Ifrågasatta maktanspråk

(189)"Vid fårporten i Jerusalem ligger en damm, på hebreiska kallad Betesda, och invid den finns fem pelargångar. I dessa lågo många sjuka, blinda, halta och förtvinade."Kapitlet bygger på Johannesevangeliet 5. rätt

(189)Vid vissa tider på dagen kom vattnet i denna damm i rörelse. Man trodde allmänt att detta berodde på en övernaturlig kraft och att den som först steg ned i vattnet, efter det att dammens vatten blivit omrört, skulle bli botad, oavsett vilken sjukdom han än led av. Sjuka människor sökte sig i hundratal till platsen. När vattnet omrördes störtade folkhopen fram och trampade ned män, kvinnor och barn som var svagare än de själva. Många kunde inte ens komma i närheten av dammen. Många som hade lyckats nå fram till den, dog vid dess kant. Omkring platsen hade man uppfört hytter, där de sjuka kunde finna skydd mot dagens hetta och nattens kyla. Det fanns några som tillbringade natten i dessa pelargångar. Dag efter dag släpade de sig fram till dammen i en fåfäng förhoppning att finna lindring. rätt

(189)Jesus befann sig åter i Jerusalem. Nu kom han gående ensam, till synes djupt försjunken i meditation och bön, och närmade sig dammen. Han såg de olyckliga sjuka som sökte efter det som de ansåg vara deras enda möjlighet till hälsa. Han längtade efter att kunna utöva sin läkande kraft och bota alla de sjuka. Men det var sabbat. Skaror var på väg till templet för att tillbedja. Han visste att en sådan botande handling skulle väcka så mycket fördom hos judarna, att hans verksamhet skulle lida avbräck. rätt

(189)Då får Frälsaren se något synnerligen beklagansvärt. Han ser en man som varit krympling i trettioåtta år. Hans sjukdom var till stor del resultatet av hans egen synd. Sjukdomen betraktades också av andra som en straffdom från Gud. Ensam och utan vänner, men med en känsla av att han var utestängd från Guds barmhärtighet, hade denne lidande man under många år levat i misär. Vid den tidpunkt man väntade att vattnet skulle komma i rörelse, kunde de som kände medlidande med honom i hans hjälplöshet, bära honom ned till pelargångarna. Men i det gynnsamma ögonblicket hade han ingen som kunde hjälpa honom ned i vattnet. Han hade sett vattnet komma i rörelse, men han hade aldrig lyckats komma längre än till kanten av dammen. Andra som var starkare än han, kastade sig i vattnet före honom. Han kunde inte med framgång hävda sig mot den egenkära, framträngande hopen. Hans ihärdiga strävan att nå fram till detta enda mål och hans ängslan och ständiga besvikelse tog hårt på de krafter han hade kvar. rätt

(190)Tillförsikt som väcker handling
Då den sjuke mannen låg där på sin matta och av en händelse lyfte huvudet för att se ner mot dammen, såg han ett milt, vänligt ansikte böja sig över honom och orden: "Vill du bliva frisk?" fångade hans uppmärksamhet. Hoppet tändes på nytt och han kände att han på ett eller annat sätt nu skulle få hjälp. Men den iver som denna uppmuntran väckte, dog snart bort. Han kom ihåg hur ofta han hade försökt komma till dammen. Nu hade han inte stora utsikter att leva till dess vattnet åter kom i rörelse. Mödosamt vände han sig bort, i det han sade: "Herre, jag har ingen som hjälper mig ned i dammen, när vattnet har kommit i rörelse; och så stiger en annan ditned före mig, medan jag ännu är på väg." rätt

(190)Jesus fordrade inte att denne sjuke man skulle tro på honom. Han säger mycket enkelt: "Stå upp, tag din säng och gå." Men mannens tro klamrar sig fast vid dessa ord. Varje nerv och muskel genomströmmas av nytt liv. En hälsans aktivitet går genom hans förkrympta lemmar. Utan att fråga någonting sätter han in hela sin vilja på att lyda Jesu befallning, och alla hans muskler lyder hans vilja. Han reser sig upp på sina fötter och känner att han är frisk. Jesus hade inte gett honom någon försäkran om gudomlig hjälp. Mannen kunde ha börjat tvivla och därigenom gått miste om sitt enda tillfälle att bli botad. Men han trodde Jesu ord. Genom att göra som han blev tillsagd fick han kraft. rätt

