| Vändpunkten kapitel 51. Från sida 463. Från sida 463 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(463)"Jag är världens ljus; den som följer mig, han skall förvisso icke vandra i mörkret, utan skall hava livets ljus." (463)Då Jesus sade detta befann han sig i den tempelförgård som hade särskild anknytning till lövhyddohögtiden. I mitten av denna förgård stod två höga master som uppbar stora lamphållare. Efter kvällsoffret tändes alla dessa lampor och kastade sitt ljus över Jerusalem. Denna ceremoni var en påminnelse om eldstoden som vägledde Israel i öknen. Den betraktades också som en symbol på Messias' ankomst. Då lamporna tändes på kvällen var denna förgård skådeplatsen för många glädjeyttringar. Gråhåriga män, prästerna i templet och folkets rådsherrar tog del i de festliga danserna till musik från instrument och leviternas psalmsång. rätt (463)Genom att på detta sätt låta lampornas ljus lysa över Jerusalem gav folket uttryck för sin förhoppning om att Messias vid sin ankomst skulle låta sitt ljus lysa över Israel. Men för Jesus hade denna scen en vidare betydelse. Liksom de strålande lamporna i templet upplyste allt omkring sig, upplyser Jesus, som är källan till andligt ljus, världens mörker. Ändå var denna symbol ofullkomlig. Det stora ljus som hans egen hand hade satt på himlen hade varit en riktigare framställning av härligheten i hans uppdrag. rätt (463)Det var morgon. Solen hade just gått upp över Oljeberget och med bländande klarhet föll dess strålar på marmorpalatsen och belyste guldet i templets väggar, då Jesus pekade på detta och sade: "Jag är världens ljus." rätt (463)Hos dem som hade lyssnat till dessa ord gav de långt därefter återljud i denna upphöjda Bibeltext: "I det var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt därmed. Det sanna ljuset, det som lyser över alla människor, skulle nu komma i världen." – Joh. 1:4, 5, 9. Och då Petrus långt efter det att Jesus hade uppfarit till himmelen, skrev, under den gudomlige Andens ingivelse, erinrade också han sig den symbol som Jesus hade använt: "Så mycket fastare står nu också för oss det profetiska ordet; och I gören väl, om I akten därpå, såsom på ett ljus som lyser i en dyster vildmark, till dess att dagen gryr, och morgonstjärnan går upp i edra hjärtan." – 2 Petr. 1:19. rätt (464)Symbolen på hans närvaro (464)Gud är ljus. I orden: "Jag är världens ljus", hävdade Jesus sin gemenskap och enhet med Gud och sitt släktskap med hela den mänskliga familjen. Det var han som i begynnelsen sade: "Ljus skall lysa fram ur mörkret" (2 Kor. 4:6), han är solens, månens och stjärnornas ljus. Han var det andliga ljus som i symbol, i förebild och i profetia hade lyst över Israel. Men det var inte bara åt judafolket som ljuset gavs. Liksom solstrålarna tränger igenom till jordens avlägsnaste trakter skulle rättfärdighetens sol lysa över alla människor. rätt (464)Han var "det sanna ljuset, det som lyser över alla människor" som hade kommit till världen. Världen hade haft sina stora lärare, människor med gigantisk intelligens, stora forskare, människor vilkas uttalanden har stimulerat tanken och öppnat omätliga kunskapsområden. Dessa människor har hedrats som sitt släktes och sin generations vägledare och välgörare. Men det finns EN som står högre än alla dessa. "Åt alla dem som togo emot honom gav han makt att bliva Guds barn." "Ingen har någonsin sett Gud; den enfödde Sonen, som är i Faderns sköte, han har kungjort vad Gud är." – Joh. 1:12,18. Vi kan följa raden av världens stora män så långt tillbaka som mänskliga berättelser når, men Ljuset fanns före dem. Liksom månen och planeterna i solsystemet lyser av det ljus som återkastas från solen, återspeglar världens stora tänkare, så vitt som deras undervisning är sann, strålarna från rättfärdighetens sol. Varje tankens pärla, varje skymt av intelligens kommer från honom som är världens ljus. I våra dagar hör vi mycket om "en högre utbildning". Den sanna "högre