| Vändpunkten kapitel 22. Från sida 205. Från sida 214 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(205)Johannes Döparen hade varit den förste som förkunnade Kristi rike. Han blev också den förste som fick lida för det. Från det fria livet ute i öknen och de otaliga skaror som hade klängt sig fast vid hans ord, var han nu inspärrad inom en fängelsehålas väggar. Han satt som fånge i Herodes Antipas' fästning. En stor del av Johannes' verksamhet hade utförts i landet öster om Jordan som tillhörde Antipas' område. Herodes hade själv hört Johannes Döparens förkunnelse. Kallelsen till omvändelse hade fått den utsvävande konungen att bäva. "Ty Herodes förstod att Johannes var en rättfärdig och helig man, och han fruktade för honom. . . Och när han hade hört honom, blev han betänksam i många stycken; och han hörde honom gärna." Johannes uppträdde ärligt inför honom och fördömde hans lastbara förbindelse med Herodias, hans brors hustru. En kort tid gjorde Herodes svaga försök att bryta de vällustens band som höll honom fången, men Herodias snärjde honom ännu fastare i sina garn och fick hämnd på Johannes Döparen genom att förmå Herodes att kasta honom i fängelse. (205)Johannes' liv hade varit ett liv i aktiv verksamhet. Det trista och sysslolösa fängelselivet tärde hårt på honom. Efter hand som den ena veckan gick efter den andra utan att någon förändring inträdde, greps han av modlöshet och tvivel. Hans lärjungar övergav honom dock inte. De fick tillåtelse att besöka fängelset. De berättade för honom om Jesu verksamhet och hur folket strömmade till honom. Men de frågade varför denne nye lärare inte gjorde något för att befria Johannes? Han var ju i alla fall Messias. Hur kunde han tillåta att hans trofaste förelöpare berövades friheten och kanske livet? rätt (206)Dessa frågor blev inte utan verkan. Tvivel som annars aldrig skulle ha uppstått, antyddes för Johannes. Satan gladde sig över att höra vad de sade och över att se hur de sårade Jesu förelöpare. Hur ofta händer det inte att just de som menar sig vara en stor mans vänner och som är så ivriga att visa honom trohet, visar sig vara hans farligaste fiender. Hur ofta orsakar inte deras ord dysterhet och missmod, i stället för att de skulle stärka hans tillförsikt. rätt (206)Lika litet som Frälsarens efterföljare, förstod Johannes Döparen Jesu rikes natur. Han väntade att Jesus skulle överta Davids tron. Efter hand som tiden gick och Frälsaren inte ställde några krav på konungslig auktoritet, blev Johannes förvirrad och oroad. Han hade sagt till folket, att innan väg kunde beredas för Herren, måste profetian hos Jesaja gå i uppfyllelse: "Alla dalar skola höjas och alla berg och höjder sänkas, vad ojämnt är skall jämnas, och vad oländigt är skall bliva slät mark." – Jes. 40:4. Han hade väntat att människors storhet, stolthet och makt skulle brytas ned. Han hade hänvisat till Messias som en som hade sin kastskovel i handen; en som grundligt skulle rensa sin loge och samla sitt vete i ladan, men bränna upp agnarna i osläcklig eld. I likhet med profeten Elia, i vars anda och kraft han hade kommit till Israel, hade han väntat på att Herren skulle uppenbara sig som en Gud som svarar med eld. rätt (206)En gåta för profeten (207)För ökenprofeten tycktes allt detta vara en gåta som låg utanför hans fattningsförmåga. Det kom stunder då demonernas viskningar pinade hans sinne och skuggan av en fruktansvärd skräck smög sig in över honom. Kunde det vara möjligt att Befriaren, den som de så länge hade väntat på, ännu inte hade kommit? Vad betydde i så fall det budskap som han hade blivit befalld att förkunna? Johannes hade blivit bittert besviken över resultatet av sin verksamhet. Han hade väntat sig att budskapet från Gud skulle få samma verkan som då lagen lästes på Josias och Esras tid (2 Krön. kap. 34; Neh. kap 8, 9), och att följden skulle bli en djupgående ånger och omvändelse till Herren. För