(191)Genom liknande tro
Genom liknande tro kan vi vinna andlig hälsa. Synden har skilt oss från livet i Gud. Våra sinnen är förlamade. Av oss själva kan vi lika litet leva ett helgat liv som den förlamade mannen kunde gå. Det finns många som känner sin hjälplöshet och som längtar efter det andliga liv, som skall föra dem tillbaka till överensstämmelse med Gud. De strävar efter att uppnå det. I förtvivlan ropar de: "Jag arma människa. Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?" – Rom. 7:24. rätt

(191)Den som är modlös och kämpar på detta sätt, skall se uppåt. Frälsaren böjer sig ned över den som han har köpt med sitt blod och frågar med outsäglig ömhet och medkänsla: "Vill du bliva frisk?" Han bjuder dig att stå upp till hälsa och sinnesfrid. Vänta inte till dess att du känner att du har blivit frisk. Tro på hans ord, så går de i uppfyllelse. Lägg din vilja i Kristi händer. Låt det bli din vilja att tjäna honom. Genom att handla efter hans ord kommer du att få kraft. Oavsett vilken ond vana eller vilka starka passioner som under lång tid av eftergifter bundit både själ och kropp, är Kristus stark nog att befria dig från dem. Han längtar efter att få göra det. Han längtar efter att få ge nytt liv åt den som är död i "överträdelser och synder". (Ef. 2:1.) Han vill frigöra den som svaghet, olycka och syndens bojor håller bunden. rätt

(191)Den botade lame mannen böjde sig ned för att ta upp sin säng, som bara bestod av en matta och ett skynke. När han reste sig upp igen med en känsla av glädje, såg han sig om efter sin befriare, men Jesus hade försvunnit i folkmängden. Mannen var rädd att han inte skulle känna igen honom, om han åter träffade honom. Då han med fasta, lätta steg skyndade sig iväg med tack till Gud för sina nya krafter, träffade han flera av fariséerna och berättade genast för dem hur han blivit frisk. Han blev förvånad över den kyla varmed de lyssnade till hans berättelse. rätt

(192)Med rynkad panna avbröt de honom och frågade varför han bar sin säng på sabbatsdagen. De påminde honom bryskt om att det inte var lovligt att bära bördor på Herrens dag. I sin glädje hade han glömt att det var sabbat, men kände ändå ingen skuld, eftersom han ly" dens befallning sam hade sådan makt från Gud. Han svarade frimodigt: "Den som gjorde mig frisk, han sade till mig: 'Tag din säng och gå'." De frågade honom vem som hade gjort detta, men det kunde han inte säga. Dessa rådsherrar visste mycket väl att det bara fanns EN som hade visat sig kunna utföra sådana under, men de ville gärna ha ett direkt bevis på att det var Jesus, så att de skulle kunna döma honom för sabbatsbrott. Enligt deras uppfattning hade han inte bara brutit mot lagen genom att bota den sjuke mannen på sabbaten, utan han hade också begått helgerån genom att uppmana honom att bära bort sin säng. rätt

(192)Judarna hade till den grad förvrängt lagen, att de hade gjort den till ett tyngande ok. Deras meningslösa krav hade gjort dem till åtlöje bland de andra nationerna. Det var framför allt sabbaten som hade insnärjts i en mängd orimliga restriktioner. För dem var inte "sabbaten en lust eller Herrens helgdag en äredag". (Jes. 58:13.) De skriftlärde och fariséerna hade gjort dess helighållande till en outhärdlig börda. En jude fick inte göra upp eld, eller ens en gång tända ett ljus på sabbaten. Som följd därav var folket beroende av främlingar som fick utföra det som deras rådsherrar förbjöd dem att själva göra. De tänkte inte på, att om dessa arbeten var syndiga, så var de som utnyttjade andra för att utföra dem, lika skyldiga, som om de själva hade utfört arbetet. De menade att frälsningen var begränsad till judarna och att alla andras tillstånd knappast kunde bli värre, eftersom det redan var hopplöst. Men Gud hade inte gett några befallningar som inte alla skulle kunna följa. Hans lagar godkänner inte några oresonliga eller själviska begränsningar. rätt

(192)I templet träffade Jesus senare den man som blivit botad. Denne hade kommit för att frambära syndoffer och dessutom ett tackoffer för den stora nåd som han hade fått. Eftersom Jesus fann honom bland de tillbedjande, gav han sig tillkänna för honom och uttalade dessa varnande ord: "Se, du har blivit frisk; synda icke härefter, på det att icke något värre må vederfaras dig." rätt

