Den stora gemenskapen

(317)Josefs söner sympatiserade inte på något sätt med Jesus i hans arbete. De berättelser som kom till dem om hans liv och arbete fyllde dem med förvåning och förskräckelse. De hörde att han tillbringade hela nätter i bön, att han dagarna igenom var omgiven av stora människoskaror och att han inte ens tog sig tid till att äta. Hans vänner menade att han slet ut sig genom sitt oupphörliga arbete. De kunde inte förklara hans inställning till fariséerna. Några fruktade att hans förstånd höll på att omtöcknas.
Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 12:22-50; Markusevangeliet 3:20-35. rätt

(317)Hans bröder hörde om detta och också om den beskyllning som fariséerna hade kommit med att han drev ut onda andar med Satans makt. De kände också bittert det vanrykte som drabbade dem på grund av deras släktskap med Jesus. De kände till vilken uppståndelse hans ord och handlingar åstadkom, och de var inte bara förskräckta över hans dristiga uttalanden utan förargade sig över hans fördömande av de skriftlärde och fariséerna. De beslöt att han måste övertalas eller tvingas att upphöra med detta sätt att arbeta. De övertalade Maria att hjälpa dem, eftersom de trodde att hon på grund av Jesu kärlek till henne kanske skulle kunna förmå honom till att vara mera försiktig. rätt

(317)Detta hände strax efter det att Jesus för andra gången hade utfört undret att bota en man som var besatt, blind och stum, och fariséerna hade upprepat anklagelsen: "Det är med de onda andarnas furste, som han driver ut de onda andarna." – Matt. 9:34. Jesus sade tydligt till dem att de, genom att säga att det var Satan och inte den helige Ande som utförde undren, avskar sig själva från välsignelsens källa. De som hade talat emot Jesus utan att ha uppfattat hans gudomliga ursprung kunde få förlåtelse, eftersom de genom den helige Ande kunde komma att inse sitt misstag och ångra det. Om någon ångrar sig och tror, kommer skulden att bli avtvådd i Kristi blod hur svår synd det än rör sig om, men den som förkastar den helige Ande och hans verk, försätter sig själv i en situation där varken ånger eller tro kan nå honom. Det är genom Anden Gud verkar. När man medvetet avvisar Anden och säger att den är av Satan, avskär man sig själv från den kanal varigenom Gud kan meddela sig med människor. När Anden slutligen förkastas, kan Gud inte göra mer för den människan. rätt

(318)De visste, men var för stolta
De fariséer till vilka Jesus riktade denna varning trodde inte själva på de anklagelser som de riktade mot honom. Det var inte en enda av dessa höga ämbetsmän som inte hade känt sig dragen till Frälsaren. De hade hört Andens röst inom sig förklara, att Jesus var Israels Smorde, och Anden hade uppmanat dem att bli hans bekännande efterföljare. I ljuset av hans närvaro hade de insett sin orättfärdighet och känt en längtan efter en rättfärdighet som de inte själva kunde åstadkomma. Men efter det att de nu hade förkastat honom skulle det vara för förödmjukande att ta emot honom som Messias. Efter det att de gett uttryck för sin otro, var de för stolta för att bekänna sitt misstag, och för att slippa erkänna sanningen försökte de med desperat våldsamhet ifrågasätta Jesu undervisning. Beviset på hans makt och hans barmhärtighet förbittrade dem. De kunde inte hindra Jesus att göra under. De kunde inte tysta ned hans undervisning, men de gjorde allt som stod i deras makt för att förtala honom och för att förfalska hans ord. Men Guds överbevisande Ande följde dem ändå. De måste bygga upp många barriärer för att stå emot hans kraft. Det mäktigaste redskap som kan komma till användning för att påverka människor, arbetade med dem men de ville inte böja sig. rätt

