| Vändpunkten kapitel 48. Från sida 432. Från sida 432 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(432)Vid sin återkomst till Kapernaum begav sig Jesus inte till de välkända platser där han hade undervisat folket, utan uppsökte tillsammans med apostlarna i stillhet det hus som skulle bli hans tillfälliga hem. Under den återstående delen av sin vistelse i Galiléen var det hans avsikt att undervisa apostlarna mer än att arbeta för folkskarorna. (432)På vandringen genom Galiléen hade Jesus åter sökt förbereda apostlarna för de händelser som väntade honom. Han berättade för dem att han skulle gå till Jerusalem för att bli dödad och att han därefter skulle uppstå. Han tillfogade den egendomliga och högst allvarliga upplysningen om att han skulle förrådas i sina fienders händer. Apostlarna fattade inte heller nu vad han sade. Även om skuggan av en stor sorg föll över dem, hade en anda av rivalitet fått fotfäste i deras sinnen. De diskuterade med varandra om vem som skulle komma att räknas som den störste i Guds rike. Denna strid försökte de dölja för Jesus. De höll sig inte i närheten av honom så som de annars brukade göra, utan drog sig efter honom så att han var ett stycke före dem, då de gick in i Kapernaum. Jesus läste deras tankar. Han längtade efter att få ge dem råd och undervisning. Men han avvaktade en stilla stund då de skulle vara mottagliga för det som han hade att säga dem. rätt (432)Strax efter det att de kommit in i staden kom en av dem som drev in tempelskatten till Petrus och frågade: "Plägar icke eder mästare betala tempelskatt?" Denna skatt var inte någon borgerlig skatt utan ett religiöst bidrag som avkrävdes varje jude varje år till templets underhåll. Att vägra att betala beloppet skulle betraktas som trolöshet mot templet – en efter rabbinernas uppfattning högst graverande synd. Den inställning Frälsaren intog till de rabbinska lagarna och hans tydliga tillrättavisande av dem som försvarade traditionerna, gav stöd åt beskyllningen att han försökte bryta ned tempeltjänsten. Nu såg hans fiender ett tillfälle att dra vanära över honom. I skatteindrivaren fann de en beredvillig medhjälpare. rätt (433)I indrivarens fråga såg Petrus en dold beskyllning mot Jesus för bristande trohet mot templet. Petrus var ivrig att försvara Mästarens ära. Därför svarade han, utan att rådgöra sig med Jesus, att Jesus skulle betala skatten. rätt (433)Men Petrus fattade bara delvis avsikten i frågan. Det fanns vissa klasser som betraktades som fritagna från att betala bidraget. På Mose tid, då leviterna utvaldes att tjäna i helgedomen, fick dessa inte något arv bland folket. Herren sade: "Därför fick Levi ingen lott eller arvedel." – 5 Mos. 10:9. På Jesu tid betraktades prästerna och leviterna alltjämt som särskilt invigda för tempeltjänsten. Man krävde inte att de skulle betala det årliga bidraget till templets underhåll. Också profeterna hade fritagits från denna avgift. Genom att kräva skatt av Jesus ifrågasatte rabbinerna hans krav som profet och lärare och behandlade honom som vilken som helst vanlig person. En vägran från hans sida att betala skatten skulle betraktas som trolöshet mot templet. Om han däremot betalade den, skulle det komma att betraktas som att han godtog att de förkastade honom som profet. rätt (433)Bara en kort tid dessförinnan hade Petrus erkänt Jesus som Guds Son, men nu frånhände han sig den möjligheten att framhålla sin Herres egenart. Genom att svara indrivaren att Jesus skulle betala skatten, hade han i verkligheten erkänt den falska uppfattningen av Jesus som prästerna och rådsherrarna sökte ge allmän spridning. rätt (433)Då Petrus kom hem nämnde Frälsaren inte någonting om det som hade hänt utan frågade: "Vad synes dig, Simon? Av vilka taga jordens konungar tull eller skatt, av sina söner eller av andra människor?" Petrus svarade: "Av andra människor." Och Jesus sade: "Alltså äro då sönerna fria." Medan folket i ett land beskattas till sin konungs underhåll går monarkens egna barn fria. På samma sätt var Israel, Guds bekännande folk, pliktiga att vidmakthålla gudstjänsten. Men Jesus, Guds Son, stod inte under någon sådan förpliktelse. Om präster och leviter hade undantagits av