| Vändpunkten kapitel 41. Från sida 378. Från sida 383 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(378)Då Jesus förbjöd folket att utropa honom till konung, visste han att han hade nått en vändpunkt i sitt liv. De folkskaror som ville upphöja honom på tronen idag, skulle i morgon vända sig bort ifrån honom. När deras själviska ärelystnad hade gått om intet, skulle deras kärlek vändas i hat och deras lovsång i förbannelser. Men även om han visste detta, gjorde han inte något för att avvända krisen. Redan från början hade han varit noga med att inte ge sina anhängare något hopp om jordisk belöning. Till den av dem som kom och ville bli hans medarbetare, hade han sagt: "Rävarna hava kulor, och himmelens fåglar hava nästen; men Människosonen har ingen plats, där han kan vila sitt huvud." – Matt. 8:20. Om människor hade kunnat få världen tillsammans med Jesus, skulle stora skaror ha erbjudit honom sin tron. Men en sådan tjänst kunde han inte ta emot. Av dem som nu slöt sig till honom, var det många som hade känt sig tilltalade av hoppet om ett jordiskt rike. Detta självbedrägeri måste han förhindra. Den djupa andliga undervisningen i undret med bröden hade de inte förstått. Detta måste också klargöras. Och denna nya uppenbarelse skulle föra med sig ett än mer ingående prov. (378)Undret med bröden hade omtalats vida omkring. Mycket tidigt nästa morgon strömmade folket till Betsaida för att träffa Jesus. De kom i stora skaror till fots och med båt. De som hade lämnat honom kvällen förut, kom tillbaka i förhoppning om att få träffa honom igen. Det hade ju inte funnits någon båt som kunde föra honom över till andra sidan. Men deras efterforskningar var förgäves. Många vände tillbaka till Kapernaum där de fortsatte att söka honom. rätt (379)Under tiden hade han kommit tillbaka till Gennesaret efter bara en dags frånvaro. Så snart det blev känt att han hade gått iland, sprang folket "omkring med bud i hela den trakten, och folket begynte då överallt bära de sjuka på sängar dit, där man hörde att han var". (Mark. 6:55.) En stund senare gick han in i synagogan. Där fann honom folket som hade kommit från Betsaida. Av hans närmaste medarbetare fick de veta hur han hade kommit över sjön. Stormens raseri, de många timmarnas roddtur mot hårda vindar, hur Jesus hade uppenbarat sig, då han kom gående på vattnet, den fruktan som detta hade väckt, hans lugnande ord, Petrus' vågstycke och dess resultat, stormens plötsliga upphörande och båtens ögonblickliga landning, allt detta berättades i detalj för de undrande folkskarorna. Många lät sig emellertid inte nöja med detta utan samlade sig omkring Jesus och frågade: "Rabbi, när kom du hit?" De hoppades att han själv skulle berätta om undret. rätt (379)Stillade inte nyfikenheten (379)Genast var åhörarnas intresse väckt. De frågade: "Vad skola vi göra för att utföra Guds gärningar?" De hade utfört många och betungande handlingar som skulle rekommendera dem hos Gud. De var beredda att höra om vilken som helst ny åtgärd varmed de skulle kunna försäkra sig större förtjänst. Avsikten med deras fråga var: Vad skall vi göra för att förtjäna himmelen? Vilket pris krävs det av oss att vi skall betala för att vinna det eviga livet? rätt (380)"Jesus svarade och sade till dem: 'Detta är Guds gärning, att I tron på den han har sänt'." Priset för himmelen är Jesus. Vägen till himmelen går genom tron på Guds lamm, som borttager världens synd! (Joh. 1:29.) rätt (380)Men folket ville inte godta detta uttalande som gudomlig sanning. Jesus hade själv utfört det som profeten hade förutsagt att Messias skulle utföra, men de hade inte fått bevittna det som deras egoistiska förhoppningar hade förespeglat dem som hans uppdrag. Visserligen hade han en gång mättat folkskarorna med fem kornbröd, men på Mose tid hade hela Israel blivit mättat med manna i fyrtio år. Man väntade långt större välsignelser av Messias. rätt (380)Otillfredsställda frågade de därför Jesus varför han, som hade utfört så många underbara gärningar som de hade varit vittne till, inte kunde ge hälsa, styrka och rikedom också till hela