rum hos David. Medvetandet om den egna synden och dess vitt omfattande följder gjorde honom modlös. Han ansåg sig förödmjukad i sina undersåtars ögon; hans inflytande var försvagat. Hans framgång hade man intill denna tid tillskrivit hans samvetsgranna iakttagande av Guds befallningar. Men nu skulle hans undersåtar, som hade kunskap om hans synd, bli förledda till, att synda mera öppet. Hans myndighet i sitt eget hushåll, hans anspråk på aktning och lydnad från sina söner var försvagat. Känslan av den personliga skuld gjorde honom tyst, då han borde ha fördömt synden; den hindrade honom från, att skipa rätt i sitt hus. Hans föredöme utövade ett ont inflytande på hans söner, och Gud ville inte träda emellan, för att hindra följderna. Han lät tingen följa sin naturliga gång, och så blev David strängt tuktad. rätt (788)David levde synbarligen i trygghet ett helt år efter sitt fall; ty inget yttre tecken på Guds misshag visade sig. Men det gudomliga utslaget skulle uppfyllas. Hemsökelsens och vedergällningens dag, som ingen ånger kunde avvända, närmade sig hastigt, då ångest och vanära skulle komma att förmörka hela hans jordiska levnad. De, som söker att minska straffbarheten hos sina egna synder, genom att hänvisa till Davids exempel, borde lära av den bibliska berättelsen att överträdelsens väg är svår. Även om de överger sitt onda levnadssätt, såsom David gjorde, skall de likväl finna, att syndens följder till och med i detta liv är bittra och svåra att uthärda. rätt (789)Gud hade för avsikt, att historien om Davids fall skulle bli en varning; så att även de, som Han rikligt välsignat och gynnat, icke skulle känna sig säkra eller försumma att vaka och be. Och den har även varit detta för dem, som ödmjukt givit akt på den lärdom Gud här har framställt för dem. Många tusen personer har under alla följande tider lärt sig att inse, för vilken fara fiendens makt utsätter dem. Att David, en av Herren i så hög grad hedrad person, föll, har hos dem uppväckt misstroende till dem själva. De har känt, att ensam Gud allena genom Sin makt kunde bevara dem medelst tron. Enär de vetat, att Han varit deras kraft och trygghet, har de fruktat för, att ta det första steget på Satans område. rätt (789)David hade börjat att skörda frukten av sin överträdelse, redan innan Guds dom avkunnades över honom. Hans samvete hade ingen frid. Den själsångest, som han då led, är framställd i den trettioandra psalmen, i vilken han säger: (789)Och David ger i den femtioförsta psalmen uttryck åt den ånger han kände, sedan han fått straffbudskapet från Gud: (790)På detta sätt framställde Israels kung sin synd och ånger samt sitt hopp om förlåtelse genom Guds barmhärtighet i en helig sång, som skulle sjungas under hans folks offentliga sammankomster vid hovet, inför präster och domare, furstar och krigare, och som skulle bibehålla kunskapen om hans fall ända till det sista släktet. Han bemödade sig inte om, att dölja sitt brott, utan önskade, att den bedrövliga historien om hans fall skulle bli till nytta och lärdom för andra. rätt (790)Davids ånger var uppriktig och djup; han sökte inte att överskyla sitt brott. Han bad inte om, att han skulle bli befriad från den förestående hemsökelsen, utan han insåg, hur stor den förbrytelse var, som han begått mot Gud. Han märkte, att hans själ var befläckad, och han avskydde sin synd. Han bad nu inte bara om förlåtelse, utan även om ett rent hjärta, och han gav inte upp striden av förtvivlan. I Guds löften till ångerfulla syndare fann han bevis för sin egen förlåtelse och upprättelse. rätt (790)Slaktoffer vill du inte ta emot, (790)David hade fallit, men Herren upprättade honom igen Hans förhållande till Gud och till sina medmänniskor blev mera harmoniskt, än det varit före hans fall; och han sjöng av glädje över sin räddning: rätt (791)Då erkände jag min synd för dig, (791)Många har knorrat över, vad de kallat för Guds orättvisa, då Han skonade David, vars brott var så stort, och förkastade Saul för synder, som enligt deras åsikt var mycket mindre avskyväckande. Men David ödmjukade sig och bekände sin synd, då Saul däremot föraktade tillrättavisning och förhärdade sitt hjärta. rätt (791)Denna händelse i Davids historia har stor betydelse för den botfärdige syndaren. Den är ett av de mest tydliga exempel, som någonsin framställts för oss på människosläktets strider och frestelser samt på verklig ånger inför Gud och tro på vår Herre Jesus Kristus. Den har under alla tider varit en orsak till uppmuntran för själar, som, efter att de fallit i synd, varit i ångest på grund av sin skuld. Många tusen Guds barn, som blivit förledda till synd, har, när de varit färdiga att sjunka i förtvivlan, erinrat sig, hur Gud godkände Davids uppriktiga ånger och bekännelse, oaktat han fick lida för sin överträdelse; och de har även fattat mod och bättrat sig samt sökt, att åter vandra på Guds buds väg. rätt (791)Envar, som, efter att han blivit tillrättavisad av Gud, vill ödmjuka sig genom bekännelse och ånger, såsom David gjorde, kan vara säker på, att det finns hopp för honom. Envar, som i tro vill ta emot Guds löften, erhåller förlåtelse. Herren skall icke förkasta en enda verkligt botfärdig själ; ty Han har gett detta löfte: "Eller också tar man sin tillflykt till mig och söker fred med mig, ja, söker fred med mig." Jesaja 27:5. "Må den gudlöse överge sin väg, den ondskefulle sina planer. Må han vända om till Herren, så skall han förbarma sig över honom, vända om till vår Gud, som alltid vill förlåta." Jesaja 55:7. rätt |