| Vändpunkten kapitel 49. Från sida 445. Från sida 447 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(445)Tre gånger om året hade judarna ålagts att samlas i Jerusalem av religiösa skäl. Höljd i molnstoden hade Israels osynlige ledare gett anvisningar om dessa sammankomster. Under fångenskapen kunde dessa högtider inte iakttas, men när folket återvände till sitt eget land igen började man åter fira dessa minnesfester. Det var Guds plan att de årliga högtiderna skulle vända folkets tankar till honom. Men med få undantag hade folkets ledare och prästerskapet glömt att detta var avsikten med högtiderna. Han som förordnat dessa nationella sammankomster och förstod deras betydelse, fick nu bevittna deras förfall. (445)Lövhyddohögtiden var årets sista högtid. Det var Guds avsikt att folket vid detta tillfälle särskilt skulle tänka på hans godhet och barmhärtighet. Hela landet hade stått under hans ledning och tagit emot hans välsignelse. Dag och natt hade han varit en outtröttlig väktare. Sol och regn hade påverkat jorden att frambringa sin frukt. I dalarna och på slätterna hade skörden bärgats in. Olivträdens frukter hade plockats ned och den dyrbara oljan hade samlats i krukor. Palmen hade gett sin skörd och druvklasarna hade trampats i vinpressarna. rätt (446)Lövhyddohögtiden firades i sju dagar. För att delta i denna lämnade Palestinas invånare tillsammans med många judar i andra länder sina hem och kom till Jerusalem. Från när och fjärran kom människor, bärande ett glädjetecken i händerna. Gamla och unga, rika och fattiga, alla förde med sig en tribut av tacksamhet till honom som krönt året med sitt goda och låtit sina "spår drypa av fetma". Allt som kunde tilltala ögat och ge uttryck för den vittfamnande glädjen hämtades från skogarna, och staden fick prägel av en vacker park. rätt (446)Denna högtid var inte bara en tacksägelsefest för skörden, utan också en minnesfest som riktade tankarna på Guds beskyddande omsorg under ökenvandringen. För att påminna om ökenlivet i tält bodde israeliterna denna vecka i tält eller hyddor av gröna grenar. Dessa hade rests på gatorna, i tempelförgårdarna eller på hustaken. Kullarna och dalarna runt Jerusalem var också översållade av dessa lövhyddor och tycktes myllra av människor. rätt (446)Med andliga sånger och tacksägelser firades denna fest. Strax före högtiden inföll försoningsdagen, då folket, efter att ha bekänt sina synder, förklarades stå i rätt förhållande till Gud. På så sätt bereddes väg för festens glädje. rätt (446)"Tacken Herren, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen" (Ps. 106:1), var den sång som i triumferande toner steg mot höjden, medan allt slags musik, blandad med hosiannarop, åtföljde den unisona sången. Templet var centrum för denna allmänna glädje. Här utfördes de praktfulla offerceremonierna. På båda sidor om de vita marmortrapporna som ledde upp till det heliga templet, stod leviterna och ledde sånggudstjänsten. Festdeltagarna svängde sina grenar av palmer och myrten, föll in i melodin och anslöt sig till kören. Åter fångades melodin av röster från nära håll och längre bort till dess att de omkringliggande kullarna genljöd av lovsång. rätt (446)Under natten upplystes templet och dess förgårdar av facklor och ljus. Musiken, svängandet av palmgrenarna, glada hosiannarop, den stora tillströmningen av människor, över vilka ljuset strömmade ned från hängande lampor, processionen av präster och de praktfulla ceremonierna, allt bidrog till att skapa ett skådespel som gjorde intryck på åskådarna. Men den ceremoni som framkallade den varmaste glädjeyttringen och gjorde det djupaste intrycket var den som utfördes till minne av en händelse under ökenvandringen. Tidigt i daggryningen lät prästerna