| Vändpunkten kapitel 16. Från sida 144. Från sida 154 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(144)"Därefter begav han sig ned till Kapernaum med sin moder och sina bröder och sina lärjungar; och där stannade de några dagar. Judarnas påsk var nu nära, och Jesus begav sig då upp till Jerusalem." (144)På denna resa anslöt sig Jesus till ett av de stora sällskap som var på väg till huvudstaden. Han hade ännu inte offentligt omtalat sitt uppdrag och anslöt sig därför obemärkt till resenärerna. Vid dessa tillfällen var Messias' ankomst, som blivit så uppmärksammad genom Johannes' verksamhet, det dominerande samtalsämnet. Med ivrig entusiasm stannade man inför hoppet om nationell storhet. Jesus visste att detta hopp inte skulle förverkligas eftersom det var grundat på en feltolkning av Skrifterna. Med djupt allvar uttydde han profetiorna och försökte sporra folket till att närmare studera Guds ord. rätt (144)De judiska ledarna hade undervisat folket om att de i Jerusalem skulle få lära sig hur man tillbad Gud. Under påskveckan samlades på denna plats stora skaror som kom från alla delar av Palestina, ja, till och med ifrån avlägsna länder. Tempelgårdarna var fyllda av en brokig skara. Många kunde inte föra med sig det offer som skulle frambäras som symbol på honom som skulle offra sig själv. De kunde köpa sitt offerdjur av dem som sålde sådana på den yttre förgården. Här samlades människor ur alla samhällsklasser för att förse sig med offerdjur. Och här växlades alla slags utländska pengar mot de särskilda pengar som gällde i templet. rätt (144)Varje jude hade ålagts att årligen betala en halv sikel som "en försoningsgåva för sig". De pengar som kom in på detta sätt användes för templets underhåll. (2 Mos. 30:12-16.) Dessutom gavs stora summor som frivilliga offer, som lades ned i helgedomens skattkammare. Och det var dessutom stadgat att alla utländska pengar skulle växlas mot särskilda mynt som kallades helgedomssikeln, som godkändes i tjänsten i templet. Penningväxlandet gav tillfälle till bedrägeri och utpressning och hade urartat till en vanhedrande handel som utgjorde en inkomstkälla för prästerna. rätt (145)Säljarna begärde oskäliga priser för sina djur och delade vinsten med prästerna och rådsherrarna, som därigenom gjorde sig rika på folkets bekostnad. Tillbedjarna trodde, som de blivit lärda, att om de inte frambar något offer skulle inte Guds välsignelse vila över deras barn eller deras land. På detta sätt kunde man utkräva höga priser på djuren. När folket ändå hade kommit så långt kunde de inte återvända hem utan att ha utfört de heliga handlingar som de kommit för att utföra. rätt (145)Ett stort antal offerdjur offrades vid påskhögtiden. Försäljningen utanför templet var mycket livlig. Den oordning som uppstod gav intryck av ett stojande marknadstorg snarare än ett Guds heliga tempel. Här kunde man höra ivrigt köpslående, boskapens råmande, fårens bräkande och duvornas kuttrande, blandat med penningskrammel och häftig ordväxling. Oredan var så stor att tillbedjarna blev störda, och orden som riktades till den Högste drunknade i larmet som störde tempelfriden. Judarna var ytterst stolta över sin fromhet. De gladde sig över sitt tempel. Varje nedsättande ord om templet betraktades som hädelse. De var mycket noggranna då de utförde de ceremonier som tillhörde tempeltjänsten, men girigheten efter pengar hade övervunnit deras betänkligheter. De var knappast medvetna om hur långt de hade avlägsnat sig från den ursprungliga avsikten med gudstjänsten som förordnats av Gud själv. rätt (145)När Herren steg ned på Sinai helgades platsen av hans närvaro. Mose fick befallning att märka ut en gräns runt omkring