| Vändpunkten kapitel 12. Från sida 101. Från sida 114 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(101)"Sedan vände Jesus tillbaka från Jordan, full av helig ande, och fördes genom Anden omkring i öknen." Orden hos Markus är ännu mer betecknande. Han säger: "Strax därefter förde Anden honom ut i öknen. Och han var i öknen i fyrtio dagar och frestades av Satan och levde bland vilddjuren." "Under de dagarna åt han intet." (101)Då Jesus fördes ut i öknen för att frestas fördes han dit av Guds Ande. Han inbjöd inte frestelsen. Han gick ut i öknen för att få vara ensam, för att tänka över sin livsuppgift och sin gärning. Genom fasta och bön skulle han söka styrka för att kunna vandra den blodbestänkta väg som låg framför honom. Men Satan visste att Frälsaren hade gått ut i öknen och han menade att detta var det bästa tillfället att närma sig honom. rätt (101)Stora värden stod på spel för mänskligheten i kampen mellan ljusets Furste och ledaren i mörkrets rike. Efter att ha frestat människorna till synd gjorde Satan anspråk på jorden som sin tillhörighet. Han kallade sig också för denna världens furste. Efter att ha överfört sin egen natur till våra första föräldrar var det hans avsikt att här upprätta sitt rike. Han förklarade att människorna hade valt honom till sin härskare. Genom sin makt över människorna hade han herraväldet över världen. Kristus hade kommit för att motbevisa Satans påstående. Som Människosonen skulle han förbli trofast mot Gud. Därigenom skulle det bevisas att Satan inte hade vunnit fullständig kontroll över människosläktet och att hans krav på världen var falskt. Alla som ville bli befriade från hans makt skulle bli försatta i frihet. Det välde som Adam hade förlorat genom synden skulle återupprättas. rätt (102)Efter det att Gud hade förklarat för ormen i Eden: "Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, och mellan din säd och hennes säd" (1 Mos. 3:15), hade Satan vetat att han inte hade absolut dominans över världen. I människorna uppenbarades verkan av en kraft som motsatte sig hans maktanspråk. Med spänt intresse gav han akt på de slaktoffer som Adam och hans söner frambar. I dessa ceremonier såg han en symbol på förbindelsen mellan jorden och himmelen. Han föresatte sig att avskära denna förbindelse. Han framställde Gud i falsk belysning och misstydde de ceremonier som pekade fram mot Frälsaren. Människorna förleddes till att frukta Gud som en som gladde sig över deras olycka. De offer som skulle ha uppenbarat hans kärlek offrades enbart för att stilla hans vrede. Satan uppeggade de onda passionerna hos människorna för att befästa sin makt över dem. Då Guds skrivna ord gavs, granskade Satan profetiorna om Frälsarens ankomst. I släktled efter släktled arbetade han för att förblinda människorna ifråga om dessa profetiors tolkning, så att de skulle förkasta Kristus då han kom. rätt (102)Då Jesus föddes visste Satan att det nu hade kommit EN som hade gudomlig myndighet att ifrågasätta hans makt. Han bävade vid ängelns budskap som bekräftade den nyfödde Konungens auktoritet. Han kände mycket väl till den ställning Kristus såsom Faderns älskade hade haft i himmelen. Att Guds Son skulle komma till denna jord som människa fyllde honom med förvåning och ängslan. Han kunde inte fatta hemligheten i detta stora offer. Hans egoistiska sinne kunde inte förstå en sådan kärlek till det fallna släktet. Människorna hade bara en dunkel uppfattning om himmelens härlighet, frid och glädje genom samvaron med Gud, men Lucifer, den lysande keruben, kände mycket väl till alla dessa saker. Eftersom himmelen gått förlorad för honom hade han bestämt sig för att hämnas genom att se till att andra fick del i hans fall. Detta skulle han göra genom att få dem att ringakta himmelska ting och att fästa sina sinnen vid det