| Vändpunkten kapitel 15. Från sida 133. Från sida 144 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(133)Jesus började inte sin verksamhet med att utföra något underverk inför Stora Rådet i Jerusalem. Vid en familjefest i en liten galileisk stad uppenbarade han sin makt för att höja glädjen vid en bröllopsfest. Därigenom visade han sin sympati för människorna och sin önskan att bidra till deras lycka. I frestelsernas öken hade han själv druckit ur smärtans bägare. Nu trädde han fram för att ge människorna lyckans bägare genom att skänka välsignelse och helgd över den mänskliga samvaron. (133)Från Jordan hade Jesus återvänt till Galiléen. I Kana, en liten stad inte långt från Nasaret, rustade man till bröllop. Brudparet var släkt med Josef och Maria. Och Jesus som visste om denna familjefest, begav sig till Kana där han och hans lärjungar inbjöds till festen. rätt (133)Här träffade han åter sin mor som han varit skild från under någon tid. Maria hade hört vad som tilldragit sig på Jordanstranden vid hans dop. Nyheten hade nått Nasaret och den hade hos henne återkallat minnet av händelsen som hon under många år hade bevarat i minne. Liksom folket i sin helhet hade också Maria blivit djupt gripen av Johannes Döparens budskap. Hon mindes mycket tydligt vad som hade profeterats om honom vid hans födelse. Nu väcktes hennes förhoppningar på nytt genom sambandet mellan Johannes och Jesus. Men ryktet hade även nått henne om hur Jesus på ett hemlighetsfullt sätt hade försvunnit ut i öknen och hon plågades av dystra aningar. rätt (133)Från den dag då Maria tog emot ängelns budskap i Nasaret mindes hon allt som tydde på att Jesus var Messias. Hans osjälviska liv hade övertygat henne om att han inte kunde vara någon annan än den gudasände. Ändå besvärades hon av tvivel och missräkningar. Hon hade längtat efter den tid då hans härlighet skulle uppenbaras. Döden hade skilt henne från Josef, som tillsammans med henne delade hemligheten om Jesu födelse. Nu fanns det ingen som hon kunde anförtro sina förhoppningar och farhågor. De senast gångna månaderna hade varit sorgtyngda. Maria hade varit skild från Jesus som alltid gett henne tröst genom sin medkänsla. Hon grubblade över Simeons ord: "Ja, också genom din själ skall ett svärd gå." – Luk. 2:35. Hon tänkte på de tre ångestfyllda dagar då hon trodde sig för alltid ha förlorat Jesus. Med oro inväntade hon hans återkomst. rätt (134)Spänd förväntan (134)Under det att gästerna samlas tycks många redan vara upptagna av något samtalsämne av mycket stort intresse. En undertryckt upphetsning har gripit sällskapet. Små grupper samtalar ivrigt tillsammans, men med lugna röster, och undrande blickar riktas mot Marias son. rätt (134)Då Maria hörde vad hans medarbetare berättade om Jesus kände hon sig uppmuntrad av att det hopp som hon länge närt, inte skulle gå om intet. Men hon skulle ha varit mer än människa om inte denna heliga glädje också hade blandats med en mors naturliga stolthet. Då hon såg de många blickar som var riktade mot Jesus önskade hon att hon kunde övertala honom att inför gästerna bevisa att han verkligen var den av Gud utsände. Hon hoppades att det skulle bli tillfälle för honom att utföra ett underverk inför dem. rätt (135)Festglädje i fara (135)Även om detta svar kan förefalla avvisande, uttryckte det ingen kyla eller ohövlighet. Frälsarens sätt att tilltala sin mor överensstämde med seden i Österlandet. Det användes gentemot personer som var berättigade till särskild aktning. Varje handling i Jesu jordiska liv överensstämde med den föreskrift han själv gett: "Hedra din fader och din moder." – 2 Mos. 20:12. rätt (135)När Jesus på korset visade sin mor en sista ömhetsbetygelse tilltalade han henne åter på samma sätt i det han överlämnade henne i sin mest älskade lärjunges vård. Både vid bröllopet i Kana och vid korset