| Patriarker och profeter kapitel 8. Från sida 101. Från sida 105 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(101)8. Efter Syndafloden (101)Då vattnet började sjunka, lät Herren arken driva in på en plats, som skyddades av en grupp berg, vilka hade blivit bevarade genom Hans makt. Dessa berg låg på kort avstånd ifrån varandra. Här hade arken en lugn hamn, och den drev ej längre omkring på det gränslösa havet. Detta blev till stor lättnad för de trötta och av stormarna kringkastade sjöfararna. rätt (101)Noa och hans familj väntade ivrigt på, att vattnet skulle sjunka undan; ty de längtade efter, att åter få beträda marken. Fyrtio dagar efter det, att bergens toppar blivit synliga, sände de ut en korp, en fågel med skarpt luktsinne, för att utforska, om jorden hade blivit torr. Då denna fågel ej fann annat än vatten, fortsatte den att flyga till och från arken. Sju dagar därefter sändes en duva ut, som återvände till arken, då hon ej kunde finna något fäste för sin fot. Efter ytterligare sju dagars väntan sände Noa åter ut duvan. När hon om aftonen återvände med ett olivlöv i näbben, blev det stor glädje i arken. Senare, "när Noa lyfte undan taket på arken fick han se att marken hade torkat upp." Han stannade fortfarande tålmodigt i arken; ty eftersom han hade gått in i den på Guds befallning, förväntade han sig en särskild uppmaning om, att lämna den. rätt (102)Slutligen öppnades den tunga dörren, och patriarken och hans familj befalldes, att gå ut på Jorden och ta med sig alla djuren. I glädjen över denna befrielse glömde inte Noa Honom, genom vars nådiga omsorg de hade blivit bevarade. Hans första handling, sedan han lämnat arken, var att bygga ett altare samt att bära fram ett offer av alla rena djur och alla rena fåglar. Härigenom visade han sin tacksamhet mot Gud för deras befrielse samt sin tro på Kristus, som är det stora offret. Detta offer behagade Herren, och det medförde en välsignelse, inte bara för patriarken och hans familj, utan för alla, som skulle komma att leva på Jorden. "När HERREN kände den ljuvliga doften, sade han till sig själv: 'Härefter skall jag inte mer förbanna jorden för människans skull. . . . Så länge jorden består, skall sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.'" (Svenska Folk-Bibeln 98.) Detta innehåller en lärdom för alla efterföljande släkten. Noa hade gått ut på den öde Jorden; men innan han byggde ett hus åt sig själv, reste han ett altare åt Gud. Hans boskapshjord var ej stor, och det hade kostat mycket att bevara den. Ändå gav han gärna en del åt Gud som ett erkännande av, att allt var Hans. Det skulle även vara vår första plikt, att bära fram våra frivilliga offer åt Gud. Varje bevis på Hans nåd och kärlek mot oss borde tacksamt erkännas, både genom andaktsövningar och genom gåvor till Herrens verk. rätt (102)För att inte de på himlen uppstigande molnen och det fallande regnet ständigt skulle hålla människorna i fruktan för en annan flod, uppmuntrade Herren Noas familj genom ett löfte: "'Jag upprättar nu ett förbund med er. . . aldrig mer skall en flod ödelägga jorden. . . . min båge ställer jag bland molnen. Den skall vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden. När jag hopar moln över jorden och bågen blir synlig bland molnen, då skall jag. . . se den och tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser". rätt (103)Hur stor var inte Guds nåd och barmhärtighet mot Sina felande varelser, då Han alltså satte den sköna regnbågen i skyn som ett tecken på Sitt förbund med människorna! Herren säger, att Han skall minnas Sitt förbund, då Han ser på bågen i skyn. Detta betyder inte, att Han kan glömma, utan Han talar till oss på vårt eget språk, så att vi bättre kan förstå Honom. Det var Guds avsikt, att då barnen i kommande släkten önskade veta betydelsen av den härliga valvbågen, som sträcker sig över himlen, skulle deras föräldrar upprepa berättelsen om floden samt tala om för dem, att den Högste hade satt bågen i skyn som en borgen för, att vattnet aldrig mer skulle översvämma Jorden. Den skulle sålunda vittna för alla efterkommande släkten om Guds kärlek till människan samt stärka hennes förtroende