utbildningen" är den som meddelats av honom i vilken "visdomens och kunskapens alla skatter är fördolda". "I det var liv, och livet var människornas ljus." – Kol. 2:3; Joh. 1:4. "Den som följer mig, han skall förvisso icke vandra i mörkret", sade Jesus, "utan skall hava livets ljus." rätt (465)I dessa ord: "Jag är världens ljus", förklarade sig Jesus vara Messias. I det tempel där Jesus nu undervisade, hade den åldrande Simeon omtalat honom som det "ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet som skall givas åt ditt folk Israel". (Luk. 2:32.) Med dessa ord tillämpade Simeon här på Jesus en profetia som alla i Israel kände till. Genom profeten Jesaja hade den helige Ande sagt: "Det är för litet för dig, då du är min tjänare, att allenast upprätta Jakobs stammar och föra tillbaka de bevarade av Israel; jag vill sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att min frälsning må nå till jordens ända." – Jes. 49:6. Det var en allmän uppfattning att denna profetia talade om Messias, och då Jesus sade: "Jag är världens ljus", kunde folket inte undgå att känna igen hans anspråk på att vara den utlovade. rätt (465)Fariséerna och rådsherrarna betraktade detta som en arrogant förmätenhet. Att en människa lik dem själva skulle komma med sådana anspråk kunde de inte finna sig i. I det att de låtsades som om de inte fäste något avseende vid hans ord, frågade de uppfordrande: "Vem är du då?" De hade bestämt sig för att tvinga honom att säga att han var Messias. Hans utseende och arbete avvek så radikalt från folkets förväntningar, att hans egen förkunnelse om att han var Messias, enligt hans listiga fienders mening, skulle leda till att han förkastades som en bedragare. rätt (466)Men på deras fråga: "Vem är du då?" svarade Jesus: "Det som jag redan från begynnelsen har uttalat för eder." – Joh. 8:25. Det som uppenbarats i hans ord uppenbarades också i hans sätt att leva och vara. Han var förkroppsligandet av de gudomliga sanningar som han undervisade om. "Jag gör icke något av mig själv", fortsatte han, "utan talar detta, såsom Fadern har lärt mig. Och han som har sänt mig; han har icke lämnat mig allena, eftersom jag alltid gör vad honom behagar." Han försökte inte bevisa sina messianska anspråk utan visade på sin likhet med Gud. Hade deras sinnen varit öppna för Guds kärlek, skulle de ha tagit emot Jesus. rätt (466)Bland hans åhörare fanns det många som drogs till honom. Till dessa sade han: "Om I förbliven i mitt ord, så ären I i sanning mina lärjungar; och I skolen då förstå sanningen, och sanningen skall göra eder fria." rätt (466)Dessa ord kränkte fariséerna. De vägrade att erkänna att nationen under lång tid hade stått under utländskt ok och utbrast i vrede: "Vi äro Abrahams säd och hava aldrig varit trälar under någon. Huru kan du då säga: I skolen bliva fria?" Jesus såg på dessa människor, hatets slavar, vilkas tankar var inriktade enbart på hämnd och svarade sorgset: "Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Var och en som gör synd, han är syndens träl." De befann sig i det svåraste slagets slaveri, behärskade av ondskans anda. rätt (466)Under en annan makt (467)I återlösningen finns inte något tvång. Intet yttre våld kommer till användning. Under Guds Andes inflytande överlåts det åt människan att fritt välja vem hon vill tjäna. I den förändring som försiggår när människan överlämnar sig åt Kristus råder frihet i högsta bemärkelse. Det är vi själva som driver ut synden. Det är riktigt att vi inte har någon egen kraft genom vilken vi kan befria oss från Satans välde, men när vi vill bli befriade från synden och i vår stora nöd ropar efter en makt som finns utanför och ovanför oss själva, kommer våra egna själskrafter att förstärkas av den helige Andes gudomliga energi och lyda viljans anvisningar att fullborda Guds vilja. rätt (467)Det enda villkor som gör människans frihet möjlig, är att hon blir ett med Kristus. "Sanningen skall göra eder fria" och Kristus är