| Vändpunkten kapitel 11. Från sida 96. Från sida 109 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(96)Ryktet om profeten i öknen och hans säregna förkunnelse spred sig över hela Galiléen. Budskapet nådde bönderna i de avlägsnaste bergsbyarna och fiskarbefolkningen vid havet och fann sitt sannaste gensvar hos dessa enkla och allvarliga människor. I Nasaret talade man om det i snickarverkstaden som tillhört Josef, och EN kände igen kallelsen. Hans tid hade kommit. Han lämnade nu det arbete han dittills haft, sade farväl till sin mor och följde i sina landsmäns spår när de i stora skaror samlades vid Jordan. (96)Jesus och Johannes Döparen var kusiner och även i övrigt nära släkt med varandra genom omständigheterna kring deras födelse. Och ändå hade de inte blivit närmare bekanta med varandra. Jesus hade tillbringat sitt liv i Nasaret i Galiléen, Johannes sitt i Juda öken. De hade båda levat i avskildhet, men under vitt skilda förhållanden utan att ha någon förbindelse med varandra. Försynen hade ordnat deras liv så. Ingen skulle få tillfälle att beskylla dem för att ha kommit överens om att stödja varandras anspråk. rätt (96)Johannes kände till alla händelser i samband med Jesu födelse. Han hade hört om besöket i Jerusalem under Jesu tidiga ungdom och om vad som hänt i de skriftlärdes skola. Han kände också till hans syndfria liv och trodde att han var Messias, men han hade inte fått full bekräftelse. Förhållandet att Jesus under så många år hade stannat kvar i obemärkthet, utan att ge några direkta bevis för sin kallelse, lämnade dörren öppen för undran, om Han var den utlovade eller ej. Johannes väntade emellertid i tro, övertygad om att när Guds tid var inne, skulle allt klarna. Det hade uppenbarats för honom att Messias skulle begära att bli döpt av honom och att tecknet på hans gudomliga kallelse då skulle ges. Därigenom skulle han kunna presentera honom för folket. rätt (97)När Jesus kom för att bli döpt, upptäckte Johannes hos honom en karaktärens renhet som han aldrig tidigare sett hos någon människa. Själva atmosfären omkring honom var helig och respektingivande. Bland folkskarorna som samlats vid Jordanfloden hade Johannes hört dystra historier om brott, och han hade mött människor som varit nedtyngda av många och svåra synder, men aldrig hade han kommit i förbindelse med en människa från vilken det utgått ett sådant gudomligt inflytande. Allt detta stämde överens med vad som blivit uppenbarat för Johannes angående Messias. Ändå tvekade han att göra som Jesus bad honom. Hur kunde han som var syndare döpa den Syndfrie? Och varför skulle han som inte behövde bättring underkasta sig en ceremoni som innebar bekännelse av skuld som borde avtvås? rätt (97)När Jesus begärde att bli döpt tvekade Johannes därför och utropade: "Jag behövde döpas av dig, och du kommer till mig!" Med fast, men vänlig auktoritet svarade Jesus: "Låt det nu så ske; ty det höves oss att uppfylla all rättfärdighet." Johannes gav nu efter och förde Frälsaren ner till Jordanfloden och sänkte ned honom i vattnet. "När Jesus var döpt, steg han strax upp ur vattnet; och se, då öppnades himmelen, och han såg Guds Ande sänka sig ned såsom en duva och komma över honom." rätt (97)Jesus lät sig inte döpas som ett erkännande av någon skuld för egen del. Han blev ett med syndaren och tog det steg vi bör ta och gjorde det som vi måste göra. Hans liv i lidande och tålmodig uthållighet efter dopet skulle också bli ett exempel för oss. rätt (97)När Jesus kom upp ur vattnet böjde han knä på flodstranden. Ett nytt och viktigt skede i hans liv låg framför honom. Nu började i vidsträcktaste mening hans livs stora kamp. Även om han var Fridsfursten måste hans framträdande bli såsom höjandet av ett svärd. Det rike han kom för att upprätta var den direkta motsatsen till det som judarna väntade. Han som var underlaget för hela den israelitiska samhällsordningen, med dess gudstjänstceremonier, skulle nu komma att betraktas som dess fiende och förstörare. Han som förkunnat sin lag från Sinai skulle nu dömas som dess överträdare. Han som kommit för att bryta Satans makt skulle bli utpekad såsom Beelsebul. Ingen på jorden hade förstått honom. Under sin verksamhet måste han alltjämt gå ensam. Varken hans mor eller hans bröder skulle någon gång under hans liv rätt förstå hans uppgift. Inte ens hans lärjungar förstod honom. Han hade levat i evighetens ljus såsom ett med Gud, men sitt liv på jorden måste han leva i ensamhet. rätt (98)Klarsynt beslut (98)Ensam måste han vandra sin väg, ensam måste han bära bördan. På honom som avklätt