jordiska. rätt (102)Kristus, himmelens Herre, skulle inte utan vidare kunna vinna människorna för sitt rike. Ända sedan han var ett litet barn i Betlehem hade han ständigt varit utsatt för det ondas angrepp. I Kristus uppenbarades Guds väsen. I Satans rådslag hade det fattats beslut att Kristus skulle besegras. Ingen människa hade kommit till världen och undgått bedragarens makt. Ondskans andemakter ställde alla sina stridskrafter i Jesu väg för att dra in honom i strid och om möjligt besegra honom. rätt (103)Vid Frälsarens dop fanns Satan bland åskådarna. Han såg Faderns härlighet lysa över Sonen. Han hörde Guds röst bekräfta Jesu gudom. Ända sedan Adams fall hade människosläktet varit avstängt från direkt förbindelse med Gud. Förbindelsen hade dock upprätthållits genom Kristus, men nu förkunnade Fadern själv att Guds Son hade kommit "i syndigt kötts gestalt". Han hade förut underhållit förbindelsen med mänskligheten genom Kristus, nu underhöll han förbindelsen med mänskligheten i Kristus. Satan hade hoppats att Guds avsky för det onda skulle förorsaka en evig skilsmässa mellan himmel och jord, men nu var det uppenbart att förbindelsen mellan Gud och människan hade blivit återupprättad. rätt (103)Ödesmättad sammandrabbning (103)Många ser på denna strid mellan Jesus och Satan som någonting som egentligen inte berör deras eget liv och därför visar de inte något större intresse. Men denna strid upprepar sig och utkämpas i varje människas sinne. Aldrig har någon lämnat Satans marker för att gå in i Guds tjänst utan att bli utsatt för den ondes angrepp. De frestelser Jesus övervann finner vi svåra att stå emot. De ansatte honom så mycket häftigare, eftersom hans väsen var överlägset vårt. Med den fruktansvärda tyngden av världens skuld över sig stod han emot frestelsen ifråga om begären, ifråga om kärlek till världen och ifråga om lusten att vinna ära och beröm, allt det som leder till självhävdelse och övermod. I kampen mot dessa besegrades Adam och Eva, och hur lätt besegras inte vi. rätt (104)Satan hade åberopat Adams synd som bevis för att Guds lag var orättfärdig och omöjlig att lyda. I vår mänskliga natur skulle Jesus försona vad Adam brutit. Men när Adam angreps av frestelsen var han opåverkad av syndens degeneration. Han stod i sin fullkomliga mandoms styrka, i besittning av full livskraft till kropp och själ. Han var omgiven av Edens skönhet och han umgicks dagligen med himmelska väsen. Så var inte förhållandet med Jesus, när han kom ut i öknen för att utkämpa sin strid med Satan. Under 4 000 år hade människosläktet avtagit i fysisk styrka, andlig kraft och moralisk styrka. Jesus tog på sig den fördärvade människonaturens svaghet. Endast på detta sätt kunde han rädda människan från fördärvets djupaste förfall. rätt (104)Många menar att det var omöjligt för Jesus att övervinnas av frestelsen. I så fall kunde han inte ha blivit ställd i Adams ställe. Han kunde inte vinna den seger Adam inte lyckades vinna. Om vi i något avseende skulle utsättas för en mera riskfylld strid än den som Jesus utkämpade skulle han inte kunna bistå oss. Men Jesus iklädde sig den mänskliga naturen med alla dess böjelser. Han antog människans natur med dess möjligheter att ge efter för frestelsen. Vi behöver inte uthärda något som inte han har uthärdat. rätt (104)Så som förhållandet var med det heliga paret i Eden gällde också Jesu första frestelse passionerna. Just där fallet började måste återlösningen börja. Eftersom Adam föll genom att ge efter för begären måste Jesus segra genom att övervinna begären. rätt (104)"När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter, blev han omsider hungrig. Då trädde frestaren fram och sade till honom: 'Är du Guds Son, så bjud att dessa stenar bliva bröd.' Men han svarade och sade: 'Det är skrivet: Människan skall leva