| Patriarker och profeter kapitel 72. Från sida 792. Från sida 727 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(792)72. Absaloms uppror (792)David straffade eller tillrättavisade inte sin förstfödde son Amnon för det nedriga brott, som han hade begått, fastan dödsstraff var fastställt för brott mot sjunde budet i lagen, och Amnons onaturliga brott gjorde honom förtjänt av det strängaste straff. Men David, som kände sig fördömd för sin egen synd, uraktlät att dra förbrytaren inför rätta. Absalom, den laglige beskyddaren av den syster, som blivit så nedrigt behandlad, dolde under två år sin avsikt att hämnas, men verkställde den slutligen så mycket säkrare. Han inbjöd kungens söner till en fest, och den druckne, incestuöse eller blodskändande Amnon blev på hans befallning dödad. rätt (792)En dubbel straffdom hade redan träffat David. Ett rykte kom till honom, att "Absalom hade slagit ihjäl alla kungasönerna, att inte en enda hade överlevt. Kungen steg upp och rev sönder sina kläder. Sedan kastade han sig till marken; omkring honom stod alla hans män med kläder sönderrivna." Kungens söner återvände bestörta till Jerusalem samt omtalade hela förhållandet för sin far, att Amnon ensam hade blivit dödad; och de "började gråta högt, och även kungen själv och hans män grät häftigt." Men Absalom flydde till sin morfar Talmai, kung i Geshur. rätt (793)Såväl Amnon som flera andra av Davids söner hade haft för stor frihet, att hänge sig åt själviska njutningar. Han hade sökt att tillfredsställa sina begär, utan att ta någon hänsyn till Guds fordringar. Herren var likväl långmodig mot honom, fastän han hade begått en så stor synd. Han hade haft två år att bättra sig; men han fortsatte i synden och blev, medan skulden vilade på honom, bortryckt genom döden, för att stå fram och dömas på den fruktansvärda domedagen. rätt (793)David hade uraktlåtit att straffa Amnon för hans brott, och på grund av faderns och kungens pliktförgätenhet och sonens obotfärdighet, lät Herren händelserna följa sin gilla gång, och han hindrade inte Absalom i hans förehavanden. När föräldrar eller härskare försummar att bestraffa dem, som gör ont, skall Gud Själv ta hand om saken. Han drar till viss del undan sin begränsande makt från det ondas verktyg, så att en rad händelser uppstår, genom vilka synd straffas med synd. rätt (793)De onda följderna av Davids orättvisa efterlåtenhet mot Amnon hade inte upphört, ty det var från denna stund, som Absaloms fjärmande från fadern började. David tyckte, att hans son borde ha någon bestraffning för sitt brott samt vägrade honom därför tillåtelse, att återvända, efter att han hade flytt till Geshur. Och detta tjänade till att öka, i stället för att minska de svårigheter, som kungen blivit invecklad i. Absalom, som var kraftfull, äregirig och utan grundsatser samt genom sin landsflykt hindrad från, att delta i rikets angelägenheter, hängav sig snart åt att smida farliga planer. rätt (793)När två år förflutit, beslöt Joab att söka utverka en försoning mellan fadern och sonen; och för att kunna genomföra sin avsikt, lät han hämta en kvinna från Tekoa, som var beryktad för sin vishet. Sedan hon erhållit undervisning av Joab, framställde hon sig för David som en änka, vars två söner hade varit hennes enda tröst och stöd. Den ene hade under ett gräl dödat den andre, och nu begärde familjens släktingar, att den överlevande skulle lämnas åt blodshämnaren. "De", sade hon, "vill släcka den sista gnistan av hopp för mig och beröva min man namn och efterkommande på jorden.'" Denna vädjan upprörde kungens känslor, och han lovade kvinnan, att hennes son skulle få njuta hans furstliga beskydd. rätt (794)Sedan hon lockat fram flera löften av kungen, att den unge mannen skulle bli beskyddad, bad hon honom att visa tålamod med henne och försäkrade, att han hade talat, som om han vore den skyldige, genom att han inte hämtade sin förskjutne son hem igen. "Alla skall vi dö", sade hon. "Vi är som ett vatten som spills ut på marken och inte kan samlas upp igen. Men det är inte Guds vilja och avsikt att den förskjutne skall vara förskjuten från honom för alltid." Denna känslosamma och rörande beskrivning av Guds kärlek till syndaren, uttalad av den hårde krigaren Joab, är ett tydligt bevis på, att israeliterna kände till återlösningens stora sanningar. Kungen, som var medveten om sitt eget behov av Guds barmhärtighet, kunde ej stå emot denna vädjan; och han gav Joab denna befallning: "Du skall hämta tillbaka min Absalom.'" rätt (794)Absalom fick tillåtelse att återvända till Jerusalem; men han kunde inte infinna sig vid hovet eller träffa sin far. David började att inse de onda följderna av sin efterlåtenhet mot sina barn; och fastän han ömt älskade sin sköne och begåvade son, ansåg han det likväl nödvändigt att inprägla en lärdom både hos Absalom och hos folket, genom att tillkännage sin avsky för ett sådant brott, som han begått. Absalom levde två år i sitt eget hus; men fick ej