| Vändpunkten kapitel 40. Från sida 371. Från sida 377 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(371)På den gräsbevuxna slätten satt folket i skymningen denna vårkväll och åt den mat som Jesus hade gett dem. Det som de hade hört denna dag hade kommit till dem som en röst från Gud. De många sjuka som de hade sett bli friska, var sådant som endast en gudomlig makt kunde åstadkomma. Men underverket med brödet och fiskarna vädjade till alla i denna stora människoskara. Alla kunde dra nytta av det. På Mose tid hade Gud gett Israel manna i öknen. Vem hade denna dag gett dem bröd, om inte den om vilken Mose hade profeterat? Ingen mänsklig makt kunde skapa tillräckligt med mat av fem kornbröd och två fiskar för att stilla tusentals människors hunger. Och de sade till varandra: "Denne är förvisso Profeten som skulle komma i världen." (371)Denna förvissning fördjupades under dagens lopp. Detta senaste som hänt bekräftade att den länge efterlängtade Befriaren var ibland dem. Folkets förhoppningar steg högre och högre. Det var han som skulle göra Juda land till ett jordiskt paradis, ett land som flöt av mjölk och honung. Han kunde uppfylla varje önskan, han kunde bryta de hatade romarnas makt. Han kunde befria Juda och Jerusalem. Han kunde hela de soldater som sårades i striden. Han kunde förse hela arméer med mat. Han kunde besegra nationerna och ge Israel det efterlängtade herraväldet. rätt (371)I sin hänförelse är folket redo att kröna honom till konung. De ser att han inte gör några ansträngningar för att tilldra sig uppmärksamhet eller vinna ära för egen del. I detta avseende skiljer han sig radikalt från prästerna och fariséerna. De är rädda för att han aldrig kommer att göra anspråk på Davids tron. De rådgör med varandra och kommer överens om att göra honom till konung i Israel. Apostlarna förenade sig med folkmassan och förklarade att Davids tron vore Mästarens rättmätiga arv. Det är Jesu blygsamhet som förmår honom att vägra att ta emot en sådan ära. Därför måste folket upphöja sin befriare. Låt de förmätna prästerna och rådsherrarna bli tvingade att ära honom som har betrotts med gudomlig makt och myndighet. rätt (372)Med iver förbereder de sig för att genomföra sina avsikter. Men Jesus ser vad som håller på att hända och förstår, vilket de inte kan förstå, vad följden av en sådan rörelse skulle bli. Redan nu stämplar prästerna och rådsherrarna för att röja honom ur vägen. De anklagar honom för att dra folket bort från dem. Det andliga rikets tillväxt skulle bli förhindrad. Folket måste stoppas. Jesus kallar till sig sina närmaste medarbetare och säger till dem att gå i båten och omedelbart återvända till Kapernaum och lämna åt honom att skingra folkskarorna. rätt (372)Aldrig tidigare har någon tillsägelse från Jesus tyckts dem så omöjlig att åtlyda. De hade länge hoppats att en folkrörelse skulle låta utropa Jesus till konung. De kunde inte uthärda tanken att denna hänförelse skulle rinna ut i sanden. Folkskarorna, som var samlade för att fira påskhögtiden, var angelägna om att få se den nye profeten. För hans efterföljare tycktes detta vara ett gyllene tillfälle att upphöja sin älskade Mästare på Israels tron. Deras ärelystnads drömmar hade nu fått ny näring. Det var svårt för dem att fara sin väg och lämna Jesus ensam på den ensliga stranden. De protesterade mot denna order, men Jesus talade nu med en myndighet som han aldrig tidigare hade använt mot dem. De visste att ytterligare protester från deras sida var gagnlösa. Under tystnad gick de ner till sjön. rätt (372)Jesus sade nu till människorna att skingra sig. Han uppträdde så beslutsamt att folket inte vågade annat, än lyda. Deras bifall och lovord dog bort på deras läppar. Just när de försökte gripa honom hejdade han deras steg. Det glada, ivriga uttrycket i deras ansikten slocknade. I denna folkskara fanns män med stark vilja och fast beslutsamhet. Men Jesu konungsliga uppträdande och hans befallande ord dämpade tumultet