icke allenast av bröd, utan av allt det som utgår ur Guds mun.'" – Matt. 4:3, 4. rätt (104)Från Adams tid och fram till Kristi tid hade bristen på självdisciplin ökat begärens och passionernas makt, till dess att de nästan helt dominerade människorna. På så sätt hade människorna blivit försvagade och drabbats av sjukdomar, och i egen kraft var det omöjligt för dem att övervinna. På människans vägnar segrade Jesus genom att utstå de svåraste prov. För vår skull visade han en självbehärskning som var starkare än svält eller död. Och i denna första seger ingick också andra förhållanden som ingår i alla våra konflikter med mörkrets makter. rätt (105)När Jesus fördes ut i öknen omslöts han av Faderns härlighet. Han blev så helt upptagen av samtalen med Gud att han lyftes över all mänsklig svaghet. Men härligheten vek undan och han överlämnades att kämpa mot frestelserna. Dessa pressade sig på honom i varje ögonblick. Hans mänskliga natur ryggade tillbaka för den strid som väntade honom. Under fyrtio dagar fastade han och bad. Han var svag och utmattad av hunger, medtagen och plågad av själsångest i sådan utsträckning att "hans utseende var vanställt mer än andra människors, och hans gestalt oansenligare än andra människobarns". (Jes. 52:14.) Nu hade Satan sitt tillfälle. Nu trodde han sig kunna övervinna Jesus. rätt (105)Ett väsen som liknade en ängel från himmelen uppenbarade sig för Frälsaren, till synes som svar på hans böner. Han påstod sig ha uppdrag från Gud att meddela att Jesus inte längre skulle fasta. Liksom Gud hade sänt en ängel för att hindra Abraham att offra Isak, så hade Gud blivit tillfredsställd med Jesu villighet att gå in på den blodbestänkta vägen och sänt en ängel för att befria honom. Detta var det budskap som framfördes till Jesus. Frälsaren var utmattad av hunger. Han längtade efter mat, då Satan plötsligt kom till honom. Han pekade på de stenar som låg utströdda över marken och såg ut som bröd, och sade: "Är du Guds Son, så bjud att dessa stenar bliva bröd." – Matt. 4:3. rätt (105)Även om han liknade en ängel, avslöjade dessa första ord hans karaktär. "Är du Guds Son". I dessa ord ligger en förrädisk antydan om misstro. Om Jesus hade gjort som Satan föreslog, skulle han därmed ha gett uttryck för tvivel. Frestarens avsikt var att störta Jesus med samma metod som han så framgångsrikt ursprungligen tillämpade vid människosläktets fall. rätt (105)Hur skickligt hade inte Satan närmat sig Eva i Eden. "Skulle då Gud hava sagt: 'I skolen icke äta av något träd i lustgården'?" – 1 Mos. 3:1. Så långt var förförarens ord riktiga, men det sätt på vilket de sades gjorde att de gav uttryck åt ett beslöjat förakt för Guds ord. De innehöll en maskerad förnekelse, ett tvivel på Guds sannfärdighet. Satan försökte leda Evas tankar i sådan riktning, att hon skulle tvivla på att Gud skulle göra som han hade sagt och att undanhållandet av en så härlig frukt stod i strid med hans kärlek och medkänsla för människan. Nu söker frestaren överföra sina egna tankar till Jesus. "Är du Guds Son?" Orden avslöjar en frätande bitterhet i hans sinne. Hans röst ger uttryck för en fullständig misstro. Skulle Gud behandla sin egen Son på ett sådant sätt? Skulle han lämna honom i öknen bland de vilda djuren utan mat, utan sällskap eller tröst? Han antyder att Gud aldrig kunde ha menat att hans Son skulle försättas i en sådan situation. "Är du Guds Son", så visa din makt genom att befria dig från denna gnagande hunger. Bjud att dessa stenar bliver bröd. rätt (106)Hans enda tillförsikt (106)Han hade kommit för att leva som människa bland människorna och det var Ordet som förkunnade hans samband med himmelen. Nu försökte Satan förleda honom till att tvivla på detta ord. Om Kristi tillit till Gud kunde rubbas så visste Satan att han skulle avgå med segern i denna