| Vändpunkten kapitel 17. Från sida 156. Från sida 167 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(156)Nikodemus innehade en hög förtroendepost inom den judiska nationen. Han hade fått hög utbildning och hade en begåvning utöver det vanliga. Han var dessutom en ansedd medlem av Stora Rådet. Liksom många andra hade han blivit djupt gripen av Jesu undervisning. Fastän han var lärd och ansedd hade han på ett egendomligt sätt känt sig dragen till den ödmjuke nasaréen. Den undervisning han hade hört från Frälsaren hade gjort starkt intryck på honom. Han ville veta mer om dess betydelsefulla sanningar. (156)Den auktoritet som Jesus hade gett uttryck åt då han renade templet hade väckt ett påtagligt hat hos prästerna och rådsherrarna. De var rädda för denne främlings inflytande och makt. En sådan frimodighet från en enkel gallilés sida kunde inte tolereras. De hade satt sig i sinnet att göra slut på hans verksamhet. Men alla anslöt sig inte till ett sådant beslut. Det fanns några som var rädda för att sätta sig upp emot någon som på ett så iögonenfallande sätt var behärskad av Guds Ande. De kom ihåg hur profeter hade blivit dödade därför att de bestraffat synd hos de ledande i Israel. De visste att judarnas fångenskap under främmande nationer hade blivit följden av deras trots, då de förkastat Guds tillrättavisningar. De fruktade för att prästerna och rådsherrarna i sina intriger mot Jesus följde i fädernas fotspår och skulle komma att orsaka nya olyckor över nationen. Nikodemus hyste sådana känslor. Då Sanhedrin i ett rådsmöte diskuterade vilket tillvägagångssätt man borde följa ifråga om Jesus, rådde Nikodemus till försiktighet och måttfullhet. Han framhöll att om Jesus verkligen hade fått sådan myndighet från Gud så skulle det vara farligt att förkasta hans varningar. Prästerna vågade inte bortse från detta råd och fattade för tillfället inte några direkta beslut om åtgärder mot Frälsaren. rätt (157)Efter att Nikodemus hade hört Jesus hade han ivrigt forskat i profetiorna angående Messias. Ju mer han undersökte saken dess starkare blev hans överbevisning om att denne var den som skulle komma. Liksom många andra i Israel hade han varit mycket bedrövad över vanhelgandet av templet. Han hade varit vittne till det som försiggick då Jesus drev ut köparna och säljarna ur templet. Han såg hur den gudomliga kraften uppenbarades. Han såg Frälsaren ta emot de fattiga och bota de sjuka. Han såg deras glada blickar och hörde deras lovsånger. Han kunde inte längre tvivla på att Jesus från Nasaret var Guds utsände. rätt (157)Han önskade ivrigt att få ett samtal med Jesus men drog sig för att söka honom öppet. Det skulle ha varit förödmjukande för en av Israels rådsherrar att visa sympati för en lärare som ännu var så litet känd. Om hans besök skulle bli känt i Stora Rådet, skulle det medföra förakt och klander från deras sida. Han beslöt sig för att försöka få ett hemligt samtal med Jesus. Han ursäktade sig med att ett mera öppet framträdande skulle få till följd att andra följde hans exempel. Sedan han genom särskilda förfrågningar hade fått veta var Jesu vanliga tillflyktsort på Oljeberget fanns, väntade han tills staden låg tyst och stilla och sökte sedan upp Jesus. rätt (157)I Jesu närhet kände Nikodemus en egendomlig osäkerhet som han försökte att dölja under ett sken av lugn och värdighet. rätt (157)"Rabbi", sade han, "vi veta att det är från Gud du har kommit såsom lärare; ty ingen kan göra sådana tecken som du gör, om icke Gud är med honom." – Joh. 3:2. Genom att tala om Jesu säregna förmåga och begåvning som lärare och dessutom om hans sällsamma makt att göra under, hoppades han kunna bana väg för ett samtal. Vad han sade skulle uttrycka, och inbjuda till förtroende, medan det i verkligheten var ett uttryck för misstro. Han erkände inte Jesus som Messias utan bara som en lärare sänd av Gud. rätt (157)I stället för att besvara dessa inledande hälsningsord såg Jesus på Nikodemus som om han läste hans innersta tankar. I sin gudomliga vishet såg Jesus framför sig en som sökte efter sanningen. Han kände motiven till hans besök. För att fördjupa den inte förvissning som Nikodemus redan hade, gick han direkt på sakens kärna