var den kärlek som kom till uttryck i röst, blick och uppförande, en förklaring till hans ord. rätt (135)Då hemligheten om hans livsverk vid hans besök i templet i hans barndom började avslöjas för honom hade Jesus sagt till Maria: "Vissten I då icke att jag bör vara där min Fader bor." – Luk. 2:49. Dessa ord anslog grundtonen i hela hans verk och liv. Allt annat underordnades hans uppdrag, det stora återlösningsverk som han hade kommit till världen för att utföra. Nu upprepade han detta. Det var fara för att Maria kunde tro att hennes släktskap med Jesus gav henne rätt att ställa särskilda anspråk på honom och att i viss mån vägleda honom i hans arbete. I trettio år hade han varit en kärleksfull och lydig son. Hans kärlek var oförändrad, men han måste nu ägna sig år det uppdrag han fått av sin Fader. Som den Högstes Son och världens Frälsare kunde han inte låta några jordiska band hindra honom i hans arbete eller påverka hans handlingssätt. Han måste vara fri att göra Guds vilja. Detta gäller också oss. Guds vilja och ledning är mer än mänskliga släktskapsband. Ingen jordisk lockelse skulle få vända våra steg från den väg som han bjuder oss att gå. rätt (136)Det fallna människosläktets enda hopp om återlösning finns i Kristus. Maria kunde finna frälsning endast genom Guds lamm. I sig själv ägde hon ingen förtjänst. Hennes anknytning till Jesus ställde henne inte i något annat andligt förhållande till honom än det i vilket alla andra människor står. Detta antyds också i Frälsarens ord. Han klargjorde skillnaden i sitt förhållande till henne såsom Människosonen och såsom Guds Son. Släktskapen dem emellan gjorde henne inte på något sätt jämställd med honom. rätt (136)En plan att genomföra (136)Då Jesus sade till Maria att hans stund ännu inte hade kommit, besvarade han hennes outtalade tanke, den förväntan som hon hade gemensam med sitt folk. Hon hoppades att han skulle uppenbara sig som Messias och överta Israels tron. Men tiden hade ännu inte kommit. Det var inte som konung utan som "smärtornas man och förtrogen med krankhet" som Jesus hade tagit på sig människans öde. Men även om Maria inte hade en riktig uppfattning av Kristi uppdrag, litade hon obetingat på honom. Och denna tro besvarade Jesus. Det första underverket utfördes som ett erkännande av Marias tillit och för att stärka lärjungarnas tro. Lärjungarna skulle komma att möta många och svåra frestelser att visa bristande tro. För deras vidkommande hade profetiorna gjort det klart och otvetydigt att Jesus var Messias. De väntade att de religiösa ledarna skulle ta emot honom med en tillit som var större till och med än deras egen. Bland folket förkunnade de allt det som Jesus gjort och gav uttryck åt sin egen tilltro till hans uppgift, men de blev förvånade och bittert besvikna över den vantro, den djupt rotade fördom och den fiendskap mot Jesus som prästerna och rabbinerna visade. Frälsarens första underverk gav hans närmaste medarbetare mod och frimodighet att trotsa detta motstånd. rätt (137)Utan att på något sätt låta sig bringas ur fattningen genom Jesu ord sade Maria till dem som passade upp vid borden: "Vadhelst han säger till eder, det skolen I göra." – Joh. 2:5. Därigenom gjorde hon vad hon kunde för att förbereda vägen för det hon väntade att Jesus skulle göra. rätt (137)Vid dörröppningen stod sex stora stenkrukor. Jesus bad nu tjänarna fylla dessa med vatten. När sedan vin behövdes sade han: "Ösen nu upp och bären till övertjänaren." – Joh. 2:8. rätt (137)Fyllda krukor (137)Liksom man först sätter fram det goda vinet och därefter det sämre, gör också världen med sina gåvor. Det som den erbjuder kan behaga ögat och förvilla sinnena, men det visar sig sedan vara otillfredsställande. Vinet förvandlas till bitterhet och glädjen blir dysterhet. Det som började med sång och dans slutar med uttråkning och