(318)Det är inte Gud som förblindar människorna eller förhärdar dem. Han sänder dem ljus för att upplysa dem om deras villfarelser och för att leda dem in på trygga vägar. Det är när de förkastar detta ljus som de blir förblindade och förhärdade. Ofta försiggår denna process gradvis och nästan omärkligt. Ljuset når oss genom Guds ord, genom hans tjänare och genom hans Andes direkta påverkan. Men när man inte tar emot den upplysning som ges, inträder en gradvis förlamning av den andliga uppfattningsförmågan, och nästa upplysning som ges uppfattas mindre tydligt. Så tilltar mörkret intill dess att det råder natt i själen. Så hade det gått med dessa judiska ledare. De var överbevisade om att en gudomlig kraft åtföljde Jesus, men för att kunna stå emot hans inflytande tillskrev de Satan den helige Andes gärning. Genom att göra detta valde de medvetet att låta sig bedras. De överlämnade sig åt Satan och var från den tiden helt behärskade av hans makt. Nära knuten till Jesu varning för synd mot den helige Ande är varningen mot tomma och onda ord. Orden är ett bevis på vad som finns i sinnet. "Vad hjärtat är fullt av, det talar ju munnen." Men orden är mer än bara ett kännetecken på vår inriktning. De har makt att också återverka på karaktären. Människor påverkas av sina egna ord. Under en ögonblicklig ingivelse från Satans sida ger de ofta uttryck för avundsjuka eller ond misstanke eller något som de i själva verket inte tror på, men uttrycken har återverkan på tankarna. De blir bedragna av sina egna ord och kommer att tro att det som blev sagt efter Satans ingivelse, är riktigt. Efter att en gång ha gett uttryck åt en uppfattning eller ett beslut är de ofta för stolta för att ta tillbaka det. I stället söker de bevisa att de har rätt. Till slut kommer de så långt att de tror att de har rätt. Det är farligt att uttala ett tvivlets ord, det är farligt att betvivla och kritisera gudomlig upplysning. Vanan att tanklöst och saklöst kritisera återverkar på karaktären och ger näring åt otro och vanvördnad. Många människor har odlat en sådan vana och är omedvetna om någon fara, till dess att de är färdiga att kritisera och förkasta den helige Andes verk. Jesus sade: "För vart fåfängligt ord, som människorna tala, skola de göra räkenskap på domens dag. Ty efter dina ord skall du dömas rättfärdig, och efter dina ord skall du dömas skyldig." rätt

(319)Därpå tillfogade han en varning till dem som hade tagit emot hans ord, dem som hade hört på honom med glädje men som inte hade överlämnat sig till att behärskas av den helige Ande. Det är inte bara genom motstånd som vi går under utan också genom försummelse. "När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han omkring i ökentrakter och söker efter ro, men finner ingen. Då säger han: 'Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som jag gick ut ifrån.' Och när han kommer dit och finner det stå ledigt och vara fejat och prytt, då går han åstad och tager med sig sju andra andar, som äro värre än han själv, och de gå ditin och bo där." rätt

(220)Liksom i vår egen tid fanns det också på Jesu tid många, som tillfälligt hade befriats från Satans makt. Genom Guds nåd blev de frigjorda från de onda andar som hade härskat över dem. De gladde sig över Guds kärlek, men i likhet med dem som i liknelsen omtalas som "stengrunden" blev de inte i kvar i hans kärlek. De överlämnade sig inte åt Gud varje dag för att Kristus skulle kunna bo i deras sinnen, och när den onde anden kom tillbaka tillsammans med sju andra andar värre än han själv, blev de fullständigt behärskade av det ondas makt. rätt

(220)Ett övernaturligt element
När en människa överlämnar sig åt Kristus tar en ny makt det nya sinnet i besittning. Det sker en förändring som människan aldrig skulle kunna utföra av sig själv. Det är ett övernaturligt verk, och det inför ett övernaturligt element i den mänskliga naturen. Den människa som överlämnar sig till Kristus blir hans "fästning" som han håller i en upprorisk värld och det är hans avsikt att ingen annan makt än Jesu makt skall få råda där. En människa som har överlämnat sig åt de himmelska krafterna är oövervinnlig inför Satans angrepp. Men om vi inte överlämnar oss åt Kristus och låter honom råda, kommer det onda att få välde över oss. Vi kan inte undgå att bli behärskade av den ena eller den andra av de två stora makter som strider om väldet i världen. Det är inte nödvändigt för oss att medvetet välja att tjäna mörkrets rike för att komma in under dess inflytande och makt. Vi behöver bara underlåta att förena oss med ljusets rike. Om vi inte samarbetar med de himmelska krafterna, kommer Satan att ta sinnet i besittning och göra det till sitt område. Det enda skydd vi kan få mot det onda är att vi låter Kristus bo i oss genom tron på hans rättfärdighet. Med mindre vi uppnår en levande förening med Gud, kan vi aldrig stå emot de nedbrytande verkningarna av själviskhet, njutningslystnad och frestelse till synd. Kanske avstår vi ifrån en del dåliga vanor och för en tid bryter förbindelsen med Satan, men utan en levande gemenskap med Gud, genom att vi överlämnar oss själva åt honom stund för stund, kommer vi att bli övervunna. Utan en personlig gemenskap med Kristus och en ständigt pågående samvaro är vi utlämnade åt fiendens godtycke och kommer till slut att följa och lyda hans befallningar. rätt