en lång genomträngande trumpetstöt ljuda från sina silvertrumpeter. Svarstoner från andra trumpeter och folkets glada rop från lövhyddorna genljöd runt berg och dalar som ett välkommen till dagen. Därpå fyllde prästen en kruka med vatten ur bäcken Kidron. Medan trumpeterna ljöd, lyfte han krukan högt över sitt huvud och gick sakta och högtidligt uppför de breda trapporna till templet i takt med musiken och sjöng under tiden: "Våra fötter fingo träda in i dina portar, Jerusalem." – Ps. 122:2. rätt (447)Betydelsefull ceremoni (447)När Josefs söner gjorde förberedelse för att bevista lövhyddohögtiden, såg de att Jesus inte företog sig något som tydde på att han själv tänkte gå dit. Med bekymmer iakttog de honom. Sedan undret vid Betesda hade han inte besökt någon av de större högtiderna. För att undvika meningslösa tvister med ledarna i Jerusalem hade han förlagt sitt arbete till Galiléen. Hans skenbara likgiltighet för de stora religiösa sammankomsterna och den fientlighet som fariséerna och de skriftlärde visade, var en orsak till förvirring och undran bland människorna omkring honom och även för hans apostlar och släktingar. I sin undervisning hade han betonat de välsignelser lydnaden för Guds lag medför. Ändå tycktes han vara likgiltig för den gudstjänst som Gud förordnat. Han umgicks med tulltjänstemän och andra illa sedda personer, han ringaktade de äldstes stadgar och han visade sig fri att åsidosätta de traditionella reglerna för sabbatsfirandet. Allt detta tycktes sätta honom i harnesk mot de religiösa ledarna och förorsakade mycken undran. Hans bröder menade att det var ett misstag att visa kallsinnighet mot nationens stora och lärda män. De hade för sig att dessa män måste ha rätt och att Jesus råkat på avvägar, då han ställde sig i opposition mot dem. Men de hade sett hans klanderfria liv. Fastän de inte räknade sig till hans efterföljare hade de tagit djupt intryck av hans arbete. Hans popularitet i Galiléen hade tillfredsställt deras ärelystnad. De hoppades alltjämt att han skulle ge ett bevis på sin makt, som skulle förmå fariséerna att inse att han var den han utgav sig för att vara. Tänk om han nu ändå var Messias, Israels furste! De omhuldade denna tanke med stolt tillfredsställelse. rätt (448)Så angelägna var de om detta, att de försökte övertala Jesus att resa till Jerusalem. "Begiv dig härifrån", sade de, "och gå till Judéen, så att också dina lärjungar få se de gärningar som du gör. Ty ingen som vill vara känd bland människor utför sitt verk i hemlighet. Då du nu gör sådana gärningar, så träd öppet fram för världen." Brödernas ord "då du gör sådana gärningar", var ett uttryck för tvivel och otro. De tillskrev honom feghet och svaghet. Eftersom han visste att han var Messias, varför då denna egendomliga tillbakadragenhet och brist på handlingskraft? Om han verkligen ägde sådan makt, varför då inte frimodigt gå till Jerusalem och kräva erkännande av sina rättigheter? Varför inte utföra de underbara gärningarna i Jerusalem som det berättades om i Galiléen? Göm dig inte undan i de isolerade landsändarna, sade de, där du utför dina mäktiga underverk till nytta för okunniga bönder och fiskare. Visa dig i huvudstaden, vinn prästernas och rådsherrarnas stöd och samla nationen för att upprätta det nya riket! Jesu bröder gav i sin argumentering uttryck för egoistiska bevekelsegrunder som man så ofta finner hos människor som gärna vill synas. Detta är den anda som regerar i världen. De blev förargade över att Jesus, i stället för att söka en världslig tron, hade förklarat om sig själv att han var Livets Bröd. De blev djupt besvikna, då så många av hans efterföljare lämnade honom. Själva vände de sig bort ifrån honom för att undvika det kors det skulle ha inneburit