att denna verksamhet skulle vinna framgång hade han offrat hela sitt liv. Hade han gjort det förgäves? rätt (207)Det plågade Johannes att se hur hans egna lärjungar av kärlek till honom gav uttryck åt otro ifråga om Jesus. Hade hans arbete för dem varit utan resultat? Hade han varit otrogen i sin uppgift, eftersom han nu var helt avskuren från arbetet? Om den utlovade Befriaren hade kommit och Johannes hade visat sig vara trogen i sin gärning, skulle Jesus då inte ha omstörtat förtryckarens makt och försatt sin förelöpare i frihet? rätt (207)Orubbat förtroende (208)Johannes ville inte tala med sina medarbetare om sina tvivel och sin otro. Han bestämde sig för att sända bud med frågor till Jesus. Detta uppdrag anförtrodde han två av sina lärjungar i förhoppning om att ett samtal med Frälsaren skulle bekräfta deras tro och skapa förvissning för deras bröder. Han längtade efter några ord från Jesus direkt avsedda för honom själv. rätt (208)Lärjungarna kom till Jesus med sitt budskap: "Är du den som skulle komma eller skola vi förbida någon annan?" rätt (208)Det var inte länge sedan Johannes Döparen hade pekat på Jesus och förkunnat: "Se, Guds Lamm som borttager världens synd." – Joh. 1:29. "Den som kommer efter mig, han är före mig; ty han var förr än jag." – Joh. 1:15. Och nu kommer frågan: "Är du den som skulle komma?" Den var mycket bitter och nedslående med avseende på människorna. Om Johannes, den trofaste förelöparen, inte kunde känna igen Jesu uppdrag, vad kunde man då vänta sig av folkmassan som bara sökte sin egen fördel? rätt (208)Frälsaren svarade inte genast på lärjungarnas frågor. Under det att de stod där och undrade över varför han var så tyst, kom sjuka och lidande människor till honom för att bli botade. De blinda famlade sig fram genom folkskaran, sjuka människor av alla samhällsklasser trängde sig fram, några med egen hjälp, andra burna av sina vänner, ivriga att komma fram till Jesus. Den mäktige Läkarens röst trängde in genom dövas öron. Ett ord eller en beröring av hans hand öppnade de blindas ögon, så att de kunde se dagens ljus och den natur som omgav dem, se vänners ansikten och Befriarens. Jesus botade sjukdom och stillade feber. Hans röst nådde de döende och de reste sig upp, friska och starka. Förlamade återfick sin rörlighet och besatta lydde hans ord, vanvettet lämnade dem och de tillbad honom. Medan han botade deras sjukdomar, undervisade han folket. De fattiga bönderna och arbetarna som rabbinerna undvek som orena, samlade sig omkring honom och han talade det eviga livets ord till dem. rätt (208)Så gick dagen och Johannes' lärjungar såg och hörde alltsammans. Till sist kallade Jesus dem till sig och bad dem att gå och berätta för Johannes vad de hade upplevt och tillade: "Salig är den för vilken jag icke bliver en stötesten." – Luk. 7:23. Beviset för hans gudom visade sig i det sätt på vilket han tillfredsställde lidande människors behov. Hans härlighet visade sig i hans förnedring, då han blev en av oss. rätt (209)Lärjungarna framförde budskapet och det räckte. Johannes påmindes om denna profetia om Kristus: "Herrens, Herrens Ande är över mig, ty Herren har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de ödmjuka; han har sänt mig till att läka dem som hava ett förkrossat hjärta, till att predika frihet för de fångna och förlossning för de bundna, till att predika ett nådens år från Herren." – Jes. 61:1, 2. Det som Jesus gjorde bekräftade inte bara att han var Messias, utan det visade också på vilket sätt hans rike skulle upprättas. Johannes fick se en uppenbarelse av samma sanning som klargjordes för Elia i öknen då "en stor och stark storm, som ryckte loss berg och bröt sönder klippor, gick före Herren; men icke var Herren i stormen. Efter stormen kom en jordbävning, men icke var Herren i jordbävningen. Efter jordbävningen kom en eld, men icke var Herren i elden". (1 Kon. 19:11, 12.) Och efter elden