| Vändpunkten kapitel 14. Från sida 120. Från sida 132 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(120)Johannes Döparen predikade nu och döpte i Betania på andra sidan Jordan. Det var inte långt från denna plats som Gud hade stannat floden i dess lopp till dess att Israels barn gått över. Ett litet stycke härifrån hade Jerikos murar fallit för de himmelska härarna. Minnen av dessa händelser återupplivades vid detta tillfälle och väckte ett levande intresse för Johannes' budskap. Skulle inte den Gud som hade verkat så underbart i gångna tider åter uppenbara sin makt för att befria Israel? Sådana tankar satte åhörarnas hjärtan i brand medan de dagligen samlades omkring Johannes på Jordans stränder. (120)Johannes' predikan hade gripit folket så djupt att de religiösa myndigheternas uppmärksamhet blivit väckt. Faran för uppror hade kommit romarna att med misstänksamhet betrakta varje folksamling. Allt som tydde på folkresning väckte fruktan hos judarnas ledare. Johannes hade inte erkänt Stora Rådets myndighet genom att anhålla om dess medgivande för sin verksamhet. Han hade bestraffat rådsherrar och folk, fariséer och sadducéer utan åtskillnad. Ändå lyssnade folket gärna till honom. Intresset för hans verksamhet tycktes vara i ständigt tilltagande. Trots att han inte fogat sig efter dem ansåg rådsförsamlingen att han som offentlig lärare stod under deras domsrätt. rätt (120)Denna institution bestod av medlemmar som valdes bland prästerskapet och bland folkets förnämsta ledare och lärare. Översteprästen fungerade vanligen som ordförande. Alla dess medlemmar skulle vara erfarna män, dock inte för gamla. De skulle vara lärda män som inte bara var bevandrade i judarnas religion och historia utan även i allmänna kunskaper, de skulle vara fria från kroppsligt lyte och de måste vara gifta män och fäder av vilka man kunde vänta att de skulle vara mer hänsynsfulla och mänskliga än andra. De höll sina sammanträden i en byggnad som var ansluten till templet i Jerusalem. Under den tid då judarna var ett oberoende folk var Stora Rådet deras högsta myndighet. Det ägde såväl världslig som andlig makt. Även om rådet lydde under de romerska landshövdingarna utövade det fortfarande ett mäktigt inflytande både ifråga om borgerliga och religiösa angelägenheter. rätt (121)Sanhedrin eller Stora Rådet kunde inte gärna uppskjuta en undersökning av Johannes' budskap. Det fanns några där som erinrade sig den uppenbarelse Sakarias hade fått i templet, liksom hans profetia som hade utpekat hans barn såsom Messias' förelöpare. Under trettio år av oroligheter och växlingar hade dessa händelser i stor utsträckning fallit i glömska. Nu kom man åter att tänka på dem med anledning av den upphetsning som Johannes' förkunnelse väckte. rätt (121)Det var länge sedan Israel hade haft någon profet, länge sedan någon sett en reformation som den som nu pågick. Kravet på syndabekännelse föreföll nytt och obehagligt överraskande. Många av ledarna ville inte lyssna till Johannes' vädjanden och strafftal av fruktan för att bli övertalade att avslöja sitt eget livs hemligheter. Men hans förkunnelse var ändå ett direkt budskap om Messias. Det var allmänt känt att de sjuttio årsveckorna i Daniels profetia som omfattade Messias' ankomst var nära sitt slut och alla var ivriga att få ta del i det viktiga tidsskede av nationell storhet som man då väntade skulle inträda. Folkets upphetsning var så stor att Stora Rådet snart skulle tvingas att antingen godkänna eller förkasta Johannes' verksamhet. Dess makt över folket var redan i avtagande och det började bli en allvarlig fråga om de skulle kunna upprätthålla sin maktställning. I hopp om att komma till något resultat skyndade de sig att sända en deputation av präster och leviter för att överlägga med den nye läraren. rätt (121)En folkskara hade samlats för att