och sade allvarligt men ändå vänligt: "Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en människa icke bliver född på nytt, så kan hon icke få se Guds rike." – Joh. 3:3. rätt (158)Nikodemus hade kommit till Jesus i hopp om att kunna inleda en diskussion med honom, men Jesus klarlade sanningens grundprinciper. Han sade till Nikodemus: Det du behöver är inte så mycket teoretisk kunskap, som andlig förnyelse. Du behöver inte få din nyfikenhet tillfredsställd utan ett nytt sinne. Du måste få nytt liv från höjden, innan du kan förstå himmelska ting. Innan denna förändring äger rum och gör allting nytt, kommer en diskussion med mig om min auktoritet eller mitt uppdrag inte att kunna resultera i någonting gott, som kan ge dig frälsning. rätt (158)En genomgripande förändring (158)Den bild av den nya födelsen som Jesus hade använt var inte helt obekant för Nikodemus. Omvändelse från de främmande religionerna till Israels tro jämfördes ofta med ett barns födelse. Därför måste han ha trott att Jesu ord inte skulle tas bokstavligt. Men han ansåg sig vara självskriven till en plats i Guds rike på grund av sin israelitiska börd. Han var inte medveten om att han behövde genomgå någon förändring. Detta var orsaken till hans förvåning över Frälsarens ord. Han blev irriterad över deras direkta tillämpning på honom själv. Fariséens stolthet kämpade med den uppriktige sökarens längtan efter att finna sanningen. Han undrade över att Jesus kunde tala till honom som han gjorde och inte visa större respekt för hans ställning som rådsherre i Israel. Överraskad trots sin självbehärskning svarade han Jesus med ord som var fulla av ironi: "Huru kan en människa födas, när hon är gammal?" – Joh. 3:4. Liksom så många andra gör, när uppenbara sanningar når fram till samvetet, visade han att den naturliga människan inte fattar de ting som hör Guds Ande till. Hos en sådan människa finns det inte någonting som svarar på andliga stimulanser, eftersom andliga ting måste förstås på ett andligt sätt. rätt (159)Jesus mötte emellertid inte argument med argument. I det att han med högtidlig och lugn värdighet lyfte sin hand och lät sanningen tränga in med ännu större överbevisning sade han: "Sannerligen, sannerligen, säger jag dig: Om en människa icke bliver född av vatten och ande, så kan hon icke komma in i Guds rike." – Joh. 3:5. Nikodemus visste att Jesus här hänvisade till vattendopet och till sinnets förnyelse genom Guds Ande. Han var överbevisad om att han stod inför honom som Johannes Döparen hade förutsagt. rätt (159)Jesus sade vidare: "Det som är fött av kött, det är kött; och det som är fött av Anden, det är ande." – Joh. 3:6. Av naturen är hjärtat ont. "Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske." – Job 14:4. Ingen mänsklig uppfinning kan åstadkomma ett hjälpmedel för den människa som syndar. "Köttets sinne är nämligen fiendskap mot Gud, eftersom det icke är Guds lag underdånigt, ej heller kan vara det." – Rom. 8:7. "Ty från hjärtat komma onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, tjuveri, falskt vittnesbörd, hädelse." – Matt. 15:19. Sinnets källa måste renas innan strömmen därifrån kan bli ren. Den som söker nå himmelen genom egna gärningar, genom att iaktta lagen, försöker något som är omöjligt. Det finns ingen trygghet för dem som bara har en lagmässig religion, ett sken av gudsfruktan. Den kristnes liv är inte en omformning eller en förbättring av det gamla utan en livsförvandling. Det föregås av en död från jaget och synden och blir ett helt igenom nytt liv. Denna förändring kan bara ske genom den helige Andes påverkan på sinnet. rätt (160)En kraft, osynlig som vinden (160)Även om vinden i sig själv är osynlig är dess verkan både iakttagbar och känd. Så uppenbaras även den helige Andes verk i varje handling hos dem som upplevt hans frälsande makt. När Guds Ande tar oss i besittning förvandlas hela livet. Syndiga tankar jagas på flykten, onda handlingar avvisas. Kärlek, ödmjukhet och frid intar vredens, avundsjukans och stridslystnadens plats. Sorg byts ut mot glädje och ansiktet återspeglar det himmelska ljuset. Ingen ser den hand som lyfter bördan eller iakttar det ljus som kommer ned från den eviga