för Honom. rätt (103)En regnbåge omger tronen i himmelen och välver sig över Kristi huvud. Profeten säger: "Som bågen bland molnen en regnvädersdag var det ljus som omstrålade honom [omkring tronen]. Så tedde sig anblicken av Herrens härlighet." – Hesekiel 1:28. Och i Uppenbarelsen läser vi: "se, en tron stod i himlen, och någon satt på tronen. . . . kring tronen var en regnbåge som var som smaragd." – Uppenbarelseboken 4:2-3. Då människan på grund av sin stora ondska har gjort sig skyldig till Guds straffdomar, pekar Frälsaren, när Han ber för henne hos Fadern, på bågen i skyn, på regnbågen omkring tronen och över Sitt eget huvud som ett tecken på Guds nåd mot den botfärdige syndaren. rätt (103)Med den försäkran, som Gud gav Noa rörande floden, har Han förenat ett av Sina dyrbaraste löften om nåd: "Det är som på Noas tid, då jag svor att Noas flod aldrig mer skulle dränka jorden. Så svär jag nu att inte mer vredgas och inte mer rasa mot dig. Om än bergen rubbas och höjderna vacklar, skall min trohet mot dig inte rubbas och mitt fredsförbund inte vackla, säger han som älskar dig, Herren." – Jesaja 54:9-10. rätt (103)Då Noa betraktade de kraftfulla rovdjuren, som kom ut med honom ur arken, fruktade han, att hans familj, som bestod av blott åtta personer, skulle bli dödad av dem. Men Herren sände en ängel till Sin tjänare med detta lugnande budskap: "Alla markens djur och alla himlens fåglar skall känna skräck och fruktan för er. Över dem och över allt som krälar på jorden och över alla fiskar i havet ger jag er makt. Allt som lever och rör sig skall vara er föda; allt detta ger jag er så som jag gav er de gröna örterna." Före denna tid hade inte Gud tillåtit människorna att äta djurs kött. Det var Hans avsikt, att de skulle leva av markens frukter. Men nu, efter att alla växter hade blivit förstörda, tillät Han dem att äta köttet av de rena djuren, som hade blivit bevarade i arken. rätt (104)Hela Jordytan blev förändrad genom floden. En tredje förskräcklig förbannelse vilade över den som följd av synden. Då vattnet började sjunka, var höjderna och bergen omgivna av ett stort, upprört hav. Människors och djurs döda kroppar låg kringströdda överallt. Herren tillät inte, att dessa låg kvar och ruttnade, så att luften blev förpestad. Därför gjorde Han en stor begravningsplats av Jorden. För att vattnet skulle torka bort från Jorden, lät Han en stark vind blåsa. Den rörde upp vattnet med stor häftighet och i några fall fördes till och med bergstopparna bort och hopades träd, klippor och jord över de dödas kroppar. På samma sätt doldes för människornas ögon silver och guld samt de dyrbara träslagen och ädelstenarna, med vilka världen före Syndafloden varit så rikligt försedd och smyckad och vilka inbyggarna hade avgudat. De våldsamma vågorna staplade upp jord och klippor över dessa skatter och bildade i några fall även berg över dem. Gud såg, att ju rikare Han gjorde de syndiga människorna och ju mera Han välsignade dem, dess mer fördärvade blev de i sin vandel inför Honom. Skatterna, som borde ha lett dem till att förhärliga den frikostige Givaren, hade blivit tillbedda, medan Gud hade blivit vanärad och föraktad. rätt (105)Det är omöjligt att beskriva Jordens förvirrade och ödsliga tillstånd. Bergen, som en gång varit så sköna i sin fullkomliga regelbundenhet eller symmetri, hade blivit söndrade och oregelbundna. Stenar och ojämna klippstycken låg kringströdda överallt på Jordytan. På många platser hade kullar och berg försvunnit, utan att lämna något spår efter sig; medan slätter hade förvandlats till bergskedjor. Dessa förändringar var mer framträdande på somliga platser, än på andra. Där en gång Jordens rikaste skatter av guld, silver och ädelstenar hade funnits, såg man nu de tydligaste spåren efter förbannelsen. I de trakter, som ej varit bebodda, samt i de länder, vars invånare varit mindre brottsliga, vilade förbannelsen inte lika tungt. rätt (105)Ofantligt stora skogar blev begravda. Dessa har sedan dess blivit förvandlade till kol och bildat de vidsträckta kollager, som nu påträffas. De avkastar även mycket olja. Kolet och oljan fattar ofta eld och brinner under Jordytan, varigenom