| Vändpunkten kapitel 24. Från sida 224. Från sida 236 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(224)Över den lyckliga tid då Jesus arbetade i Galiléen vilade en skugga: befolkningen i Nasaret förkastade honom. "Är då denne icke Josefs son?", sade de. (224)Under sin barndom och ungdom hade Jesus tillsammans med sina bröder tillbett i synagogan i Nasaret. Efter det att han börjat sin verksamhet hade han varit borta ifrån dem, men de visste mycket väl hur det hade gått för honom. Då han nu återigen visade sig ibland dem, steg deras intresse och deras förväntan i mycket hög grad. Där fanns de bekanta ansikten som han hade känt från det han var liten. Här fanns hans mor, hans bröder och systrar. Allas ögon vändes emot honom, då han steg in i synagogan på sabbaten och intog sin plats bland de tillbedjande. rätt (224)Under dagens ordinarie gudstjänst läste de äldste från profeterna och förmanade folket att alltjämt vänta den som skulle komma och som skulle införa ett härligt konungadöme och bannlysa allt förtryck. Talaren försökte uppmuntra sina åhörare genom att påminna dem om alla bevisen för att Messias' ankomst var nära. Han skildrade hans ankomsts härlighet och framkastade tanken, att han skulle visa sig i spetsen för krigshärar för att befria Israel. rätt (224)När en rabbin fanns närvarande i synagogan väntade man att han skulle hålla en predikan. Vilken som helst israelit kunde få läsa ur profetiorna. Denna sabbat uppmanades Jesus att ta del i gudstjänsten. Han "stod upp till att föreläsa. Då räckte man åt honom profeten Esaias' bok." (Luk. 4:16, 17.) Det Skriftställe han läste var ett som de förstod avsåg Messias. "'Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig. Han har sänt mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet och till att predika ett nådens år från Herren'. Sedan lade han ihop boken och gav den tillbaka åt tjänaren . . . Och alla som voro i synagogan hade sina ögon fästa på honom . . . Och de gåvo honom alla sitt vittnesbörd och förundrade sig över de nådens ord som utgingo från hans mun." – Luk. 4:18-22. rätt (225)Jesus stod framför folket som en levande uttolkare av profetiorna om sig själv. Som förklaring till de ord som han hade läst talade han om Messias som de förtrycktas hjälpare, fångarnas befriare, de lidandes läkare, han som gav de blinda syn och uppenbarade sanningens ljus för världen. Hans intrycksfulla uppträdande och den sällsamma makt hans ord hade, grep åhörarna med en kraft som de aldrig tidigare hade upplevt. Det gudomliga inflytandet bröt ned varje barriär. Liksom Moses såg de den Osynlige. Deras sinnen påverkades av den helige Ande och de svarade med övertygelse "Amen" och lovprisade Herren. rätt (225)Men då Jesus sade till dem: "I dag är detta skriftens ord fullbordat inför edra ögon", kom de åter plötsligt att tänka på sig själva och på de påståenden som han, som talade till dem, hade gjort. De, israeliterna, Abrahams barn, hade framställts som om de levde i slaveri. De hade blivit omtalade som fångar som skulle frigöras från det ondas makt, som de som vandrade i mörkret och behövde sanningens ljus. De kände sig förolämpade i sin stolthet. Deras fruktan väcktes. Jesu uttalanden tydde på att hans arbete för dem skulle bli någonting helt annat än vad de önskade. Deras handlingar skulle kanske bli alltför noggrant undersökta. Trots den noggrannhet med vilken de utförde sina utvärtes ceremonier, drog de sig för att bli granskade av dessa klara, forskande ögon. rätt (225)Vem är denne Jesus?, frågade de. Han som hade gjort anspråk på att själv äga Messias' härlighet, var ju son till en timmerman. Han hade själv arbetat i sitt hantverk tillsammans med sin far Josef. De hade sett honom komma vandrande upp och ned för bergssluttningen. Hans bröder och systrar kände de. De visste allt om hans liv och arbete. De hade sett hans utveckling från barn till ungdom och till vuxen ålder. Även om hans liv hade varit felfritt, ville de ändå inte tro att han skulle vara den Utlovade. rätt (226)Kontrasten var dessutom mycket stor mellan hans lära om det nya riket och den som de hade hört av sina äldste. Jesus hade inte sagt något om att befria dem från romarna. De hade hört talas om hans underverk. De hade hoppats att hans makt skulle komma att användas till deras förmån. Men de hade inte sett någon antydan till någon sådan avsikt. rätt (226)När de lät sig påverkas av tvivel och misstro blev de ändå mycket hårdare efter att de tillfälligt hade uppmjukats. Fienden hade föresatt sig, att den här dagen skulle inga blindas ögon öppnas, inte heller skulle några som var bundna i synd, bli försatta i frihet. Med stor energi arbetade han för att de skulle