komma till hovet. Hans syster bodde hos honom, och genom hennes närvaro påmindes han ständigt om den oersättliga skada, som hon hade lidit. Men enligt allmänhetens uppskattning, var prinsen en hjälte, snarare än en brottsling, och han brukade denna fördel, för att säkra folkets tillgivenhet. Hans personliga utseende var så tilldragande, att han tillvann sig allas beundran. "I hela Israel fanns ingen som var så beundrad för sitt utseende som Absalom: han var fulländad från huvud till fot." Det var inte vist av kungen, att låta en sådan man som Absalom – äregirig, häftig och lidelsefull – gå för sig själv i två år och grubbla över förmenta oförrätter. Och Davids handlingssätt, i det att han lät honom återvända till Jerusalem, men likväl vägrade att träffa honom, väckte folkets deltagande för Absalom. rätt (795)David, som livligt erinrade sig sin egen överträdelse av Guds lag, tycktes vara andligen förlamad. Han visade sig svag och vankelmodig, då han däremot, innan han syndade, var modig och beslutsam; och hans inflytande över folket hade blivit försvagat. Allt detta var gynnsamt för hans avvikande sons avsikter. rätt (795)Genom Joabs inflytande fick Absalom slutligen tillträde till sin far; men fastän en yttre försoning ägt rum, fortsatte han likväl med sin äregiriga planläggning. Han uppträdde nu med nästan kunglig ståt, i det att han hade hästar och vagnar och femtio män, som sprang framför honom. Och medan kungen kände sig allt mer böjd för ett tillbakadraget levnadssätt och enslighet, sökte Absalom oförtrutet att ställa sig i gunst hos folket. rätt (795)Davids ouppmärksamhet och villrådighet hade ett dåligt inflytande på hans underordnade, så att försumlighet och uppskov eller dröjsmål kännetecknade rättsskipandet. Varje orsak till missnöje brukade Absalom skickligt till sin egen fördel. Dag efter dag såg man denne ståtlige man komma till stadens port, dit en mängd personer infann sig, för att framställa sina klagomål och få upprättelse. Absalom gick ned ibland dem, lyssnade, medan de omtalade sina oförrätter, uttryckte sitt deltagande för deras lidande och beklagade regeringens kraftlöshet. När prinsen sålunda hade hört på, medan en israelit framställde sin sak, brukade han säga: "'Du har rätten på din sida, men hos kungen lär du inte få gehör", samt tillade: "Om ändå jag vore domare i landet! Då hade var och en som var inblandad i en tvist kunnat komma till mig, så skulle jag ha skaffat honom rätt.' Och så snart någon kom och ville falla ner för hans fötter, räckte Absalom fram handen, drog honom till sig och kysste honom." rätt (796)Missnöjet med regeringen, vilket alltså underblåstes genom prinsens listiga antydningar, spridde sig hastigt. Absaloms lov hördes från allas läppar. Man trodde allmänt, att han skulle bli kungens efterträdare, och folket kände sig stolt över honom och ansåg honom förtjänt av denna upphöjda befattning, och ett begär tändes hos det, att han skulle komma i besittning av tronen. På det sättet "förledde han israeliterna." Men kungens tillgivenhet för sonen var så stor, att han ej misstänkte något. David tänkte, att den furstliga ståt, med vilken Absalom uppträdde, var ämnad att hedra hans hov – att utgöra ett bevis på glädje över försoningen. rätt (796)Efter att folket sålunda blivit förberett på, vad som skulle komma, skickade Absalom i hemlighet utvalda män till de olika stammarna, för att med dem förbereda uppror. Och nu brukade han även religionen, för att dölja sina förrädiska avsikter; ett löfte, som han gjort en lång tid förut, när han var i landsflykt, måste betalas i Hebron. Absalom sade till kungen: "'Låt mig få gå till Hebron för att infria ett löfte till Herren. När jag bodde i Geshur i Aram lovade jag Herren ett offer, om han lät mig komma tillbaka till Jerusalem.'" Den ömme fadern, som kände sig uppmuntrad över detta bevis på fromhet hos sin son, beviljade hans begäran och välsignade honom. Sammansvärjningen var nu fullt utvecklad. Genom denna sista skrymtaktiga eller hycklande handling hade Absalom för avsikt inte bara att bedra kungen, utan även att vinna folkets förtroende, så att han kunde förleda det till uppror mot den kung, som Gud hade valt ut. rätt (796)Absalom reste till Hebron, och med honom gick "200 män ifrån Jerusalem", som var inbjudna. "De var i god tro och följde med utan att ana vad som var på färde." Dessa män gick med Absalom, utan att ana, att deras kärlek till sonen skulle försätta dem i uppror mot fadern. Så snart Absalom anlände till Hebron, skickade han genast efter Ahitofel, en av Davids främsta rådgivare, som ägde stort anseende för vishet och vilkens åsikt ansågs vara lika pålitlig och vis som ett orakels. Ahitofel slöt sig till de sammansvurna, och hans understöd stärkte Absaloms sak, så att många inflytelserika män från alla delar av landet kom till honom. Då upprorstrumpeten ljöd, förkunnade furstens spejare överallt i landet, att Absalom var kung, och väldigt mycket folk samlade omkring honom. rätt (797)Men under tiden hade underrättelser om faran nått Jerusalem och meddelats kungen. David blev bestört över att finna, att ett uppror hade brutit ut så nära hans regeringssäte. Hans egen son – den son, som han hade älskat och visat förtroende – hade gjort en sammansvärjning mot honom, för att ta hans krona och tvivelsutan beröva honom livet. Den stora fara han var försatt i, väckte upp honom ur den nedslagenhet, som så länge besvärat honom, och besjälad av sitt gamla mod, beredde han sig för den förskräckliga händelsen. Absalom drog samman sina trupper vid Hebron, litet drygt 32 kilometer från Jerusalem; och upprorsstiftarna skulle snart stå utanför dess portar. rätt (797)David skådade från palatset ut över sin huvudstad, vilken framställs så här i psalmen: "Skönt reser sig hans heliga berg, en fröjd för hela jorden, . . . den store konungens stad." Psaltaren 48:2. Tanken på, att blottställa den för blodbad och ödeläggelse, kom honom att rysa. Skulle han kalla till sin hjälp de undersåtar, som ännu var honom trogna, samt försvara sin huvudstad, eller skulle han tillåta, att Jerusalem bleve dränkt i blod? Han fattade sitt beslut. Den älskade staden skulle ej bli utsatt för krigets fasor. Han ville lämna Jerusalem och sedan pröva sitt folks trohet, genom att ge det ett tillfälle, att komma till hans hjälp. Vid denna avgörande vändpunkt var det hans plikt mot Gud och mot Hans folk, att upprätthålla den myndighet, som Gud iklätt honom, och Gud skulle få avgöra stridens utgång. rätt (798)Sorgsen och ödmjuk gick David ut genom Jerusalems port, genom sin älskade sons uppror bortdriven från sin tron, från sitt palats, från Guds ark. Folket följde i ett långt dystert tåg, som liknade ett begravningståg. Davids livvakt och sex hundra gittiter från Gat under Ittais befäl åtföljde kungen. Men David, med sin välkända oegennytta, ville inte samtycka till att dessa främlingar, som ställt sig under hans beskydd, skulle bli indragna i den olycka, som drabbat honom; och han tillkännagav sin förvåning över, att de var villiga till att göra denna uppoffring för honom. Kungen sade då till gittiten Ittai: "Hvi går också du med oss? Vänd om och stanna hos konungen, ty du är en främling, eller ock flytta tillbaka till ditt land! I går kom du, och i dag skulle jag släpa dig med oss, jag vet icke själv varthän? Vänd om och tag dina bröder med dig? Må barmhärtighet och trohet vederfaras dig!" rätt (798)Ittai svarade: "Så sant Herren lever, och så sant min herre konungen lever, var helst min herre konungen bliver, vare sig till liv eller död, där skall ock din tjänare bli." Dessa män hade blivit omvända från hedendomen till att tillbedja Jehova, och de ådagalade nu på ett värdigt sätt sin trohet mot sin Gud och sin kung. David godkände med tacksamt hjärta deras hängivenhet för hans synbarligen hopplösa sak, och alla gick över bäcken Kidron och tog vägen åt öknen. rätt (798)Tåget stannade än en gång; ett sällskap personer, iklädda heliga kläder, nalkades. "Si, där var ock Zadok med och med honom alla leviterna, som bura Guds förbundsark." Davids följeslagare betraktade detta som ett lyckligt förebud, ty den heliga symbolen utgjorde för dem en borgen för deras befrielse och slutliga seger. Den skulle inge folket mod till, att sluta sig till kungen; och Absaloms anhängare skulle bli förskräckta, då de saknade arken i Jerusalem. rätt (799)Då David såg arken, fylldes för ett kort ögonblick hans hjärta av glädje och hopp; men snart uppstod andra tankar hos honom. Ett viktigt ansvar vilade på honom som den tillförordnade styresmannen över Guds arvedel. Israels kung skulle inte trakta efter personliga fördelar, utan sätta Guds ära och folkets bästa i första rummet. Gud, som bodde emellan keruberna, hade sagt om Jerusalem: "Detta är mitt hvilorum", och varken präst eller kung hade rättighet, att utan Hans tillåtelse därifrån flytta symbolen för Hans närvaro. Och David visste, att hans hjärta och liv måste vara i samklang med de gudomliga föreskrifterna; ty annars skulle arken orsaka olycka i stället för framgång. Hans stora synd föresvävade ständigt hans sinne; och han ansåg denna sammansvärjning vara en rättvis hemsökelse från Gud. Svärdet, som inte skulle vika ifrån hans hus, hade blivit draget ur skidan. Han visste inte, vad följden av striden kunde bli. Det ankom inte på honom, att från nationens huvudstad flytta de heliga stadgar, vilka innefattade folkets gudomlige härskares vilja och som var rikets grundlag och grundvalen för dess välgång. rätt (799)Han gav därför Sadok denna befallning: "'För Guds ark tillbaka till staden! Om Herren är mig nådig får jag komma tillbaka och återse honom och hans boning. Men om han förkastar mig får han göra med mig vad han [honom] behagar.'" rätt (799)David tillade: "'Är du inte en siare?" – en man, som Gud tillsatt, för att undervisa folket. "Vänd tillbaka till staden i frid, tillsammans med era båda söner – din son Ahimaas och, Ebjatars son Jonatan. Jag vill dröja vid vadställena i öknen, till dess att bud kommer från er med underrättelser till mig.'" {Svenska Folk-Bibeln 98.