lyssna till hans ord när de utskickade närmade sig. Med myndig hållning, avsedd att göra intryck på folket och mana profeten till vördnad, kom de stolta rabbinerna. Med en rörelse som vittnade om respekt, ja, nästan fruktan, vek skaran åt sidan för att lämna rum för dem. I sina praktfulla dräkter och med sin stolthet över rang och makt stod dessa stora män ansikte mot ansikte med ökenprofeten. (122)Johannes som visste vad de hade i tankarna svarade: (122)Härold och vägröjare (122)När en konung förr i tiden reste igenom de mindre besökta delarna av sitt rike, sändes en skara människor framför den kungliga vagnen, för att jämna ut de branta ställena och fylla igen groparna så att konungen skulle kunna färdas i trygghet och utan hinder. Det var detta som profeten hänvisade till för att illustrera evangelii verk: "Alla dalar skola höjas och alla berg och höjder sänkas." När Guds Ande med sin sällsamma väckande kraft vidrör själen blir mänsklig stolthet förödmjukad. Världsliga nöjen och världslig ställning och makt visar sig vara utan värde. "Tankebyggnader och alla slags höga bålverk, som uppresas mot kunskapen om Gud" omstörtas och varje tanke blir tagen "till fånga" och lagd under "Kristi lydnad". (2 Kor. 10:5.) I stället blir ödmjukheten och den självuppoffrande kärleken, som så litet uppskattas bland människor, upphöjda såsom det enda värdefulla. Detta är evangelii verk, det evangelium av vilket Johannes' budskap utgjorde en del. rätt (123)Rabbinerna fortsatte med sina frågor: "Varför döper du då, om du icke är Messias, ej heller Elias, ej heller Profeten?" – Joh. 1:25. Ordet "Profeten" avsåg Moses. Judarna hade varit benägna att tro att Moses skulle uppväckas från de döda och upptas till himmelen. De visste inte att han redan hade uppväckts. Då Johannes började sin offentliga verksamhet trodde många att han kanske var profeten Moses som hade uppstått från de döda, eftersom han tycktes ha en ingående kunskap om profetiorna och Israels historia. rätt (123)Man trodde också att före Moses skulle Elias personligen uppenbara sig. Denna förväntan avvisade Johannes i sitt nekande svar, men hans ord hade en djupare innebörd. Med tanke på Johannes sade Jesus senare: "Om I viljen tro det: han är Elias, den som skulle komma." – Matt. 11:14. rätt (123)Johannes kom i Elias' ande och kraft för att utföra ett liknande verk som det Elias utförde. Hade judarna tagit emot honom så skulle detsamma ha utförts för dem. Men de tog inte emot hans budskap. För dem blev han inte Elias. För dem kunde han inte fullborda det uppdrag som han kommit för att utföra. rätt (123)Många av dem som hade samlats vid Jordan hade varit närvarande vid Jesu dop, men det tecken som då gavs hade visat sig bara för några få bland dem. Under de föregående månaderna av Johannes' verksamhet hade många vägrat att följa kallelsen till omvändelse. De hade förhärdat sina hjärtan och därigenom också förmörkat sitt förstånd. Då himmelen gav sin bekräftelse vid Jesu dop uppfattade de det inte. Ögon som aldrig hade vänt sig i tro till honom som är osynlig, såg inte uppenbarelsen av Guds härlighet; öron som aldrig hade lyssnat till hans röst hörde inte orden i bekräftelsen. Detsamma var nu fallet. Kristus och de tjänande änglarna är ofta närvarande där människor samlas och ändå är det många som inte vet något om det. De märker ingenting ovanligt. Men för några avslöjas Frälsarens närvaro. Frid och glädje upplivar deras hjärtan. De blir tröstade, uppmuntrade och välsignade. rätt (124)De utsända från Jerusalem hade frågat Johannes: "Varför döper du?" Och de väntade nu på hans svar. I det han lät blicken svepa över folkskaran tändes en plötslig eld i hans ögon och hela hans väsen greps av djup rörelse. Med utsträckta händer utropade han: "Jag döper i vatten; men mitt ibland eder står en som I icke kännen: han som kommer efter