sig sin härlighet och iklätt sig mänsklig svaghet vilade ansvaret för världens återlösning. Han såg och kände allt detta, men hans beslut förblev fast. På honom berodde hela det fallna människosläktets frälsning. Han räckte ut sin hand för att gripa den allsmäktiga kärlekens hand. rätt (98)Frälsarens blick tycktes genomtränga himmelen då han öppnade sitt sinne i bön. Han visste alltför väl hur synden hade förhärdat människornas sinnen och hur svårt det skulle bli för dem att förstå hans mission och ta emot frälsningens gåva. Han beder sin Fader om kraft att övervinna deras otro, att bryta de bojor med vilka Satan håller dem bundna och att till deras förmån besegra fördärvaren. Han ber om ett vittnesbörd från Gud att Gud antagit mänskligheten i sin Sons person. rätt (98)Aldrig tidigare har änglarna lyssnat till en sådan bön. De är ivriga att få komma till sin älskade Härskare med budskap av tröst och hopp. Men nej, Fadern själv vill besvara sin Sons bön. Direkt från tronen utgår strålarna från hans härlighet. Himmelen öppnas och ned över Frälsarens huvud sänker sig en duvliknande skepnad av klaraste ljus – en passande symbol för honom, den milde och ödmjuke. rätt (99)Den Eviges Son (99)Dessa bekräftande ord uttalades för att väcka tro hos dem som bevittnade scenen och för att styrka Frälsaren för hans uppdrag. Trots att en skuldbelastad världs synder lades på Frälsaren och trots förödmjukelsen av att han måste ikläda sig vår fördärvade natur, förklarade rösten från himmelen att han var den Eviges Son. rätt (99)Johannes blev djupt gripen då han såg Jesus försänkt i bön och under tårar bedja om sin Faders godkännande. Då Guds härlighet omslöt honom och rösten från himmelen talade, kände Johannes igen tecknet som Gud lovat honom. Han förstod nu att det var världens Återlösare han hade döpt. Den helige Ande vilade över honom. Med handen utsträckt pekade han på Jesus och utropade: "Se, Guds lamm, som borttager världens synd!" Ingen bland åhörarna, ja, inte ens Johannes själv, fattade den fulla innebörden av orden "Guds lamm". På Moria berg hade Abraham hört sin son fråga: "Min fader! . . . var är fåret till brännoffret?" Han hade svarat: "Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret, min son." – 1 Mos. 22:7, 8. Och i väduren som Gud utsett i Isaks ställe såg Abraham en symbol på honom som skulle dö för människornas synder. Den helige Ande använde sig av denna illustration då han genom Jesaja profeterade om Frälsaren och sade att han var "lik ett lamm som föres bort att slaktas". "Men Herren lät allas vår missgärning drabba honom." – Jes. 53:6, 7. Men Israels folk hade inte förstått undervisningen. Många av dem betraktade offren på samma sätt som hedningarna betraktade sina offer, såsom gåvor med vilka man sökte blidka Gudomen. Gud ville lära dem att det var från hans egen kärlek som den gåva kom som försonade dem med honom. rätt (100)De ord som uttalades över Jesus vid Jordan: "Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag", innefattar hela mänskligheten. Gud talade till Jesus som vår ställföreträdare. Trots all vår synd och svaghet är vi inte bortkastade som värdelösa. Han har "benådat oss i den älskade". (Ef. 1:6.) Den härlighet som omgav Kristus är en bekräftelse på Guds kärlek. Den talar till oss om bönens kraft – hur en människas röst kan nå Guds öron och hur våra böner kan bli antagna i himmelen. Genom synden blev förbindelsen mellan jorden och himmelen avbruten och gemenskapen upphörde, men Jesus har återförenat jorden med härlighetens värld. Hans kärlek har omslutit människan och lyft henne till den högsta himmelen. Ljuset som föll från dess öppnade port över Frälsarens huvud skall komma också över oss om vi beder om hjälp att stå emot frestelsen. Den röst som talade till Jesus säger till varje människa som tror: "Denne är mitt älskade barn i vilket jag har funnit behag." rätt (100)"Mina älskade, vi äro nu Guds barn, och vad vi skola bliva, det är ännu icke uppenbart. Men det veta vi, att när han en gång uppenbaras, skola vi bliva honom lika; ty då skola vi få se honom sådan han är." – 1 Joh. 3:2. Vår Frälsare har öppnat vägen så att den mest syndbelastade, den mest nödställde, den mest nedtryckte och föraktade bland människor kan vinna tillträde till Fadern. Alla kan få ett hem i de boningar Jesus har gått att bereda. "Så säger den Helige, den Sannfärdige, han som har 'Davids nyckel', han som 'upplåter, och ingen kan tillsluta', han som 'tillsluter, och ingen upplåter': ... Se, jag har låtit dig finna en öppen dörr, som ingen kan tillsluta." – Upp. 3:7, 8. rätt |