} Prästerna kunde göra honom en god tjänst i staden, genom att utforska fiendernas rörelser och avsikter och hemligen meddela dem till kungen genom sina söner Ahimaas och Jonatan. rätt (800)Då prästerna gick tillbaka till Jerusalem, föll en djupare skugga över den borttågande skaran. Deras kung och de själva var landsflyktingar; de var nu till och med skilda från Guds ark, och framtiden såg mörk och hotande ut för dem. "Under tiden gick David gråtande uppför Oljeberget, barfota och med huvudet övertäckt. Alla som var med honom höljde också de sina huvuden och grät där de gick. Och man berättade för David och sade: Ahitofel är med ibland dem som ha sammansvurit sig med Absalom." {Sista meningen ur King James Version.} Detta var för David ett annat bevis på, att hans olyckor var följden av hans egen synd. Ahitofels avfall – den skickligaste och slugaste av de politiska ledarna – föranleddes av hämndlystnad på grund av den vanära, som drabbat familjen genom Batsebas, hans sondotters, kränkning. rätt (800)Och David sade: Gör, o Herre, Ahitofels råd till galenskap! {King James Version.} När kungen kom upp på toppen av berget, knäböjde han samt framlade för Herren de bekymmer, som tyngde ned hans själ, och bad ödmjukt om, att Han skulle visa honom barmhärtighet. Hans bön tycktes genast bli besvarad. Arkiten Husai, en vis och duglig rådgivare, som varit en trogen vän till David, kom nu emot honom med sönderriven livrock och stoft på sitt huvud i syfte, att förena sitt öde med den från tronen störtade och landsflyktige kungen. David insåg genast, som om Gud hade upplyst honom, att denne trogne och uppriktige man var just den han behövde, för att tillgodose sina intressen i rådsförsamlingarna i huvudstaden. Husai återvände till Jerusalem på kungens uppmaning, för att erbjuda sin tjänst åt Absalom och göra Ahitofels listiga rådslag om intet. rätt (800)Med denna ljusstråle i mörkret, fortsatte kungen och hans följeslagare sin väg nedför den östra sluttningen på Oljeberget genom en klippig ödemark, vilda bergsklyftor och längs med steniga och branta gångstigar i riktning mot Jordan. "När kung David hade nått Bachurim kom det fram en man av Sauls släkt, Shimi, Geras son. Han for ut i förbannelser och kastade sten på David och hans närmaste män, fast David på alla håll var omgiven av både manskapet och sin livvakt. Och Shimi skymfade David och ropade: 'Ge dig av, din blodfläckade niding! Nu tar Herren hämnd för allt blod av Sauls ätt som du spillde när du gjorde dig till kung i hans ställe. Herren har givit kungaväldet åt din son Absalom. Det är dina blodsdåd som har störtat dig i olycka.'" rätt (801)Shimi hade varken genom ord eller handling visat, att han ej var en trogen undersåte under den tid, då David hade medgång. Men nu, då kungen hade drabbats av olycka, uppenbarade denne benjaminit sin verkliga karaktär. Han hade ärat kungen, när denne satt på tronen; men han förbannade honom i hans förnedring. Han var lågsinnad och självisk samt ansåg, att andra hade en karaktär lik hans egen; och han uttömde nu, driven av Satan sitt hat över den, som Gud hade tuktat. Den anda, som driver människan att visa skadeglädje över den, som har motgång samt att smäda eller bedröva honom, är Satans anda. rätt (801)Shimis beskyllningar mot David var helt och hållet falska – ett grundlöst och nedrigt förtal. David hade inte begått någon orättvisa mot Saul eller hans hus. När Saul var helt och hållet i hans makt och han kunde ha dödat honom, skar han blott en flik av hans mantel; och han förebrådde sig sedan själv, för att han hade visat denna ringaktning för Herrens smorde. rätt (801)När David jagades som ett vilddjur, gav han ofta bevis på, hur högt värde han satte på en människas liv. En dag, när han låg gömd i Adullams grotta och hans tankar leddes tillbaka till barndomens ostörda frihet, utropade flyktingen: "'Den som ändå kunde få lite vatten från brunnen vid stadsporten i Betlehem!'" Andra Samuelsboken 23:13-17. Betlehem var på den tiden i filistéernas händer; men tre hjältar ur Davids trupp bröt sig genom vakten och hämtade vatten ur brunnen i Betlehem och bar det till sin herre. David vägrade att dricka det. "'Herren bevare mig för att göra något sådant", utropade han. "'Inte kan jag dricka de mäns blod som har satt sina liv på spel!'" Och han utgöt vattnet vördnadsfullt som drickoffer åt Herren. David hade varit en krigare och deltagit i många blodiga strider, men få av dem, som genomgått en sådan prövning, har blivit så litet påverkade av dess förhärdande, fördärvliga inflytande som David. rätt (802)Davids systerson Abisai, en av de tappraste av hans fältherrar, kunde inte tåla Shimis förolämpande ord, utan utropade: "'Skall den där hunden få stå där och förbanna dig, herre? Jag går bort och hugger huvudet av honom.'" Men kungen ville ej tillåta detta, utan sade: "'Om min son. . . står mig efter livet, vad kan man då inte vänta av en från Benjamins stam? Låt honom vara och låt honom förbanna mig, när nu Herren har befallt honom att göra det. Kanske skall Herren ha förbarmande med mig i mitt elände och vända hans förbannelser i dag till något gott.'" rätt (802)Samvetet framställde bittra och förödmjukande sanningar för David. Hans trogna undersåtar förundrade sig över den plötsliga motgång, som drabbat honom, men kungen var ej okunnig om orsaken. Han hade ofta haft aningar om, att något sådant skulle inträffa. Det hade förvånat honom, att Gud så länge haft undseende med hans synder och uppskjutit med att vedergälla honom, såsom han förtjänat. Och nu, under sin skyndsamma och sorgliga flykt, då han var barfota och hade bytt ut sina kungliga kläder mot säckduk, när hans följeslagares klagan upprepades ibland kullarna, tänkte han på sin älskade huvudstad – platsen, där han hade begått sin synd – och då han erinrade sig Guds godhet och långmodighet, tycktes inte allt hopp vara förlorat. Herren tycktes ännu vara barmhärtig mot honom. rätt (803)Mången person, som gjort orätt, har sökt att urskulda sin egen synd, genom att hänvisa till Davids fall; men hur få det finns, som visar en sådan ånger och ödmjukhet som David! Hur få kunde uthärda förebråelser och vedergällning med ett sådant tålamod och en sådan själsstyrka, som han visade! Han hade bekänt sin synd och hade under många år sökt att göra sin plikt som en trogen Guds tjänare; han hade verkat för sitt rikes välgång, och det hade under hans regering kommit i ett mäktigare och mera blomstrande tillstånd, än det någonsin förut varit i. Han hade lagt upp ett stort förråd av material för uppbyggandet av Guds hus; och skulle nu frukterna av hans livsverk sopas bort? Skulle följderna av en mångårig, helgad ansträngning, verket av snille, gudsfruktan och statsmannaskicklighet falla i händerna på hans oförvägne och förrädiske son, som inte brydde sig om Guds ära, ej heller Israels välgång? Hur naturligt det hade varit för David, att knota mot Gud i denna stora nöd! rätt (803)Men han insåg, att hans egen synd var orsaken till hans elände. Den anda, som inspirerade David, är tydligt beskriven i profeten Mikas ord: "jag sitter i mörker, Herren är mitt ljus. Eftersom jag har syndat mot honom, måste jag uthärda Herrens vrede, till dess han tar sig an min sak och skaffar mig rätt." Mika 7:8-9. Och Herren övergav inte David. Denna tid i hans historia, när han fick utstå den grymmaste oförrätt och skymf, men likväl visade sig ödmjuk, oegennyttig, frikostig och undergiven, är en av de bästa tidsrymderna i hela hans erfarenhet. Israels härskare var aldrig mera verkligt stor i Guds åsyn, än på denna tid av hans största yttre förnedring. rätt (803)Hade Gud tillåtit David att fortsätta i synden och med fred och välgång inneha tronen, medan han överträdde de gudomliga buden, då kunde tvivlaren och den otrogne ha haft något skäl, för att anföra Davids historia som vanära för Bibelns religion. Men genom att låta David genomgå en sådan erfarenhet, visade Herren, att Han inte kan fördra eller urskulda synden. Och Davids historia visar oss, vilket stort mål Gud har i sikte, då han bestraffar synden; den får oss att även i Guds svåraste hemsökelser spåra Hans barmhärtiga och välgörande avsikter. Han hemsökte David med ris, men Han lät honom inte förgås; ugnen renar, men den förtär icke. Herren säger: "Om hans söner överger min lag och inte följer mina bud, om de kränker mina stadgar och inte gör vad jag befallt, då skall jag straffa deras synd med ris, deras brott med hårda slag. Men jag skall inte ta tillbaka min nåd och inte svika min trofasthet". Psaltaren 89:31-34. rätt (804)Absalom och hans här tågade in i Jerusalem en kort tid, efter det att David hade lämnat det, och de tog Israels fäste i besittning utan strid. Husai var en av de första, som hälsade den nyligen krönte fursten välkommen, och denne blev både förvånad och glad över, att hans fars gamle vän och rådgivare slöt sig till honom. Absalom var säker på framgång. Han hade så till vida lyckats i sina planer, och enär han var angelägen om, att befästa sin tron och försäkra sig om folkets tillgivenhet, tog han gärna emot Husai vid sitt hov. rätt (804)Absalom var nu omgiven av en stor truppstyrka, men den bestod huvudsakligen av män, som inte var stridsvana; de hade inte ännu deltagit i någon strid. Ahitofel visste väl, att Davids ställning ej var hopplös. En stor del av folket var ännu trogen mot honom; han var omgiven av beprövade krigare, som var sin kung tillgivna, och hans armé stod under befäl av skickliga och erfarna generaler. Ahitofel visste, att en reaktion skulle inträffa efter det första utbrottet av hänryckning till fördel för den nye kungen. Om upproret misslyckades, kunde Absalom möjligen utverka en förlikning med sin far; men man skulle då komma att tillskriva Ahitofel, såsom hans förnämste rådgivare, den största skulden för upproret, och