talade Gud till profeten i "en stilla susning". På samma sätt skulle Jesus utföra sin gärning. Inte med vapengny, inte heller genom att omstörta troner och riken, utan genom att tala till människorna genom ett liv i barmhärtighet och självuppoffring. rätt (209)Principen i Johannes Döparens eget självförnekande liv var det messianska rikets princip. Johannes visste mycket väl, hur främmande detta var för Israels ledares förhoppningar och principer. Det som för honom var ett övertygande bevis för Jesu gudom skulle inte vara något bevis alls för dem. De väntade på en Messias, som det inte hade getts något löfte om. Johannes såg att Frälsarens uppdrag bara kunde åstadkomma hat och fördömelse från deras sida. Han, förelöparen, fick nu dricka av den bägare som Jesus själv skulle få tömma i botten. rätt (209)Frälsarens ord: "Salig är den för vilken jag icke bliver en stötesten", var en mild tillrättavisning till Johannes. För hans vidkommande var den inte förgäves, Då han nu fick en klarare förståelse av vad Jesu uppdrag innebar, överlämnade han sig åt Gud till liv eller död, efter det som bäst kunde tjäna den saks intresse som han älskade. rätt (209)Då Johannes' utsända hade gått, talade Jesus till folket om Johannes. Frälsaren kände medlidande med sin trofaste förelöpare som nu var inspärrad i Herodes' fängelse. Han ville inte låta folket dra slutsatsen att Gud hade övergett Johannes eller att hans tro hade svikit i prövningens stund. "Varför var det I gingen ut i öknen? Var det för att se ett rör som drives hit och dit av vinden?" rätt (210)Det höga sjögräs som växte vid Jordan och som vajade för varje vinddrag var en utmärkt bild på rabbinerna, som hade stått som kritiker och domare över Johannes Döparens verksamhet. De lät sig svängas hit och dit av folkopinionens vindkast. De ville inte ödmjuka sig till att ta emot Johannes Döparens rannsakande budskap. Men av fruktan för folket vågade de ändå inte uppenbart motarbeta hans verksamhet. Men Guds sändebud hade inte något sådant vacklande sinne. De skaror som samlades omkring Jesus hade sett Johannes Döparens verksamhet. De hade hört hans orädda tillrättavisande av synd. Till de självrättfärdiga fariséerna, de prästerliga sadducéerna, konung Herodes och hans hov, till furstar och soldater, tulltjänstemän och bönder hade Johannes talat lika tydligt. Han var inte något vajande grässtrå som lät sig svängas hit och dit av människors beröm eller förkastelse. I sin trohet mot Gud och i sin iver för rättfärdighet var han densamme i fängelset, som han var då han förkunnade Guds budskap ute i öknen. I sin trohet mot principerna stod han fast som en klippa. rätt (210)Ingen större än han (211)"Varför gingen I då ut? Var det för att se en profet? Ja, jag säger eder: Ännu mer än en profet är han. Han är den om vilken det är skrivet: 'Se, jag sänder ut min ängel framför dig.' Sannerligen säger jag eder: Bland dem som äro födda av kvinnor har ingen uppstått, som har varit större än Johannes döparen." I förklaringen till Sakarias, som gavs innan Johannes föddes, sade ängeln: "Ty han skall bliva stor inför Herren." – Luk. 1:15. Vad är det då som är storhet enligt himmelens värdering? Inte det som världen räknar som stort, inte rikedom eller rang eller ädel härstamning eller intellektuell begåvning i och för sig. Om intellektuell storhet, bortsett från varje annan hänsyn, är värd ära, då är det vår plikt att hylla Satan vars intellektuella styrka ingen människa någonsin har kunnat uppvisa någon motsvarighet till. Och ju större gåva, dess större förbannelse kommer dess missbruk för själviska ändamål att medföra. Det är moraliska värden Gud uppskattar. Kärlek och renhet är de egenskaper han sätter högst. Johannes var stor i Herrens ögon, när han stod inför de utsända från Stora Rådet, inför folket och inför sina egna. Han undvek att söka sin egen ära utan hänvisade alla till Jesus som den utlovade. Hans