berget och helga det och Herren uttalade dessa varningsord: "Tagen eder till vara för att stiga upp på berget eller komma vid dess fot. Var och en som kommer vid berget skall straffas med döden; men ingen hand må komma vid honom, utan han skall stenas eller skjutas ihjäl. Evad det är djur eller människa, skall en sådan mista livet." – 2 Mos. 19:12, 13. rätt (146)På detta sätt inskärptes det, att varhelst Gud uppenbarade sig är platsen helig. De områden som hörde till Guds tempel skulle ha betraktats som heliga. Men för vinningslystnadens skull förlorades allt detta ur sikte. rätt (146)Prästerna och rådsherrarna hade kallats att vara Guds representanter inför folket. De borde ha rättat till missförhållandena på tempelgården. De borde ha gett folket ett föredöme i redbarhet och medkänsla. I stället för att tänka på sin egen fördel skulle de ha tänkt på folkets bästa och hjälpt dem som inte kunde köpa de offer som fordrades. Men det gjorde de inte. Girigheten hade förhärdat dem. rätt (146)I fåfäng väntan på hjälp (146)När Jesus kom in i templet uppfattade han genast situationen. Han såg den ohederliga handel som försiggick där. Han såg de fattigas bekymmer, då de tänkte på att utan blodsutgjutelse kunde de inte få någon förlåtelse för sina synder. Han såg den yttre förgården till templet förvandlas till en plats för ohederliga affärer. Det heliga området hade blivit en plats för profan handel. Kristus insåg att något måste göras. Talrika ceremonier hade föreskrivits utan att folket hade erhållit den nödvändiga undervisningen om deras betydelse. Tillbedjaren bar fram sina offer utan att förstå att dessa var en bild på det enda fullkomliga offret. Och mitt ibland dem stod den som hela deras gudstjänst symboliserade, utan att vara igenkänd eller hyllad. Han hade gett föreskrifter angående offren. Han förstod deras sinnebildliga innebörd och han såg att den nu hade förvanskats och missförståtts. Det andliga i gudstjänsten var på väg att försvinna. Det fanns inte längre något samband mellan prästerna och rådsherrarna och deras Gud. Jesu uppdrag var att upprätta en helt annorlunda gudstjänst. rätt (147)Helig vrede (147)Han ser att Guds kärlek skall komma att döljas för syndare och att människor skall göra hans nåd till en handelsvara. rätt (147)Helig vrede, myndighet och makt syns i hans ansikte då han betraktar scenen. Folkets uppmärksamhet dras till honom. Dessa som är ivrigt upptagna med sina världsliga affärer kan inte ta sina ögon ifrån honom. De har en känsla av att denne man läser deras innersta tankar och genomskådar deras dolda motiv. Några söker gömma sina ansikten, som om deras onda gärningar vore skrivna i deras drag och nu skall granskas av hans genomträngande blickar. rätt (147)Larmet har tystnat. Ljudet av penningväxling och köpslående har upphört. Tystnaden blir pinsam. En känsla av fruktan bemäktigar sig de församlade. Det är som om de vore ställda inför Guds domstol för att svara för sina handlingar. När de betraktar Jesus ser de det gudomliga lysa fram genom hans mänskliga yttre. Himmelens majestät står där som domaren skall stå på den yttersta dagen. Han är inte nu omgiven av den härlighet som då skall utmärka honom, men han har samma förmåga att genomskåda dem. Hans blickar sveper över folkskaran och träffar varje enskild människa. Hans gestalt tycks höja sig över dem med befallande värdighet, och himmelskt ljus upplyser hans ansikte. Han talar. Hans klara, melodiska stämma, som på Sinai berg förkunnade den lag prästerna och rådsherrarna överträder, genljuder genom tempelvalven: ”'Mitt hus skall kallas ett bönehus'. Men I gören det till en rövarkula." – Matt. 21:13. rätt (148)Scenförändring (148)Folkmassan grips