hänsyn till sitt samband med templet, hur mycket mer skulle då inte han vara det, då templet var hans Faders hus. rätt (434)Oberättigat krav (434)"Gå ned till sjön", sade han till Petrus, "och kasta ut en krok. Tag så den första fisk som du drager upp, och när du öppnar munnen på honom, skall du där finna en silverpenning. Tag den, och giv den åt dem för mig och dig." rätt (434)Även om han hade klätt sin gudom i mänsklig gestalt uppenbarade han sin härlighet genom detta underverk. Det var uppenbart att han var den om vilken David hade sagt: "Mina äro alla skogens djur, boskapen på de tusende bergen; jag känner alla fåglar på bergen, och vad som rör sig på marken är mig bekänt. Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det; ty min är Jordens krets med allt vad därpå är." – Ps. 50:10 -12. rätt (434)Samtidigt som Jesus klargjorde att han inte stod under någon förpliktelse att betala skatten, inlät han sig inte i strid med Judarna om det, eftersom de skulle ha misstolkat hans ord och använt dem emot honom. För att inte bli till anstöt genom att undanhålla bidraget gjorde han det som med rätta inte kunde krävas av honom. Denna undervisning skulle bli mycket värdefull för hans efterföljare. Tydligt markerade förändringar skulle snart inträda i deras förhållande till tempeltjänsten. Jesus lärde dem att de inte i onödan skulle ställa sig i motsatsförhållande till den bestående ordningen. Så vitt möjligt skulle de undvika att ge anledning till att deras tro blev misstydd. Samtidigt som de kristna inte bör uppoffra någon enda sanningsprincip bör de alltid undvika strid, när så är möjligt. rätt (435)Då Jesus och apostlarna blev ensamma i huset efter det att Petrus hade gått ned till sjön, kallade han de andra till sig och frågade: "Vad var det I samtaladen om på vägen?" Jesu närvaro och hans fråga ställde saken i en helt annan belysning än de hade sett den, medan de diskuterade med varandra på vägen. Skam och självförebråelse gjorde dem tysta. Jesus hade talat om för dem att han skulle dö för deras skull och att deras egoistiska äregirighet stod i pinsam motsättning till hans osjälviska kärlek. rätt (435)Då Jesus talade om för dem att han skulle lida döden och uppstå igen, sökte han leda dem in i ett samtal om deras stora trosprov. Hade de varit beredda att ta emot det som han ville klargöra för dem, skulle de ha besparats bitter ångest och förtvivlan. Det han ville säga dem skulle ha skänkt dem tröst under den smärtsamma förlustens och besvikelsens stunder. Men även om han hade talat om för dem vad han gick till mötes, så tydligt som han gjort, kom hans ord att han snart skulle gå till Jerusalem, att på nytt väcka liv i deras hopp om att riket var på väg att upprättas. Detta hade lett dem fram till frågan om vem som skulle komma att få det högsta ämbetet. När Petrus kom tillbaka från sjön berättade de om Frälsarens fråga, och till sist var det en av dem som vågade fråga Jesus: "Vilken är den störste i himmelriket?" rätt (435)Frälsaren samlade sina apostlar omkring sig och sade till dem: "Om någon vill vara den förste, så vare han den siste av alla och allas tjänare." I dessa ord låg det ett högtidligt allvar och en djup intrycksfullhet som apostlarna långt ifrån kunde fatta. Det som Jesus såg, kunde de inte upptäcka. De förstod inte Jesu rikes natur. Denna okunnighet var den synbara orsaken till deras diskussion. Men den verkliga orsaken låg djupare. Genom att förklara Guds rikes natur skulle Jesus tillfälligt ha kunnat dämpa deras ambitioner men detta skulle inte ha påverkat den underliggande orsaken. Till och med efter det att de hade fått den fullast tänkbara kunskap, skulle vilken som helst fråga om rang ha kunnat skapa strid på nytt. Därigenom skulle olycka ha drabbat församlingen efter Jesu bortgång. Striden om den högsta ställningen var ett utslag av samma anda som utlöste den första impulsen till den stora striden i den eviga världen och som hade fört Jesus ned från himmelen för att dö. Han såg framför sig Lucifer "den strålande morgonstjärnan" som i härlighet övergick alla änglarna som omger tronen, han som stod närmare Guds Son än någon annan. Lucifer hade sagt: "Jag vill . . . göra mig lik den