vämjelse. Jesu gåvor däremot är alltid friska och nya. Den fest han bereder ger alltid glädje och tillfredsställelse. Varje ny gåva ökar mottagarens förmåga att värdesätta och njuta av Hans välsignelse. Han ger gåva på gåva. Det kan inte bli någon brist i förrådet. Om du förblir i honom så kommer den rika gåva som du idag tar emot att försäkra dig om att du i morgon skall få en ännu rikare gåva. Jesu ord till Natanael ger uttryck för den lag efter vilken Gud handlar med trons barn. Vid varje ny uppenbarelse av hans kärlek uttalar han dessa ord till den som tar emot dem: "Eftersom jag sade. . . tror du? Större ting än vad detta är skall du få se." - Joh. 1:50. Jesu gåva vid bröllopsfesten var en symbol. Vattnet var en bild på dopet som symboliserar hans död och vinet var en bild på utgjutandet av hans blod för världens synder. Vattnet som man fyllde krukorna med bars fram av människor men bara Jesu ord kan ge vattnet livgivande kraft. Detsamma gäller de förordningar som pekar fram mot Frälsarens död. Bara genom Jesu kraft, som verkar genom tro, förmår dessa förordningar att ge andlig näring. rätt (138)Jesu ord försåg gästerna med riklig traktering. Lika rikt är förrådet av hans nåd som kan utplåna människors orättfärdighet samt förnya och uppliva dem. rätt (138)Det goda vinet en symbol (139)Det var Kristus som i Gamla testamentet gav Israel detta råd: "En bespottare är vinet, en larmare är rusdrycken, och ovis är envar som raglar därav." – Ords. 20:1. Och själv framställde han inte någon sådan dryck. Satan frestar människor till eftergivenhet för det som skall omtöckna deras förstånd och förlama den andliga uppfattningsförmågan, men Kristus lär oss att hålla den lägre naturen under kontroll. Hela hans liv var ett exempel på självförnekelse. För att bryta lystnadens makt utstod han på våra vägnar det hårdaste prov som människor kan tåla. Det var Kristus som befallde att Johannes Döparen varken skulle dricka vin eller starka drycker. Det var Kristus som föreskrev Manoas hustru en liknande avhållsamhet (Luk. 1:15; Dom. 13:2-4, 12-14). Och han uttalade en förbannelse över den man som lyfter flaskan till sin nästas läppar. Kristus motsade inte sin egen lära. Det ojästa vin som han gav bröllopsgästerna var en hälsosam och uppfriskande dryck. Dess verkan bidrog till att ge smaken en sund inriktning. rätt (139)Då gästerna vid festen berömde vinets kvalitet väckte detta frågor som avlockade tjänarna en berättelse om underverket. En stund var gästerna alltför förvånade för att tänka på honom som hade utfört underverket. Då de så småningom såg sig om efter honom visade det sig, att han hade dragit sig tillbaka så stilla, att inte ens hans närmaste medarbetare hade lagt märke till det. rätt (139)Bröllopsgästernas uppmärksamhet vändes nu mot apostlarna. För första gången fick dessa tillfälle att bekänna sin tro på Jesus. De berättade om vad de hade sett och hört vid Jordan. I mångas hjärtan tändes hoppet om att Gud hade uppväckt en befriare åt sitt folk. Nyheten om underverket spreds vida omkring i hela trakten och nådde också Jerusalem. Med nytt intresse började prästerna och de äldste studera de profetior som syftade på Kristi ankomst. Det rådde en ivrig önskan om att få veta vilket denne nye lärares uppdrag var som hade uppträtt så anspråkslöst bland folket. rätt (140)Jesu verksamhet stod i stark kontrast till de judiska äldstes. Deras aktning för tradition och formalism hade lagt hinder i vägen för all verklig frihet i tanke och handling. De levde i ständig skräck för att bli besmittade. För att undgå beröring med de "orena" höll de sig borta inte bara från de kringboende folken utan också från flertalet av sitt eget folk, så att de varken sökte tjäna dem eller vinna deras vänskap. Genom att ständigt dröja vid dessa saker hade de förkrympt sitt sinne och begränsat sin egen