och omintetgjorde deras strävanden. De upptäckte i honom en makt som stod över all mänsklig myndighet. Utan invändningar gav de vika. rätt (373)Då Jesus hade blivit ensam "gick han därifrån upp på berget för att bedja". I timmar fortsatte han att anropa Gud. Hans böner gällde inte honom själv utan människorna. Han bad om kraft att för dem uppenbara sitt uppdrags gudomliga natur, så att Satan inte skulle kunna förblinda deras förstånd och förvilla deras omdöme. Frälsaren visste nu att tiden för hans personliga insats i frälsningsverket här på jorden snart skulle avslutas. Han förstod att bara några få skulle ta emot honom som sin återlösare. Under ångest och själskamp bad han för sina apostlar. De skulle komma att bli hårt prövade. Deras länge närda förhoppningar, som byggde på en allmän vanföreställning, skulle bli grusade på det mest smärtsamma och förödmjukande sätt. I stället för att se honom upphöjd på Davids tron skulle de få bevittna hans korsfästelse. Det var ju detta som skulle bli hans verkliga kröning. Men de förstod inte detta. Som följd därav skulle de möta starka frestelser som det var svårt för dem att upptäcka och känna igen som frestelser. Utan att den helige Ande upplyste dem och vidgade deras fattningsförmåga skulle apostlarnas tro svikta. Det plågade Jesus att deras föreställningar om hans rike i så hög grad var begränsade av materiella storhetsdrömmar. Bekymmer för dem vilade tungt på honom och han anropade Gud under ångest och tårar. rätt (373)Förblindade av ärelystnad (374)Otro tog deras sinnen i besittning. Ärelystnaden hade förblindat dem. De visste att Jesus var hatad av fariséerna. De var angelägna om att se honom så upphöjd, som de trodde att han en gång skulle bli. Att vara medarbetare åt en lärare som kunde utföra mäktiga underverk och ändå lät sig skymfas som en bedragare var en prövning som de hade svårt att förstå. Skulle de alltid komma att betraktas som efterföljare till en falsk profet? Skulle Kristus aldrig göra anspråk på sin makt som konung? Då han hade en sådan makt, varför uppenbarade han sig inte i sin rätta natur och gjorde deras ställning mindre pinsam? Varför räddade han inte Johannes Döparen från en våldsam död? Så resonerade apostlarna och råkade därigenom in i ett självförvållat, men djupt, andligt mörker. De frågade sig om Jesus kunde vara en bedragare, såsom fariséerna påstod. rätt (374)Apostlarna hade denna dag sett allt det säregna som Jesus gjort. Himmelen tycktes ha kommit ned till jorden. Minnet av denna sällsamma och härliga dag borde ha fyllt dem med tro och hopp. Hade deras tankar varit fyllda av dessa händelser och de hade talat med varandra om dem skulle de inte ha dragits in i frestelse. Men nu upptog missräkningen deras tankar. Kristi ord: "Samlen tillhopa de överblivna styckena så att intet förfares" glömde de helt bort. Det hade varit stunder av rik välsignelse för apostlarna, men nu hade de glömt alltsammans. De befann sig mitt ute på de upprörda vågorna. Deras tankar var stormiga och oresonliga. Herren sände dem därför något annat som skulle göra dem olyckliga och sysselsätta deras tankar. Gud gör ofta så, när människor själva skaffar sig bekymmer och sorger. Apostlarna behövde inte skapa problem. Redan närmade sig faran med hast. rätt (374)En våldsam storm överraskade dem. De var alldeles oförberedda på den. Förändringen kom plötsligt ty dagen hade ju varit fullkomligt stilla. När vinden började vina över dem blev de förskräckta. De glömde sitt missnöje, sin otro och sin otålighet. Var och en av dem fick arbeta för att hindra båten från att sjunka. Från Betsaida var det inte långt till den plats där de skulle möta Jesus. Under vanliga förhållanden tog resan bara några timmar. Nu drevs de längre och längre bort från den plats dit de hade tänkt sig. Ända till fjärde nattväkten arbetade de med sina åror. Då gav de trötta männen upp och trodde sig vara förlorade. I storm och mörker hade sjön lärt dem inse sin egen hjälplöshet. Nu