(221)Det sista värre än det första
"Så bliver för den människan det sista värre är det första." På samma sätt, sade Jesus, "skall det ock gå med detta onda släkte", Ingen blir så förhärdad som den som har avvisat nådens inbjudan och motsatt sig nådens Ande. Det vanligaste sättet på vilket man begår synd mot den helige Ande är att gång på gång hårdnackat avvisa himmelens inbjudan till ånger och bättring. För varje gång man avvisar Kristus tar man ett steg mot att avvisa frälsningen och närmar sig synd mot den helige Ande. rätt

(221)Genom att avvisa Jesus begick det judiska folket den oförlåtliga synden. Genom att avvisa nådens inbjudan kan vi komma att begå samma misstag. Vi visar ringaktning mot Livets Furste inför det himmelska universum och utlämnar honom att hånas av mörkrets makter, när vi vägrar att lyssna till hans utsända budbärare och i stället lyssnar på Satans utsända, som vill leda oss bort från Kristus. Så länge vi gör så kan vi varken få hopp eller förlåtelse. Till slut förlorar vi varje önskan om att bli försonade med Gud. rätt

(221)Under det att Jesus undervisade folket, kom apostlarna och talade om för honom att hans mor och hans bröder hade kommit och ville tala med honom. Han visste vad deras ärende var och han "svarade och sade till den som omtalade detta för honom: 'Vilken är min moder, och vilka äro mina bröder?' Och han räckte ut handen mot sina apostlar och sade: 'Se, här är min moder, och här äro mina bröder! Ty var och en som gör min himmelske Faders vilja, den är min broder och min syster och min moder'." rätt

(222)Mer nära förenade
Alla som vill ta emot Kristus genom tron blir mer nära förenade med honom än med de människor med vilka de är släkt. De blir ett med honom liksom han var ett med Fadern. Hur nära Maria än stod Jesus som hans mor i mänskligt avseende, kom hon att stå honom ändå närmare och han kom att betyda än mer för hennes frälsning, när hon trodde hans ord och handlade efter dem. Hans bröder skulle inte komma att vinna något på sin samhörighet med honom, med mindre de tog emot honom som sin personlige Frälsare. rätt

(222)Vilket stöd skulle inte Kristus ha funnit hos sina jordiska släktingar om de hade trott på honom som kommit från himmelen och hade samarbetat med honom i arbetet för Gud? Deras otro kastade en skugga över Jesu jordiska liv. Detta utgjorde en del av bitterheten i den lidandets kalk som han tömde för oss. rätt

(222)Guds Son kände väldigt starkt den fiendskap som människor visade mot evangelium. Det var ytterst smärtsamt för honom att finna den i sitt eget hem. Han var ju själv full av välvilja och kärlek. Han satte därför stort värde på kärleksfull hänsyn i familjeförhållandet. Hans bröder ville att han skulle rätta sig efter dem, men det skulle ha stått i direkt strid med hans gudomliga uppdrag. De betraktade honom som en som behövde deras råd och vägledning. De bedömde honom efter sina mänskliga förutsättningar. De ansåg att om han bara talade om sådana saker som de skriftlärde och fariséerna godkände skulle han kunna undvika den obehagliga strid som hans ord åstadkom. De menade också att han gick för långt, då han gjorde anspråk på gudomlig myndighet och ställde sig över rabbinerna och tillrättavisade deras synder. De visste att fariséerna sökte efter orsak att anklaga honom. De tyckte att han redan hade gett dem tillräcklig anledning. rätt