(193)Den botade mannen var överlycklig över att i träffa sin befriare. Eftersom han inte visste något om den fientliga inställningen till Jesus, berättade han att fariséerna hade frågat honom, vem det var som hade botat honom. "Därför förföljde nu judarna Jesus, eftersom han gjorde sådant på sabbaten." rätt

(194)Jesus kallades inför Stora Rådet för att ställas till ansvar för sabbatsbrott. Hade judarna vid denna tidpunkt varit ett självständigt folk, skulle en sådan beskyllning ha varit nog, för att de skulle kunna fullfölja sin avsikt att röja honom ur vägen. Deras underkastelse under romarna omöjliggjorde nu detta. Judarna hade inte bemyndigande att utdöma dödsstraff. De anklagelser som framfördes mot Jesus, skulle också ha bedömts otillräckliga inför en romersk domstol. Det var emellertid andra syften som de hoppades uppnå. Trots deras försök att omintetgöra hans verksamhet vann Jesus till och med i Jerusalem större inflytande över folket än de själva hade. Skaror av människor som inte intresserade sig för rabbinernas skrytsamma orerande, kände sig tilltalade av hans undervisning. De ord han talade kunde de förstå, de blev uppvärmda och tröstade. Han talade inte om Gud som en hämnande domare utan som en mild Fader. Han uppenbarade Guds avbild såsom den återspeglade sig i honom själv. Hans ord var som balsam för deras sargade sinnen. Både genom sina ord och genom den välgörenhet han utövade, bröt han ned de gamla traditionernas och de fariseiska påbudens makt och framhöll Guds kärlek i dess outtömliga fullhet. rätt

(194)I en av de tidigaste profetiorna om Kristus står det: "Spiran skall icke vika från Juda, icke härskarstaven ifrån hans fötter, till dess han kommer till Silo och folken bliva honom hörsamma." – 1 Mos. 49:10. Folket samlades omkring Jesus. Människorna var öppna och mottagliga och lyssnade till hans undervisning om kärlek och välvilja hellre än till de hårda ceremonier som prästerna fordrade av dem. Om inte prästerna och rabbinerna hade lagt sig emellan, skulle hans undervisning ha åstadkommit en sådan reformation som denna värld aldrig hade varit vittne till. Men för att behålla sin egen makt bestämde sig dessa lärare för att motarbeta Jesu inflytande. Att inkalla honom inför Stora Rådet och att öppet fördöma hans lära skulle bidra till detta, eftersom befolkningen alltjämt hade stor respekt för sina religiösa ledare. Den som vågade fördöma rabbinernas krav eller försökte lätta de bördor som de hade lagt på folket, ansågs ha gjort sig skyldig inte bara till hädelse utan till förräderi. Härigenom hoppades rabbinerna kunna rikta misstankar mot Jesus. De framställde honom som en som försökte omstörta de grundmurade sederna och skapa oenighet bland folket och bereda vägen för ett fullständigt underkuvande från romarnas sida. rätt

(194)Försåtliga intriger
De planer som rabbinerna så ivrigt arbetade för att sätta i verket, hade sitt ursprung från en helt annan rådsförsamling än Sanhedrin. Efter det att Satan misslyckades att övervinna Jesus i öknen, samlade han sina styrkor för att motarbeta honom i hans verksamhet och om möjligt göra hans uppdrag om intet. Vad han inte kunde uppnå genom direkt personlig insats, beslöt han att genomföra genom strategi. Omedelbart efter det att han hade dragit sig tillbaka efter kampen i öknen, utarbetade han i samråd med sina allierade änglar planer att förblinda judafolket ännu mer, så att de inte skulle känna igen sin Återlösare. Han lade planer att verka genom sina mänskliga redskap inom den religiösa världen och att genomsyra den med sitt eget hat mot den bibliska sanningens förkämpar. Han ville förmå dem att förkasta Jesus och att göra livet så bittert för honom som möjligt, i förhoppning om att göra honom missmodig, när han försökte fullfölja sitt uppdrag. Så blev ledarna i Israel Satans redskap i striden mot Frälsaren. rätt

(194)Jesus hade kommit för att "låta sin lag komma till makt och ära". (Jes. 42:21.) Han skulle inte nedvärdera lagen utan snarare upphöja den. Bibeln säger: "Hans kraft skall icke förtyna eller brytas, intill dess att han har grundat rätten på jorden." – Jes. 42:4. Han hade kommit för att befria sabbaten från de skriftlärdes betungande förbud som hade gjort den till en förbannelse i stället för en välsignelse. rätt