att medge det som hans arbete avslöjade: att han var sänd av Gud. rätt (448)Då sade Jesus till dem: "Min tid är ännu icke kommen, men för eder är tiden alltid läglig. Världen kan icke hata eder, men mig hatar hon, eftersom jag vittnar om henne, att hennes gärningar äro onda. Gån I upp till högtiden; jag är icke stadd på väg upp till denna högtid, ty min tid är ännu icke fullbordad! Detta sade han till dem och stannade så kvar i Galiléen." Hans bröder hade talat med auktoritet till honom och sagt hur han skulle handla. Han riktade deras förebråelser tillbaka mot dem och ställde dem i klass med världen och inte med hans självuppoffrande efterföljare. "Världen kan icke hata eder", sade han, "men mig hatar hon, eftersom jag vittnar om henne, att hennes gärningar äro onda." Världen hatar inte dem som har dess anda. Den älskar dem som sina egna. rätt (448)Inte dess makt och härlighet (449)Från Jerusalem hade ryktet om Jesu underverk spritt sig till alla de platser dit judarna hade förskingrats. Fastän Jesus under många månader hade varit frånvarande från högtiderna hade intresset för honom inte avtagit. Många hade kommit från olika delar av världen till lövhyddohögtiden i hopp om att få se honom. I början av högtiden frågade många efter honom. Fariséerna och rådsherrarna väntade på honom för att få ett tillfälle att döma honom. De frågade ivrigt: "Var är han?" Men ingen visste det. Tanken på honom behärskade alla. Av rädsla för prästerna och rådsherrarna vågade ingen erkänna honom som Messias, men överallt diskuterade man stillsamt, men ändå allvarligt, om honom. Många försvarade honom som Guds utsände, medan andra fördömde honom som en folkförförare. rätt (450)Under tiden hade Jesus helt stilla anlänt till Jerusalem. Han hade valt en sällan använd färdväg för att undvika de resande som från alla håll var på väg till staden. Om han hade anslutit sig till något av de sällskap som var på väg till högtiden, skulle han ha tilldragit sig människoskarornas uppmärksamhet vid sin ankomst till staden. En folkdemonstration till förmån för honom skulle ha uppeggat myndigheterna emot honom. Det var för att undvika detta som han valde att göra resan ensam. rätt (450)Avslöjande kunskap (450)Så stod han där som medelpunkt för den stora folkmassans uppmärksamhet och talade till dem som ingen tidigare hade gjort. Hans ord avslöjade en kunskap om Israels lagar och förordningar, om offertjänsten och profeternas skrifter, som långt överträffade prästernas och de skriftlärdes. Han bröt ned formalismens och traditionens barriärer. Framtida händelser låg öppna för hans blick. Likt en som såg den Osynlige talade han om det jordiska och det himmelska, om det mänskliga och det gudomliga med absolut auktoritet. Hans ord var klara och överbevisande. Också här, liksom i Kapernaum, greps folket av förundran över hans lära: "Ty han talade med makt och myndighet." – Luk. 4:32. På flera olika sätt framställde han för sina åhörare den olycka som skulle drabba alla som förkastade de välsignelser som han kommit för att meddela. Han hade gett dem varje möjligt bevis på att han hade utgått ifrån Gud och gjort allt som överhuvud taget var möjligt att göra för att förmå dem att ångra sig. Han ville inte bli förkastad och mördad av sin egen nation om han kunde rädda dem från att göra sig skyldiga till en sådan handling. rätt (451)Alla förundrade sig över hans kunskap om lagen och profeterna. Frågan gick från man till man: "Varifrån har denne sin lärdom, han som icke har fått undervisning?" Ingen ansågs vara kvalificerad som religionslärare som inte hade studerat i de skriftlärdes skolor. Om både Jesus och Johannes Döparen hade man sagt att de var olärda, eftersom de inte hade fått denna utbildning. De som hörde