| Vändpunkten kapitel 47. Från sida 426. Från sida 426 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(426)De hade stannat kvar hela natten på berget. Då solen gick upp, gick Jesus och hans apostlar ned på slätten. Apostlarna var fyllda av respektfull fruktan och var tysta, försjunkna i tankar. Till och med Petrus gick tyst. Med glädje skulle de ha blivit kvar på den heliga platsen, där ljuset från himmelen hade lyst och där Guds Son hade låtit sin härlighet lysa fram. Men det fanns arbete att utföra bland folket, som redan sökte efter Jesus både nära och fjärran. (426)Vid foten av berget hade en stor skara samlats, ditförd av de apostlar som hade blivit kvar, men som visste vart Jesus hade dragit sig tillbaka. Då Frälsaren närmade sig, sade han till sina tre apostlar att inte avslöja något av det som de hade varit vittne till. Han sade: "Omtalen icke för någon denna syn, förrän Människosonen har uppstått från de döda." Den uppenbarelse apostlarna fått, skulle de tänka över inom sig och inte tala om öppet. Att berätta det för folket skulle bara ha väckt åtlöje eller meningslösa funderingar. Inte ens de andra nio apostlarna skulle kunna förstå synen förrän efter Jesu uppståndelse. Hur svårt också de tre apostlarna hade att tro, framgår av att de, trots att Jesus hade talat med dem om vad som låg framför honom, diskuterade med varandra om vad uppståndelsen från de döda egentligen innebar. Ändå bad de inte Jesus om någon förklaring. Hans ord om framtiden hade fyllt dem med sorg. De ville inte veta något mer om det som de hade så svårt för att tro att det någonsin skulle inträffa. rätt (426)När folket fick syn på Jesus skyndade de mot honom och hälsade honom med rop av glädje och tacksamhet. Men Jesu snabba blick upptäckte genast att de var strängt rådvilla. Apostlarna såg också bekymrade ut. Något hade inträffat som orsakat dem bitter missräkning och förödmjukelse. rätt (427)Medan de väntat vid foten av berget hade en far sänt sin son till dem, för att de skulle befria honom från en stum ande som ansatte honom. Då Jesus sände ut sina apostlar att predika i Galiléen gav han dem makt att utdriva onda andar. Och de gick, starka i tron, och de onda andarna hade lytt deras ord. Nu hade de i Jesu namn befallt den onde anden att lämna sitt offer, men demonen hade bara hånat dem genom att ge ett nytt bevis på sin makt. Utan att kunna säga något till sitt försvar kände apostlarna att de hade dragit vanära över sig själva och över sin Mästare. I folkhopen fanns också några skriftlärde, som gjorde det bästa av situationen för att förödmjuka dem. De omringade apostlarna och ansatte dem med frågor och försökte bevisa att de och deras Mästare var bedragare. Här fanns, förklarade de skriftlärde triumferande, en ond ande som varken Jesus eller hans apostlar kunde besegra. Folket var på väg att gå över på de skriftlärdes sida. En våg av förakt och hån gick genom folkhopen. rätt (427)Men plötsligt tystnade anklagelserna. Jesus och hans tre apostlar närmade sig och med en hastig omsvängning i känslorna vände folket för att möta dem. En natt i beröring med den himmelska härligheten hade lämnat spår efter sig hos Frälsaren och hans följeslagare. Deras ansikten lyste av ett ljus som kom åskådarna att bäva. De skriftlärde drog sig förskräckta tillbaka när folket välkomnade Jesus. rätt (427)Som om han varit vittne till allt vad som hänt gick Jesus fram till platsen där förvirringen uppstått och riktade sin blick mot de skriftlärde och frågade: "Varom disputeren I med dem?" rätt (427)Men de röster som nyss höjdes så djärvt och utmanande var nu tysta. En stillhet hade sänkt sig över hela skaran. Den olycklige fadern banade sig väg genom hopen och föll ner för Jesu fötter och berättade för honom om sina bekymmer och sin besvikelse. rätt (427)"Mästare", sade han, "jag har fört till dig min son, som är besatt av en stum ande. Och varhelst denne får fatt i honom kastar han omkull honom . . . Nu bad jag dina lärjungar att de skulle driva ut honom, men de förmådde det icke." rätt (428)Jesus såg sig omkring på den skräckslagna skaran och de kritiska skriftlärde och de förvirrade apostlarna. Han läste oro i varje blick och med sorgsen röst utropade han: "O du otrogna släkte, huru länge måste jag vara hos eder? Huru länge måste jag härda ut med eder?" Sedan vände han sig till den bekymrade fadern och sade: "Fören honom till mig." rätt (428)Livets och frihetens furste (428)Åter möttes livets Furste och fursten över mörkrets makt på slagfältet, Jesus för att fullgöra sin uppgift "att predika frihet för de fångna . . . ja, till att giva de