livssfär. Deras exempel kom att befrämja egoism och intolerans bland alla samhällsklasser. rätt (140)Jesus började sin reformation genom att visa den största sympati för människorna. Samtidigt som han visade den största vördnad för Guds lag, tillrättavisade han fariséernas inbillade fromhet och försökte befria folket från de meningslösa regler som höll dem bundna. Han försökte bryta ned de barriärer som skilde de olika samhällsklasserna åt, så att han skulle kunna föra människorna samman som barn i en enda familj. Hans närvaro vid bröllopsfesten avsåg att vara ett steg i riktning mot förverkligandet av detta mål. Gud hade lett Johannes Döparen till att uppehålla sig i öknen för att han skulle bli beskyddad mot prästernas och rabbinernas inflytande och för att förberedas för sin särskilda uppgift. Men det stränga och avskilda i hans liv skulle inte vara någon förebild för folket. Johannes själv hade inte sagt till sina åhörare att svika sina tidigare förpliktelser. Han bjöd dem att ge bevis på sin omvändelse och trohet mot Gud på den plats där Gud hade ställt dem. rätt (140)Sympati och medkänsla (141)Gemenskap med honom (141)Åt alla en inbjudan (142)Det var genom personlig kontakt och samvaro som Jesus undervisade sina apostlar. Ibland undervisade han dem när han satt tillsammans med dem på bergssluttningarna, ibland uppenbarade han Guds rikes hemligheter för dem nere vid sjön eller när han vandrade tillsammans med dem på vägarna. Han höll inga predikningar, såsom människor gör idag. Varhelst han fann någon som ville ta emot det gudomliga budskapet förkunnade han sanningen om frälsningens väg. Han uppmanade inte sina medarbetare att göra det ena eller det andra utan sade: "Följ mig." På sina vandringar genom landsbygd och städer tog han dem med sig så att de kunde se hur han undervisade folket. Han anknöt deras intressen till sina och de deltog med honom i arbetet. rätt (142)Inte stänga oss inne (143)Som Jesu efterföljare bör vi inte umgås med världen bara för nöjes skull för att ta del i dess förlustelser. Ett sådant umgänge kan bara bli till skada. Vi skulle aldrig ge vårt samtycke till synden varken genom våra ord eller vårt sätt att handla, genom vår tystnad eller vår närvaro. Varhelst vi går, skall vi ta Jesus med oss och låta andra få se vår Frälsares storhet. Men de som försöker bevara sin religion genom att stänga in den innanför stenmurar, förspiller dyrbara tillfällen att göra gott. Genom människors sällskapliga gemenskap kommer kristenheten i beröring med världen. Den som har tagit emot det gudomliga ljuset, bör upplysa vägen för dem som inte lärt känna livets ljus. rätt (143)Vi bör alla bli Jesu vittnen. Helgade genom Kristi nåd bör vår förmåga att umgås med andra människor utnyttjas för att vinna dem för Frälsaren. Låt världen se att vi inte i egenkärlek är upptagna av våra egna intressen, utan att vi vill att andra skall få del av våra välsignelser och förmåner. Låt dem se att vår kristendom inte gör oss osympatiska eller stränga. Låt alla som säger sig ha funnit Kristus, tjäna människorna på samma sätt som han gjorde. rätt (143)Vi bör aldrig ge världen det oriktiga intrycket att de kristna är tungsinta och olyckliga. Om vår blick är fäst på Jesus, kommer vi att se en medkännande Återlösare. Vi skall återstråla ljuset från honom. Överallt där hans Ande råder där bor frid. Och där kommer också glädje att finnas eftersom den är en stilla, helig förtröstan på Gud. rätt (143)Kristus finner behag i sina efterföljare när det visar sig att de, även om de är människor, har blivit delaktiga av gudomlig natur. De är inga statyer utan levande människor. Uppfriskade av den gudomliga nådens dagg öppnar och utvidgar sig deras sinnen för rättfärdighetens sol. Det ljus som faller på dem låter de lysa tillbaka på andra i ett sätt att handla som strålar av Kristi kärlek. rätt |