bli kvar i sin otro. De tog inte hänsyn till de tecken som redan hade getts, då de blev påverkade av överbevisningen om att det var Återlösaren som hade talat till dem. rätt (226)Men nu gav Jesus dem ett tecken på sitt gudomliga ursprung genom att avslöja deras hemligaste tankar. "Då sade han till dem: 'Helt visst skolen I nu vända mot mig det ordet: 'Läkare, bota dig själv' och säga: 'Sådana stora ting som vi hava hört vara gjorda i Kapernaum, sådana må du göra också här i din fädernestad.' Och han tillade: 'Sannerligen säger jag eder: Ingen profet bliver i sitt fädernesland väl mottagen. Men jag säger eder, såsom sant är: I Israel funnos många änkor på Elias' tid – då himmelen var tillsluten i tre år och sex månader, och stor hungersnöd kom över hela landet – och likväl blev Elias icke sänd till någon av dessa, utan allenast till en änka i Sarepta i Sidons land. Och många spetälska funnos i Israel på profeten Elisas tid; och likväl blev ingen av dessa gjord ren, utan allenast Naiman från Syrien'." – Luk. 4:23-27. rätt (226)Genom att på detta sätt återge händelser i profeternas liv bemötte Jesus sina åhörares tvivel. De tjänare som Gud hade utvalt till ett särskilt uppdrag tilläts inte att arbeta för ett förhärdat och misstroget folk. Men de som alltjämt kunde påverkas och som hade en tro som kunde visa tillit, blev särskilt hedrade med bevis på hans makt genom profeterna. På Elias' tid hade Israel avfallit från Gud. De hängav sig åt sina synder och förkastade Andens varningar genom Guds budbärare. Därigenom avstängde de själva de kanaler genom vilka Guds välsignelse kunde förmedlas till dem. Gud gick förbi hemmen i Israel och fann en tillflyktsort för sin tjänare i ett avgudadyrkande land hos en kvinna som inte tillhörde hans utvalda folk. Men denna kvinna hade funnit nåd inför Gud, därför att hon följde det ljus som hon hade fått, och hennes sinne var öppet för det större ljus som Gud sände henne genom sin profet. rätt (227)Det var av samma orsak som de spetälska i Israel blev förbigångna på Elisas tid. Men Naiman, en utländsk adelsman, hade varit trogen i sin övertygelse om vad som var rätt. Han hade känt sitt stora behov av hjälp. Han var i ett sådant tillstånd att han kunde ta emot Guds nåds gåvor. Han blev inte bara befriad ifrån sin spetälska utan fick också förmånen att få kunskap om den sanne Guden. rätt (227)Inte vad vi vet, utan vad vi gör (227)Jesu ord till sina åhörare i synagogan träffade deras egenrättfärdighet i själva dess rot, och den bittra sanningen trängde in i deras sinnen, att de hade gått bort från Gud och förverkat rätten att kallas för hans folk. Varje ord skar i dem såsom en kniv, då deras verkliga tillstånd gick upp för dem. De hånade nu den tro som Jesus först hade inspirerat dem med. De ville inte medge att han, som hade kommit från fattigdom och ringa härkomst, var något mer än en vanlig människa. rätt (227)Deras otro födde ondska. Satan behärskade dem och de började i sin vrede ropa mot Frälsaren. De hade vänt sig bort ifrån honom som hade till uppgift att hela och återupprätta. Nu uppenbarade sig fördärvarens egenskaper hos dem. rätt (227)Då Jesus hänvisade till de välsignelser som hade getts åt de andra folken, väcktes hans åhörares starka, nationella stolthet och hans ord dränktes i ett tumult av röster. Dessa människor hade berömt sig av att de följde lagen, men när nu deras fördomar angreps, var de beredda att begå mord. Församlingen kom i uppror och de kastade sig över Jesus och drev ut honom ur synagogan och ut ur staden. Alla tycktes vara ivriga att röja honom ur vägen. De skyndade iväg med honom till randen av ett bergsstup med avsikt att störta honom ned. Rop och förbannelser fyllde luften. Några kastade stenar mot honom, då han plötsligt försvann från dem. De himmelska följeslagare som hade stått vid hans sida i synagogan var med honom mitt i den rasande folkhopen. De dolde honom nu för hans fiender och förde honom till en trygg plats. rätt (228)Så beskyddade änglar Lot och förde honom i trygghet ut ifrån Sodom. Så skyddade de Elisa i den lilla bergsstaden. Då de omkringliggande höjderna var fulla av den syriske konungens hästar och vagnar och av hans stora skara av väpnade män, såg Elisa de närmast belägna bergssluttningarna täckta av Guds arméer, hästar och vagnar av eld, runtomkring Herrens tjänare. rätt (228)Skyddade utan att vi vet det (228)När Jesus i synagogan läste från profetian, slutade han att läsa innan han kom fram till det sista avsnittet som avsåg Messias' uppdrag. Efter att ha läst orden: "Och till att predika ett nådens år från Herren", uteslöt han avslutningen av meningen, "och en hämndens dag från vår Gud." – Jes. 61:2. Denna