(195)Därför valde han att utföra botandet av den lame vid Betesda på en sabbat. Han kunde lika gärna ha botat den sjuke mannen på vilken som helst annan dag. Han kunde också ha gjort honom frisk utan att säga till honom att ta sin säng och bära bort den. Detta skulle emellertid inte ha gett honom det tillfälle han avsåg. En klok avsikt låg bakom varje enskild handling i Jesu liv på jorden. Allt vad han gjorde var betydelsefullt i sig självt, liksom den undervisning som låg däri. Bland de lidande vid dammen utvalde han det svåraste fall på vilket han använde sin helande makt. Han bad dessutom mannen att bära sin säng genom staden för att ge offentlighet åt det förunderliga som hade utförts med honom. Detta skulle väcka frågan om vad som var lovligt att utföra på sabbaten och öppna vägen för Jesus att angripa judarnas restriktioner ifråga om Herrens dag och att förklara att deras traditioner inte behövde följas. rätt

(195)Jesus sade till dem att det stod i överensstämmelse med sabbatsbudets anda att hjälpa de lidande. Det stod också i överensstämmelse med det arbete som utfördes av Guds änglar, när de ständigt far upp och ned mellan himmelen och jorden för att tjäna lidande människor. Jesus förklarade: "Min Fader verkar ännu alltjämt; så verkar ock jag." Alla dagar hör Gud till och på dem skall hans planer för människorna förverkligas. Om judarnas tolkning av lagen var riktig, måste Gud ha handlat fel, när han styrkt och uppehållit allt levande, allt sedan han först lade jordens grundvalar. Då skulle han, som sade att allt var mycket gott, när han såg på allt han hade gjort, vara tvungen att sätta punkt för sitt arbete. Därmed skulle universums jämna gång hejdas, eftersom han instiftat sabbaten till ett minne av skaparverkets fullbordan. rätt

(195)Skulle Gud förbjuda solen att utföra sin uppgift på sabbaten och avskära dess livgivande strålar från att värma jorden och ge växtligheten näring? Måste solsystemen stå stilla under denna heliga dag? Skulle han befalla de små bäckarna att upphöra att bevattna mark och skog, och befalla havets vågor att avbryta sin ständigt växlande ebb och flod? Måste säden stanna i sin växt och trädens mognande klasar vänta med utvecklingen av sin färgprakt? Måste träden upphöra att skjuta skott och blommorna att slå ut i blom på sabbaten? rätt

(196)I så fall skulle människorna gå miste om jordens frukter och alla de glädjeämnen som gör livet behagligt. Naturen måste fortsätta sin oföränderliga gång. Gud skulle inte kunna hålla sin hand tillbaka ett ögonblick utan att människan skulle försmäkta och dö. Människorna har också en gärning att utföra på denna dag. Livets nödvändiga göromål måste föras. De sjuka måste vårdas och de nödlidande hjälpas. Den som försummar att lindra lidandet på sabbaten, kommer inte att bli betraktad som oskyldig. Guds heliga vilodag skapades för människans skull. Barmhärtighetens gärningar står i full överensstämmelse med denna avsikt. Gud vill inte att någon av dem han skapat skall utsättas för smärta en enda timme, om den kan lindras på sabbaten eller någon annan dag. rätt

(196)Lämna vardagens sysslor
Anspråken på Gud är ändå större på sabbaten än under andra dagar. Hans folk lämnar sina vanliga sysselsättningar och använder tiden till betraktelser och bön. De ber honom om fler ynnestbevis på sabbaten än under andra dagar. De ställer krav på hans särskilda uppmärksamhet. De ber om hans mest utsökta välsignelser. Gud väntar inte till efter sabbatens utgång med att besvara dessa böner. Himmelens arbete upphör aldrig, och människorna bör aldrig vila från att göra gott. Sabbaten är inte avsedd att vara en dag i onyttig verksamhet. Lagen förbjuder förvärvsarbete på Herrens vilodag. Det arbete varigenom man tjänar sin dagliga utkomst måste upphöra. Intet arbete för världsliga nöjen eller världslig vinning tillåts på denna dag. På samma sätt som Gud upphörde med sitt skapelsearbete och vilade på sabbaten och välsignade den, så skall människan lämna vardagens sysselsättningar och ägna de heliga timmarna åt uppbyggande vila och gudstjänst, och åt att göra gott. När Jesus arbetade för att bota de sjuka överensstämde detta med lagens anda. Därigenom hedrade han sabbaten. Jesus ställde krav på likaberättigande med Gud, då han utförde sådant arbete som var lika heligt och av samma slag som det som Fadern i himmelen var upptagen med. Men fariséerna blev ännu mer upphetsade. Så vitt de kunde förstå hade han inte bara brutit mot lagen. Genom att kalla Gud sin Fader hade han också förklarat sig vara likställd med Gud. rätt

