| Vändpunkten kapitel 3. Från sida 29. Från sida 31 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(29)"När tiden var fullbordad, sände Gud sin Son. . . för att han skulle friköpa dem som stodo under lagen, så att vi skulle få söners rätt." – Gal. 4:4, 5. rätt (29)Frälsarens ankomst hade förutsagts i Eden. Då Adam och Eva först hörde löftet, såg de framåt mot att det snart skulle uppfyllas. Med glädje hälsade de sin förstfödde son välkommen. De hoppades att han skulle vara Befriaren. Men löftets uppfyllelse lät vänta på sig. De som först tog emot det, dog utan att ha fått se det uppfyllas. Från Enoks dagar blev löftet upprepat genom profeter och patriarker. Hoppet om hans ankomst hölls levande, men ändå kom han inte. Daniels profetior uppenbarade tiden för hans ankomst, men inte alla tolkade budskapet på rätt sätt. Århundrade efter århundrade gick och profeternas röster tystnade. Förtryckarens hand vilade tungt över Israel. Många var färdiga att utbrista: "Tiden går, och av alla profetsynerna bliver intet." – Hes. 12:22. rätt (29)Men liksom stjärnorna, som i sitt oändliga kretslopp går sina utstakade banor, visste Guds syften inte om någon brådska eller någon försening. Genom det stora mörkret och den rykande ugnens symboler hade Gud för Abraham uppenbarat Israels fångenskap i Egypten. Han hade förklarat att tiden för deras fångenskap skulle vara fyra hundra år. "Sedan", sade han, "skola de draga ut med stora ägodelar." – 1 Mos. 15:14. Mot dessa ord hade Faraos stolta rike och hela dess makt kämpat förgäves. Exakt "på den dag" som det gudomliga löftet hade fastställt, "drogo alla Herrens härskaror ut ur Egyptens land". (2 Mos. 12:41.) På samma sätt hade det himmelska rådet fastställt tiden för Jesu ankomst. Då tidens stora klocka visade att tiden var inne, föddes Jesus i Betlehem. rätt (30)"När tiden var fullbordad, sände Gud sin Son." Försynen hade lett nationernas utveckling och de mänskliga impulsernas och inflytandenas strömningar så att världen var mogen för Befriarens ankomst. Nationerna hade förenats under en härskare. Ett språk talades vida omkring och erkändes överallt som litteraturens språk. Från alla länder samlades de kringspridda judarna i Jerusalem till de årliga högtiderna. När de kom tillbaka till sina hemorter kunde de föra med sig budskapet om Messias' ankomst till hela världen. rätt (30)En utbredd längtan (30)Efter hand som judarna hade övergett Gud, hade deras tro fördunklats. Hoppet hade nästan dött ut. Inget ljus kastades över framtiden. Profeternas ord hade inte blivit förstådda. För den stora massan av folket var döden ett fruktat mysterium. Bakom den fanns endast ovisshet och mörker. Det var inte bara mödrarnas jämmerrop i Betlehem, utan det samfällda ropet från mänskligheten, som genom århundraden nådde fram till profeten, den röst som hördes i Rama, "gråt och mycken jämmer; det var Rakel som begrät sina barn, och hon ville icke låta trösta sig, eftersom de icke mer voro till". (Matt. 2:18.) I dödens natt och skugga satt människor utan tröst. Med längtansfull blick såg de framåt mot Befriaren, då mörkret skulle fördrivas och framtidens hemlighet avslöjas. rätt (30)Utanför den judiska nationen fanns människor som förutsade en gudomlig lärares ankomst. Dessa människor sökte sanningen. De fick del av inspirationens ande. En efter en hade dessa lärare uppstått såsom stjärnor på den mörknande himlen. Deras profetiska ord hade tänt hoppet hos tusentals människor över hela världen. rätt (31)Under århundraden hade Skrifterna varit översatta till grekiska, som de talades över hela det romerska riket. Judarna fanns skingrade överallt. Deras förväntan om Messias' ankomst delades i viss utsträckning av de övriga folken. Bland dem som judarna betraktade som gudlösa fanns människor som hade en bättre förståelse för de bibliska profetiorna om Messias, än Israels lärare själva hade. Det fanns några som hoppades på hans ankomst såsom befriare från synd. Filosofer försökte tränga in i det hebreiska samhällssystemets mysterier. Judarnas