av panik genom det överväldigande intrycket av hans gudomsnatur. Rop av förskräckelse hörs från hundratals bleka människor. Även apostlarna bävar. De är förskräckta över Jesu ord och uppförande som är så olikt hans vanliga sätt att bete sig. De kommer ihåg att det är skrivet om honom: "Nitälskan för ditt hus har förtärt mig." – Ps. 69:10. Snart har den larmande hopen med sina varor gett sig iväg långt bort från templet. Förgårdarna har befriats från sin vanhelgande trafik. En djup stillhet och högtidlighet sänker sig över skådeplatsen för den tidigare förvirringen. Guds närvaro, som i gångna tider gjorde berget heligt, har nu helgat det tempel som blev uppfört till hans ära. rätt (148)Genom att rena templet tillkännagav Jesus sitt uppdrag som Messias, och därmed började han sitt arbete. Detta tempel som hade byggts upp till en Guds boning, var avsett att utgöra en åskådningsundervisning för Israel och för hela världen. Det hade från uråldriga tider varit Guds avsikt att varje skapad varelse, från den härliga och heliga serafen till människan, skulle utgöra ett tempel för Skaparen att bo i. På grund av synden upphörde mänskligheten att vara ett tempel åt Gud. Förmörkat och befläckat av det onda kunde människans sinne inte längre uppenbara Guds härlighet. Men när Guds Son blev människa förverkligades himmelens avsikt. Gud bor i det mänskliga och genom frälsande nåd blir människan åter hans tempel. rätt (149)Guds avsikt var att templet i Jerusalem skulle vara en ständig symbol på det höga mål som ligger öppet för varje människa. Men judarna hade inte förstått betydelsen av den byggnad som de betraktade med så stor stolthet. De överlämnade inte sig själva som heliga tempel åt den gudomlige Anden. Förgårdarna i templet i Jerusalem var fulla av förvirrande larm. En vanhelgande trafik var en riktig bild av människans sinne, hennes tempel som var besmittat av sinnliga begär och ohederliga tankar. Genom att rena templet från världens köpare och säljare tillkännagav Jesus sin mission att rena människan från syndens besmittelse, från jordiska önskningar, från själviska begär och onda vanor som fördärvar sinnet. "Med hast skall han komma till sitt tempel, den Herre som I åstunden, . . . se, han kommer, säger Herren Sebaot. Men vem kan uthärda hans tillkommelses dag, och vem kan bestå, när han uppenbarar sig? Ty han skall vara såsom en guldsmeds eld och såsom en valkares såpa. Och han skall sätta sig ned och smälta silvret och rena det; han skall rena Levi söner och luttra dem såsom guld och silver." – Mal. 3:1-3. rätt (149)"Veten I icke att I ären ett Guds tempel, och att Guds Ande bor i eder? Om nu någon fördärvar Guds tempel, så skall Gud fördärva honom; ty Guds tempel är heligt, och det templet ären I" – 1 Kor. 3:16, 17. Ingen människa kan av sig själv driva ut den onda hop som tagit hennes sinne i besittning, endast Kristus kan rena själens tempel. Men han tvingar sig inte på någon. Han kommer inte in i sinnet som han fordom kom in i templet, utan han säger: "Se, jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom." – Upp. 3:20. Han kommer inte bara för en enda dag, ty han säger: "Jag skall bo i dem och vandra ibland dem. . . och de skola vara mitt folk." "Du skall. . . trampa våra missgärningar under fötterna. Ja, du skall kasta alla deras synder i havets djup." – 2 Kor. 6:16; Mik. 7:19. Hans närvaro skall rena och helga sinnet så att det blir ett heligt tempel åt Herren och "en Guds boning, i Anden." (Ef. 2:21, 22.) rätt (150)En bild av kommande förskingring (150)Varför flydde prästerna bort från templet? Varför blev de inte stående kvar på sin post? Han som befallde dem att gå, var en timmermans son, en fattig gallilé utan