(197)Hela judafolket kallade Gud sin Fader. Därför borde de inte ha blivit så förbittrade för att Jesus förklarade, att också han stod i samma förhållande till Fadern. Men de anklagade honom för hädelse och avslöjade därmed, att de förstod att han lade den högsta betydelsen i vad han sade. rätt

(197)Dessa Jesu motståndare hade inga argument som de kunde använda mot de gudomliga sanningar med vilka han påverkade deras samveten. De kunde bara hänvisa till sina seder och traditioner. Och dessa föreföll svaga och fadda i jämförelse med de argument Jesus hade tagit från Guds ord och från naturens ständiga kretslopp. Om rabbinerna hade önskat att få upplysning, skulle de ha blivit överbevisade om att Jesus talade sanning. Men de undvek hans argument ifråga om sabbaten. I stället försökte de väcka vrede mot honom därför att han påstod sig vara jämställd med Gud. Rådsherrarnas raseri kände inga gränser. Om de inte hade fruktat för folket skulle präster och rabbiner omedelbart ha röjt Jesus ur vägen. Men folkstämningen var i allt för hög grad på hans sida. Många såg i Jesus den vän som hade botat deras sjukdomar och tröstat dem i deras bekymmer. De ansåg därför att han handlat rätt, när han botade den lame vid Betesda. Tills vidare fick de judiska ledarna lägga band på sitt hat. rätt

(197)Jesus tillbakavisade anklagelsen för hädelse. Mitt bemyndigande att utföra det som ni anklagar mig för, sade han, består i att jag är Guds Son, ett med honom till min natur, min vilja och mina avsikter. Jag samarbetar med Gud i all hans skapande och uppehållande verksamhet. "Sonen kan icke göra något av sig själv, utan han gör allenast vad han ser Fadern göra." Prästerna och rabbinerna ställde Guds Son till ansvar för att han utförde just den gärning som han hade blivit sänd till världen för att utföra. Genom sin synd hade de skilt sig från Gud. I sitt övermod handlade de oberoende av honom. De var i alla avseenden sig själva nog. De insåg inte att de behövde någon högre visdom som skulle vägleda dem i deras handlingar. Men Guds Son hade överlämnat sig helt åt Faderns vilja och var beroende av hans makt. Så fullständigt hade Jesus uttömt sig själv, att han inte lade några planer för egen del. Han godtog de planer Gud hade för honom. Dag för dag avslöjade Fadern sina planer för honom. Så skulle vi också överlämna oss åt Gud, för att våra liv skulle bli ett förverkligande av hans vilja. rätt

(198)När Moses skulle bygga helgedomen såsom en bostad åt Gud, blev det sagt till honom att han skulle göra allting i överensstämmelse med den mönsterbild som hade visats för honom på berget. Moses var full av iver att fullgöra Guds vilja. De skickligaste och mest konstnärliga män som fanns, sattes i arbete att utföra hans anvisningar. Men inte ens en bjällra, ett granatäpple, en tofs, en frans, ett draperi eller något av helgedomens kärl fick avvika från den modell som hade visats för honom. Gud kallade honom upp på berget och avslöjade för honom de himmelska tingen. Herren övertäckte honom med sin egen härlighet, så att han skulle kunna se förebilden. Efter den blev också allting utfört. På samma sätt hade han för Israel, som han ville göra till sin boning, uppenbarat sitt upphöjda karaktärsideal. Normen visades för dem på berget, då lagen gavs från Sinai och när Herren passerade förbi Moses och förklarade: "Herren! Herren! – En Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet och trofasthet, som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärning och överträdelse och synd." – 2 Mos. 34:6, 7. rätt