mig vilkens skorem jag icke är värdig att upplösa." – Joh. 1:26, 27. rätt (124)Klart besked (124)När Johannes vid Jesu dop pekade på honom som Guds lamm, kastades nytt ljus över Messias' uppgift. Profetens sinne riktades mot orden hos Jesaja: "Han öppnade icke sin mun, lik ett lamm som föres bort för att slaktas." – Jes. 53:7. Under de följande veckorna studerade Johannes med nytt intresse profetiorna och de lärdomar som offertjänsten uppenbarade. Han kunde inte klart skilja mellan de två sidorna av Kristi gärning som ett lidande slaktoffer och en segrande konung, men han insåg att hans ankomst hade en djupare betydelse än prästerna eller folket hade förstått. När Jesus hade kommit tillbaka från öknen och Johannes såg honom i folkmängden, väntade han tillitsfullt på att han skulle ge folket ett eller annat tecken på sin verkliga ställning. Nästan otåligt väntade han på att få höra Frälsaren förkunna sitt uppdrag, men inte ett ord blev sagt och inget tecken gavs. Jesus svarade inte på Johannes' tillkännagivande om honom, utan slöt sig till hans lärjungar utan att ge något yttre bevis för sitt särskilda uppdrag eller göra något för att väcka uppmärksamhet. rätt (125)Nästa dag ser Johannes Jesus komma. Omstrålad av Guds härlighet räcker profeten ut sin hand och säger: "Se, Guds lamm, som borttager världens synd! Om denne var det som jag sade: 'Efter mig kommer en man som är före mig. . .' Och jag kände honom icke; men för att han skall bliva uppenbar för Israel, därför är jag kommen och döper i vatten. . . 'Jag såg Anden såsom en duva sänka sig ned från himmelen; och han förblev över honom. Och jag kände honom icke; men den som sände mig till att döpa i vatten, han sade till mig: 'Den över vilken du får se Anden sänka sig ned och förbliva, han är den som döper i helig ande!' Och jag har sett det, och jag har vittnat att denne är Guds Son." – Joh. 1:29-34. rätt (125)Var detta Kristus? Med vördnad och förundran betraktade folket honom som nyss blivit förklarad vara Guds Son. De hade blivit djupt rörda av Johannes' ord. Han hade talat till dem i Guds namn. De hade lyssnat till honom dag efter dag när han bestraffade deras synder och med varje dag hade övertygelsen vuxit sig allt starkare att han var sänd från himmelen. Men vem var denne att han skulle vara större än Johannes Döparen? I hans klädsel och hållning fanns ingenting som tydde på rang. Han såg ut som vilken annan människa som helst, klädd liksom de själva i den fattiges enkla dräkt. rätt (125)I folkhopen fanns några som vid Jesu dop hade sett den gudomliga härligheten och hört Guds röst. Men sedan dess hade Frälsarens utseende i hög grad förändrats. Vid dopet hade de sett hans ansikte stråla av himmelskt ljus. Men blek, medtagen och avmagrad som han nu var, hade inte någon annan än profeten Johannes känt igen honom. rätt (125)Men när folket betraktade honom såg de ett ansikte som gav uttryck åt gudomligt medlidande i förening med medveten kraft. Varje blick, varje drag i hans ansikte präglades av ödmjukhet och uttryckte en outsäglig kärlek. Han tycktes vara omgiven av en atmosfär av andligt inflytande. Samtidigt som hans sätt var stillsamt och lugnt lät han människorna känna en kraft som visserligen var dold, men som inte helt och hållet kunde döljas. Var det honom som Israel så länge hade väntat på? Jesus kom i fattigdom och förnedring för att han skulle kunna bli såväl vårt exempel som vår Återlösare. Om han hade kommit i kunglig makt hur skulle han då ha kunnat lära oss ödmjukhet? Hur skulle han då ha kunnat framhålla så genomträngande sanningar som i sin bergspredikan? Vilket hopp skulle det ha funnits för de fattiga och obetydliga om Jesus hade kommit för att bo som en konung bland människorna? rätt (126)Besvikna och villrådiga (126)De ord som prästerna och rabbinerna så gärna ville höra, att Jesus nu