| Vändpunkten kapitel 30. Från sida 284. Från sida 290 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(284)"Han gick upp på berget och kallade till sig några som han själv utsåg; och de kommo till honom. Så förordnade han tolv, som skulle följa honom och som han ville sända ut till att predika." (284)Det var på bergssluttningen, inte långt från Gennesarets Sjö i de skyddande trädens skugga, som Jesus utvalde tolv av sina medarbetare till att vara apostlar och där höll han också sin bergspredikan. Fälten och bergssluttningarna var Jesu älsklingstillhåll. Många av hans predikningar hölls under bar himmel. Han undervisade hellre där än i templet eller synagogorna. Ingen synagoga kunde för övrigt rymma de folkskaror som följde honom. Detta var emellertid inte orsaken till att han talade ute i det fria. Jesus älskade naturen. För honom var varje stilla, enslig plats ett heligt tempel. rätt (284)Det var under träden i Eden som jordens första bebyggare valde att tillbedja. Där hade Kristus samtalat med människosläktets fader. Då våra första föräldrar utvisades ur paradiset, var det alltjämt på fälten och i skogarna som de tillbad. Där kom Kristus till dem med sin nåds evangelium. Det var Kristus som samtalade med Abraham under ekarna i Mamre, med Isak då han gick ut i naturen för att tillbedja på kvällen, med Jakob på bergssluttningen vid Betel, med Moses ute i bergen vid Midjan och med den unge David där han vaktade sina hjordar. Det var efter Kristi anvisning som hebréerna under femton århundraden hade lämnat sina hem en vecka varje år, och uppehållit sig i lövhyddor gjorda av kvistar av palmer och grenar av lummiga träd och av pilträd. (3 Mos. 23:40.) rätt (285)När Jesus ville undervisa sina medarbetare, drog han sig helst tillbaka från den larmande staden och ut till stillheten i naturen och på bergen, där förhållandena mera överensstämde med det som han ville lära dem om självförsakelse. Och i sin verksamhet tyckte han om att samla folket omkring sig under den blå himlen, på en gräsbevuxen bergssluttning eller på stranden nere vid sjön. Omgiven av vad hans egna händer hade skapat kunde han här leda sina åhörares tankar bort från det konstlade till det naturliga. Tillväxten och utvecklingen i naturen uppenbarade hans rikes principer. När människorna lyfte sina blickar till Guds berg och såg hans händers verk, kunde de tillägna sig värdefull undervisning om gudomlig sanning. Vad de såg i naturen skulle påminna dem om det som Jesus hade sagt. Så skulle det vara med alla som går ut i naturen med Jesus i sina tankar. De skulle känna sig omgivna av ett heligt inflytande. Saker som de ser i naturen, kommer att påminna dem om Jesu liknelser och hans undervisning. Genom samvaron med Gud ute i naturen upplyfts sinnet och finner vila. rätt (285)Det första steget för att organisera den församling som efter Jesu himmelsfärd skulle bli hans representant på jorden, skulle nu tas. Ingen dyrbar helgedom stod till deras förfogande. Men Frälsaren förde sina medarbetare till en enslig plats som han älskade. Och i deras sinnen skulle den dagens upplevelser alltid vara förknippade med skönheten hos berg, dal och sjö. rätt (285)Jesus hade dragit medarbetare till sig för att sända dem ut som vittnen för honom. De skulle förkunna för världen vad de hade sett och hört av honom. Deras uppdrag var det betydelsefullaste som någonsin getts åt människor. Det var bara Jesu eget ämbete som var högre än deras. De skulle vara Guds medarbetare för att föra frälsningen till världen. Liksom de tolv stammarnas ursprungliga huvudmän i Gamla Testamentet står som representanter för Israel, så skulle de tolv apostlarna stå som representanter för den evangeliska församlingen. rätt (285)Frälsaren kände de mäns karaktär som han utvalde. Alla deras svagheter och alla deras misstag hade han genomskådat. Han kände de prövningar som de måste genomgå och det ansvar som skulle vila på dem, därför hyste han den ömmaste medkänsla med dessa utvalda. Ensam på berget nära Galileiska Sjön tillbringade han hela natten i bön för dem, medan de sov vid bergets fot. Vid solens första strålar sammankallade han dem åter. Han hade något av största vikt att meddela dem. rätt (286)Dessa medarbetare hade under en tid samarbetat med Jesus i aktiv verksamhet. Johannes, Jakob, Andreas och Petrus hade tillsammans med Filippus, Natanael och Matteus varit mer nära knutna till honom än de andra. De hade bevittnat flera av hans underverk. Petrus, Jakob och Johannes stod i ett ändå närmare förhållande till honom. De var nästan ständigt i hans sällskap, såg hans underverk och hörde hans undervisning. Johannes slöt sig till Jesus med än större tillgivenhet. Han blev känd som den som Jesus