(198)I detalj efter förebilden
Israel hade valt sin egen väg. De hade inte byggt i överensstämmelse med förebilden, men Kristus, det sanna templet där Gud kunde bo, hade i varje detalj utformat sitt jordiska liv i överensstämmelse med Guds ideal. Han sade: "Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta." – Ps. 40:9. Så skall också vår karaktär byggas upp till "en Guds boning, i Anden" (Ef. 2:22) och vi skall göra "allt efter den mönsterbild" som vi fått, nämligen Kristus som "led för eder och efterlämnade åt eder en förebild, på det att I skullen följa honom och vandra i hans fotspår. (Hebr.8:5; 1 Petr. 2:21.) rätt

(199)Kristi ord lär oss att vi skulle betrakta oss själva som oskiljaktigt bundna till vår Fader i himmelen. I vilken ställning vi än befinner oss, är vi beroende av Gud som uppehåller allting med sin hand. Han har gett oss våra uppgifter och utrustat oss med förmåga och medel att utföra dem. Så länge vi överlämnar vår vilja åt Gud och litar på hans kraft och visdom, kommer vi att ledas på trygga vägar och kunna fullgöra vår del av hans stora plan. Men den som litar på sin egen klokhet och kraft skiljer sig från Gud. I stället för att arbeta tillsammans med Kristus hjälper han Guds och människors fiender att fullfölja sina syften. rätt

(199)Samma skapande kraft
Frälsaren fortsatte: "Ty vad han gör, det gör likaledes ock Sonen. . . Ty såsom Fadern uppväcker de döda och gör dem levande, så gör ock Sonen levande vilka han vill." Sadducéerna påstod att det inte skulle bli någon kroppens uppståndelse, men Jesus sade dem, att en av hans Faders första gärningar är att uppväcka de döda, och att han själv hade makt att göra det. "Den stund kommer, ja, den är redan inne, då de döda skola höra Guds Sons röst, och de som höra den skola bliva levande." Fariséerna trodde på de dödas uppståndelse. Jesus förklarar att den kraft som ger liv åt de döda redan fanns ibland dem och att de skulle få se den uppenbarad. Det är samma uppståndelsekraft som ger andligt liv åt människor som är döda genom överträdelser och synder. (Ef. 2:1.) Denna livets Ande i Kristus Jesus, "hans uppståndelses kraft" (Fil. 3:10), frigör människorna "ifrån syndens och dödens lag". (Rom. 8:2.) Det ondas makt bryts och genom tro bevaras vi från synd. Den som öppnar sitt sinne för Kristi Ande får del av den kraft som skall föra honom ut ur graven. rätt

(199)Den anspråkslöse nasaréen avslöjar sin verkliga börd. Han höjer sig över mänskligheten, kastar av sig syndens och förnedringens förklädnad, och står uppenbarad som den som änglarna tillbeder, Guds Son, ett med universums Skapare. Hans åhörare står trollbundna, ingen människa har någonsin sagt sådana ord som han eller uppträtt med sådant konungsligt majestät. Hans uttalanden är tydliga och klara och ger klart uttryck för hans uppdrag och för världens förpliktelser. "Icke heller dömer Fadern någon, utan all dom har han överlåtit åt Sonen, för att alla skola ära Sonen såsom de ära Fadern. Den som icke ärar Sonen, han ärar icke heller Fadern, som har sänt honom. . . Ty såsom Fadern har liv i sig själv, så har han ock givit åt Sonen att hava liv i sig själv. Och han har givit honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson." rätt

(200)Prästerna och rådsherrarna hade upphöjt sig själva till domare för att fördöma Jesu verksamhet, men han förklarade sig vara deras domare, hela världens domare. Världen hade överlämnats till Jesus. Genom honom förmedlas varje välsignelse från Gud till det fallna människosläktet. Han var Återlösaren såväl innan han kom till denna värld, som efteråt. Så snart synden uppträdde, fanns han som Frälsare. Han har gett upplysning och liv åt alla, och alla kommer att bli dömda i proportion till den upplysning de fått. Och han som har gett upplysning och som har påverkat människan med den ömmaste övertalning och sökt vinna henne från synden till helighet, är på samma gång hennes försvarare och domare. Redan från det att den stora striden i himmelen började, har Satan hävdat sin sak med hjälp av bedrägeri, och Kristus har arbetat för att avslöja hans anslag och för att bryta hans makt. Kristus är den som har drabbat samman med bedragaren och som genom alla tider har sökt vrida fångarna ur hans grepp. Och det är Kristus som skall döma alla människor. rätt