skenhelighet hindrade emellertid ljusets utbredande. I sin fasta föresats att upprätthålla skiljemuren mellan sig själva och andra nationer, var de ovilliga att låta de andra folken få del av den kunskap de ännu ägde om innebörden i den symboliska gudstjänsten. Den sanne Tolkaren måste komma. Den som alla dessa förebilder pekade fram emot, måste förklara deras betydelse. rätt (31)Genom naturen, genom avbilder och symboler och genom patriarker och profeter hade Gud talat till världen. Denna undervisning måste förmedlas till människor på människors språk. Han som var "förbundets ängel" måste tala. Hans röst måste höras i hans tempel. Kristus måste komma för att tala på ett sätt som skulle bli klart och tydligt förstått. Han som var sanningens ursprung, måste skilja det som uppenbarats, från människors tolkningar som hade förtagit dess effekt. Guds rikes grundprinciper och återlösningsplanen måste bli klart definierade. Gamla Testamentets undervisning måste i sin fullhet göras tillgänglig för människorna. rätt (31)Bland judarna fanns alltjämt trogna människor, nya generationer av släktled genom vilka kunskapen om Gud hade blivit bevarad. Dessa hoppades alltjämt på det löfte som getts till fäderna. De styrkte sin tro genom att hålla fast vid den försäkran som gavs åt Moses: "En profet skall Herren Gud låta uppstå åt eder, av edra bröder, en som är mig lik; honom skolen I lyssna till i allt vad han talar till eder." Vidare läste de om hur Herren skulle smörja någon "till att förkunna glädjens budskap för de ödmjuka;. . . till att läka dem som hava ett förkrossat hjärta, till att predika frihet för de fångna" och för "att predika ett nådens år från Herren". De läste om hur han skulle grunda "rätten på jorden" och hur det sades om honom: "folken skola vandra i ditt ljus och konungarna i glansen som går upp över dig". (Apg. 3:22; Jes. 61:1, 2; 42:4; 60:3.) rätt (32)Jakobs ord på dödsbädden fyllde dem med hopp: "Spiran skall icke vika ifrån Juda, icke härskarstaven ifrån hans fötter, till dess han kommer till Silo." – 1 Mos. 49:10. Israels avtagande makt vittnade om att Messias’ ankomst var nära. Daniels profetia skildrar hans härliga regering över ett rike som skulle efterträda alla jordiska riken och som enligt profetens ord skulle "bestå evinnerligen". (Dan. 2:44.) Samtidigt som endast ett fåtal förstod den egentliga innebörden i Jesu uppdrag, rådde en vitt utbredd förväntan om en mäktig furste som skulle upprätta sitt rike i Israel och komma som en befriare för nationen. rätt (32)Tiden var inne. Mänskligheten, som på grund av överträdelse under långa tidsåldrar blivit mer och mer degenererad, hade gjort Återlösarens ankomst nödvändig. Satan hade arbetat för att göra klyftan mellan jorden och himmelen oöverstiglig. Genom sina lögner hade han gjort människorna allt fräckare i sin synd. Hans mål var att uttömma Guds barmhärtighet och att utsläcka hans kärlek till människorna, så att Gud skulle överlämna världen till honom som hans besittning. rätt (32)Satan försökte hålla kunskapen om Gud borta från människorna och vända deras uppmärksamhet bort från Guds tempel, så att han skulle kunna upprätta ett eget rike. Det såg ut som om hans kamp om herraväldet nästan fullständigt hade lyckats. Visserligen var det sant, att Gud hade sina redskap i varje generation. Till och med bland de andra folken fanns det människor, genom vilka Jesus verkade för att lyfta folket upp ur synd och förfall. Men dessa människor föraktades och hatades. Många av dem drabbades av våldsam död. Den mörka skugga som Satan hade kastat över världen, blev tätare och tätare. rätt (32)Med hjälp av tillbedjan av andra gudar hade Satan under århundraden lett människorna bort från Gud. Sin största triumf hade han emellertid vunnit genom att förvanska Israels tro. Genom att meditera inför och tillbedja föremål som de själva hade konstruerat, hade de andra folken kommit bort från kunskapen om Gud och blivit mer och mer degenererade. Så var också förhållandet i Israel. Principen att en människa kan frälsa sig själv