Högste." – Jes. 14:12, 14. Och detta krav på självupphöjelse hade fört striden in i själva himmelen och gjort att en stor del av Guds härskaror hade drivits ut. Om Lucifer verkligen hade önskat att bli lik den Högste skulle han aldrig ha övergett sin framträdande plats i himmelen, eftersom den Högstes anda tar sig uttryck i osjälviskt tjänande. Lucifer ville få Guds kraft men inte hans väsen. Han försökte tillkämpa sig den högsta platsen. Var och en som behärskas av hans anda kommer att göra detsamma. Därigenom blir fiendskap, disharmoni och strid ofrånkomliga. Makten tillfaller den starkaste. Satans rike är ett tvångets rike. Varje enskild individ betraktar alla andra som ett hinder på vägen till den egna framgången eller som ett trappsteg som kan föra honom upp till en framträdande plats. rätt (436)Samtidigt som Lucifer betraktade det som åtråvärt att bli lik Gud, sägs det om Kristus, den Upphöjde, att han "utblottade sig själv, i det han antog tjänareskepnad, när han kom i människogestalt. Så befanns han i utvärtes måtto vara såsom en människa och ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset". (Fil. 2:7, 8.) Nu låg korset omedelbart framför honom och hans apostlar var upptagna av att söka egna fördelar, vilket är själva principen i Satans rike. Därför kunde de inte känna någon medkänsla med sin Herre eller ens förstå honom, då han talade med dem om sin förödmjukelse. rätt (436)Med stor mildhet, men ändå med högst allvarligt eftertryck, försökte Jesus komma tillrätta med det onda. Han visade dem vilken princip som råder i himmelen, och vari sann storhet består, bedömd efter den himmelska måttstocken. De som var behärskade av högmod och av lystnad efter utmärkelse, tänkte på sig själva och på den belöning de skulle få, i stället för på hur de skulle kunna ge Gud tillbaka de gåvor de hade fått. Dessa skulle inte få någon plats i himmelen, eftersom de hade anslutit sig till Satans skaror. rätt (437)Bedömning efter andra grunder (437)Men när människor upphöjer sig själva och känner att de är nödvändiga för att Guds stora plan skall vinna framgång, kommer Gud att se till att de blir satta åt sidan. Det blir tydligt att Gud inte är beroende av dem. Arbetet stannar inte av därför att de blir avlägsnade utan går framåt med större kraft. rätt (437)Det räckte emellertid inte för Jesu apostlar att de fick undervisning om hans rikes natur. Vad de behövde var en sinnesförändring som förde dem i samstämmighet med dess principer. Jesus kallade till sig ett litet barn och ställde det mitt ibland dem. Han tog det lilla barnet milt upp i sin famn och sade: "Om I icke omvänden eder och bliven såsom barn, skolen I icke komma in i himmelriket." Ett litet barns enkelhet, omedvetenhet om sig självt och tillitsfulla kärlek är de egenskaper som himmelen värdesätter. Dessa utgör det som utmärker sann storhet. rätt (437)Åter förklarade Jesus för apostlarna att hans rike inte kännetecknades av jordisk värdighet eller prakt. Vid Jesu fötter glömmer man allt sådant. Rika och fattiga, lärda och okunniga möts utan någon tanke på rang eller jordisk samhällsställning. Alla möts som människor som är dyrt köpta av Kristus, alla lika beroende av honom som har återlöst dem till Gud. rätt (438)En uppriktig, ångerfull människa är värdefull i Guds ögon. Han sätter sitt eget sigill på människorna, inte efter deras rang, inte efter deras rikedom, inte efter deras intellektuella storhet utan efter deras likhet med Kristus. Härlighetens Herre är tillfreds med dem som är saktmodiga och ödmjuka. "Du gav mig din frälsnings sköld", sade David, "och ditt saktmod." Detta är den komponent i människans karaktär som "gjorde mig stor". (Ps. 18:36.) rätt (438)"Den som tager emot ett sådant barn i mitt namn", sade Jesus, "han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager icke emot mig, utan honom som har sänt mig." rätt (438)"Så säger Herren: Himmelen är min tron, och jorden är min fotapall . . . Men till den skådar jag ned, som är betryckt och har en förkrossad ande, och till den som fruktar för mitt ord." – Jes. 66:1, 2. rätt (438)Frälsarens ord väckte en känsla av missmod hos apostlarna. Han hade inte utpekat någon särskild av dem i sitt