sanningen. Synden kan härska bara genom att försvaga sinnet och genom att ödelägga själens frihet. Underkastelse under Gud betyder att människans sanna värdighet och självkänsla återupprättas. Den gudomliga lag som vi underkastas, är "frihetens lag". (Jak. 2:12.) rätt (467)Fariséerna hade förklarat sig vara Abrahams barn. Jesus sade till dem, att detta anspråk bara kunde bekräftas genom att de gjorde Abrahams gärningar. Abrahams sanna barn skulle leva som han levde, ett liv i lydnad för Gud. De skulle inte försöka döda honom som talade vad som gavs honom från Gud. Genom sina intriger mot Jesus utförde inte rabbinerna Abrahams gärningar. Bara det att härstamma i rätt nedstigande led från Abraham saknade värde. Om de inte var besläktade med honom genom en andlig släktskap som skulle visa sig i att de var besjälade av samma anda och gjorde samma gärningar som han, så var de inte hans barn. rätt (467)Denna princip är av lika stor betydelse för den fråga som länge har skakat den kristna världen, nämligen frågan om den apostoliska successionen. Bevisen för sann släktskap med Abraham var inte namn eller härkomst utan karaktärslikhet. På samma sätt vilar den apostoliska successionen inte på överförande av kyrklig auktoritet utan på andligt släktskap. Ett liv som förverkligar apostlarnas anda, tron på och förkunnandet av det evangelium som de undervisade om, är det sanna beviset för apostolisk succession. Det är detta som gör människor till de första evangeliska lärarnas efterkommande. rätt (468)Jesus förnekade att judarna var Abrahams barn. Han sade: "Nej, I gören eder faders gärningar." Hånfullt svarade de: "Vi äro icke födda i äktenskapsbrott. Vi hava Gud till fader och ingen annan." Dessa ord syftade på omständigheterna kring Jesu födelse och var avsedda som ett angrepp på Jesus i deras närvaro som började tro på honom. Jesus tog inte någon hänsyn till denna tarvliga insinuation utan sade: "Vore Gud eder fader, så älskaden I ju mig, ty från Gud har jag utgått, och från honom är jag kommen." rätt (468)En mandråpare (468)"Vilken av eder kan överbevisa mig om någon synd? Om jag alltså talar sanning, varför tron I mig då icke?" Dag efter dag under tre års tid hade Jesu fiender följt honom och sökt finna någon fläck i hans sätt att leva. Satan och alla ondskans sammansvurna makter hade sökt att besegra honom, men de hade inte funnit något hos honom som de kunde utnyttja till sin fördel. Till och med de onda andarna var tvungna att kalla honom för "du Guds Helige". (Mark. 1:24.) Inför himmelen, inför syndfria världar och inför syndiga människor levde Jesus efter lagen. Inför änglar, människor och demoner hade han oemotsagd talat ord som i varje annans mun skulle ha varit hädelse: "Eftersom jag alltid gör, vad honom behagar." rätt (469)Det förhållandet att judarna inte ville ta emot Jesus, fastän de inte kunde finna någon synd hos honom bevisade, att de själva inte hade någon förbindelse med Gud. De erkände inte Guds röst i hans Sons budskap. De menade att de uttalade en dom över Jesus, men genom att förkasta honom, uttalade de domen över sig själva. "Den som är av Gud, han lyssnar till Guds ord; och det är därför att I icke ären av Gud som I icke lyssnen därtill." rätt (469)Det som här konstateras gäller för alla tider. Många som finner nöje i spetsfundigheter och kritik och som söker efter något att tvivla på i Guds ord tror, att de därigenom visar sig kunna tänka självständigt och med andlig skarpsinnighet. De går ut ifrån att de sitter till doms över Bibeln, medan de i själva verket dömer sig själva. De gör det uppenbart att de inte kan uppskatta sanningar som har sin upprinnelse i himmelen och som omspänner evigheten. Inför Guds rättfärdighets mäktiga berg känner de ingen vördnad. De jagar ivrigt efter bagateller och avslöjar därigenom en småskuren och jordisk natur, ett sinne som hastigt håller på att förlora sin förmåga att uppskatta Gud. Den som har låtit sig påverkas av den gudomliga