längtade de efter att Mästaren skulle vara hos dem. rätt (375)Jesus hade inte glömt dem. Han, som vakade på stranden, såg de skräckslagna männen kämpa mot stormen. Inte för ett ögonblick förlorade han sina medarbetare ur sikte. Med djupaste intresse följde hans ögon den stormdrivna båten med dess dyrbara last, ty dessa män skulle bli världens ljus. Som en moder med öm kärlek vakar över sitt barn, vakade den deltagande Mästaren över sina medarbetare. När deras sinnen var kuvade, deras syndiga ärelystnad kvävd och de i ödmjukhet bad om hjälp, var hjälpen nära. rätt (375)Överväldigade av skräck (375)De trodde att det var ett varsel som förebådade deras undergång. De ropade högt av fruktan. Jesus fortsatte som om han hade velat gå förbi dem. Men nu kände de igen honom och ropade till honom om hjälp. Deras älskade Mästare vänder sig om. Hans röst stillar deras fruktan: "Varen vid gott mod; det är jag, varen icke förskräckta!" rätt (375)Så snart de hade blivit övertygade om att det verkligen var Mästaren blev Petrus nästan utom sig av glädje. Som om han ändå inte riktigt kan tro det, ropar han: "Herre, är det du, så bjud mig att komma till dig på vattnet." Jesus sade: "Kom!" rätt (375)När Petrus såg på Jesus, gick han med säkra steg, men så snart han med självbelåtenhet tittade sig omkring på sina kamrater i båten, vände han sina blickar från Frälsaren. Vinden var våldsam. Vågorna gick höga och tornade upp sig mellan honom och Mästaren. Han blev rädd. För ett ögonblick skymdes Jesus för hans blick. Nu var hans tro borta. Han började sjunka. Men medan det mörka vattnet talade om död, lyfte Petrus sin blick från de rasande vågorna och fäste den på Jesus och ropade: "Herre, hjälp mig!" Genast grep Jesus den utsträckta handen och sade: "Du klentrogne, varför tvivlade du?" rätt (376)Hand i hand, sida vid sida, gick Mästaren och Petrus tillsammans fram mot båten. Petrus var nu kuvad och stilla. Han hade ingen orsak att skryta för sina kamrater. Genom otro och självgodhet hade han ju varit nära att förlora sitt liv. När han vände blicken från Jesus förlorade han fotfästet och sjönk bland vågorna. rätt (376)Ser vi på vågorna? (376)Jesus kände sina apostlar. Han visste hur hårt deras tro skulle prövas. Genom denna erfarenhet på sjön ville Jesus för Petrus avslöja hans egen svaghet och visa honom att hans egen trygghet var beroende av den gudomliga kraften. Mitt i frestelsernas stormar kunde han vandra trygg, om han bara l fullständig misstro till sig själv litade på sin Frälsare. Det var på den punkt Petrus trodde sig vara stark, som han var svagast. Inte förrän han insåg sin svaghet, kunde han se sitt behov av att förtrösta på Kristus. Om han hade lärt sig det som Jesus försökte lära honom genom denna upplevelse på sjön, skulle han inte ha svikit när han ställdes inför det stora provet. rätt (377)Dag efter dag undervisar Gud sina efterföljare. Genom omständigheterna under det dagliga livet förbereder han dem att spela sin roll i den stora scen som hans försyn har bestämt för dem. Det är utgången av de dagliga påfrestningarna som avgör deras seger eller nederlag i livets stora kriser. rätt (377)De som inte inser sitt ständiga behov av Gud kommer att besegras av frestelsen. Vi kan redan nu förutsätta att vi står på så säker grund, att vi inte kan rubbas. Vi kan med full förtröstan säga: "Jag vet på vem jag tror, ingenting kan rubba min tro på Gud och hans ord." Men Satan lägger planer för att dra fördelar av våra nedärvda eller uppodlade karaktärssvagheter och fördunklar vår blick för våra egna behov och brister. Endast genom att inse vår egen svaghet och genom att ha blicken stadigt fäst på Jesus kan vi vandra i trygghet. rätt (377)Så snart Jesus hade intagit sin plats i båten lade sig vinden. "Och strax var båten framme vid landet dit de foro." Nattens skräck hade förbytts i gryningens ljus. Apostlarna och de som var med dem böjde sig ned vid Jesu fötter och sade: "Förvisso är du Guds Son." rätt |