svar, men Johannes fick anledning att betvivla att han för sin del vid ett tillfälle hade handlat rätt. På sitt rättframma sätt lade han fram saken för Jesus: "Mästare, vi sågo huru en man, som icke följer oss, drev ut onda andar genom ditt namn; och vi ville hindra honom, eftersom han icke följde oss." rätt (438)Jakob och Johannes hade trott att de genom att hindra denne man hade hävdat sin Herres ära. Nu började de förstå att de hade värnat om sin egen ära. De medgav sitt fel och tog emot Jesu tillrättavisning: "Hindren honom icke; ty ingen som genom mitt namn har gjort en kraftgärning, kan strax därefter tala illa om mig." Ingen som på något sätt visade sig vänlig mot Jesus skulle avvisas. Det var många som hade blivit djupt gripna av Jesu väsen och hans arbete. De var på väg att närma sig honom i tro. Apostlarna som inte kunde läsa eller tyda de verkliga bevekelsegrunderna, måste vara försiktiga, så att de inte gjorde dessa människor modlösa. När Jesus inte längre personligen befann sig ibland dem och arbetet hade överlämnats i deras händer, fick de inte ge efter för en inskränkt, avvisande anda. De skulle i stället visa samma vittfamnande sympati som de hade sett hos Mästaren. rätt (439)Förhållandet att någon inte i alla avseenden handlar efter vår personliga uppfattning kan inte ge oss rätt till att förbjuda honom att arbeta för Gud. Kristus är den store läraren, vi skall inte döma eller befalla. I stället skall vi, var och en av oss, i ödmjukhet sitta ned vid Jesu fötter och lära av honom. Varje människa som Gud har gjort villig därtill är ett redskap varigenom Kristus kommer att uppenbara sin förlåtande kärlek. Hur försiktiga bör vi då inte vara, så att vi undviker att göra en enda av Guds ljusbärare missmodig och därigenom avskär de strålar som han vill skall lysa i världen. rätt (439)Varför så starka ord? (439)Varför används här så allvarliga uttryck, som inte kan vara starkare? Därför att "Människosonen har kommit för att frälsa det som var förlorat". Skall efterföljarna visa mindre aktning för sina medmänniskor än himmelens Majestät hade gjort? Varje människa har kostat ett oändligt pris. Hur fruktansvärd är inte den synd som består i att vända en enda människa bort från Kristus, så att Frälsarens kärlek och ödmjukhet och själsångest för henne skulle ha varit förgäves. rätt (439)"Ve världen för förförelsers skull! Förförelser måste ju komma." – Matt. 18:7. Världen, som är behärskad av Satan, kommer utan tvivel att stå emot Kristi efterföljare och försöka fördärva deras tro, men ve den som har antagit Kristi namn och ändå visar sig utföra en sådan gärning. De som påstår att de tjänar Gud men som framställer hans väsen på ett felaktigt sätt, vanärar sin Herre. Stora skaror av människor bedras och leds in på falska vägar. rätt (440)Vilken som helst vana eller beteende som kan leda till synd och orsaka Kristus vanära, bör hellre avlägsnas, oavsett vad det kan kosta. Det som vanärar Gud kan inte vara till nytta för människor. Himmelens välsignelse kan inte följa någon som överträder rättens eviga principer. Och en synd som omhuldas är tillräcklig för att ödelägga karaktären och förföra andra. Om vi vill låta fot eller hand bli avskuren eller ett öga tas bort för att rädda kroppen från döden, med hur mycket mer allvar borde vi då inte försöka avlägsna synd som orsakar andlig död. rätt (440)Jordens salt (441)Rikta den ångerfulle syndarens ögon på "Guds lamm, som borttager världens synd". (Joh. 1:29.) Då han betraktar honom blir han förvandlad. Hans fruktan vänds i glädje, hans tvivel i hopp. Tacksamheten växer fram, det förhärdade sinnet mjuknar, en våg av kärlek strömmar in i sinnet. Kristus blir i honom en källa med vatten som väller fram till evigt liv. Se på Jesus hur han som smärtornas man och förtrogen med sjukdom, arbetar för att frälsa de förlorade. Se hur han blir åsidosatt, hånad, föraktad, jagad från plats till plats till dess hans uppdrag var fullbordat. När vi ser honom i Getsemane svettas stora blodsdroppar och på korset, där han dör i ångest och smärta, kommer det egna jaget inte längre att kräva erkännande. Genom att se på Jesus kommer vi att skämmas över vår kyla, vår slöhet, vår egenrättfärdighet