han bleve strängast straffad. För att hindra Absalom från att dra sig tillbaka, rådde Ahitofel honom nu att begå en handling, som i nationens ögon skulle göra all förlikning omöjlig. Med helvetisk slughet, uppmanade denne förslagne och karaktärslöse statsman Absalom, att göra sig skyldig till såväl blodskam som uppror. Han skulle ta till sig sin fars bihustrur i hela Israels åsyn, enligt bruket ibland österländska nationer, och sålunda tillkännage, att han hade efterträtt sin far på tronen. Och Absalom följde det skamliga rådet. Guds ord till David genom profeten blev alltså uppfyllt: "Jag skall låta olyckan komma över dig från din egen familj. Inför dina ögon skall jag ta dina hustrur och ge dem åt en annan. . . Vad du har gjort i lönndom, det skall jag låta ske inför hela Israel i fullt dagsljus.'" Andra Samuelsboken 12:11-12. Detta betyder inte, att Gud ingav dem att begå denna ogudaktiga handling; men på grund av Davids synd, brukade Han inte Sin makt, för att förhindra den. rätt (805)Ahitofel hade tack vare sin vishet haft stort anseende, men han saknade den upplysning, som kommer från Gud. "Att frukta Herren är början till vishet" (Ordspråksboken 9:10), och denna ägde icke Ahitofel; ty om han haft den, kunde han inte ha sökt att främja förräderiet, genom att råda till blodskam. Fördärvade människor gör upp planer, för att åstadkomma ont, som om ingen ledande försyn funnes, för att hindra deras avsikter; men "Han som tronar i himlen ler, Herren ser på dem med löje." Psaltaren 2:4. Herren försäkrar: "De försmådde kunskap och avvisade gudsfruktan, de ville inte veta av mina råd utan föraktade mina tillrättavisningar. Därför får de få äta sina gärningars frukt, de skall mättas av sina onda planer. Ty avfallet kostar de okunniga livet, och dårens sorglöshet blir hans död." Ordspråksboken 1:30-32. rätt (805)När Ahitofel hade lyckats i sin plan, att trygga sin egen säkerhet, påyrkade han, att Absalom genast skulle låta sätta efter David. "'Låt mig ta ut 12 000 män", sade han, "och sätta efter David i natt och överrumpla honom medan han är trött och modlös. Jag skall jaga skräck i honom, och när allt hans folk har flytt dödar jag honom, bara honom. Sedan ser jag till att folket söker sig till dig". Kungens rådgivare samtyckte till denna plan, och hade den blivit verkställd, skulle David säkert ha blivit dödad, om Herren inte omedelbart hade trätt emellan, för att rädda honom. Men ett visare väsen, än den beryktade Ahitofel ledde händelsernas gång. "Herren hade beslutat att omintetgöra Achitofels {Ahitofels} kloka råd och störta Absalom i fördärvet." rätt (806)Husai hade inte blivit kallad till rådplägningen, och han ville ej oombedd tvinga sig in. Annars kunde det uppstå misstankar om, att han var spion. Sedan församlingen blivit upplöst, framlade Absalom, som hyste stor aktning för sin fars rådgivare, Ahitofels plan för honom. Husai insåg genast, att David vore förlorad, om den föreslagna planen verkställdes. Och han sade: "'Det var inte något bra råd Achitofel {Ahitofel} gav den här gången. Du känner själv din far och hans män och vet att de är tappra kämpar och uppretade som en björnhona i vildmarken som förlorat sina ungar. Din far är en erfaren krigare, han övernattar inte bland sina män; säkert har han nu gömt sig i en håla eller på något annat ställe." Han anförde vidare, att Absaloms trupper inte kunde fånga David, även om de förföljde honom, och om de bleve slagna, skulle detta göra dem modfällda och förorsaka stor skada för Absaloms sak. "Hela Israel vet", sade han, "att din far är en hjälte med modiga män omkring sig." Och han föreslog en plan, som var lockande för en inbilsk och självisk person, som var benägen att ge sig sken av makt: "Mitt råd är detta: samla alla israeliter från Dan till Beer Sheva, en skara talrik som havets sand, och gå sedan själv mitt ibland med. Som daggen faller på marken, så skall vi komma över honom var han än finns och skona varken honom eller någon av hans män. Om han tar sin tillflykt till en stad skall israeliterna slå ett rep runt den staden och dra ner den i ravinen, så att inte en sten blir kvar." rätt (806)Absalom och alla israeliterna förklarade att det råd som Hushaj {Husai} från Erek gett var bättre än Achitofels {Ahitofels}. Men det fanns en, som icke blev bedragen, en, som tydligt förutsåg, vad följden av Absaloms ödesdigra misstag skulle bli. Ahitofel visste, att upprorsstiftarnas sak var förlorad. Han visste, att vad prinsens öde än kunde bli, fanns det inget hopp för den rådgivare, som hade eggat upp honom till, att begå sina största brott. Ahitofel hade uppmuntrat Absalom i hans uppror, han hade rått honom till, att begå den mest vederstyggliga handling för att vanära sin far, han hade uppmanat honom till, att bringa David om livet och lagt planer fram, på hur detta skulle utföras, han hade gjort sin egen förlikning med kungen omöjlig, och nu blev en annan föredragen framför honom även av Absalom. Avundsjuk, förbittrad