deras folk? Varför kunde han inte befria dem från deras förtryckare och upphöja dem till makt och ära? Förhållandet att han påstod sig vara Guds Son och ändå vägrade att bli Israels konung var ett mysterium som de inte kunde fatta. Hans vägran misstolkades. Många drog slutsatsen att han inte vågade komma med sådana krav, därför att han tvivlade på att hans uppdrag var av gudomlig natur. Därigenom blev de offer för otro, och Satans ingivelser bar frukt efter sitt slag i missförstånd och avfällighet. rätt (380)Med en anstrykning av hån i rösten frågade nu en rabbin: "Vad för tecken gör du då? Låt oss se något tecken, så att vi kunna tro dig. Vilken gärning utför du? Våra fäder fingo äta manna i öknen, såsom det är skrivet: 'Han gav dem bröd från himmelen att äta'." rätt (380)Judarna ärade Moses som om det var han som hade gett dem manna. De gav förmedlaren äran och såg bort ifrån honom som hade gjort underverket möjligt. Deras fäder hade klagat på Moses och hade tvivlat på och förnekat hans gudomliga uppdrag. I samma anda förkastade nu deras efterkommande honom som kom till dem med Guds budskap. "Då svarade Jesus dem: 'Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Det är icke Moses, som har givit eder brödet från himmelen!'" Mannats givare stod hos dem. Det var Kristus själv som hade lett hebréerna genom öknen och som dagligen hade mättat dem med brödet från himmelen. Denna mat var en förebild på det verkliga brödet från himmelen. Den livgivande Anden som flyter ut från Guds obegränsade källa är det sanna mannat. Jesus sade: "Guds bröd är det bröd som kommer ned från himmelen och giver världen liv." – Joh. 6:33. rätt (381)Alltjämt i tro att det var lekamlig mat som Jesus talade om, utbrast en av hans åhörare: "Herre, giv oss alltid det brödet." Jesus sade då öppet: "Jag är livets bröd." rätt (381)Det levande brödet (381)De hade sett Jesus genom den helige Andes bekräftelse, genom Guds uppenbarelse i deras sinnen. De levande bevisen på hans makt hade de haft framför sina ögon dag efter dag. Ändå hade de bett om ytterligare ett tecken. Hade de fått detta tecken, skulle de ändå ha fortsatt att visa samma otro som förut. Om de inte hade blivit överbevisade av det som de hade sett och hört, var det meningslöst att visa dem fler underverk. Otron kommer alltid att finna orsak till tvivel. Den kommer att resonera bort de flesta avgörande bevis. rätt (382)Åter vädjade Jesus till dessa hårdnackade människor. "Den som kommer till mig, honom skall jag sannerligen icke kasta ut." Alla som tog emot honom i tro, sade han, skulle få evigt liv. Inte en enda skulle gå förlorad. Det var inte nödvändigt för fariséerna och sadducéerna att diskutera det framtida livet. Människorna behövde inte längre i hopplös smärta följa sina döda. "Detta är dens vilja, som har sänt mig, att jag icke skall låta någon enda gå förlorad av dem som han har givit mig, utan att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen.'" rätt (382)Föraktfulla antydningar (382)Jesus försökte inte förklara hemligheten med sin födelse. Han svarade inte på frågorna om han hade kommit ned från himmelen, liksom han inte heller svarade på frågan om sin färd över sjön. Han riktade ingen uppmärksamhet på de under som präglade hans liv. Han hade frivilligt förnedrat sig själv och tagit på sig en tjänares gestalt. Men hans ord och gärningar uppenbarade hans väsen. Om allas sinnen hade varit öppna för gudomlig upplysning, skulle de ha erkänt honom som Faderns enfödde Son "full av nåd och sanning". (Joh. 1:14.) rätt (383)Fariséernas fördomar låg djupare än deras fråga antydde. Den hade sin rot i deras förhärdelse. Varje ord och varje handling från Jesu sida väckte fiendskap hos dem. Den anda som besjälade dem, kunde inte finna något gensvar hos honom. "Ingen kan komma till mig, om icke Fadern, som har sänt mig, drager honom; och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen. Det är skrivet hos profeterna: 'De skola alla hava fått lärdom av Gud.' Var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av honom, han kommer till mig." Ingen skall någonsin komma