oegennyttiga glädje i Jesu tjänst utgör den högsta bild på ädelmod som någonsin uppenbarats i en människa. rätt (211)Det som efter hans död sades om honom av dem som hade hört hans vittnesbörd om Jesus, var: "Väl gjorde Johannes intet tecken, men allt vad Johannes sade om denne var sant." – Joh. 10:41. Johannes fick inte heller kalla ned eld från himmelen eller uppväcka döda såsom Elia gjorde. Inte heller fick han i Guds namn hålla maktens spira liksom Moses. Han hade sänts för att förkunna Frälsarens ankomst och för att kalla folket till att bereda sig för hans ankomst. Han fullgjorde emellertid sitt uppdrag med en sådan trohet, att när folket tänkte på vad han hade lärt dem angående Jesus, kunde de säga: "Allt vad Johannes sade om denne var sant." Ett sådant vittnesbörd om Jesus hade alla Mästarens efterföljare kallats att frambära. rätt (211)Som Messias' förelöpare var Johannes "ännu mer än en profet", ty medan profeterna hade sett Kristi ankomst långt borra, fick Johannes förmånen att få se honom och att höra bekräftelsen från himmelen, att han var Messias, och att framställa honom för Israel som den av Gud utsände. Ändå sade Jesus: "Men den som är minst i himmelriket är likväl större än han." rätt (212)Profeten Johannes blev länken mellan de två systemen. Som Guds representant framträdde han för att visa lagens och profeternas förhållande till det kristna budskapet. Han var det mindre ljuset som skulle efterföljas av ett större. Johannes' sinne upplystes av den helige Ande, för att evangelii ljus skulle kunna lysa över hans folk. Inte något annat ljus har emellertid någonsin lyst eller kommer någonsin att lysa så klart över mänskligheten, som det som utgick från Jesu undervisning och exempel. Kristus och hans uppdrag har bara dunkelt blivit förstått, såsom det framställdes i symboler genom offren. Inte ens Johannes hade helt fattat det tillkommande odödliga livet genom Frälsaren. rätt (212)Ensamheten hans öde (212)Genom de väldiga skaror som hade lyssnat till Johannes' förkunnelse hade hans rykte spritts över hela landet. Intresset var stort för vad som skulle hända, efter det att han fängslats. Hans oklanderliga liv och den starka offentliga stämningen till hans förmån förde dock med sig en förhoppning, att man inte skulle gå till några våldsammare åtgärder mot honom. rätt (212)Herodes trodde att Johannes var en Guds profet. Han hade beslutat sig för att frige honom. Men han uppsköt förverkligandet av sitt beslut av fruktan för Herodias. rätt (213)Herodias visste att hon med direkta medel aldrig skulle kunna få Herodes' samtycke till att låta Johannes dö. Hon beslöt därför att söka nå sitt mål genom list. På konungens födelsedag skulle en stor fest hållas för statens ämbetsmän och hovet. Det skulle bli bankett och dryckeslag. Herodes skulle förledas till att inte längre vara på sin vakt och skulle kanske låta sig påverkas efter hennes vilja. rätt (213)Då den stora dagen kom och konungen höll fest och drack med sina gäster, sände Herodias sin dotter in i festsalen för att dansa och underhålla gästerna. Salome befann sig i sin mognads första blomning. Hennes yppiga skönhet tilltalade de höga deltagarna i dryckeslaget. Det var inte vanligt att hovets damer visade sig vid sådana festligheter. Herodes fick en smickrande komplimang då denna dotter av Israels präster och furstar dansade för att underhålla hans gäster. rätt (213)Lättsinnets konsekvenser (213)Salome skyndade sig in till sin mor för att fråga henne vad hon skulle be om. Svaret låg färdigt: "Johannes Döparens huvud". Salome visste ingenting om sin mors hämndlystnad och hon drog sig för att framlägga hennes önskan, men Herodias' bestämdhet fick övertaget. Flickan kom tillbaka med sin fruktansvärda begäran: "Jag vill, att du nu genast giver mig på ett fat Johannes döparens huvud." – Mark. 6:25. rätt (214)Herodes blev förskräckt och förvirrad. Den tygellösa glädjen tog slut. En ödesdiger