skulle återupprätta riket åt Israel, hade inte blivit sagda. Det var en sådan konung de hade väntat på och sett framåt mot, en sådan konung som de var beredda att ta emot. Men en som försökte återupprätta ett rättfärdighetens och fredens rike i deras sinnen ville de inte godkänna. rätt (126)Nästa dag såg Johannes åter Jesus bland folket och då stod två lärjungar i närheten. Profetens ansikte upplystes åter av härligheten från den Osynlige och han ropade: "Se, Guds lamm!" Orden trängde in i lärjungarnas sinnen. De förstod dem inte helt. Vad betydde det namn som Johannes hade gett honom? "Guds lamm?" Johannes själv hade inte gett någon förklaring. rätt (126)De lämnade Johannes för att uppsöka Jesus. Den ene av de två var Andreas, Simons bror, den andre var evangelisten Johannes. Dessa blev Kristi första lärjungar. Drivna av en oemotståndlig impuls följde de Jesus, ivriga att få tala med honom men ändå litet förskräckta och tystlåtna, gripna av den överväldigande betydelsen i tanken "kan detta vara Messias?". rätt (126)Jesus visste att lärjungarna följde efter honom. De var förstlingsfrukten av hans verksamhet. Den gudomlige lärarens hjärta gladde sig, när dessa två visade sig uppskatta hans välvilja. Ändå vände han sig om och frågade dem: "Vad viljen I?" Han ville ge dem möjlighet att antingen vända tillbaka eller att framföra sin önskan. rätt (127)De visste bara en enda sak. Bara en persons närvaro upptog alla deras tankar. De frågade ivrigt: "Rabbi, var bor du?" – Joh. 1:38. Under ett kort samtal vid vägkanten kunde de inte få det som de längtade efter. De ville bli ensamma med Jesus och få sitta vid hans fötter och höra hans ord. rätt (127)Han sade till dem: "Kommen och sen. Då gingo de med honom och sågo var han bodde; och de stannade den dagen hos honom." – Joh. 1:39. rätt (127)Om Johannes och Andreas hade haft lika svårt att tro som prästerna och rådsherrarna skulle de inte ha satt sig som lärjungar vid Jesu fötter. De skulle ha kommit till honom som kritiker för att döma över hans ord. På det sättet skjuter många ifrån sig de dyrbaraste tillfällena. Men så gjorde inte dessa första lärjungar. De hade lyssnat till den helige Andes kallelse i Johannes Döparens predikan. Nu kände de igen rösten från den himmelske läraren. För dem var Jesu ord fulla av friskhet, skönhet och sanning. Gudomligt ljus spred sig över undervisningen i Gamla Testamentets skrifter, den mångsidiga himmelska sanningen framstod i ett nytt ljus. rätt (127)Det är ånger, tro och kärlek som gör det möjligt för oss att ta emot visdom från himmelen. En tro som är verksam genom kärlek, är kunskapens nyckel och "var och en som älskar, han. . . känner Gud". (1 Joh.4:7.) rätt (127)Aposteln Johannes var en man med allvarlig och djup tillgivenhet, impulsiv men på samma gång eftertänksam. Han hade börjat upptäcka Jesu härlighet, inte den världsliga ståt och makt som man hade lärt honom att hoppas på, utan "en enfödd Sons härlighet från sin Fader", han som var "full av nåd och sanning". (Joh. 1:14.) Han försjönk helt i meditation över allt det egendomliga som hänt. rätt (127)Andreas försökte delge andra den glädje som uppfyllde honom. Han gick för att söka upp sin bror Simon. Då han fann honom, sade han: "Vi hava funnit Messias." – Joh. 1:41. Simon väntade inte på någon ny inbjudan. Även han hade hört Johannes Döparens predikan. Han skyndade till Frälsaren. Jesus såg på honom och läste hans karaktär och hans gångna och framtida livshistoria. Hans impulsiva natur, hans kärleksfulla, sympatiserande sinne, hans ärelystnad och självförtroende, hur han skulle svika och hans ånger, hans arbete och hans martyrdöd, allt detta såg Frälsaren och han sade: "Du är Simon, Johannes' son; du skall heta Cefas (det betyder detsamma som Petrus)." – Joh. 1:42. "Dagen därefter ville Jesus gå därifrån till Galiléen och han