strid. Då skulle han övervinna Jesus. Han hoppades att Jesus under tyngden av modlöshet och överväldigande hunger skulle förlora tron på sin Fader och göra ett under för att tillfredsställa sig själv. Hade Jesus gjort det skulle frälsningsplanen ha gått om intet: När Satan och Guds Son för första gången möttes i strid var Jesus anförare för de himmelska härskarorna och Satan blev då som ledare för upproret i himmelen utkastad. Här är förhållandet tydligen omvänt och Satan gör sitt bästa av det företräde han menar sig ha. Ett gudomligt väsen borde kunna styrka sina anspråk genom att utföra ett underverk. "Är du Guds Son, så bjud att dessa stenar bliva bröd." En sådan handling som utfördes genom skaparmakt skulle, framhåller frestaren, bli ett avgörande bevis på hans gudomlighet. Det skulle göra ett slut på striden. rätt (107)Endast genom en inte kamp kunde Jesus stillatigande lyssna till ärkefienden. Men Guds Son skulle inte bevisa sin gudomsnatur för Satan eller förklara orsaken till sin förnedring, Genom eftergifter för uppviglarens krav skulle ingenting kunna vinnas varken för människornas bästa eller till Guds ära. Hade Jesus samtyckt till fiendens förslag skulle Satan ha sagt: "Låt mig se ett tecken, så att jag kan tro att du är Guds Son." Inga bevis skulle ha kunnat avlägsna upprorsandan ur hans hjärta. Och Jesus fick inte utöva gudomlig makt till sin egen fördel. Han hade kommit för att uthärda prövningar på samma sätt som vi för att bli ett föredöme för oss i tro och undergivenhet. Varken här eller vid något senare tillfälle under sitt liv på jorden utförde Jesus något underverk av själviska bevekelsegrunder. Alla hans underverk utfördes till andras bästa. Fastän Jesus från början kände igen Satan, blev han inte frestad att inlåta sig i strid med honom, Minnet av rösten från himmelen styrkte honom och han vilade i sin Faders kärlek. Han ville inte dagtinga med frestelsen. rätt (107)Jesus mötte Satan med Bibelns ord. "Det är skrivet", sade han. I varje frestelse var Guds ord hans vapen, Satan krävde ett underverk av Kristus som tecken på hans gudomsnatur. Men det som är större än alla underverk är en fast tillit. "Så säger Herren", var ett bevis som inte kunde bestridas. När Jesus intog denna ståndpunkt kunde frestaren inte vinna någon framgång. Det var när Jesus var ytterligt svag som han utsattes för de häftigaste frestelserna. På så sätt tänkte Satan vinna seger. Genom detta tillvägagångssätt hade han vunnit seger över människorna. När styrkan svek, när viljekraften försvagades och tron sviktade i sin vila i Gud, då blev många övervunna som länge och tappert kämpat för det rätta. Moses var trött av Israels fyrtioåriga vandring i öknen, då hans tro för ett ögonblick sviktade och han släppte taget om den oändliga kraften. Han svek just på gränsen till det utlovade landet. Så var det också med Elia som oförskräckt trätt fram inför konung Ahab, som stått ansikte mot ansikte med hela Israel med fyrahundrafemtio Baalsprofeter i spetsen. Efter denna påfrestande dag på Karmel, då de falska profeterna mött sitt öde och folket betygat sin trohet mot Gud, flydde Elia för sitt liv på grund av den avgudadyrkande Isebels hotelse. På samma sätt har Satan dragit fördel av människornas svaghet. Och han skall alltjämt verka på samma sätt. Närhelst någon är omgiven av mörker, blir förvirrad av omständigheter eller hemsöks av fattigdom och olycka är Satan till hands för att fresta och plåga. Han angriper karaktärens svagaste punkter. Och han söker rubba vår tilltro till Gud som tillåter sådana förhållanden att existera. Vi frestas att misstro Gud och ifrågasätta hans kärlek. rätt (108)Hjälp inom räckhåll (108)När Jesus sade till frestaren: "Människan skall leva icke allenast av bröd, utan av allt det som utgår av Guds mun" (Matt. 4:4), upprepade