beröringen, kommer att söka efter det som ökar hans kunskap om Gud och som förädlar och höjer karaktären. Liksom blommorna vänder sig mot solen för att dess klara strålar skall beröra dem med skönhetens färgstänk, så skall människan vända sig mot rättfärdighetens sol för att himmelens ljus skall försköna karaktären med Kristi väsens nåd. rätt (469)Jesus fortsatte med att ge en bild av den skarpa motsättningen mellan judarnas inställning och Abrahams: "Abraham, eder fader, fröjdade sig över att han skulle få se min dag. Han fick se den och blev glad." rätt (469)Abraham hade närt en ivrig önskan om att få se den utlovade Frälsaren. Han uppsände de innerligaste böner om att han före sin död skulle få se Messias. Och han fick se Kristus. Ett övernaturligt ljus gavs honom och han förstod Kristi gudomliga ursprung och uppgift. Han såg hur han hade kommit till jorden och gladde sig däröver. Han fick förmånen att få en förståelse av det gudomliga offret för synd. En bild av detta offer upplevde han i sin egen erfarenhet. Han tog emot denna befallning: "Tag din son Isak, din ende son, som du har kär" och offra honom "såsom brännoffer." – 1 Mos. 22:2. På offeraltaret lade han löftets son, den son som var medelpunkten i hans förhoppningar. I det han väntade vid sidan av altaret, med kniven lyft för att lyda Gud, hörde han en röst från himmelen som sade: "Låt icke din hand komma vid gossen och gör honom intet; ty nu vet jag, att du fruktar Gud, nu då du icke har undanhållit mig din ende son." – 1 Mos. 22:12. Abraham utsattes för detta fruktansvärda eldprov för att han skulle kunna förstå Jesu frälsningsverk och bilda sig en föreställning om Guds stora kärlek till världen, som var så stor, att han för att lyfta den upp ur dess förnedring gav sin enfödde Son för att lida den skändligaste död. rätt (470)Allt som en dödlig kan se (470)Abrahams erfarenhet var svaret på frågan: "varmed skall jag träda fram inför Herren, och varmed böja mig ned inför Gud i höjden? Skall jag träda fram inför honom med brännoffer, med årsgamla kalvar? Har Herren behag till vädurar i tusental, till oljeströmmar i tiotusental? Skall jag giva min förstfödde till offer för min överträdelse, min livsfrukt till syndoffer för min själ?" – Mika 6:6, 7. Med Abrahams ord: "Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret, min son" (1 Mos. 22:8) och genom att Gud skaffade ett offer i stället för Isak, blev det uppenbart att ingen människa kunde bringa försoning för sig själv. De främmande offersystemen var helt oantagliga hos Gud. Ingen far kunde offra sin son eller sin dotter som syndoffer. Guds Son var den ende som kunde bära världens skuld. rätt (471)Genom sitt eget lidande kunde Abraham förstå Frälsarens offergärning. Men Israel ville inte förstå det som var så ovälkommet för deras stolthet. Jesu ord angående Abraham kunde hans åhörare inte se någon djupare betydelse i. För fariséerna bildade hans ord bara nytt underlag för kritik. De återgäldade dem med ett hånfullt leende, som om de ville slå fast att Jesus var från sina sinnen och sade: "Femtio år gammal är du icke ännu, och Abraham har du sett!" rätt (471)Med högtidlig värdighet svarade Jesus: "Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Förrän Abraham blev till ÄR JAG." rätt (471)Stillhet föll över den väldiga folkskaran. Det Guds namn som hade nämnts för Moses för att ge uttryck för den evigt närvarande Guden hade denne galileiske lärare gjort anspråk på som sitt eget. Han hade förklarat sig som den självexisterande, han som hade blivit lovad åt Israel, han "vilkens härkomst tillhör förgångna åldrar, forntidens dagar". (Mika 5:2.) rätt (471)Återigen skrek präster och rabbiner mot Jesus som mot en hädare. Hans påstående att han var ett med Gud hade tidigare upphetsat dem så, att de ville ta hans liv och några få månader senare sade de tydligt: "Det är icke för någon god gärnings skull, som vi vilja stena dig, utan därför att du hädar och gör dig själv till Gud, du