var lika sann som den första delen av profetian och Jesus förnekade inte sanningen genom sin tystnad. Men detta sista uttryck var något som hans åhörare tyckte om att dröja kvar vid och som de gärna ville se gå i fullbordan. De förkunnade straffdomar över de andra folken, men de kunde inte se att deras egen skuld var större än andras. De stod själva i det djupaste behov av den barmhärtighet som de var så villiga att vägra de kringboende folken. Denna dag, då Jesus stod mitt ibland dem i synagogan, hade de sitt tillfälle att ta emot kallelsen från himmelen. Han som har "lust till nåd" (Mika 7:18), hade gärna velat rädda dem från den ödeläggelse som deras synder skulle ge upphov till. rätt (229)Utan en sista vädjan till omvändelse kunde han inte lämna dem. Mot slutet av sin verksamhet i Galiléen besökte han återigen sin barndomstrakt. Efter det att han förkastats på denna plats hade ryktet om hans förkunnelse och hans underverk fyllt landet. Ingen kunde nu neka till att han ägde mer än mänsklig makt. Folket i Nasaret visste att han "vandrade omkring och gjorde gott och botade alla som voro under djävulens våld". (Apg. 10:38.) Runtomkring dem fanns hela byar där man inte hörde en enda klagan över lidande i något hem. Han hade rest genom dessa samhällen och botat alla deras sjuka. Den barmhärtighet som uppenbarade sig i allt han gjorde under sitt liv, vittnade om hans gudomliga uppdrag. rätt (229)Avvisad för att aldrig återvända (230)När otron en gång fått näring i deras sinnen kom den att behärska människorna i Nasaret. På samma sätt behärskade ondskan Stora Rådet och nationen. Prästernas och folkets första förkastande av den påtagliga närvaron av Andens kraft blev början till slutet. För att bevisa att deras första motstånd var riktigt började de efter en tid att ständigt misstänkliggöra Jesu ord. Deras vägran att lyssna till Andens röst nådde sin höjdpunkt vid korset på Golgata, i ödeläggelsen av deras stad och folkets förskingrande över hela världen. rätt (230)Om de uppriktigt hade studerat (231)Sanningen aldrig populär (231)De judiska ledarna var fulla av andligt högmod. Deras begär efter självförhärligande kom till och med fram i gudstjänsten i helgedomen. De tyckte om att ha de främsta platserna i synagogan. De ville gärna att man hälsade på dem på torgen och de tyckte om att höra andra använda deras titlar. Efter hand som den sanna gudsfruktan försvann, blev de alltmera angelägna om att skydda sina egna traditioner och ceremonier. rätt (231)Eftersom deras uppfattningsförmåga hade förmörkats av själviska fördomar, kunde de inte få kraften i Jesu överbevisande uttalanden att stämma med hans ödmjuka liv. De förstod inte att sann inte storhet kan undvara yttre glans. Denne mans fattigdom tycktes stå i direkt motsättning till hans anspråk på att vara Messias. De frågade: "Om han är vad han utger sig för att vara, varför är han då så anspråkslös?" Om han var nöjd med att stå utan väpnade skaror, vad skulle det då bli av deras nation? Hur kunde makten och glansen som de så länge hade sett fram emot, föra nationerna som lydriken till judarnas stad? Hade inte prästerna undervisat dem om att Israel skulle behärska hela jorden? Kunde det vara möjligt att deras stora religiösa lärare skulle ha misstagit sig? rätt (231)Men det var inte bara bristen på yttre glans och prakt i Jesu liv som kom judarna att förkasta honom. Han var den förkroppsligade renheten, och de var orena. Han bodde bland människorna som ett exempel på en felfri redbarhet. Hans oklanderliga liv sände ljusstrålar in i deras sinnen. Hans uppriktighet uppenbarade deras brist på uppriktighet. Den avslöjade ihåligheten i deras inbillade fromhet och avslöjade ogudaktigheten hos dem i dess mest motbjudande dräkt. En sådan belysning var inte välkommen. rätt (232)Om Jesus hade riktat uppmärksamheten på fariséerna och upphöjt deras lärdom och fromhet till skyarna, skulle de ha hälsat honom med glädje. Men när han talade om himmelriket som ett barmhärtighetens system som omfattade alla människor, framhöll han en sida av religionen som de inte kunde tolerera. Deras eget exempel och deras lära hade aldrig varit sådan att tjänsten för Gud kunde komma att se åtråvärd ut. När de såg Jesus ägna uppmärksamhet just åt dem som de hatade och avvisade, flammade deras starkaste aggressioner upp i deras stolta sinnen. Trots deras skryt om att Israel under "lejonet av Juda stam" (Upp. 5:5), skulle upphöjas till huvud över alla nationer, kunde de bättre bära besvikelsen av att se sina äregirigaste förhoppningar grusas, än de kunde tåla att Jesus tillrättavisade dem för deras synder eller den anklagelse de kände, till och med av hans renhet ibland dem. rätt |