träffade då Filippus. Och Jesus sade till honom: 'Följ mig'." Filippus lydde uppmaningen och blev utan att tveka också han en Jesu medarbetare. rätt (128)Filippus inbjöd Natanael. Denne hade varit med i folkhopen, när Johannes Döparen utpekade Jesus som Guds lamm. När Natanael fick se Jesus, kände han sig besviken. Kunde denne man, som bar prägel av arbete och fattigdom, vara Messias? Ändå kunde Natanael inte bestämma sig för att lämna Jesus. Johannes' budskap hade alltför starkt överbevisat honom. rätt (128)Vid den tidpunkt då Filippus inbjöd Natanael, hade han dragit sig undan till en enslig skogsdunge för att tänka över Johannes' budskap och profetiorna angående Messias. Han bad att om den, som Johannes hade utpekat som Förlossaren, verkligen var det, så skulle det bli uppenbarat för honom. Den helige Ande vilade över honom med försäkran att Gud hade sett till sitt folk och upprättat åt dem "ett frälsningens horn". Filippus visste att hans vän studerade profetiorna. Medan Natanael bad under ett fikonträd, upptäckte Filippus honom. De hade ofta bedit tillsammans på denna obemärkta plats, gömda i lövverket. rätt (128)Vi har funnit honom (128)Men Filippus' tro vacklade fortfarande. Han tillade tvivlande: "Jesus, Josefs son från Nasaret." Åter fick fördomarna insteg i Natanaels hjärta. Han sade: "Kan något gott komma från Nasaret?" Filippus ville inte börja diskutera. Han svarade: "Kom och se." "När nu Jesus sig Natanael nalkas, sade han om honom: 'Se, denne är en rätt israelit, i vilken icke finnes något svek.’ Natanael frågade honom: 'Huru kan du känna mig?' Jesus svarade och sade till honom: 'Förrän Filippus kallade dig, såg jag dig, där du var under fikonträdet'." – Joh. 1:46-48. rätt (129)Uppfylld önskan (129)Om Natanael hade vänt sig till de skriftlärde för att få vägledning skulle han aldrig ha funnit Jesus. Det var genom att själv se och bedöma som han blev en Jesu efterföljare. Det förhåller sig på samma sätt med många idag som låter fördomar hindra sig. Hur annorlunda skulle inte utgången bli, om de ville komma och se. rätt (129)Så länge vi sätter vårt hopp till mänskliga auktoriteter, kommer vi inte att nå fram till den frälsande kunskapen om sanningen. Liksom Natanael behöver vi studera Guds ord för oss själva och bedja om upplysning genom den helige Ande. Han som såg Natanael under fikonträdet, skall också se oss när vi beder i vår ensamhet. Änglar från ljusets värld är nära dem som söker gudomlig ledning. rätt (129)Med utväljandet av Johannes och Andreas, Simon, Filippus och Natanael började grunden läggas till den kristna församlingen. Johannes visade två av sina efterföljare till Jesus. En av dessa, Andreas, fann därefter sin bror och förde honom till Frälsaren. Sedan kom kallelsen till Filippus. Han gav sig iväg för att söka efter Natanael. rätt (129)Dessa exempel borde lära oss att inse betydelsen av personliga ansträngningar, att rikta en direkt vädjan till våra släktingar, vänner och grannar. Det finns människor som under en hel livstid bekänt sig till Kristus, men som aldrig har gjort något personligt försök att föra någon annan människa till Frälsaren. De lämnar allt arbete åt förkunnaren. Han må vara aldrig så väl kvalificerad för sin uppgift, men han kan ändå inte utföra det arbete som Gud lämnat åt den kristna församlingens medlemmar att utföra. rätt (130)Det är många som behöver hjälpas fram till Herren av varmhjärtade kristna. Många har gått förlorade som kunde ha blivit frälsta, om deras grannar, vanliga enkla människor, hade gjort sig någon möda för att rädda dem. Många väntar på att någon skall tala direkt med dem. I familjen, i grannskapet, i staden där vi bor, överallt finns arbete att utföra som Kristi medarbetare. Om vi är kristna skall vi finna glädje i sådant arbete. Så snart en människa har blivit omvänd, väcks en längtan till liv hos