genom egna ansträngningar låg till grund för alla andra religioner. Detta hade nu också blivit den ledande principen i den judiska religionen. Det var Satan som hade inplanterat denna princip. Varhelst den hyllas har människorna inte längre någon barriär mot synden. rätt (33)Budskapet om frälsning förkunnas för människor genom människor. Men judarna hade sökt tillvälla sig ensamrätt till den sanning som är evigt liv. De hade lagt upp förråd av det "levande mannat" och det hade blivit förstört. Den religion som de sökte behålla för sig själva, hade blivit till anstöt. De berövade Gud hans ära och svek världen genom ett förfalskat evangelium. De hade vägrat att överlåta sig själva åt Gud för världens frälsning. De blev Satans redskap till dess ödeläggelse. rätt (33)I felaktig belysning (33)Syndens bedrägeri hade nått sin höjdpunkt. Alla medel för att fördärva människans sinne hade satts i verksamhet. När Guds Son såg ut över världen, såg han lidande och armod. Det väckte medkänsla hos honom, när han såg hur människorna hade blivit offer för Satans grymhet. Han såg med förbarmande på dem som blev fördärvade, mördade och som gick förlorade. De hade valt en härskare som kedjade dem vid sin vagn som fångar. Förvirrade och förförda gick de i en dyster procession mot evigt fördärv, mot en död i vilken det inte fanns något hopp om liv, mot en natt som inte efterföljdes av någon morgon. Sataniska makter hade tagit sin boning i människorna. Människors kroppar, som hade varit avsedda att vara Guds boning, hade blivit en bostad för demoner. Människornas sinnen, nerver, känslor och organ påverkades av övernaturliga makter till de skamligaste utsvävningar. Till och med demonernas prägel kom till uttryck i människors ansikten och återspeglade andan hos de ondskans demoner av vilka de var besatta. Sådan var den situation världens Återlösare betraktade. Detta var det tragiska skådespel som den gudomliga renheten ställdes inför. rätt (34)Synden hade blivit vetenskap. Lasten hade helgats som en del av religionen. Upproret hade sänt sina rötter djupt ner i människors sinnen, och deras fiendskap mot himmelen var ytterligt våldsam. Genom hela universum blev det uppenbart, att utan Gud kunde mänskligheten inte räddas. Ett nytt element av liv och kraft måste inplantas av Honom som skapat världen. rätt (34)Med spänt intresse hade de syndfria världarna följt utvecklingen, för att se om Gud skulle resa sig och utplåna jordens inbyggare. Och om Gud gjorde detta, var Satan beredd att genomföra sin plan och tillförsäkra sig de himmelska väsendenas trohet. Han hade förklarat att Guds styrelsesätt gjorde förlåtelse omöjlig. Om världen hade förgjorts, skulle Satan ha påstått att hans anklagelser hade visat sig vara riktiga. Han var beredd att lägga skulden på Gud och att utsträcka sitt uppror till andra världar. Men i stället för att ödelägga världen sände Gud sin Son för att frälsa den. Även om sedefördärv och trots rådde överallt i denna fientliga provins, hade en utväg beretts för dess återupprättande. Just i den kritiska stund, då det såg ut som om Satan var på väg att segra, kom Guds Son med budskapet om gudomlig nåd. I varje tidsålder och vid varje enskilt tillfälle hade Guds kärlek till det fallna människosläktet gjort sig gällande. Trots människornas avfällighet hade barmhärtigheten hela tiden varit klart urskiljbar. Och då tiden var inne, förhärligades Gudomen genom utgjutandet av en läkande nåd över världen, en ström som aldrig skulle kunna hindras eller fördröjas, förrän frälsningsplanen var fullbordad. rätt (35)Då Satan fröjdade sig över, att han hade kunnat förvanska Guds bild i människornas sinnen, kom Jesus för att i människan återupprätta hennes Skapares bild. Ingen annan än Kristus kan förnya den karaktär som blivit raserad av synden. Han kom för att fördriva de onda andar som hade behärskat viljan. Han kom för att lyfta oss upp ur stoftet, för att omvandla den fördärvade karaktären till sitt gudomliga väsens avbild och för att försköna den med sin egen härlighet. rätt |