som är en människa." – Joh. 10:33. Eftersom han var Guds Son och själv förklarade sig vara det, bestämde de sig för att röja honom ur vägen. "Men Jesus gömde sig undan och gick sedan ut ur helgedomen." Ljuset lyste i mörkret, men mörkret uppskattade det inte. rätt (471)"När han nu gick vägen fram, fick han se en man, som var född blind. Då frågade hans lärjungar honom och sade: 'Rabbi, vilken har syndat, denne eller hans föräldrar, så att han har blivit född blind?' Jesus svarade: 'Det är varken denne, som har syndat, eller hans föräldrar, utan så har skett, för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom . . . När han hade sagt detta, spottade han på jorden och gjorde en deg av spotten och lade degen på mannens ögon och sade till honom: 'Gå bort och två dig i dammen Siloam' (det betyder utsänd). Mannen gick då dit och tvådde sig; och när han kom igen, kunde han se." rätt (472)Judarna trodde allmänt att synd straffades här i livet. Varje sjukdom betraktades som straff för en eller annan förseelse, antingen av den sjuke själv eller av hans föräldrar. Det är sant att allt lidande beror på överträdelsen av Guds lag, men denna sanning har förvanskats. Satan som är upphovet till all synd och alla dess följder, har lett människorna till att betrakta sjukdom och död som sända av Gud, som en villkorlig, tilldelad bestraffning på grund av synd. Den som hade drabbats av en eller annan stor olycka eller något liknande, hade alltså ytterligare den börda att bära som det innebar att betraktas som en stor syndare. rätt (472)Sålunda var vägen förberedd för judarna att förkasta Jesus. Han som var "smärtornas man och förtrogen med krankhet" betraktades av judarna som "hemsökt, tuktad av Gud och pinad" och därför "dolde de sina ansikten" för honom. (Jes. 53:4, 3.) rätt (472)Allvarlig felsyn (472)Jesu apostlar delade judarnas tro om förhållandet mellan synd och lidanden. När Jesus rättade deras misstag förklarade han inte orsaken till mannens lidanden, utan meddelade dem vad resultatet skulle bli. Det skulle föra till att Guds gärningar uppenbarades. "Så länge jag är i världen", sade han, "är jag världens ljus." Efter att ha smort den blinde mannens ögon, sände han honom till dammen Siloam för att tvätta sig och när mannen kom tillbaka kunde han se. Därigenom besvarade Jesus apostlarnas fråga på ett praktiskt sätt, såsom han i allmänhet svarade på frågor som ställdes till honom av nyfikenhet. Det var inte apostlarnas sak att diskutera frågan om vem som hade syndat eller inte hade syndat utan att förstå Guds kraft och medkänsla när han botat den blindes ögon. Det är uppenbart att det inte fanns någon läkande kraft i degen av jord eller i dammen dit den blinde mannen sändes för att tvätta sig, utan att kraften fanns hos Jesus. rätt (473)Fariséerna kunde inte annat än bli förundrade över botandet. Trots detta blev de än mer uppfyllda av hat, eftersom undret hade utförts på sabbatsdagen. rätt (473)Den unge mannens grannar och de som hade känt honom under den tid han varit blind sade: "Är detta icke den man som satt och tiggde?" De såg tvivlande på honom. Eftersom hans ögon hade öppnats och hans utseende därigenom blivit förändrat och upplyst, såg han ut att likna någon annan. Frågan gick från den ene till den andre. Några sade: "Det är han". Andra sade: "Nej, men han är lik honom." Men han som varit föremål för den stora välgärningen avgjorde frågan genom att säga: "Jag är den mannen." Så berättade han för dem om Jesus och om det sätt på vilket han blivit botad och de frågade: "Var är den mannen? Han svarade: 'Det vet jag icke'." rätt (473)Därpå förde de honom fram inför fariséernas råd. Åter blev mannen tillfrågad, hur han hade fått sin syn. "Han lade en deg på mina ögon", sade han, "och jag fick två mig, och nu kan jag se." Då sade några av fariséerna: "Den mannen är icke från Gud, eftersom han icke håller sabbaten." Fariséerna hoppades kunna få det att betyda att Jesus var en syndare och