världen. Välsignelsen kommer när vi överlämnar oss åt Gud i tro. Då skapar den kraft som ingen människa kan se, en ny skapelse till Guds avbild. rätt (161)Det är omöjligt för människans begränsade sinne att fullt förstå återlösningens verk. Dess hemlighet övergår mänsklig kunskap, men ändå kommer den som övergår från döden till livet att veta att det är en gudomlig verklighet. Återlösningens början kan vi genom personlig erfarenhet känna redan här. Dess resultat sträcker sig genom alla tidsåldrar. Under det att Jesus talade, trängde några glimtar av sanningen in i Nikodemus' sinne. Den helige Andes betvingande och bevekande inflytande utförde sitt verk i honom. Ändå förstod han inte helt Frälsarens ord. Han hade inte stannat så mycket inför den nya födelsens nödvändighet som inför sättet för dess tillkomst. Undrande sade han därför: "'Huru kan detta ske?'" – Joh. 3:9. rätt (161)"Är du Israels lärare och förstår icke detta?", frågade Jesus. – Joh. 3:10. Den till vilket folkets religiösa undervisning hade anförtrotts borde faktiskt inte vara okunnig om så viktiga förhållanden. Jesu ord innefattade en så mild förebråelse att Nikodemus i stället för att känna sig irriterad över sanningens tydliga ord, borde ha haft en mycket anspråkslös uppfattning om sig själv på grund av sin andliga okunnighet. Men Jesus talade med så högtidlig värdighet och både blick och röst vittnade om en kärlek så uppriktig, att Nikodemus inte kände sig kränkt när han insåg sitt förödmjukande tillstånd. rätt (161)Men då Jesus förklarade att hans mission på jorden var att upprätta ett andligt rike i stället för ett världsligt, kände sig hans besökare besvärad. Då Jesus såg detta tillade han: "Tron I icke, när jag talar till eder om jordiska ting, huru skolen I då kunna tro, om jag talar till eder om himmelska ting?" – Joh. 3:12. Om Nikodemus inte kunde ta emot Jesu undervisning för att belysa nådens verk i sinnet hur skulle han då kunna fatta det himmelska rikets natur. När han inte kunde förstå av vilket slag Jesu uppdrag var på jorden, hur skulle han då kunna förstå hans funktion i himmelen. rätt (161)De judar som Jesus hade drivit ut ur templet påstod att de var Abrahams ättlingar, men de flydde bort från Frälsarens närhet, därför att de inte kunde uthärda Guds härlighet som uppenbarades genom honom. Därigenom bevisade de att Guds nåd inte hade fått göra dem lämpliga till att ta del i den heliga tjänsten i templet. De var ivriga att upprätthålla ett sken av helighet samtidigt som de försummade sinnets och själens helgelse. Samtidigt som de höll strängt på lagens bokstav överträdde de ständigt dess anda. Deras stora behov var just den förändring som Kristus hade försökt förklara för Nikodemus, en ny moralisk födelse, en rening från synd och en förnyelse av kunskapen och helgelsen. rätt (162)Den nya livsformens under (162)Nikodemus hade läst dessa bibeltexter påverkad av traditionerna, men nu började han fatta deras betydelse. Han såg att den strängaste lydnad mot den nakna bokstaven i lagen när det gäller det utvärtes livet, inte kunde ge någon människa rätt att bli medborgare i himmelens rike. Så långt människor kunde bedöma hade hans liv varit rättfärdigt och hederligt, men i Kristi närvaro kände han att hans sinne var orent och hans liv vanhelgat. rätt (162)Nikodemus kände sig dragen till Jesus. När Frälsaren förklarade den nya födelsens under för honom, längtade han efter att denna förvandling skulle ske med honom. Genom vilka medel skulle detta kunna åstadkommas? Jesus besvarade den outtalade frågan: "Såsom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bliva upphöjd, för att var och en som tror skall i honom hava evigt liv." – Joh. 3:14, 15. Här hade de kommit in på ett område som Nikodemus kände till. Den upphöjda ormen som symbol gjorde Frälsarens mission klar för honom. Då Israel höll på att dö av de giftiga ormarnas bett, sade Gud till Moses att han skulle göra en kopparorm och sätta upp den mitt i folkskaran. Därefter kungjordes det i hela lägret att alla som såg på ormen skulle leva. Folket visste mycket väl att ormen i sig själv inte hade någon kraft att hjälpa dem. Den var en symbol på Kristus. Liksom denna symbol restes till deras läkedom