henne att för andra omtala vilken värdefull vän hon har funnit i Jesus. Den frälsande och heliggörande sanningen kan man inte behålla för sig själv. rätt (130)Alla som har överlämnat sig åt Gud blir kanaler för hans ljus. Gud gör dem till sina redskap för att förmedla hans nåds rikedomar. Han har lovat och sagt: "Jag skall låta dem själva och landet runt omkring min höjd bliva till välsignelse. Jag skall låta regn falla i rätt tid; regnskurar till välsignelse skall det bliva." – Hes. 34:26. rätt (130)Filippus sade till Natanael: "Kom och se." Han bad honom inte godta någon annans uttalande, utan bad honom att själv bilda sig en uppfattning om Jesus. Eftersom Jesus nu har farit upp till himmelen, är det hans efterföljare som är hans representanter inför människorna. En av de mest effektiva metoderna att vinna människor för honom är, att i vårt eget dagliga liv efterlikna honom. Vårt inflytande över andra beror inte så mycket på vad vi säger utan vad vi är. Människor kan säga emot oss och ifrågasätta vår logik. De kan vägra att lyssna till våra vädjanden, men ett liv i oegennyttig kärlek är ett argument som de inte kan motstå. Ett följdriktigt liv, präglat av Kristi saktmod, är en kraft i världen. rätt (130)Jesu undervisning gav uttryck för en inneboende överbevisning och erfarenhet. De som lär av honom, blir också lärare som liknar honom. När den som själv har heliggjorts genom hans Ord, förkunnar det, får det en livgivande kraft, som gör det tilldragande för dem som lyssnar och överbevisar dem om att det är en levande verklighet. När någon har tagit emot sanningen av kärlek till Kristus, kommer han att visa detta genom sitt övertygande sätt att leva och genom klangen i sin röst. Han framhåller det som han själv har hört och sett och som han själv upplevt av livets Ord, för att andra skall få gemenskap med honom genom kunskapen om Kristus. Hans läppar har, liksom profetens, berörts av ett glödande kol från altaret. Det han vittnar om blir en helgande sanning för den som tar emot det, och det åstadkommer då en karaktärens förnyelse. rätt (131)Och den som försöker förmedla ljuset till andra blir själv uppfriskad. "Regnskurar till välsignelse skall det bliva." – Hes. 34:26. "Den som vederkvicker andra, han bliver själv vederkvickt." – Ords. 11:25. Gud kunde ha förverkligat sin avsikt ifråga om människors frälsning utan vår hjälp. Men för att vi skall utvecklas så att vi liknar Jesus, måste vi göra vår del i hans uppdrag. För att kunna gå in i hans glädje, glädjen att se människor frälsta genom hans offer, måste vi ta del i hans arbete för deras återlösning. rätt (131)Eftersom du trodde (131)Med dessa ord ville Jesus säga: På stranden av Jordan öppnades himmelen och Anden sänkte sig ned som en duva över mig. Denna scen var bara ett tecken på att jag är Guds Son. Om du tror att jag är Messias, skall din tro bli levande. Du skall få se att himmelen är öppnad och att den aldrig skall bli tillsluten. Jag har öppnat den för dig. Guds änglar färdas ständigt mellan jorden och himmelen och för med sig de nödställdas och de bekymrades böner och bär fram dem inför Faderns tron därovan. Sedan återvänder de till jorden och för med sig välsignelse och liv, mod och hopp till människorna. rätt (132)Guds änglar far ständigt från jorden till himmelen och från himmelen till jorden. De underverk Jesus gjorde för de bedrövade och lidande, gjorde han i Guds kraft och genom änglars förmedling. Och det är genom Kristus och himmelska änglars förmedling som varje välsignelse från Gud kommer oss till del. Genom att ikläda sig mänsklig natur förenar vår Frälsare sina intressen med Adams fallna söners och döttrars, medan han genom sin gudomliga natur står i förbindelse med Guds tron. På så sätt är Kristus den förmedlare genom vilken människan kan bli förenad med Gud och Gud med människan. rätt |