därför inte kunde vara Messias. De visste inte att den som hade botat den blinde mannen var han som hade instiftat sabbaten och som kände alla dess förpliktelser. De föregav sig att vara mycket angelägna om sabbatens helighållande. Ändå planlade de mord just på den dagen. Men många blev starkt påverkade av att höra om detta under. De blev överbevisade om att den som hade öppnat den blindes ögon, var mer än en vanlig människa. Som svar på beskyllningen att Jesus var en syndare, därför att han inte helighöll sabbaten, sade de: "Huru skulle någon som är en syndare kunna göra sådana tecken?" rätt (473)Åter vände sig rabbinerna till den blinde mannen: "Vad säger du själv om honom, då det ju var dina ögon han öppnade? Han svarade: 'En profet är han'." Fariséerna påstod nu att han inte hade varit född blind och fått sin syn botad. De tillkallade hans föräldrar och frågade dem: "Är detta eder son, den som I sägen vara född blind?" rätt (474)Det var mannen själv som förklarade att han var född blind och att han hade fått sin syn botad, men fariséerna ville hellre förneka sina egna sinnens vittnesbörd än de ville medge att de tagit fel. Sådan makt har fördomarna. Så kan fariseisk rättfärdighet förvränga. rätt (474)Fariséerna hade en enda förhoppning i reserv och det var att kunna skrämma mannens föräldrar. Med skenbar uppriktighet frågade de: "Huru kommer det då till, att han nu kan se?" Föräldrarna var rädda, eftersom det blivit sagt att var och en som erkände Jesus som Kristus skulle "utstötas ur synagogan". De skulle då vara uteslutna ur synagogan under trettio dagar. Under den tiden fick inte något barn omskäras eller någon död sörjas i överträdarens hem. En sådan dom betraktades som en mycket stor olycka. Om den inte förde till ånger, följde strängare straff. Den stora gärning som blivit utförd för deras son hade överbevisat föräldrarna, men ändå svarade de: "Att denne är vår son och att han föddes blind, det veta vi. Men huru han nu kan se, det veta vi icke, ej heller veta vi, vem som har öppnat hans ögon. Frågen honom själv, han är gammal nog, han må själv tala för sig." Därigenom överförde de ansvaret från sig själva till sin son, eftersom de inte vågade bekänna Kristus. rätt (474)Den förlägenhet fariséerna befann sig i, deras frågor och fördomar, deras misstro mot vad som verkligen hänt började öppna ögonen hos folkskarorna och framför allt hos folk i allmänhet. Jesus hade ofta utfört sina under på öppen gata. Det som han gjorde var alltid av sådant slag att det lindrade lidande. Frågan för många var: Skulle Gud utföra sådana mäktiga underverk genom en bedragare, som fariséerna påstod att Jesus var? Striden höll på att bli allt allvarligare på båda sidor. rätt (474)Fariséerna insåg att de hjälpte till att offentliggöra det som Jesus utförde. De kunde inte förneka undret. Den blinde mannen var tacksam och glad. Han såg allt det storslagna i naturen, och den skönhet han såg på jorden fyllde honom med glädje. Han talade fritt om sin upplevelse. På nytt sökte fariséerna få honom att tiga i det att de sade: "Säg nu sanningen, Gud till pris. Vi veta, att denne man är en syndare." Med andra ord: Sluta upp med att säga att denne man har gett dig din syn, det är Gud som har gjort det. rätt (475)Lät sig inte förvirras (475)Återigen frågade de:" Vad gjorde han med dig? På vad sätt öppnade han dina ögon?" På alla sätt sökte de förvirra honom, för att få honom att tro att han varit utsatt för ett bedrägeri. Satan och hans onda änglar stod på fariséernas sida och förenade sina krafter och sin list med mänskliga argument för att motverka Jesu inflytande. Det hämmade den överbevisning som var på väg att fördjupas i mångas sinnen. Guds änglar var också där för att styrka den man som fått sin syn botad. rätt (475)Fariséerna förstod inte att de hade med någon annan att göra än den olärde man som blivit född blind. De kände inte honom som de ingett sig i strid med. Gudomligt ljus lyste in i själens gömslen