förtryckta frihet" (Luk. 4:18), och Satan för att försöka behålla offret i sitt våld. Änglar från ljusets värld och skaror av onda änglar närmade sig ivrigt och bevittnade osedda striden. För ett ögonblick tillät Jesus den onde anden att visa sin makt för att åskådarna skulle få ett tillfälle att fatta innebörden av den befrielse som skulle utföras. rätt (428)Folket betraktade scenen med skräckfylld spänning och fadern under ångest, blandad med fruktan och hopp. Jesus frågade: "Huru länge har det varit så med honom?" Fadern berättade hans historia om många år av lidande och ropade sedan, som om han inte kunde härda ut längre: "Om du förmår något, så förbarma dig över oss och hjälp oss." "Om du förmår!" Även i denna stund ifrågasatte fadern Jesu makt. rätt (428)"Om jag förmår, säger du. Allt förmår den som tror", svarade Jesus. Jesus saknade inte kraft. Det var faderns tro som skulle komma att avgöra om sonen skulle bli botad. Han inser nu sin egen svaghet och sätter hela sin förtröstan till Jesu barmhärtighet och ropar: "Jag tror! Hjälp min otro!" Jesus vänder sig nu till den sjuke och säger: "Du stumme och döve ande, jag befaller dig: Far ut ur honom och kom icke mer in i honom." Ett skrik hörs och en fruktansvärd strid börjar. Demonen tycks ta livet av sitt offer då han lämnar honom. Gossen ligger orörlig och till synes livlös. Folket viskar: "Han är död", men Jesus tar honom vid handen, reser honom upp och lämnar honom till fadern. Far och son lovar tillsammans Befriarens namn. "Och alla häpnade över Guds stora makt", medan de skriftlärde, slagna och surmulna, gick därifrån. rätt (429)Om jag förmår . . . (429)På kort tid hade de tre apostlarna sett den högsta härlighet och den djupaste förnedring. De hade sett det mänskliga förvandlas till likhet med Gud och förnedrat till likhet med Satan. Uppe på berget hade Jesus talat med de himmelska sändebuden och blivit förklarad vara Guds Son av rösten som kom från den strålande härligheten. Nu hade de sett honom gå ned för att möta denna sorgliga och upprörande syn, den besatte pojken med det förvridna ansiktet som skar tänder i sönderslitande ångest, som ingen mänsklig makt kunde befria honom ifrån. Och den mäktige Förlossaren, som bara för några timmar sedan stod förhärligad framför sina förundrade apostlar, böjer sig nu ned och lyfter Satans offer från marken, där han vältrar sig, och gör honom frisk till kropp och själ och återlämnar honom till fadern och hemmet. rätt (430)Detta var en direkt undervisning om återlösningen. "Härlighetens Herre" sänker sig ned för att frälsa det förlorade. Detta ger också en bild av apostlarnas uppdrag. Kristi tjänare får inte bara vistas med Jesus på förklaringsberget i stunder av andlig hänförelse. Det finns ett arbete för dem att utföra nedanför berget. Människor som Satan förslavat, väntar på ett ord av tro och bön, som skall ge dem frihet. rätt (430)Sorglöshet orsak till misslyckande (430)Det som Jesus sagt om sin död hade hos dem väckt nedstämdhet och tvivel. Och när Jesus valde ut de tre apostlarna till sällskap på berget, väckte det avundsjuka hos de nio. I stället för att stärka sin tro genom bön och begrundan av Jesu ord, hade de gett efter för missmod och personliga grämelser. I detta tillstånd av mörker hade de tagit upp striden mot Satan. rätt (430)För att segra i en sådan kamp måste de behärskas av en annan anda. Deras tro måste bli stärkt genom brinnande bön och genom fasta och ödmjukhet. "De måste tömmas på allt eget och bli fyllda med Guds Ande och kraft. Endast allvarlig, uthållig bön till Gud i tro, en tro som leder till fullt beroende av Gud, till fullkomlig hängivenhet för hans uppdrag, kan skänka människan den helige Andes hjälp i striden mot "furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna". rätt (431)"Om I haven tro, vore den ock blott såsom ett senapskorn", sade Jesus, "så skolen I kunna säga till detta berg: 'Flytta dig härifrån dit bort, och det skall flytta sig’." Fastän senapskornet är litet, innehåller det samma gåtfulla livsprincip som kommer de största träd att växa upp. När senapskornet grävs ned i Jorden drar det lilla kornet nytta av alla de ämnen som Gud gett till dess näring. Det utvecklas snabbt till en kraftig växt. Om du har sådan tro kommer du att ta fasta på Guds ord och på alla hjälpmedel han har anvisat. Så kommer din tro att växa sig stark och kraften från himmelen kommer att ställas till ditt förfogande. De hinder som fienden ställer i din väg skall, om de än tycks oöverstigliga såsom de eviga bergen, försvinna genom trons makt. "Intet skall då vara omöjligt för eder." rätt |