och egenkärlek. Vi kommer att bli villiga att bli vad som helst eller ingenting för att kunna utföra en helhjärtad tjänst för Mästaren. Vi kommer att glädja oss åt att få bära korset efter Jesus, uthärda prövningar, skam och förföljelse för hans skull. rätt (441)Så långt det står i vår makt (442)Om en av dessa små blir övervunnen och gör dig någon oförrätt är det din plikt att söka hjälpa honom tillrätta igen. Vänta inte på att han tar det första steget till förlikning. "Vad synes eder?" sade Jesus. "Om en man har hundra får och ett av dem har kommit vilse, lämnar han icke då de nittionio på bergen och går åstad och söker det som har kommit vilse? Och händer det då, att han finner det – sannerligen säger jag eder: då gläder han sig mer över det fåret än över de nittionio, som icke hade kommit vilse. Så är det ej heller eder himmelske Faders vilja, att någon av dessa små skall gå förlorad." rätt (442)Att inte också du blir frestad (442)Men även all denna möda kan bli utan resultat. I så fall, sade Jesus, "tag med dig ännu en eller två". Kanske deras förenade inflytande kan ge resultat när den förstes inte räcker till. Eftersom de inte är parter eller delaktiga i svårigheterna, kommer de att ha större utsikter att handla objektivt. Detta kommer att ge deras råd större vikt hos den som har förgått sig. rätt (443)Om han inte vill höra på dem, då men först då, skall saken läggas fram för de troendes hela församling. Församlingens medlemmar skall som Kristi representanter förena sig i böner i kärleksfull vädjan om att överträdaren skall kunna hjälpas tillrätta. Den helige Ande kommer att tala genom sina tjänare, när de förmanar den som har kommit på villovägar till att vända tillbaka till Gud. Inspirerad av Gud säger aposteln Paulus: "Det är Gud, som förmanar genom oss. Vi bedja å Kristi vägnar: Låten försona eder med Gud." – 2 Kor. 5:20. Den som förkastar denna förenade vädjan, har brutit det band som binder honom till Kristus och har därigenom slitit sig loss från församlingens gemenskap. Från den stunden sade Jesus: "Vare han för dig såsom en hedning och en publikan." Men han skall inte betraktas som avskuren från Guds barmhärtighet. Han skall inte föraktas eller försummas av sina tidigare bröder, utan behandlas med mildhet och medkänsla som en av de förlorade som gått vilse och som Kristus alltjämt söker föra tillbaka in i gemenskapen. rätt (443)Kristi undervisning angående behandling av de felande återupptar i detalj den lära som gavs Israel genom Moses: "Du skall icke hava hat till din broder i ditt hjärta, men väl må du tillrättavisa din nästa, så att du icke för hans skull kommer att bära på synd." – 3 Mos. 19:17. Det vill säga, att om någon försummar den plikt som Kristus har ålagt honom om att söka hjälpa dem tillrätta som lever i förvillelse och synd, blir han delaktig i synden. För det onda som vi kunde ha hindrat, är vi lika ansvariga som om vi själva vore skyldiga till de handlingar det gäller. rätt (443)Inte kommentarer eller kritik (444)"Allt vad I binden på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad I lösen på jorden, det skall vara löst i himmelen." Vi handlar som himmelens sändebud och resultaten av vårt arbete är för evigheten. rätt (444)Men detta stora ansvar skall vi inte bära ensamma. Överallt där hans ord uppriktigt åtlyds, där bor Kristus. Han är närvarande inte bara i församlingens sammankomster utan varhelst hans efterföljare, oavsett var de bor, möts i hans namn, där kommer också han att vara. Och han säger: "Om två av eder här på jorden komma överens att bedja om något, vad det vara må, så skall det beskäras dem av min Fader, som är i himmelen." rätt (444)Jesus säger: "Min Fader i himmelen", som om han vill påminna sina efterföljare om att samtidigt som han genom sin mänskliga natur är förenad med dem, tar del med dem i deras prövningar och har medkänsla med dem i deras svårigheter, är han genom sin gudomliga natur förenad med den Eviges tron. Storslagna försäkran! Himmelska, förnuftiga väsen förenar sig med människor i sympati och arbete för att frälsa det som var förlorat. All makt i himmelen är förenad med mänsklig förmåga för att dra människor till Kristus. rätt |