och förtvivlad, for Ahitofel till sin hemstad. Efter att ha ordnat för sin familj hängde han sig. Detta blev resultatet av en persons vishet, som hade framstående talanger, men inte sökte råd hos Gud. Satan bedrar människorna genom fagra löften; men varje själ skall på slutet finna, att Syndens lön är döden. Romarbrevet 6:23. rätt (807)Husai, som inte var säker på, att den vankelmodige kungen skulle följa hans råd, lät genast sända David en varning, att utan uppskov fly till andra sidan av Jordan. Prästerna, som skulle befordra varningen genom sina söner, gav han följande tillkännagivande: "'Det och det rådet har Ahitofel gett Absalom och de äldste i Israel, men jag har gett det och det rådet. . . . Stanna inte över natten vid vadställens i öknen utan gå över, så att kungen och allt hans folk inte blir utplånade.'" {Svenska Folk-Bibeln 98.} rätt (807)Man misstänkte och förföljde de unga männen, men de lyckades likväl att utföra sitt farliga uppdrag. David, uttröttad av sina ansträngningar och sin sorg på den första dagen av flykten, tog nu emot budskapet om, att han måste gå över Jordan den natten; ty hans son traktade efter hans liv. rätt (807)Vilka känslor hade fadern och kungen, som blivit så djupt förorättad, i denna förskräckliga fara? "En tapper hjälte", en krigets man, en kung, vars ord var lag, förrådd av sin son, som han hade älskat och sökt behaga och oklokt litat på, förolämpad och övergiven av undersåtar, vilka var fästa vid honom genom de starkaste band av ära och länsplikt eller trohet mot kungen – i vilka ord uttalade han sitt hjärtas känslor? Han förlitade sig på Gud, då han utstod sin svåraste prövning, och han sjöng: rätt (808)Herre, mina fiender är många! (808)David och hela hans sällskap – krigare och statsmän, gamla män och ynglingar, kvinnor och små barn – gick i mörkret om natten över den djupa och strida strömmen. "David och hans folk bröt då upp, och i gryningen hade de alla, varenda man, gått över Jordan." rätt (808)David och hans trupper drog sig undan till Mahanaim, som hade varit Isbosets kungasäte. Denna stad var starkt befäst samt låg i en bergstrakt och var en lämplig plats att söka skydd i under krigstid. Ett rikligt förråd av livsmedel fanns i landet, och folket understödde Davids sak. Många av hans anhängare slöt sig till honom på denna plats, medan rika hövdingar förde dit ett stort förråd av livsmedel och andra förnödenheter. rätt (808)David hade fått tillfälle, att undkomma tack vare Husais goda råd; men den överdådige och häftige prinsen kunde inte länge hållas tillbaka, utan drog snart ut, för att förfölja sin far. "Absalom och israeliterna gick över Jordan." Absalom utnämnde Amasa, son till Davids syster Abigail, till högste befälhavare över sina trupper. Hans här var stor, men den var inte övad och den var illa utrustad för en strid med hans fars beprövade krigare. David delade sina trupper i tre avdelningar under Joabs, Abisais och gititen Ittais befäl. Han hade haft för avsikt, att själv föra sin här ut på fältet; men officerarna i hären, rådgivarna och folket protesterade ivrigt emot detta. "'Nej, du får inte gå ut i striden", sade de. "Om vi flyr är det ingen som bryr sig om det, och om så hälften av oss dör frågar ingen efter det, men du är värd lika mycket som tio tusen av oss. Det är bättre om du är beredd att komma till vår undsättning härifrån staden.' 'Jag gör som ni önskar', sade kungen". rätt (809)Man kunde från stadens murar se de långa linjerna av den upproriska hären. Inkräktaren åtföljdes av en stor härskara, i jämförelse med vilken Davids truppstyrka tycktes var blott en handfull. Men det, som mest sysselsatte kungens tankar, då han betraktade de fientliga stridskrafterna, var inte kronan eller riket eller hans eget liv, som berodde på stridens utgång. Faderns hjärta var fullt av kärlek till och medlidande för hans upproriske son. David uppmuntrade sina trogna soldater, när de tågade ut genom stadens portar, och bjöd dem att gå ut under förhoppning, att Israels Gud skulle ge dem seger. Men han kunde inte kuva sina känslor, utan visade även vid detta tillfälle, hur högt han älskade Absalom. Då Joab, som ledde den första avdelningen, passerade kungen, böjde segraren på hundra slagfält sitt stolta huvud för att ta emot monarkens sista budskap; när denne med darrande röst sade: "'Ta det varligt med min Absalom.'" Och samma förmaning fick Abisai och Itai: "'Ta det varligt med min Absalom.'" Men kungens ängslan, som tycktes innebära, att Absalom var kärare för honom än hans rike, kärare även än hans trogna undersåtar, ökade soldaternas ovilja mot den konstige sonen. rätt (810)Stridsplatsen var en skog i närheten av Jordan, i vilken Absaloms stora här ej med fördel kunde röra sig, utan de oövade trupperna råkade i oordning bland morasen och busksnåren och kunde inte hållas samman. "Israels här besegrades av Davids män och led ett svårt nederlag: den dagen stupade 20 000 man." Absalom, som insåg, att