jordisk rang eller makt. Varför satte de sig inte upp emot honom? Varför lämnade de kvar den förvärvade vinning de med orätt fått, och flydde efter befallning av en som till sitt yttre var så obetydlig? rätt (150)Jesus talade med en konungs myndighet och i hans utseende, liksom i hans stämma, fanns något som de inte hade kraft att motstå. Inför hans befallande ord insåg de som aldrig förr att de verkligen var hycklare och rövare. Då det gudomliga lyste fram i det mänskliga såg de inte bara vreden i Jesu ansikte. De fattade även betydelsen av hans ord. De kände det som om de stått inför den evige domarens tron och hört den slutliga domen avkunnas över sig. Under en kort stund kände de sig övertygade om att Jesus var en profet. Många trodde att han var Messias. Liksom i blixtbelysning förklarade den helige Ande för dem profeternas vittnesbörd om Kristus. Skulle de ge efter för denna överbevisning? rätt (150)Omvända sig ville de inte. De visste att Jesu sympati för de fattiga hade blivit väckt. De visste att de i sitt handlingssätt mot folket hade gjort sig skyldiga till penningutpressning. På grund av att Jesus läste deras tankar, hatade de honom. Hans offentliga tillrättavisning var förödmjukande för deras stolthet, och hans tilltagande inflytande över folket gjorde dem avundsjuka. De beslöt sig för att kräva svar av honom vilken makt han hade att driva bort dem och vad det var som gav honom denna makt. rätt (151)Sakta och med stor betänksamhet, men uppfyllda av hat i sina sinnen, återvände de långsamt till templet. Men vilken förändring hade inte skett under deras frånvaro. När de flydde, stannade de fattiga kvar. De stod nu och betraktade Jesus. I hans ansikte såg de hans inneboende kärlek och sympati. Med tårar i ögonen sade han till de darrande människorna omkring sig: "Var inte rädda. Jag skall rädda er och ni skall förhärliga mig. Ty just därför har jag kommit i världen." rätt (151)Folket trängde sig inpå honom med ivriga, rörande böner: "Herre, välsigna mig." Han lyssnade till varje bön. Med en medkänsla som övergick den ömmaste mors, böjde han sig ned över de lidande små. Han ägnade sig åt alla. Alla blev botade, vilken sjukdom de än led av. De som varit stumma, kunde nu lovprisa Gud. De som varit blinda, kunde se sin välgörares ansikte. De lidande fylldes av glädje. rätt (151)Vilken uppenbarelse var det inte för prästerna och tempeltjänarna, då de såg dessa underverk och hörde hur folket berättade om smärtor de hade lidit av, om sina svikna förhoppningar och om plågsamma dagar och sömnlösa nätter. Då den sista gnistan av hopp tycktes vara utsläckt, hade Jesus botat dem. "Bördan var så tung", sade en av dem, "men jag har funnit en hjälp, för Guds Son bar den. Jag skall nu helga mitt liv åt hans tjänst." Föräldrar sade till sina barn: "Han har räddat ditt liv, tacka honom." Barn och unga, fäder och mödrar vänner och åskådare förenade sig i tacksägelse. Hopp och glädje fyllde dem. De hade nu fått frid. De hade blivit friska till kropp och själ. De reste hem och förkunnade överallt Jesu oförlikneliga kärlek. rätt (151)De som hade blivit botade på detta sätt tog vid korsfästelsen inte del i mängdens rop: "Korsfäst, korsfäst honom." De sympatiserade med Jesus. De hade känt hans stora medkänsla och hans undergörande makt. De kände honom som sin Frälsare. Han hade ju skänkt dem hälsa till kropp och själ. De lyssnade på apostlarnas förkunnelse, och Guds ord gav dem förstånd, när det fick insteg i deras hjärtan. De blev förmedlare av Guds nåd, hans frälsnings redskap. rätt (152)De hade fått tecknet (152)I Jesus borde prästerna och rådsherrarna, framför alla andra, ha sett Herrens Smorde, eftersom de heliga bokrullar som