till Kristus utan att ha låtit sig påverkas av Faderns kärlek. Men Gud drar alla till honom. Bara de som motstår denna dragningskraft kommer att vägra att komma till Kristus. rätt (383)I orden "de skola alla hava fått lärdom av Gud", hänvisar Jesus till profetian hos Jesaja: "Och dina barn skola alla bliva Herrens lärjungar, och stor frid skola dina barn då hava." – Jes. 54:13. Detta Skriftställe tillämpade judarna på sig själva. Det var deras stolthet att de hade Gud till lärare. Men Jesus visade hur felaktigt detta påstående var, då han sade: "Var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av honom, han kommer till mig." Bara genom Jesus kunde de få kunskap om Fadern. Människorna kunde inte uthärda Guds härlighet. De som hade lärt av Gud hade lyssnat till hans sons röst. I Jesus från Nasaret skulle de ha känt igen honom som genom naturen och uppenbarelsen hade förkunnat Fadern. rätt (383)"Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror, han har evigt liv." Genom den älskade aposteln Johannes, som lyssnade till detta ord, sade den helige Ande till församlingarna: "Och detta är vittnesbördet: att Gud har givit oss evigt liv; och det livet är i hans son. Den som har sonen, han har livet." – 1 Joh. 5:11, 12. Och Jesus fortsatte: "Och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen." Jesus blev ett med oss, för att vi skulle kunna bli ett med honom. Det är i kraft av denna förening som vi skall gå fram ur graven, inte bara som en uppenbarelse av Kristi makt utan därför att hans liv genom tron har blivit vårt liv. De som ser Kristus i hans sanna väsen, de om låter honom behärska deras sinnen har evigt liv. Det är genom Anden som Kristus bor i oss. Och Guds Ande blir, när vi tar emot honom, början till detta eviga liv. rätt (384)Folket hade hänvisat Jesus till mannat som deras fäder åt i öknen, som om det var ett större underverk att ge folket denna mat än det som Jesus hade utfört. Han visade dem hur ringa den gåvan var, jämförd med de välsignelser han hade kommit för att ge. Mannat kunde bara uppehålla detta jordiska liv, det kunde inte hindra dödens ankomst, inte heller tillförsäkra dem någon odödlighet. "Himlabrödet" skulle däremot ge näring till evigt liv. Frälsaren sade: "Jag är livets bröd. Edra fäder åto manna i öknen, och de dogo. Men med det bröd som kommer ned från himmelen, är det så, att om någon äter därav, så skall han icke dö. Jag är det levande brödet, som har kommit ned från himmelen. Om någon äter av det brödet, så skall han leva till evig tid." Till denna bild fogar Jesus nu en annan. Endast genom att dö kunde han ge människorna liv, och i de följande orden hänvisar han till sin död som medlet till frälsning. Han säger: "Och det bröd, som jag skall giva, är mitt kött, och jag giver det, för att världen skall leva." rätt (384)Judarna stod just i begrepp att fira påsken i Jerusalem till minnet av Israels befrielsenatt, då dödsängeln hemsökte de egyptiska hemmen. Gud ville att de i påskalammet skulle se Guds lamm och genom denna symbol ta emot honom som utgav sig själv för att världen skulle få leva. Men judarna hade gjort symbolen till det viktigaste, medan dess betydelse förbisågs. De uppfattade den inte som en symbol på Jesu kropp. Samma sanning som uppenbarades i påskgudstjänsten, avspeglades också i Jesu ord. Men inte heller detta förstod de. rätt (384)Nu utbrast rabbinerna i vrede: "Huru skulle denne kunna giva oss sitt kött att äta?" De gav sken av att förstå hans ord på samma bokstavliga sätt som Nikodemus gjorde, då han frågade: "Huru kan ett människa födas när hon är gammal?" – Joh. 3:4. I viss mån fattade de vad Jesus menade, men de var inte villiga att medge det. Genom att misstyda hans ord hoppades de kunna uppväcka fördomar emot honom hos folket. rätt (384)Jesus avbröt emellertid inte sin symboliska framställning. Han återupprepade sanningen med än starkare uttryck: "Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om I icke äten Människosonens kött och dricken hans blod, så haven I icke liv i eder. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen. Ty mitt kött är sannskyldig mat, och mitt blod är sannskyldig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han förbliver i mig, och jag förbliver i honom." rätt (385)Att ta emot honom (385)Men inte heller dessa bilder kan ge rättvisa åt den troendes förmån i hans förhållande till Kristus. Jesus sade: "Såsom Fadern, han som är den levande, har sänt mig, och såsom jag lever genom Fadern, så skall ock den som äter mig leva genom mig." Liksom Guds Son levde genom tro på sin Fader, så skall också vi leva genom tron på Kristus. Så fullständigt hade Jesus överlämnat sig åt Guds vilja att enbart Fadern uppenbarades i hans liv. Även om han i alla avseenden blev frestad såsom vi, så stod han ändå inför världen, obesmittad av det onda som omgav honom. På samma sätt som Jesus segrade skall vi segra. rätt (385)Är du en Kristi efterföljare? I så fall är allt det som har skrivits om det andliga livet skrivet just för dig och kan uppnås genom att du förenar dig med Jesus. Håller din iver på att slockna? Har din första kärlek kallnat? Ta på nytt emot i den kärlek som Kristus erbjuder dig. Ät av hans kött, drick av hans blod, så kommer du att bli ett med Fadern och med Sonen. rätt (386)De vantrogna judarna vägrade att se något annat än en bokstavlig betydelse i Frälsarens ord. Enligt ceremoniallagen hade de inte tillåtelse att smaka blod. De förklarade nu Jesu ord som hädiskt tal och diskuterade dem med varandra. Till och med många av hans efterföljare sade: "Detta är ett hårt tal, vem står ut med att höra på honom?" Frälsaren svarade dem: "Är detta för eder en stötesten? Vad skolen I då säga, om I fån se Människosonen uppstiga dit, där han förut var? Det är Anden som gör levande; köttet är till intet gagneligt. De ord som jag har talat till eder, äro ande och äro liv." Det Kristi liv som ger världen liv, finns i hans ord. Det var genom sina ord som Jesus botade de sjuka och drev ut de onda andarna. Det var genom sitt ord som han stillade stormen och uppväckte de döda, och folket bekräftade att hans ord ägde kraft. Han talade Guds ord så som han hade talat genom alla Gamla Testamentets profeter och lärare. Hela Bibeln är en förkunnelse om Kristus. Frälsaren ville förstärka sina åhörares tro på ordet. När han inte längre var fysiskt närvarande ibland dem, skulle Ordet bli källan till deras kraft. Liksom sin Mästare skulle de leva "av allt det som utgår av Guds mun". (Matt. 4:4.) rätt (386)Liksom vårt fysiska liv uppehålls genom mat, så uppehålls vårt andliga liv genom Guds ord. Varje människa måste för egen del ta emot liv från Guds ord. Liksom vi själva måste äta för att få näring, måste vi också själva ta emot Ordet. Vi kan inte få det bara genom förmedling av någon annan människas framställning. Vi måste själva noga studera Bibeln under bön till Gud om den helige Andes hjälp, för att vi skall kunna förstå hans Ord. Vi bör ta en vers och koncentrera oss på att försöka finna den tanke som Gud har nedlagt för oss i denna vers. Vi bör dröja kvar i den tanken till dess att den blir vår egen och vi vet vad Gud säger. rätt (386)I sina löften och varningar är det mig som Jesus tänker på. Så har Gud älskat världen att han gav sin Son, den enfödde, för att jag genom att tro på honom inte skulle förgås utan få evigt liv. De upplevelser som det berättas om i Bibeln skall bli mina upplevelser. Bön och förlåtelse, förmaning och varning gäller mig: "Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig, och det liv, som jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig själv for mig." – Gal. 2:19, 20. När vi i tro tar emot och införlivar sanningens principer med vår erfarenhet, blir de en del av vårt väsen och blir den drivande kraften i vårt liv. När Guds ord blir levande i våra sinnen omformar det tankarna och griper in i vår karaktärs utveckling. rätt (387)Det förvandlande medlet (387)Jesus hade uttalat en helig och evig sanning angående förhållandet mellan honom och hans anhängare. Han kände deras kynne som påstod sig vara hans efterföljare. Hans ord prövade deras tro. Han sade att de skulle tro och handla efter hans lära. Alla de