älskade. Frälsaren älskade dem alla, men Johannes hade det mest mottagliga sinnet. Han var yngre än de andra, och med mer av ett barns tillit öppnade han sitt sinne för Jesus. På så sätt kom han att känna större samhörighet med Jesus och genom honom förmedlade Frälsaren sin djupaste andliga undervisning till sitt folk. rätt (286)I spetsen för en av de grupper som apostlarna indelades i, står Filippus' namn. Han var den förste efterföljare till vilken Jesus riktade den direkta uppmaningen: "Följ mig!" Filippus var från Betsaida, Andreas' och Petrus' stad. Han hade hört Johannes Döparens undervisning och hört honom säga att Jesus var Guds lamm. Filippus sökte uppriktigt efter sanningen, men han hade svårt att tro. Trots att han hade slutit sig till Jesus, visar hans ord om honom till Natanael, att han inte var fullständigt överbevisad om Jesu gudom. Även om rösten fån himmelen hade förklarat Jesus som Guds Son, betraktade Filippus honom som: "Jesus, Josefs son, från Nasaret." – Joh. 1:45. Också vid det tillfälle då de fem tusen blev mättade, kom Filippus' brist på tro i förgrunden. Det var för att prova honom som Jesus frågade: "Varifrån skola vi köpa bröd, så att dessa få äta?" Filippus' svar gav uttryck för misstro: "Bröd för två hundra silverpenningar voro icke nog, för att var och en skulle få ett litet stycke." – Joh. 6:5, 7. Jesus blev bedrövad. Trots att Filippus hade sett hans gärningar och känt hans kraft, trodde han ändå inte. Då grekerna frågade Filippus om Jesus, tog han inte tillfället att föra dem direkt till Frälsaren utan gick och berättade det för Andreas. Och åter, under de sista timmarna före korsfästelsen, kom Filippus' ord att försvaga tron. Då Tomas sade till Jesus: "Herre, vi veta icke, vart du går; huru kunna vi då veta vägen?" svarade Frälsaren: "Jag är vägen och sanningen och livet . . . Haden I känt mig, så haden I ock känt min Fader." Från Filippus kom otrons svar: "Herre, låt oss se Fadern, så hava vi nog." – Joh. 14:5-8. Så svag i tron var denne medarbetare alltjämt, fastän han i tre år hade varit tillsammans med Jesus. rätt (287)Trodde på osynliga realiteter (287)Medan Jesus förberedde sina närmaste medarbetare för deras invigning trängde en som inte hade blivit kallad, in bland dem. Det var Judas Iskariot, en man som bekände sig följa Jesus. Han kom nu fram och sökte komma in i denna trängre medarbetarkrets. Med stort allvar och skenbar uppriktighet sade han: "Mästare, jag vill följa dig, varthelst du går." – Jesus varken avvisade honom eller bjöd honom välkommen, utan uttalade bara dessa sorgmodiga ord: "Rävarna hava kulor, och himmelens fåglar hava nästen; men Människosonen har ingen plats, där han kan vila sitt huvud." – Matt. 8:19, 20. Judas trodde att Jesus var Messias. Genom att sluta sig till apostlarna hoppades han kunna tillförsäkra sig en hög ställning i det nya riket. Denna förhoppning hade Jesus sökt ta ifrån honom genom uttalandet om sin fattigdom. rätt (287)Apostlarna var mycket angelägna om att Judas skulle upptas i deras krets. Han hade ett respektingivande sätt och var en man med omdömesförmåga och handlingskraft. Apostlarna rekommenderade honom till Jesus som en som skulle bli till stor glädje i deras arbete. Det förvånade dem att Jesus tog emot honom så kyligt. rätt (288)De hade varit mycket besvikna över att Jesus inte försökte tillförsäkra sig samarbete med de ledande i Israel. De ansåg att det var fel att han inte gav stabilitet åt sin sak genom att söka inflytelserika mäns stöd. Om han hade avvisat Judas, skulle de ha börjat tvivla på Mästarens omdöme. Judas' liv skulle senare visa dem det farliga i att tillåta världsliga hänsyn att inverka på avgörandet av människors lämplighet för Guds uppdrag. Samarbete med sådana människor som apostlarna ivrade för, skulle ha förrått verksamheten och lagt den i deras värsta fienders händer. rätt (288)Tar emot människor som de är (288)Gud tar emot människorna som de är med sina mänskliga svagheter och fostrar dem till sin tjänst, om de bara vill ta emot undervisning och lära sig disciplin av honom. De blir inte utvalda tack vare sin fullkomlighet utan trots sin ofullkomlighet, för att de genom kunskap om och tillämpande av sanningen genom Kristi nåd skall bli förvandlade till hans avbilder. rätt (288)Judas hade samma möjligheter som de andra. Han tog emot samma värdefulla undervisning. Men det liv som Jesus krävde stod i motsättning till Judas' önskningar och målsättning. Han ville inte uppge sin egen uppfattning för att ta emot den himmelska visdomen. rätt (289)Med gudomligt tålamod (289)I städet för att vandra i ljuset valde Judas att behålla sina fel. Onda begär, bitter hämndlystnad, mörka och vresiga tankar fick allt större utrymme