skildrade hans uppdrag låg i deras händer och de visste att templets rening var en uppenbarelse av en mer än mänsklig kraft. Hur mycket de än hatade Jesus kunde de inte befria sig från tanken att han kunde vara en profet, utsänd av Gud för att återupprätta templets helighet. Med den respekt som närdes av deras fruktan, gick de till honom och frågade honom: "Vad för tecken låter du oss se, eftersom du gör på detta sätt?" – Joh. 2:18. rätt (152)Jesus hade gett dem ett tecken. Genom att låta sitt ljus lysa in i deras sinnen och genom att öppet inför deras ögon göra det som Messias skulle göra, hade han gett dem övertygande bevis om vem han var. När de nu bad om ett tecken, svarade han dem med en liknelse, som visade att han genomskådat deras ondska och sett hur långt denna skulle föra dem. "Bryten ned detta tempel, så skall jag inom tre dagar låta det uppstå igen." – Joh. 2:19. rätt (153)I dessa ord lade han en dubbel betydelse. Han syftade inte bara på ödeläggandet av judarnas tempel och gudstjänstordningen utan också på sin egen död, fördärvandet av hans kropps tempel. Judarna höll redan på att lägga planer på att röja Jesus ur vägen. Då prästerna och rådsherrarna vände tillbaka till templet, hade de beslutat att döda honom och på detta sätt bli av med upprorsmakaren. Men när han avslöjade deras intriger, förstod de honom inte. De tolkade hans ord så, att de skulle avse endast templet i Jerusalem och utbröt förargade: "I fyrtiosex år har man byggt på detta tempel, och du skulle låta det uppstå igen inom tre dagar?" Nu tyckte de att Jesus hade gjort deras misstro berättigad. De tyckte att de gjorde rätt i att förkasta honom. rätt (153)Det var inte Jesu avsikt att hans ord skulle bli förstådda av de vantrogna judarna och inte ens av hans närmaste medarbetare vid detta tillfälle. Han visste att hans fiender skulle förvanska hans ord och använda dem emot honom. När de förhörde honom, skulle de framhålla dem som en anklagelse. På Golgata skulle de slungas mot honom som ett hån. Men att nu förklara det för dem skulle ha inneburit, att apostlarna hade fått kunskap om hans lidanden. Det skulle ha orsakat dem en sorg som de ännu inte kunde bära. Och en förklaring skulle också allt för tidigt ha visat judarna resultatet av deras fördomar och vantro. De hade redan inträtt på en väg som de hårdnackat skulle följa, till dess att han som ett lamm fördes bort för att slaktas. rätt (153)Det var för deras räkning som ville tro på honom, som Jesus sade detta. Han visste att det skulle upprepas. Eftersom det sades under påsken skulle tusentals människor få höra det och de skulle återberätta det i alla delar av världen. När han hade uppstått från de döda skulle dess betydelse förkunnas. För många skulle det bli ett avgörande bevis för hans gudom. rätt (153)På grund av det andliga mörker i vilket de levde, kunde inte ens Jesu apostlar ofta fatta hans undervisning. Men mycket av det han sade, klargjordes för dem genom senare händelser. När han inte längre vandrade tillsammans med dem, blev hans ord en tröst och ett stöd för dem. rätt (154)Med avseende på templet i Jerusalem hade Frälsarens ord: "Bryten ned detta tempel så skall jag inom tre dagar låta det uppstå igen", en djupare innebörd än åhörarna insåg. Jesus var templets grundval och dess liv. Den tempeltjänst som utfördes där avbildade Guds Sons offer. Prästerskapet hade instiftats för att vara en framställning av Jesu väsen och gärning som medlare. Hela offertjänsten var en symbol på och en skugga av Frälsarens död för att återlösa världen. Dessa offer skulle bli helt utan verkan efter det att den stora händelse, som de genom århundraden hade pekat fram emot, hade inträffat. rätt (154)Eftersom