som tog emot honom skulle få del av hans natur och bli förvandlade till hans avbilder. Detta inbegrep uppgivandet av deras ivrigt åtrådda, ärelystna planer. Det krävde att de fullständigt överlämnade sig till Jesus. Det krävdes av dem att de skulle vara osjälviska, saktmodiga och ödmjuka. De måste vandra den smala stig där mannen från Golgata hade gått, om de ville få del i livets gåva och himmelens härlighet. rätt (387)Provet blev för svårt. Hänförelsen kallnade hos dem som hade sökt att tvinga honom och göra honom till konung. Detta tal i synagogan, sade de, hade öppnat deras ögon. Nu hade de insett bedrägeriet. Enligt deras mening var det han sagt ett direkt medgivande av att han inte var Messias. Ingen jordisk belöning skulle uppnås genom något samarbete med honom. Hans makt att göra under hade varit välkommen för dem. De var starkt angelägna om att bli befriade från sjukdom och lidande. Men hans självuppoffrande liv kunde inte vinna deras sympati. De frågade inte efter det mystiska, andliga rike som han talade om. De svekfulla och de egoistiska, som hade sökt sig till honom, ville inte mer veta av honom. Om han inte ville ägna sin kraft och sitt inflytande åt att befria dem från romarna, ville de inte ha något mer med honom att göra. rätt (388)Jesus sade öppet till dem: "Bland eder finnas några som icke tro." Därefter tillade han: "Fördenskull har jag sagt eder, att ingen kan komma till mig, om det icke bliver honom givet av Fadern." Han ville att de skulle förstå att om de inte drogs till honom så berodde det på att deras sinnen inte var öppna för den helige Ande. "En 'själisk' människa tager icke emot vad lom hör Guds Ande till. Det är henne en dårskap, och hon kan icke förstå det, ty det måste utgrundas på ett andligt sätt." – 1 Kor. 2:14. Det är genom tro som vi ser Jesu härlighet. Denna härlighet är dold till dess att tron tänts i oss genom den helige Ande. rätt (388)Denna offentliga tillrättavisning för deras otro skilde dessa efterföljare än mer från Jesus. De var mycket missnöjda. För att såra Frälsaren och tillfredsställa fariséernas ondska vände de honom ryggen och lämnade honom med förakt. De hade gjort sitt val. De hade tagit emot formen, men inte Anden, skalet, men inte kärnan. Deras beslut omprövades aldrig. De vandrade inte längre med Jesus. rätt (388)"Han har sin kastskovel i handen, och han skall noga rensa sin loge och samla in sitt vete i ladan." – Matt. 3:12. Detta var ett av de tillfällen då en utrensning företogs. Genom sanningens ord skildes agnarna från vetet. Eftersom de var för stolta och självrättfärdiga för att ta emot tillrättavisning, för världsliga för att kunna ta emot ett liv i ödmjukhet, vände sig många bort från Jesus. Många gör på samma sätt idag. Människor prövas idag på samma sätt som dessa efterföljare prövades i synagogan i Kapernaum. När sanningen tränger in i sinnet, inser de att deras liv inte överensstämmer med Guds vilja. De finner det nödvändigt att det sker en fullständig förändring i deras liv, men de är inte villiga att axla självförnekelsens ok. Därför väcker det deras vrede, när deras synder avslöjas. De går förolämpade bort, liksom dessa efterföljare lämnade Jesus, i det att de klagar: "Detta är ett hårt tal; vem står ut med att höra på honom?" rätt (389)De tyckte om beröm och smicker, men sanningen var obehaglig för dem. Den kunde de inte lyssna till. När folkskarorna följde med, när mängden mättades med bröd, när triumfropen hördes, då sjöng de lovsånger. Men när Guds rannsakande Ande uppenbarade deras synd och förmanade dem att avstå ifrån den, då vände de sanningen ryggen och gick inte längre med Jesus. rätt (389)Med förvänd syn (389)Ett rykte spreds mycket snabbt att Jesus från Nasaret själv hade medgett att han inte var Messias. Därigenom kom den allmänna folkstämningen i Galiléen att vända sig mot honom såsom det året förut hade hänt i Judéen. Vilken olycka för Israel! De förkastade sin Frälsare, därför att de längtade efter en erövrare som skulle skaffa dem jordisk makt. De fick den mat som förgår, inte den som ger näring till evigt liv. rätt (389)Det