i hans sinne. Till slut hade Satan fått honom helt under sitt inflytande. Judas blev ett redskap för Jesu fiender. rätt (289)När han kom i beröring med Jesus hade han vissa värdefulla egenskaper, som kunde ha gjort honom till välsignelse för församlingen. Om han hade varit villig att bära Jesu ok kunde han ha blivit en av de ledande apostlarna. Men han förhärdade sitt hjärta när hans fel påtalades. I sin stolthet och upproriskhet valde han att gå självupphöjelsens väg och gjorde sig själv olämplig för den uppgift som Gud hade gett honom att utföra. rätt (290)Alla apostlarna hade allvarliga karaktärsfel, då Jesus kallade dem till sin tjänst. Inte ens Johannes, som stod närmast honom som är "saktmodig och ödmjuk i hjärtat", hade en mild och ödmjuk natur. Han och hans bror kallades "tordönssönerna". Medan de var med Jesus väckte varje ringaktning, som visades honom, deras vrede och stridslystnad. Häftigt lynne, hämndbegär och benägenhet att kritisera var egenskaper som utmärkte den mest "älskade lärjungen". Han var stolt och angelägen om att bli den främste i Guds rike. Men dag efter dag såg han Jesu mildhet och fördragsamhet i motsats till sitt eget våldsamma sinnelag och hörde hans undervisning om ödmjukhet och tålamod. Han öppnade sitt sinne för det gudomliga inflytandet och blev inte bara en hörare utan en görare av Frälsarens ord. Jaget doldes i Jesus. Han lärde sig att axla Jesu ok och bära hans börda. rätt (290)Förvandlade genom hans exempel (290)Apostlarna var varandra mycket olika till sätt och vanor. Där var Levi Matteus, f.d. tulltjänsteman och där var också den hetlevrade ivraren Simon, som avgjort hatade det romerska väldet. Där fanns också den godhjärtade och impulsive Petrus, den försagde Judas Taddeus, den tvivlande, men ändå trohjärtade Tomas. Filippus, trossvag och benägen att tvivla, de frimodiga och äregiriga Sebedeussönerna och de andra. Dessa var här sammanförda med sina olika fel, alla med medfödda och förvärvade böjelser till det onda. I och genom Kristus skulle de dock få tillhöra Guds familj och lära sig att bli ett i tro, lära och ande. De skulle sättas på prov, de skulle komma med klagomål, ha olika och motstridiga uppfattningar, men så länge Jesus bodde i deras sinnen, skulle ingen splittring uppstå. Hans kärlek skulle komma dem att älska varandra. Mästarens undervisning skulle utjämna alla motsättningar, föra apostlarna samman i enhet till dess att de skulle ha samma sinne och samma omdöme. Kristus är den stora medelpunkten och de skulle komma närmare varandra i samma mån som de drogs närmare medelpunkten. rätt (291)När Jesus hade slutat att undervisa sina apostlar, samlade han den lilla skaran runt omkring sig och böjde knä mitt ibland dem, och lade sina händer på deras huvuden. Så bad han en bön och invigde dem till sin heliga gärning. Och så blev Jesu medarbetare invigda och avskilda till evangelii tjänst. rätt (291)En kraft utanför och över det mänskliga (291)Han som kallade dessa fiskare i Galiléen, kallar alltjämt människor till tjänst. Han är lika villig att uppenbara sin makt genom oss som genom sina första efterföljare. Hur bristfälliga och syndfulla vi än är, erbjuder Gud oss att få samarbeta med honom i Kristus. Han inbjuder oss att komma för att få gudomlig undervisning, så att vi, förenade med Kristus, kan utföra Guds uppdrag. rätt (291)"Men denna skatt hava vi i lerkärl, för att den översvinnliga kraften skall befinnas vara Guds och icke något som kommer från oss." – 2 Kor. 4:7. Detta är orsaken till att evangelii förkunnelse har överlämnats till felande människor hellre än till änglar. Det blir uppenbart att den kraft som verkar genom svaga människor är Guds kraft. Därigenom uppmuntras vi att tro att den kraft som kan hjälpa andra människor, lika svaga som vi, också skall kunna hjälpa oss. Och de som själva "är behäftade med svaghet", kommer att ha "undseende med de okunniga och vilsefarande". (Hebr. 5:2.) Om vi själva har varit i nöd, känner vi vägens faror och svårigheter. Just på grund härav kan vi hjälpa andra som råkar i samma svårigheter. Det finns människor som är plågade av tvivel, tyngda av brister, svaga i tron och oförmögna att få ett grepp om den Osynlige. Men om en vän, som de kan se, kommer till dem i Kristi ställe, kan han bli en föreningslänk som fäster deras sviktande tro vid Kristus. rätt (292)Vi skall arbeta tillsammans med himmelens änglar för att göra Jesus känd för världen. Med nära nog otålig iver väntar änglarna på vår medverkan. Människor måste ju bli de kanaler genom vilka Gud kan nå människor. Och när vi ger oss själva till Kristus i tveklös överlåtelse, gläder sig änglarna över att de kan tala genom våra röster för att uppenbara Guds kärlek. rätt |