hos den botade mannen. Då dessa hycklare sökte leda honom in i otro, hjälpte Gud honom att genom sina kärnfulla och exakta svar visa att han inte lät sig snärjas. Han svarade: "Jag har ju redan sagt eder det, men I hörden icke på mig. Varför viljen I då åter höra det? Kanske viljen också I bliva hans lärjungar?' Då bannade de honom och sade: 'Du är själv hans lärjunge, vi äro Moses' lärjungar. Till Moses har Gud talat, det veta vi; men varifrån denne är, det veta vi icke'." rätt (475)Jesus visste vilket eldprov mannen genomgick och han gav honom styrka och hjälpte honom att finna uttryck, så att denne kunde bli ett vittne för honom. Han svarade fariséerna med ord som var en bitande tillrättavisning för de frågande. De utgav sig för att vara Skrifternas tolkare, nationens religiösa vägledare. Här fanns emellertid en som utförde under, men de förklarade sig inte känna till källan till hans makt och hans egenart och anspråk. "Ja däri ligger det förunderliga, att I icke veten, varifrån han är, och ändå har han öppnat mina ögon. Vi veta ju, att Gud icke hör syndare, men också att om någon är gudfruktig och gör hans vilja, då hör han honom. Aldrig förut har man hört, att någon har öppnat ögonen på en som föddes blind. Vore denne icke från Gud, så kunde han intet göra." rätt (476)Klara, genomtänkta ord (476)Jesus fick höra vad de hade gjort. Då han snart därefter träffade honom frågade han: "Tror du på Människosonen?" rätt (476)För första gången betraktade den blinde mannen sin hjälpares ansikte. I rådsförsamlingen hade han sett sina föräldrar besvärade och förlägna, han hade sett på rabbinernas vredgade ansikten. Nu vilade hans blick på Jesu älskliga, fridfulla ansikte. Med stor möda hade han redan erkänt honom som en representant för gudomlig makt, nu fick han en högre uppenbarelse. rätt (476)På Frälsarens fråga: "Tror du på Människosonen?" svarade den blinde mannen med att fråga: "Herre, vem är han då? Säg mig det, så att jag kan tro på honom." Jesus sade: "Du har sett honom; det är han som talar med dig." Mannen kastade sig i tillbedjan ned för Frälsarens fötter. Han hade inte bara fått sin naturliga syn botad. Hans förstånds ögon hade också blivit öppnade. Messias hade uppenbarats för honom och han tog emot honom som den av Gud utsände. rätt (476)En grupp fariséer hade samlats i närheten, och när Jesus såg dem, kom han att tänka på de motsättningar som alltid blev följden av vad han sade och gjorde. Han sade: "Till en dom har jag kommit hit i världen, för att de som icke se skola varda seende, och för att de som se skola varda blinda." Jesus hade kommit för att öppna de blindas ögon och för att upplysa dem som sitter i mörker. Han hade förklarat om sig själv att han var världens ljus. Det underverk han nyss utfört var ett bevis på hans uppdrag. Det folk som hade sett Frälsaren vid hans ankomst hade getts förmånen att få se fullare uppenbarelse av den gudomliga närvaron, än världen någonsin tidigare hade kunnat glädja sig över. Kunskapen om Gud hade uppenbarats mera fullständigt. Men just i denna uppenbarelse uttalades en dom över människorna. Deras karaktär prövades, deras öde avgjordes. rätt (477)Den uppenbarelse av gudomlig kraft som hade gett den blinde mannen både naturlig och andlig syn hade lämnat fariséerna i än djupare mörker. Några av åhörarna hade känslan av att hans ord gällde dem och frågade: "Äro då kanske också vi blinda?" Jesus svarade: "Voren I blinda, så haden I icke synd." Om Gud hade gjort det omöjligt för er att se sanningen, så skulle er otro inte ha medfört någon skuld. "Men nu sägen l: 'Vi se.'" Ni tror att ni ser, men ni förkastar det enda medel varigenom ni kan få er syn. Jesus kom med obegränsad hjälp till alla som erkände att de behövde den. Men fariséerna ville inte erkänna att de behövde något. De vägrade att komma till Jesus och därför fick de behålla sin blindhet, en blindhet som de själva hade skulden till. Jesus sade: "Därför står eder synd kvar." rätt |