(200)Gud har gett honom myndighet att "hålla dom, eftersom han är Människoson". Människosonen har till det yttersta upplevt människors lidande och frestelser. Därför förstår han människans synd och bräcklighet. I vårt ställe har han segerrikt motstått Satans alla frestelser. Därför kommer han att handla rättfärdigt och kärleksfullt mot de människor för vilka han har utgjutit sitt blod för att frälsa dem. Därför har Människosonen också utsetts till att utföra domen. rätt

(200)Jesu uppdrag var emellertid inte att döma, utan att frälsa. "Icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan för att världen skulle bliva frälst genom honom." – Joh. 3:17. Till Stora Rådet sade Jesus: "Den som hör mina ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet." – Joh. 5:24. rätt

(201)Han uppmanade sina åhörare att inte bli förvånade, när han i stora drag avslöjade framtiden för dem. "Ty den stund kommer, då alla som äro i gravarna skola höra hans röst och gå ut ur dem: de som hava gjort vad gott är skola uppstå till liv, och de som hava gjort vad ont är skola uppstå till dom." – Joh. 5:28, 29. rätt

(201)Denna försäkran om ett framtida liv var det som Israel så länge hade väntat på och som de hade hoppats få vid Messias' ankomst. Det enda ljus som kan skingra gravens dysterhet, lyste nu över dem. Men egoismen är blind. Jesus hade överträtt rabbinernas traditioner och ringaktat deras auktoritet. Därför ville de inte tro. rätt

(201)Frimodig förklaring
Tiden, platsen, omständigheterna och den intensiva upphetsning som rådde i rådsförsamlingen bidrog alltsammans till att göra Jesu ord till Stora Rådet ännu mer intrycksfulla. Landets högsta myndigheter försökte röja ur vägen honom som hade förklarat att han var den som skulle återupprätta Israel. Sabbatens Herre ställdes inför jordisk rätt för att svara på anklagelsen att ha brutit sabbatsbudet. När han så, frimodigt och utan fruktan, förklarat sitt uppdrag, såg hans domare på honom med förvåning och raseri, men de hade inga motargument. De kunde inte döma honom. Han förnekade prästernas och de skriftlärdes rätt att ifrågasätta hans auktoritet eller att blanda sig i hans verksamhet. De hade inte beklätts med någon sådan auktoritet. Deras anspråk baserade sig enbart på deras egen stolthet och arrogans. Han vägrade att erkänna sig skyldig till deras anklagelser eller att låta förhöra sig av dem. rätt

(201)I stället för att komma med ursäkter för det som de anklagade honom för eller förklara varför han hade gjort det, gick Jesus till motangrepp mot rådsherrarna. Den anklagade blev anklagare. Han tillrättavisade dem för deras hårdhet och för deras bristande kunskap om Skrifterna. Han förklarade att de hade förkastat Guds ord, eftersom de hade förkastat honom som Gud hade sänt. "I rannsaken skrifterna, därför att I menen eder i dem hava evigt liv; och det är dessa som vittna Om mig." – Joh. 5:39. rätt

(202)Gamla Testamentet återspeglar på varje sida Guds Sons härlighet, vare sig det är fråga om historia, föreskrifter eller profetior. I den utsträckning som det var instiftat av Gud, var hela det judiska gudstjänstsystemet en koncentrerad profetia om frälsningen. "Om honom (Kristus) bära alla profeterna vittnesbörd." – Apg. 10:43. Från det löfte som gavs till Abraham och ner genom hela den patriarkaliska tiden och det lagreglerade judiska statssystemet gjorde ljuset från himmelen Återlösarens fotspår fullt synliga. Profeterna såg Betlehemsstjärnan och Fridsfursten komma, när framtidens händelser avslöjades för dem i hemlighetsfull procession. I varje offer symboliserades Kristi död. I varje moln av rökelse uppsteg hans rättfärdighet. Varje basunstöt under jubelåret förkunnade hans namn. Och i det allraheligaste med sitt skräckinjagande mysterium bodde hans härlighet. rätt

(202)Formell kunskap räcker inte
Judarna hade de Heliga Skrifterna i sin ägo. De ansåg att de i enbart en yttre kunskap om Ordet ägde det eviga livet. Men Jesus sade: "Hans ord haven I icke låtit förbliva i eder." Eftersom de hade förkastat Kristus i hans ord, förkastade de honom också personligen. "I viljen icke komma till mig", sade han, "för att få liv." rätt