tystnad sänkte sig över den stojande festskaran. Konungen greps av rädsla vid tanken på att ta Johannes' liv. Men han hade gett sitt ord och ville inte ge sken av att han var vacklande eller obeslutsam. Han hade gett sin ed inför sina gäster, och om någon av dem hade sagt ett ord om att han inte skulle uppfylla sitt löfte, så skulle han med glädje ha skonat profeten. Han gav dem tillfälle att uttala sig till förman för fången. De hade gjort långa resor för att höra Johannes' förkunnelse. De visste att han var en man som inte gjort något ont och att han var en Guds tjänare. Men fastän de skakades av flickans begäran, var de för starkt påverkade av vinet för att gripa in med en invändning. Ingen höjde sin röst för att rädda Guds budbärares liv. Dessa män innehade höga och betrodda ämbeten i landet. Stort ansvar vilade på dem men ändå hade de kastat sig in i festande och utsvävningar, till dess att deras omdöme hade blivit satt ur spel. Den lättsinniga stämningen med musik och dans hade gjort dem omtöcknade, och samvetet sov. Genom sin tystnad uttalade de dödsdomen över Guds profet för att tillfredsställa en samvetslös kvinnas hämndlystnad rätt (214)Motvillig befallning (214)Ack, hur ofta har inte oskyldigas liv offrats på grund av deras onykterhet, som skulle vara rättens väktare. Den som lyfter en berusande bägare till sina läppar gör sig ansvarig för all den orätt som han kan komma att begå under dess förslöande inflytande. Genom att bedöva sina sinnen ställer han sig själv utanför möjligheten att lugnt bedöma eller bilda sig en klar uppfattning om rätt och orätt. Han öppnar vägen för Satan att verka genom honom till de oskyldigas undertryckande och olycka. "En bespottare är vinet, en larmare är rusdrycken, och ovis är envar som raglar därav." – Ords. 20:1. "Rätten tränges tillbaka. . . och den som vände sig ifrån det onda blev plundrad." – Jes. 59:14, 15. Den som råder över sina medmänniskors liv, bör betraktas som skyldig till en förbrytelse, när han ger efter för spritbegäret. Alla som övervakar lagarna, bör vara laglydiga. De bör vara människor med självbehärskning. De behöver ha full kontroll över sina fysiska, andliga och moraliska krafter för att kunna äga den intellektuella styrka och de höga rättsbegrepp som de behöver. rätt (215)Ännu mer plågad av samvetskval (215)Herodes tänkte ständigt på sin synd. Han försökte på alla sätt komma undan sitt samvetes anklagelser. Hans förtroende för Johannes var orubbat. När Herodes tänkte på Johannes' liv i självförnekelse, hans högtidliga, allvarliga förmaningar, hans sunda omdöme som rådgivare, och mindes vad som orsakat Johannes' död, kunde Herodes inte finna någon ro mer. När han sysslade med statens angelägenheter, när han tog emot ärebetygelser av människor, visade han ett leende ansikte och ett värdigt uttryck, medan han dolde ett ångestfyllt sinne, ständigt nedtryckt av fruktan för att en förbannelse vilade över honom. rätt (215)Herodes hade tagit djupt intryck av Johannes' uttalande att intet kunde döljas för Gud. Han var övertygad om att Gud var närvarande överallt, att Gud hade varit vittne till utsvävningarna i bankettsalen, att han hade hört befallningen att halshugga Johannes och hade sett Herodias' glädje och de förolämpningar hon riktat mot sin tillrättavisares avhuggna huvud. Och mycket av det som Herodes hade hört profeten säga, talade nu till hans samvete mera klart än predikandet i öknen hade gjort. rätt (216)När Herodes fick höra om Jesu verksamhet, blev han ytterligt bekymrad. Han trodde att Gud hade uppväckt Johannes från de döda och sänt honom ut med ännu större makt att fördöma synden. Han gick i en ständig fruktan för att Johannes skulle hämnas sin död genom att uttala någon dom över honom och hans hus. Herodes skördade det som Gud hade sagt skulle bli resultatet av ett liv i synd: "Ett bävande hjärta och förtvinande ögon och en försmäktande själ. Och ditt liv