han de ord som han hade talat till Israel för mer än 1 400 år sedan: "Du skall komma ihåg allt vad som har skett på den väg Herren, din Gud, nu i fyrtio år har låtit dig vandra i öknen. . . Ja, han tuktade dig och lät dig hungra, och han gav dig manna att äta, en mat som du förut icke visste av, och som icke heller dina fäder visste av; på det att han skulle lära dig förstå att människan lever icke allenast av bröd, utan att hon lever av allt det som utgår av Herrens mun." – 5 Mos. 8:2, 3. När maten tog slut i öknen sände Gud sitt folk manna från himmelen och så fick de tillräckligt med mat varje dag under lång tid. Detta skulle lära dem att så länge de satte sitt hopp till Gud och vandrade på hans vägar skulle han inte överge dem. Jesus tillämpade nu den undervisning han själv hade gett Israel. Genom Guds ord hade de hebreiska folkskarorna fått hjälp och genom samma ord skulle Kristus få hjälp. Han inväntade Guds tid att hjälpa honom. Han vistades i öknen i lydnad för Gud och han skulle inte skaffa sig någon mat genom att följa Satans ingivelse. Inför världsalltet visade han att det är en mindre olycka att lyda, oavsett vad som kommer i vår väg, än att på vårt eget sätt avvika från Guds viljas väg. rätt (109)Inte offra samvetsövertygelsen (109)Under den sista stora sammandrabbningen i striden med Satan kommer de som är trogna mot Gud att se varje jordiskt stöd ryckas undan. Eftersom de vägrar att bryta mot hans vilja för att lyda jordiska makter kommer man att förbjuda dem att både köpa och sälja. Man kommer till sist att ge order om att de skall dödas. Se Upp. 13:11-17. Men de som lyder har fått löftet: "Han skall bo på höjderna, klippfästen skola vara hans värn, sitt bröd skall han få, och vatten skall han hava beständigt." – Jes. 33:16. Genom detta löfte skall Guds barn leva. När jorden skall bli ödelagd av brist på mat, skall de bli mättade. "De skola icke komma på skam i den onda tiden, och i hungerns dagar skola de varda mättade." – Ps. 37:19. Det var denna nödens tid som profeten Habackuk såg i vision. Hans ord ger uttryck åt församlingens tro: "Fikonträdet blomstrar icke mer, och vinträden giva ingen skörd, olivträdets frukt slår fel, och fälten alstra ingen äring, fåren ryckas bort ur fållorna, och inga oxar finnas mer i stallen. Likväl vill jag glädja mig i Herren och fröjda mig i min frälsnings Gud." – Hab. 3:17, 18. rätt (109)Den viktigaste slutsatsen (110)Det otyglade tillfredsställandet av begären och den sjuklighet och det förfall som följde därav, som utmärkte tiden för Kristi första ankomst, skall åter göra sig gällande, men med en ännu högre grad av ondska, vid tiden för hans andra ankomst. Jesus förklarar att förhållandena i världen skall likna tillståndet omedelbart före den stora floden och de förhållanden som rådde i Sodom och Gomorra. Människornas alla uppsåt och tankar skall vara enbart onda. rätt (110)Hans exempel visar vägen (111)Vi kan inte själva (111)Hans seger är vår (112)Hur detta förverkligas har Jesus visat oss. Genom vilka medel övervann han i striden mot Satan? Genom Guds ord. Endast genom Ordet kunde han motstå frestelsen. "Det är skrivet", sade han. "Genom dem har han ock skänkt oss sina dyrbara och mycket stora löften, för att I skolen, i kraft av dem, bliva delaktiga av gudomlig natur och undkomma den förgängelse som i följd av den onda begärelsen råder i världen." – 2 Petr. 1:4. Varje löfte i Guds ord är vårt. "Av vart och ett ord, som utgår ur Guds mun", skall vi leva. När vi ansätts av frestelser skall vi inte se på omständigheterna eller på vår egen svaghet utan på Ordets kraft. All dess kraft är vår. Psalmisten säger: "Jag gömmer ditt tal i mitt hjärta, för att jag icke skall synda mot dig." "Efter dina läppars ord. . . tager jag mig till vara för våldsverkares stigar." – Ps. 119:11; 17:4. rätt |