(202)De judiska ledarna hade studerat profeternas skrifter angående Messias' rike. Detta hade de emellertid inte gjort med en uppriktig önskan om att lära känna de verkliga förhållandena utan för att finna stöd för sina egna äregiriga förhoppningar. Då Jesus kom på ett sätt som stod i strid med deras förväntningar, ville de inte ta emot honom. För att rättfärdiga sig själva försökte de bevisa att han var en bedragare. När de en gång hade slagit in på denna väg, var det en lätt sak för Satan att stärka deras motstånd mot Kristus. Själva de ord som skulle ha tagits som bekräftelse på hans gudom, riktades nu mot honom. På detta sätt vände de Guds sanning till lögn. Ju mer Frälsaren talade till dem om sina barmhärtighetsgärningar, dess starkare bestämde de sig för att stå emot ljuset. rätt

(203)I kraft av högre auktoritetJesus sade: "Jag tager icke emot pris av människor." Vad han ville vinna var inte Stora Rådets inflytande eller dess bifall. Han kunde inte vinna någon ära genom att de tog emot honom. Han var beklädd med gudomlig ära och auktoritet. Om han hade velat det, skulle änglarna ha kommit för att hylla honom. Fadern skulle återigen ha vittnat om hans gudom. Men för deras egen skull och av hänsyn till nationen, vilkens ledare de var, ville han att de judiska rådsherrarna skulle förstå vem han var och ta emot de välsignelser som han kom för att meddela dem. rätt

(203)"Jag har kommit i min Faders namn, och I tagen icke emot mig; kommer en annan i sitt eget namn, honom skolen I nog mottaga." Jesus kom i kraft av Guds auktoritet, var hans avbild, uppfyllde hans Ord och sökte hans ära. Ändå tog Israels ledare inte emot honom. Men när det kom andra som gav sig ut för att äga Jesu sinne, men som ändå lät sig ledas av sin egen vilja och sökte sin egen ära, skulle de komma att bli mottagna. Varför? Därför att den som söker sin egen ära vädjar till önskan om självupphöjelse hos andra. Av sådana anspråk skulle judarna låta sig påverkas. De skulle komma att ta emot falska lärare, därför att dessa smickrade deras stolthet genom att hylla deras föreskrifter och traditioner. Men Jesu undervisning överensstämde inte med deras uppfattning. Den var andlig och krävde uppoffrandet av det egna jaget. Därför ville de inte ta emot den. De hade inte någon närmare gemenskap med Gud. Därför var hans röst genom Jesus en främlings röst för dem. rätt

(203)Upprepas inte det samma i vår egen tid. Finns det inte många, till och med religiösa ledare, som förhärdar sig mot den helige Ande, så att det blir omöjligt för dem att känna igen Guds röst? Förkastar de inte Guds ord för att kunna hålla sina egna traditioner vid makt? rätt

(204)"Trodden I Moses", sade Jesus, "så skullen I ju tro mig, ty om mig har han skrivit. Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då kunna tro mina ord?" Det var Kristus som hade talat till Israel genom Moses. Hade de lyssnat till den gudomliga rösten som talade genom deras ledare, så skulle de ha känt igen den i Jesu undervisning. Hade de trott Moses, så skulle de också ha trott på honom som Moses skrev om. rätt

(204)Jesus visste att prästerna och de skriftlärde hade beslutat sig för att röja honom ur vägen. Ändå förklarade han tydligt för dem sin enhet med Fadern och sitt förhållande till världen. De insåg att det inte fanns någon ursäkt för deras motstånd mot honom, men deras mordiska hat avtog dock inte. De greps av fruktan när de såg den överbevisande kraft som åtföljde hans verksamhet. Ändå satte de sig upp emot hans förmaningar och stängde in sig själva i mörker. rätt

(204)De hade totalt misslyckats i sina försök att undergräva Jesu auktoritet eller omintetgöra den respekt och den uppmärksamhet som folket visade honom och som gjorde många övertygade om riktigheten i hans ord. Rådsherrarna hade själva känt sig stå under stark fördömelse, när han övertygade deras samveten om den skuld de bar på, men detta hade bara ökat deras bitterhet mot honom. De hade bestämt sig för att röja honom ur vägen. De sände ut budbärare över hela landet för att varna folket att Jesus var en bedragare. De sände ut spioner som skulle övervaka honom och rapportera vad han sade och gjorde. Det var inte längre något tvivel om att Frälsaren stod i korsets skugga. rätt

nästa kapitel