(223)Kunde inte förstå hans uppdrag
I sin kortsynthet kunde de inte förstå omfattningen av det uppdrag som han kommit för att utföra och därför kunde de inte heller känna medkänsla med honom i hans prövningar. Deras ohövliga, nedlåtande uttalanden visade att de inte hade någon riktig uppfattning om hans väsen och inte uppfattade att i honom det gudomliga var förenat med det mänskliga. Oftast såg de honom fylld av sorg. I stället för att trösta honom sårade de honom genom sin inställning och sina uttalanden. Hans känsliga natur plågades, hans motiv missförstods och av hans arbete kunde de ingenting fatta. rätt

(223)Hans bröder drog ofta fram fariséernas filosofi som var trådsliten och grånad av ålder. Och de trodde sig kunna undervisa honom som förstod all sanning och kunde genomtränga alla hemligheter. De fördömde utan tvekan sådant som de inte kunde förstå. Deras tillrättavisning gick honom djupt till sinnes och han blev trött och nedstämd. De förklarade sig tro på Gud och menade sig försvara Gud, då ju Gud var hos dem i mänsklig gestalt utan att de kände igen honom. rätt

(223)Dessa förhållanden gjorde livet svårt för honom. Så plågad var Jesus av att inte bli förstådd i sitt eget hem, att det innebar en lättnad för honom att få gå till platser där han slapp konflikterna. Det fanns ett hem som han tyckte om att besöka, Lasarus', Marias och Martas hem. Här fanns en atmosfär av tro och kärlek, där hans sinne kunde få vila. Ändå fanns det ingen på jorden som kunde fatta hans gudomliga uppdrag eller förstå den hörda som han bar för mänsklighetens skull. Ofta kunde han finna lindring bara genom att vara ensam och i samtal med sin himmelske Fader. rätt

(223)De som kallats att lida för Kristi skull och som måste stå ut med missförstånd och misstro till och med i sina egna hem, kan finna tröst i tanken att Jesus har upplevt detsamma. Han känner medlidande med dem. Han bjuder dem att umgås med honom och finna tröst där han fann den, i gemenskap med Fadern. rätt

(224)De som tar emot Kristus som sin personlige Frälsare överlämnas inte att som faderlösa bära livets prövningar i ensamhet. Han tar emot dem som medlemmar av den himmelska familjen. Han erbjuder dem att kalla Gud för sin Fader. De blir de "små" som Gud tänker på och vårdar sig om och som blir knutna till honom med de mest kärleksfulla och oslitliga band. För dem känner han en kärleksfull ömhet som övergår allt som våra fäder och mödrar någonsin har känt för oss i vår hjälplöshet, i lika hög grad som det gudomliga är höjt över det mänskliga. rätt

(224)Om Kristi förhållande till sitt folk har vi en vacker bild i de lagar som gavs till Israel. När en hebré på grund av fattigdom tvingades gå ifrån sitt fädernearv eller sälja sig själv som slav, var det hans närmaste släktings plikt att friköpa honom och hans arvslott. (Se 3 Mos. 25:25, 47-49; Rut 2:20.) Uppgiften att återlösa oss och vår arvslott, som gått förlorad genom synden, föll alltså på honom som är "en nära släkting" till oss. Det var för att återlösa oss som han gjorde sig till släkt med oss. Herren, vår Frälsare, står oss närmare än far och mor, bror, vän eller syster. "Frukta icke", säger han, "ty jag har förlossat dig, jag har kallat dig vid ditt namn, du är min." "Eftersom du är så dyrbar i mina ögon, så högt aktad och så älskad av mig, därför giver jag människor till lösen för dig och folk till lösen för ditt liv." – Jes. 43:1, 4. rätt

(224)Kristus älskar de himmelska väsen som omger hans tron, men hur skall den stora kärlek varmed han älskat oss, kunna förklaras? Vi kan inte förstå den, men genom vår erfarenhet kan vi veta att den är verklig. Och om vi verkligen står i släktskapsförhållande till honom, med vilken kärlek bör vi då inte betrakta dem som är våra andliga bröder och systrar? Borde vi inte oförbehållsamt erkänna de förpliktelser som inryms i vårt gudomliga släktförhållande? När vi blivit upptagna i Guds familj, bör vi då inte hedra vår Fader och vår släkt? rätt

nästa kapitel