dem blev förvånade över deras kunskap i Skrifterna, då de inte "fått undervisning". Av människor hade de visserligen inte fått någon kunskap, men himmelens Gud var deras lärare och av honom hade de fått den högsta form av visdom. rätt (451)Då Jesus talade i templets förgård, lyssnade folket som förtrollade. Även de som var mest förbittrade i sitt hat mot honom, stod maktlösa och kunde inte göra honom något om. För ögonblicket var alla andra intressen glömda. rätt (451)Dag efter dag undervisade han folket ända till "den sista dagen i högtiden". På morgonen denna dag kände festdeltagarna sig trötta efter de många högtidsdagarna. Plötsligt höjde Jesus sin röst och orden genljöd genom templets förgårdar: "Om någon törstar, så komme han till mig och dricke. Den som tror på mig, av hans innersta skola strömmar av levande vatten flyta fram, såsom skriften säger." Folkets tillstånd gjorde denna vädjan mycket verkningsfull. De hade deltagit i en lång rad av ceremonier och festligheter. De hade bländats av ljus och färger och lyssnat till den praktfullaste musik, men det fanns ingenting i alla dessa ceremonier som kunde tillfredsställa deras andliga behov, ingenting som kunde släcka deras törst efter det som inte förgås. Jesus inbjöd dem att komma och dricka av livets vatten, vilket i dem skulle bli "en källa vars vatten springer upp med evigt liv". rätt (451)Prästerna hade på morgonen utfört den ceremoni med vilken man firade minnet av klippan som blev slagen i öknen. Den klippan var en symbol på honom, som genom sin död skulle få levande frälsningsströmmar att välla fram för alla törstande människor. Jesu undervisning var livets vatten. Här mitt i den församlade folkskaran, erbjöd han sig att bli slagen, för att livets vatten skulle flöda för världen. Genom att slå Jesus trodde Satan sig kunna tillintetgöra livets furste, men från den slagna klippan flödade levande vatten. När Jesus talade till folket på detta sätt, kände de en egendomlig, respektfylld fruktan och många var färdiga att ropa som kvinnan i Samarien: "Giv mig det vattnet, så att jag icke mer behöver törsta." – Joh. 4:15. rätt (452)Jesus känner vårt andliga behov. Prakt, rikedom och ära kan inte tillfredsställa det. "Om någon törstar, så komme han till mig och dricke." Rika, fattiga, upphöjda, undertryckta, alla är lika välkomna. Han lovar att befria de undertryckta, att trösta de sörjande och att ge de modfällda nytt hopp. Många av dem som lyssnade till Jesus sörjde över grusade förhoppningar. Många bar på hemliga sorger, många sökte tillfredsställa sin rastlösa längtan med materiella tillgångar och berömmelse, men när de vunnit allt detta fann de att de arbetat bara för att finna en uttorkad brunn, där de inte kunde släcka sin törst. Mitt i dessa glada festsceners glans stod de otillfredsställda och sorgsna. Det plötsliga ropet "om någon törstar" väckte dem ur deras dystra betraktelser. Och då de lyssnade till de ord som följde, tändes ett nytt hopp i deras trötta sinnen. Den helige Ande klargjorde symbolen för dem, tills de däri såg ett erbjudande om den oskattbara frälsningens gåva. rätt (452)Jesu rop till de törstande ljuder än idag och det vädjar till oss med än större kraft än till dem som hörde det i templet på den sista dagen i högtiden. Källan är öppen för alla. Denna uppfriskande dryck av evigt liv erbjuds dem som är trötta och uppgivna. Jesus ropar ännu: "Om någon törstar, så komme han till mig och dricke!" "Den som törstar, han komme; ja, den som vill, han tage livets vatten för intet." "Den som dricker av det vatten jag giver honom, han skall aldrig någonsin törsta, utan det vatten jag giver honom skall bliva i honom en källa, vars vatten springer upp med evigt liv." – Upp. 22:17; Joh. 4:14. rätt |