var med längtande ömhet som Jesus såg hur de som hade varit hans efterföljare gick bort ifrån honom. Han var ju människornas liv och ljus. Man uppskattade inte hans medkänsla, återgäldade inte hans kärlek, ringaktade hans barmhärtighet och förkastade hans frälsning. När han såg detta fyllde det honom med outsäglig sorg. Det var förhållanden av detta slag som gjorde honom till "en smärtornas man och förtrogen med krankhet". rätt (390)Utan att försöka hindra dem som lämnade honom, vände sig Jesus till de tolv och sade: "Icke viljen väl också I gå bort?” rätt (390)Petrus svarade med en fråga: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tro och förstå att du är Guds Helige." rätt (390)"Till vem skulle vi gå?" Israels lärare var slavar under formalism. Fariséer och sadducéer låg i ständig strid med varandra. Att gå bort från Jesus var att falla mellan ritual- och ceremoniryttare och äregiriga människor som strävar efter egen ära. Apostlarna hade funnit mer frid och glädje sedan de tog emot Jesus Kristus än under hela sitt tidigare liv. Hur skulle de kunna vända tillbaka till dem som hade hånat och förföljt Honom, som är syndares vän? De hade länge väntat på Messias. Nu hade han kommit. De kunde inte gå bort ifrån honom och vända sig till dem som ville röja honom i ur vägen och som hade förföljt dem på grund av att de trodde på honom. Till vem skulle vi gå? Inte bort ifrån Jesu lära, hans undervisning om kärlek och barmhärtighet till otrons mörker, till världens gudsfrånvändhet. När Frälsaren sveks av många som hade bevittnat hans sällsamma gärningar, gav Petrus uttryck för apostlarnas tro: Du är Guds Helige. Själva tanken att förlora detta själens ankare fyllde dem med förskräckelse och sorg. Att vara utan Frälsaren skulle bli som att driva omkring på ett mörkt och stormfyllt hav. rätt (390)Mycket av det som Jesus sade och gjorde föreföll egendomligt för ett begränsat mänskligt intellekt. Varje ord och varje handling hade emellertid sin bestämda avsikt i arbetet för vår återlösning, varje detalj hade planlagts för att åstadkomma ett visst bestämt resultat. Om vi kunde förstå Kristi avsikter, skulle allt visa sig vara betydelsefullt, fullständigt och i överensstämmelse med hans uppgift. rätt (390)Även om vi inte kan fatta det som Gud gör och hans metoder kan vi urskilja hans stora kärlek som är underlaget för allt han gör för och med människor. Den som lever nära Jesus kommer att förstå mycket av gudsfruktans hemlighet. Han kommer att känna igen den barmhärtighet som tillrättavisar, som prövar karaktären och avslöjar för oss våra innersta avsikter. rätt (391)Då Jesus framhöll den prövande sanning som gjorde att många av hans efterföljare drog sig tillbaka, visste han vilken följden av hans ord skulle bli. Han hade emellertid en barmhärtighetens avsikt som han måste fullfölja. Han förutsåg att i frestelsens stund skulle var och en av hans älskade efterföljare bli allvarligt prövad. Hans ångest i Getsemane, hans förråande och korsfästelsen skulle bli ett ytterligt svårt eldprov. Om ingen föregående prövning hade kommit, skulle många, som uteslutande handlat av egoistiska skäl, alltjämt ha varit förenade med dem. När deras Herre blev dömd, när folkskaran, som hade hälsat honom som sin konung, visslade åt honom och skymfade honom, när den hånande folkhopen ropade: "Korsfäst honom", när deras världsliga ambitioner gick om intet, skulle dessa egoistiska människor genom att lämna Jesus ha orsakat apostlarna en bitter, förkrossande sorg. Detta skulle ytterligare ha ökat deras förtvivlan och besvikelse över att deras käraste förhoppningar hade grusats. I denna mörka stund skulle deras exempel, som då vände sig bort ifrån Jesus, ha kunnat dra andra med sig. Han lät emellertid denna kris inträffa, medan han genom sin personliga närvaro alltjämt kunde styrka sina verkliga anhängares tro. rätt (391)Vilken barmhärtig Återlösare! Han som fullt medvetande om det öde som väntade honom, i mildhet jämnade vägen för sina efterföljare, förberedde dem för den svåraste påfrestningen, styrkte dem för det slutliga trohetsprovet. rätt |