striden var förlorad, sökte räddning genom att fly, men hans huvud fastnade mellan grenarna på ett lummigt träd, och mulåsnan lopp sin väg undan honom samt lämnade honom hängande som ett hjälplöst byte för sina fiender. En soldat fann honom i denna belägenhet, men han ville inte döda honom, för att ej ådra sig kungens misshag, utan berättade för Joab, vad han hade sett. Joab hyste inga samvetsbetänkligheter. Han hade behandlat Absalom vänskapligt, genom att två gånger utverka förlikning mellan honom och David, men Absalom hade skamligt svikit Joabs förtroende. Hade det ej varit för de förmåner, som Absalom erhöll genom Joabs förmedling, skulle detta uppror med alla sina fasor ej kunnat äga rum. Nu stod det i Joabs makt, att med ett slag kunna förgöra upphovsmannen till allt detta onda. "Han tog med sig tre spjut och stötte dem i bröstet på Absalom. . . Absaloms kropp tog de och slängde i en stor grop i skogen och kastade upp ett väldigt stenröse över honom." rätt (810)På detta sätt omkom anstiftarna av upproret i Israel. Ahitofel hade dödat sig själv. Den furstlige Absalom, vilkens stora skönhet varit Israels stolthet, hade blivit nedgjord i sin ungdoms kraft, hans kropp kastad i en grop och täckt med en stenhög till bevis på evig vanära. Absalom hade, medan han ännu levde, låtit resa upp åt sig ett dyrbart monument i Kungsdalen; men stenhögen i öknen blev hans enda minnesvård. rätt (811)Enär ledaren för upproret blivit dödad, lät Joab genom trumpetstötar tillkännage för sina soldater, att de skulle upphöra att förfölja den flyende hären, och han sände genast budbärare till kungen med underrättelser om stridens utgång. rätt (811)Väktaren, som höll utkik från stadsmuren, fick se en man komma löpande ensam. Snart kom en annan i sikte. Då den förste kom närmare, sade väktaren till kungen, som satt och väntade vid stadsporten: "'Jag känner igen den förste på hans sätt att springa, så springer Achimaas {Ahimaas}, Sadoks son.' 'Det är en bra karl', svarade kungen, 'han kommer med goda nyheter.' 'Allt väl', ropade Achimaas till kungen. Sedan föll han ner och hälsade med ansiktet mot marken och fortsatte: 'Lovad vare Herren, din Gud, som har prisgivit dem som reste sig mot min herre och konung.'" På kungens ängsliga fråga: "'Hur har det gått med min Absalom?'", gav Ahimaas ett undvikande svar. rätt (811)Den andre budbäraren kom och ropade: "'Jag har goda nyheter åt min herre och konung', 'i dag har Herren fällt sin dom och gett dig seger över alla som har rest sig mot dig.'" Fadern framställde åter sin ängsliga fråga: "'Hur har det gått med min Absalom?'" Budet, som ej kunde dölja den sorgliga nyheten, svarade: "'Som det gick för honom, så må det gå för alla dina fiender och dem som reser sig, herre konung.'" Det var nog; David ställde ingen ytterligare fråga, utan gick med nedböjt huvud "upp i kammaren ovanför porten, och han grät och ropade: 'Absalom, min son, min son! Absalom, min son! Om jag ändå hade fått dö i stället för dig! Absalom min son min son!'" rätt (811)Den segerrika hären, som återvände från slagfältet, närmade sig staden, och krigarnas jubelrop skallade ibland bergen. Men när de trädde in i staden, tystnade ropen, fanorna sänktes och de tågade fram med nedslagna blickar, så att de liknade mera en här, som blivit slagen, än segervinnare. Och orsaken var, att kungen inte mötte dem, för att hälsa dem välkomna, utan de kunde höra hans klagan från salen över porten: "'Absalom, min son, min son! Absalom, min son! Om jag ändå hade fått dö i stället för dig! Absalom min son min son!'" rätt (812)[F]ör hela hären blev segerns dag till en sorgedag när de hörde att kungen var så förtvivlad över sin son. Männen smög in i staden likt soldater som skamset smyger in efter att ha flytt ur striden. rätt (812)Joab blev förbittrad i sitt sinne. Gud hade givit dem orsak till, att jubla och vara glada, ty det största uppror, som någonsin ägt rum i Israel, hade blivit kuvat; och likväl förbyttes denna stora seger till sorg på grund av honom, vars brott kostat många tusen tappra män livet. Den sträve, okonstlade härföraren gick in till kungen och sade till honom oförskräckt: "'I dag har du fått alla dina män att känna skam, alla dessa som har räddat livet på dig och dina söner och döttrar, . . . Du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig. Du har visat att varken officerare eller soldater har något värde i dina ögon. Jag förstår nu att om Absalom hade varit vid liv, så hade det kvittat dig lika om alla vi andra varit döda. Gå nu ut till dina män och få dem på humör igen. Annars kommer inte en enda att vara hos dig i morgon, det svär jag vid Herren. Och den olyckan blir värre än allt ont du varit med om i hela ditt liv.'" Trots att förebråelsen mot den bekymrade kungen var hård, ja, grym, visade David likväl ingen harm däröver. Han insåg, att hans general hade rätt, samt gick ned i porten och uppmuntrade och prisade sina tappra soldater, medan de tågade förbi honom. rätt |