skall synas dig likasom hänga på ett hår; du skall känna fruktan både natt och dag och icke vara säker för ditt liv. Om morgonen skall du säga: 'Ack att det vore afton!', och om aftonen skall du säga: 'Ack att det vore morgon!' Sådan fruktan skall du känna i ditt hjärta, och sådana ting skall du se för dina ögon." – 5 Mos. 28:65-67. Syndarens egna tankar är hans anklagare. Ingen tortyr kan vara mer plågsam än ett skuldmedvetet samvetes agg, som inte ger ro, varken dag eller natt. rätt (216)För många var Johannes Döparens öde höljt i djupaste mysterium. De frågade, varför han skulle överlämnas till att försmäkta och dö i ett fängelse. Hemligheten i denna dunkla försyn kan vår mänskliga uppfattning inte genomskåda, men den kan aldrig rubba vår tillit till Gud, när vi tänker på att Johannes bara blev delaktig av Kristi lidanden. Alla som följer Kristus kommer att få bära uppoffringens krona. De kommer utan tvivel att bli missförstådda av egenkära människor, och de kommer att göras till föremål för Satans angrepp. Satan har upprättat sitt rike för att fördärva och förgöra denna självuppoffringens princip, och han kommer att föra krig mot den, varhelst den ger sig till känna. rätt (216)I barndomen, ungdomen och under mannaåren hade Johannes utmärkt sig genom sin styrka. Då hans röst hördes i öknen: "Bereden väg för Herren, gören stigarna jämna för honom" (Matt. 3:3), fruktade Satan för sitt rikes säkerhet. Syndens skadeverkningar uppenbarades på ett sådant sätt att människor bävade. Satans makt över många som hade behärskats av honom bröts. Han hade varit outtröttlig i sina ansträngningar att leda Johannes Döparen bort från ett liv i oförbehållsam hängivenhet åt Gud, men utan framgång. Och han hade inte heller lyckats besegra Jesus. I frestelsens öken hade Satan lidit nederlag, och hans raseri var enormt. Nu bestämde han sig för att orsaka Jesus sorg genom att slå ner Johannes. Honom som han inte hade kunnat förleda till synd, ville han nu orsaka lidande. Jesus grep inte in för att befria sin tjänare. Han visste att Johannes skulle hålla ut i prövningen. Med glädje skulle Frälsaren ha kommit till Johannes för att upplysa fängelsehålans mörker med sin närvaro. Men han fick inte överlämna sig i fiendens händer och äventyra sitt eget uppdrag. Med glädje skulle han ha befriat sin trofaste tjänare, men av hänsyn till tusenden som under kommande tider skulle få gå från fängelse till död, skulle Johannes få tömma martyrens bägare. När Jesu efterföljare måste försmäkta i ensamma fängelseceller eller omkomma genom svärd, på sträckbänken eller på bålet, tillsynes helt övergivna av Gud och människor, vilken tröst skulle det då inte bli för dem att tänka på att Johannes Döparen, som Jesus själv hade berömt för hans trohet, hade mött ett liknande olycksöde. rätt (217)Avslöjad karaktär (217)Även om Johannes inte fick uppleva någon mirakelbefrielse, var han ändå inte övergiven. Han var alltid åtföljd av himmelska änglar som förklarade profetiorna och Kristi löften för honom. Dessa blev hans stöd, liksom de skulle vara Guds folks stöd genom alla kommande tidsåldrar. Till Johannes Döparen hade, liksom till dem som skulle följa efter honom, denna försäkran getts: "Se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände." – Matt. 28:20. rätt (218)Gud leder aldrig sina efterföljare på ett annat sätt, än de själva skulle ha valt att bli ledda, om de hade kunnat se slutet från början och storheten i den uppgift som de utför som medarbetare med honom. Enok som upptogs till himmelen, och Elia som for upp i en eldvagn, var inte större eller blev mer ärade än Johannes Döparen som omkom i fängelsehålan. "Eder har ju förunnats icke allenast att tro på Kristus, utan ock att lida för hans namns skuld." – Fil. 1:29. Och av alla de gåvor som himmelen kan skänka människorna, är gemenskapen med Jesus i hans lidande den största heder och det tyngst vägande förtroendet. rätt |