så skulle han som kom "i syndigt kötts gestalt" (Rom. 8:3), bli deras Återlösare. I många israeliters ögon var offertjänsten något som i sig självt hade kraft att befria dem från synd. Gud ville lära dem att den inte hade mera värde än kopparormen. Den skulle leda deras sinnen fram till Frälsaren. Vare sig det gällde botandet av deras sår eller förlåtelse för deras synder kunde de inte göra något av sig själva. De kunde bara visa sin tro på honom som är Guds gåva. De måste se och leva. rätt (163)Se för att leva (163)Det är inte genom strid och diskussion som vi får upplysning. Vi måste se och leva. Nikodemus tog emot undervisningen och han höll fast vid den. Han studerade Skrifterna på ett nytt sätt, inte för att diskutera en teori, utan för att ta emot liv. Efter hand som han ställde sig under den helige Andes ledning började han förstå himmelrikets principer. rätt (163)Tusentals människor behöver idag lära sig det som Nikodemus undervisades om genom den upphöjda ormen. De litar på att deras lydnad mot Guds lagar skall skänka dem Guds ynnest. När de blir tillsagda att de skall se på Jesus och tro att han frälser dem uteslutande genom sin nåd, utbrister de: "Huru kan detta ske?" rätt (164)Liksom Nikodemus måste vi vara villiga att gå in i det nya livet på samma sätt som den störste syndare. Förutom Kristus finns det inte "under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta". (Apg. 4:12.) Genom tron tar vi emot Guds nåd, men tron är inte vår Frälsare. Den ger ingen fördel. Tron är den hand med vilken vi griper tag i Kristus och tillägnar oss hans förtjänst, botemedlet mot synd. Och vi kan inte ens omvända oss utan Guds Andes hjälp. Bibeln säger om Kristus: "Gud har med sin högra hand upphöjt honom till en hövding och frälsare, för att åt Israel förläna bättring och syndernas förlåtelse." – Apg. 5:31. Omvändelsen kommer från Gud i lika hög grad som förlåtelsen för synd. rätt (164)Därför hade han kommit (164)Under samtalet med Nikodemus uppenbarade Jesus frälsningsplanen och sin uppgift i världen. Inte i något av sina senare tal förklarade han så fullständigt, steg för steg, det som måste utföras i alla som vill ärva det himmelska riket. Vid själva början av sin verksamhet avslöjade Jesus sanningen för en medlem av Sanhedrin, för en som hade det mest mottagliga sinnet, för en som var väl skickad att vara folkets lärare. Men Israels ledare välkomnade inte ljuset. Nikodemus gömde sanningen i sitt hjärta och under tre års tid såg man ytterst litet frukt därav. rätt (165)Men Jesus kände till den jordmån i vilken han sått säden. De ord som sades den natten till en enda åhörare i bergens enslighet var inte förgäves. Det gick någon tid innan Nikodemus offentligt erkände Jesus. Men han iakttog hans liv och funderade över hans förkunnelse. Under Stora Rådets möten förhindrade han fyra gånger prästernas försök att röja Jesus ur vägen. När Jesus till slut upphöjdes på korset kom Nikodemus ihåg hans ord på Oljeberget: "Såsom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bliva upphöjd, för att var och en som tror skall i honom hava evigt liv." (Joh. 3:14, 15.) Ljuset från detta hemliga samtal lyste över korset på Golgata och i Jesus såg Nikodemus världens Återlösare. rätt (165)Efter Jesu himmelsfärd, då apostlarna var skingrade på grund av förföljelse, trädde Nikodemus oförskräckt fram i förgrunden. Han använde sin rikedom för att hjälpa den nyfödda församling som judarna hade väntat sig skulle utplånas genom Jesu död. Han som hade varit så försiktig och tvivlande stod i farans stund fast som en klippa, uppmuntrade Jesu efterföljare att tro och skaffade medel att befrämja evangelii verk. Han blev hånad och förföljd av dem som tidigare visat honom aktning. Han blev fattig på denna världens goda, men han svek inte den tro som fick sin början under det nattliga samtalet med Jesus. rätt (165)Nikodemus berättade för Johannes om samtalet. Johannes återberättade det till undervisning för miljoner. De sanningar som här framhålls är lika viktiga idag som de var den högtidliga natten på den nattmörka bergssluttningen, då den judiske rådsherren kom för att få undervisning om livets väg av den oansenlige läraren från Galiléen. rätt |