klippstycken hettas upp, kalksten bränns och järnmalm smälts. Genom vattnets inverkan på kalken ökar den stora hettan. Då elden och vattnet kommer i beröring med klipplager och malm, följer kraftiga explosioner i berget, vilka föranleder vulkaniska utbrott. Dessa låter som åska på avstånd. Luften är het och kvävande. De upphettade elementen får sällan fritt utlopp, trots dessa rörelser. Följden blir, att själva jorden skakas, marken öppnar sig och svallar likt havets vågor, varvid stora sprickor uppstår. Då kan byar, städer och brinnande berg slukas. Dessa förskräckliga händelser kommer att blir allt flera och allt hemskare strax före Jesu återkomst och världens slut. De kommer att vara tecken på världens snara ödeläggelse. rätt (105)Jordens inre är Herrens vapenkammare. Från den tog Han de förstörelseverktyg, med vilka Han ödelade den gamla världen. Vattnet, som strömmade fram ur Jorden, förenade sig med vattnet från himlen, för att utföra ödeläggelsens verk. Efter Syndafloden har Gud använt såväl eld som vatten, för att ödelägga synnerligen ogudaktiga städer. Dessa straffdomar verkställs, för att de, som ringaktar Guds lag och föraktar Hans myndighet, skall fås att frukta Hans makt samt erkänna Hans rättmätiga herravälde. När människorna har sett brinnande berg utgjuta eld och lågor samt lavaströmmar torka ut floder, begrava folkrika städer samt åstadkomma fördärv och ödeläggelse överallt, har de modigaste hjärtan fyllts av skräck. Otrogna och hädare har måst erkänna Guds oändliga makt. rätt (106)Den gamla tidens profeter säger, när de åsyftar dylika företeelser: "O att du slet itu himlen och steg ner, så att bergen bävade inför dig, som när elden bränner upp riset, som när elden får vattnet att koka! Fienden skulle lära känna ditt namn och folken darra inför dig när du utförde underverk som vi inte väntade oss och aldrig förr hade hört om." – Jesaja 64:1-3. "Genom storm och oväder går hans väg, molnen är damm som hans fötter rör upp. Han kuvar havet och lägger det torrt, alla floder låter han sina." – Nahum 1:3-4. rätt (106)Men ändå förskräckligare exempel på Hans makt, än världen någonsin har skådat, skall ges vid Kristi andra ankomst. "Bergen skälver inför honom och höjderna smälter ner. Jorden förgås vid hans åsyn, världen och alla som bor där. Vem håller stånd mot hans ursinne, vem uthärdar hans vredes glöd?" – Nahum 1:5-6. "Herre, vik undan din himmel, stig ner, rör vid bergen så att de ryker. Låt blixtar ljunga vida omkring, skjut dina pilar, låt dem vina." – Psaltaren 144:5-6. rätt (106)Jag skall låta sällsamma ting visa sig uppe på himlen och tecken nere på jorden, blod och eld och moln och rök. – Apostlagärningarna 2:19 (Bibel 2000:s egen kursivering). Och det kom blixtar och dån och åska, och det blev en väldig jordbävning, så stor att något liknande inte har förekommit så länge människor funnits på jorden. Alla öar försvann, och bergen fanns inte mer. Och väldiga hagel, tunga som talenter1, föll ner från himlen på människorna. – Uppenbarelseboken 16:18, 20-21. (106)Då blixtarna från himlen förenar sig med elden i Jorden, kommer bergen att brinna som en ugn och sända ut fruktansvärda lavaströmmar. Dessa kommer, i sin tur, att begrava trädgårdar och fält, byar och städer. Sjudande, smälta massor, som kastas i floderna, kommer att få vattnet att koka, så att det slungar ut tunga klippor med obeskrivlig häftighet och kringströr fragment av dem på marken. Floderna kommer att torka ut. Jorden kommer att skakas. Förfärliga jordbävningar och utbrott kommer att äga rum överallt. rätt (107)På detta sätt skall Gud förgöra de ogudaktiga på Jorden. Men de rättfärdiga skall bevaras under dessa våldsamma omvälvningar, liksom Noa blev bevarad i arken. Gud skall vara deras tillflykt, och de skall finna skydd under Hans vingar. Psalmisten säger: "Din tillflykt är Herren, du har gjort den Högste till ditt värn. Inget ont skall drabba dig" – Psaltaren 91:9-10. "Han gömmer mig i sin hydda på olyckans dag, han gömmer mig i sitt tält" – Psaltaren 27:5. Guds löfte lyder: "Han håller fast vid mig, och jag räddar honom, jag skyddar honom, ty han känner mitt namn." – Psaltaren 91:14. rätt |