hela gudstjänstritualen var en symbol på Jesus, saknade den allt värde utan honom. Då judarna bekräftade att de hade förkastat Jesus genom att överlämna honom till att dödas, förkastade de allt det som gav templet och dess tjänst dess betydelse. Dess helighet hade försvunnit. Det var dömt till att förstöras. Efter den dagen var offren och den därmed förbundna gudstjänsten meningslös. Lika litet som Kains offer var den en bild på Frälsaren. Genom att överlämna Jesus till döden hade judarna i verkligheten rivit sitt tempel. Då Jesus korsfästes, rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån och ned, vilket bekräftade att det stora slutliga offret hade framburits och att offersystemet hade upphört för all framtid. rätt (154)"Så skall jag inom tre dagar låta det uppstå igen." – Joh. 2:19. Då Frälsaren dog, såg det ut som om mörkrets makter hade fått överhanden. De triumferade över sin seger. Men från Josefs öppnade grav gick Jesus fram som segrare. "Han har avväpnat andevärldens furstar och väldigheter och låtit dem bliva till skam inför alla, i det att han i honom har triumferat över dem." – Kol. 2:15. I kraft av sin död och uppståndelse blev han präst i "det sannskyldiga tabernaklet, vilket Herren har upprättat, och icke någon människa." (Hebr. 8:2). Det var människor som uppförde helgedomen i öknen och det var människor som byggde det judiska templet, men helgedomen i himmelen, av vilken den jordiska var en avbildning, byggdes inte av någon mänsklig arkitekt. "Se, där är en man som skall kallas Telningen... han skall bygga upp Herrens tempel och förvärva majestät och sitta på sin tron och regera; och en präst skall han vara på sin tron." – Sak. 6:12, 13. rätt (155)Den offertjänst som hade pekat fram mot Jesus försvann, och människors blickar riktades mot det verkliga offret för världens synder. Det jordiska helgedomssystemet upphörde och vi ser nu på Jesus som är det nya förbundets tjänare och på" ett stänkelseblod som talar bättre än Abels blod". (Hebr. 12:24.) "Vägen till det allraheligaste. . ." hade ännu inte blivit uppenbarad. Det första tabernaklet fanns ännu kvar. "Men Kristus kom såsom överstepräst för det tillkommande goda; och genom det större och fullkomligare tabernaklet som icke är gjort med händer, . . . gick han. . . med sitt eget blod, en gång för alla in i det allraheligaste och vann en evig förlossning." – Hebr. 9: 8-12. rätt (155)"Därför kan han ock till fullo frälsa dem som genom honom komma till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem." – Hebr. 7:25. Även om tempeltjänsten skulle överflyttas från det jordiska till det himmelska templet och även om helgedomen och vår store Överstepräst skulle bli osynlig för människor, skulle apostlarna inte lida någon förlust därav. De skulle inte märka något avbrott i gemenskapen och ingen avmattning i den kraft som följde av Frälsarens frånvaro. Även om Jesus gör tjänst i helgedomen därovan är han genom sin Ande alltjämt människors tjänare på jorden. Han har dragit sig tillbaka från den synliga världen, men hans avskedslöfte går i uppfyllelse: "Se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände." – Matt. 28:20. Även om han överlämnar sin makt till ringare tjänare, är han alltjämt hos sitt folk med sin livgivande närvaro. rätt (155)"Eftersom vi nu hava en stor överstepräst,. . . Jesus, Gud Son så låtom oss hålla fast vid bekännelsen. Ty vi hava icke en sådan överstepräst som ej kan hava medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allting, likasom vi dock utan synd. Låtom oss därför med frimodighet gå fram till nådens tron, för att vi må undfå barmhärtighet och finna nåd, till hjälp i rätt tid." – Hebr. 4:14-16. rätt |