| Vändpunkten kapitel 58. Från sida 521. Från sida 524 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(521)En av de mest trogna av Jesu efterföljare var Lasarus från Betania. Från första gången de träffade varandra hade hans tro på Jesus varit stark. Hans kärlek till Jesus var djup, och Jesus älskade honom mycket. Det var för Lasarus som Jesus utförde sitt största underverk. Frälsaren hjälpte alla som sökte hans hjälp. Han älskar hela den mänskliga familjen. Men det fanns några som kom att stå honom särskilt nära. Med särskilt starka band av tillgivenhet hade han knutits till familjen i Betania. Det var också för dem som han utförde sitt mest sällsamma underverk. (521)Jesus hade ofta funnit vila i Lasarus' hem. Frälsaren hade inte något eget hem. Han var beroende av sina vänners och efterföljares gästfrihet. Ofta, när han var trött och längtade efter mänsklig gemenskap, hade han glatt sig över att han kunde söka sig till denna stillsamma familj, undan de uppretade fariséernas avundsjuka och misstankar. Här hade han blivit uppriktigt välkomnad. Här hade han mött ren, helgad vänskap. Här kunde han tala enkelt och fullkomligt fritt, eftersom han visste att det han sade skulle förstås och uppskattas. rätt (521)Jesus uppskattade ett lugnt hem och intresserade lyssnare. Han längtade efter mänsklig ömhet, hänsyn och tillgivenhet. De som tog emot den himmelska undervisning som han alltid var redo att ge, blev också rikt välsignade. När folkskarorna följde Jesus genom de öppna fälten, avslöjade han för dem skönheten i naturen. Han försökte öppna deras sinnen, så att de skulle kunna se hur Guds hand uppehöll världen. För att väcka uppskattning av Guds godhet och välvilja riktade han sina lyssnares uppmärksamhet till den stillsamt fallande daggen, regnets mjuka skurar och det klara solljuset som både goda och onda fick njuta av. Han ville att människorna klarare skulle förstå hur Gud uppskattar de människor han har skapat. Men folkskarorna var inte särskilt ivriga att lyssna. I hemmet i Betania fann Jesus emellertid vila från det offentliga livets tröttande konflikter. Här kunde han öppna försynens bok för tacksamma lyssnare. I dessa privata samtal förklarade han för sina lyssnare det som han inte försökte berätta för den blandade hopen. Han behövde inte tala till sina vänner i liknelser. rätt (522)När Jesus framställde sin värdefulla undervisning, satt Maria vid hans fötter som en respektfull och hängiven lyssnare. När Marta vid ett tillfälle tyckte, att det blev för mycket för henne att sköta hela hushållsarbetet, gick hon bort till Jesus och sade: "Herre, frågar du icke efter att min syster har lämnat alla bestyr åt mig allena? Säg nu till henne att hon hjälper mig." Detta hände vid Jesu första besök i Betania. Jesus och hans apostlar hade just kommit från den mödosamma vandringen till fots från Jeriko. Marta var ivrigt upptagen av att sörja för deras bekvämlighet. I brådskan glömde hon den hövlighet hon var skyldig sin gäst. Jesus svarade henne milt och tåligt med dessa ord: "Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oro för mångahanda, men allenast ett är nödvändigt, Maria har utvalt den goda delen, och den skall icke tagas ifrån henne." Maria fyllde sitt sinne med de värdefulla ord som Jesus sade, ord som för henne var dyrbarare än jordens dyrbaraste juveler. rätt (522)Det enda nödvändiga som Marta behövde, var en stilla gudhängiven anda, en djupare iver efter kunskap om det framtida eviga livet och de dygder som är nödvändiga för andlig tillväxt. Hon behövde lära sig att inte vara så angelägen om det som förgår och mer angelägen om det som består för alltid. Jesus vill lära sina efterföljare att ta vara på varje tillfälle att få den kunskap som gör dem kloka till frälsning. Kristi sak behöver omsorgsfulla, energiska arbetare. Det finns ett stort arbetsområde för sådana som Marta, med deras iver i aktivt kristet arbete. Men låt dem först sitta tillsammans med Maria vid Jesu fötter. Låt fliten, punktligheten och energin helgas genom Kristi anda. Då kommer deras liv att bli en oövervinnlig kraft för det goda. rätt (523)Sorg kom att drabba det fridfulla hem där Jesus hade vilat. Lasarus drabbades av plötslig sjukdom. Hans systrar sände bud till Frälsaren: "Herre, se, han som du har så kär ligger sjuk." De såg hur allvarlig den sjukdom var som hade drabbat deras bror, men de visste att Jesus hade visat sig kunna bota alla slags sjukdomar. De trodde att han skulle ha medlidande med dem i deras nöd. Därför kom de inte med någon inträngande begäran till honom om att genast komma dit, utan sände bara det förtroendefulla budskapet: "Han som du har så kär ligger sjuk." De trodde att han genast skulle svara på deras besked och komma till Betania så fort han kunde. rätt (523)Bitter besvikelse (523)När Jesus fick meddelandet, tyckte apostlarna att han tog emot det kallt. Han visade inte den sorg som de hade väntat att han skulle visa. Han såg på dem och sade: "Den sjukdomen är icke till döds, utan till Guds förhärligande, så att Guds Son genom den bliver förhärligad." I två dagar stannade han kvar på den plats där han var. Denna försening var en gåta för apostlarna. Vilken tröst skulle inte hans närvaro ha varit för den sörjande familjen, tänkte de. Apostlarna kände väl till den innerliga vänskap Jesus hyste för familjen i Betania. Det förvånade dem att han inte fäste mer avseende vid beskedet om att "han som du älskar är sjuk". rätt (523)Under de två dagarna såg det ut som om Jesus hade glömt budskapet, eftersom han inte alls talade om Lasarus. Apostlarna tänkte på Jesu förelöpare, Johannes Döparen. De hade undrat över varför Jesus, med den makt som han hade att göra sällsamma underverk, hade låtit Johannes försmäkta i ett fängelse och dö en våldsam död. När Jesus ägde sådan makt, varför räddade han inte Johannes' liv? Den frågan hade ofta ställts av fariséerna, som framhöll att det var ett oemotsägligt argument mot Jesu påstående om att han var Guds Son. Jesus hade upplyst sina apostlar om att de skulle möta prövningar, förluster och förföljelser. Skulle han överge dem i prövningen? Några undrade om de hade tagit fel ifråga om hans uppgift. Alla var djupt bekymrade. rätt (524)Efter att ha väntat i två dagar sade Jesus till apostlarna: "Låt oss gå tillbaka till Judéen!" Apostlarna undrade varför Jesus hade väntat i två dagar, om det var så att han skulle gå till Judéen. Men oro för Jesus och för dem själva var nu det som mest upptog deras tankar. De kunde inte se någonting annat än fara i den kurs som han nu stod i begrepp att välja. "Rabbi", sade de, "nyligen ville judarna stena dig, och åter går du dit? Jesus svarade: 'Dagen har ju tolv timmar'." Jag står under min Faders ledning och så länge jag gör hans vilja är mitt liv tryggt. Mina tolv timmars arbetsdag är ännu inte slut. Jag har nått den sista delen av min dag, men så länge den varar är jag säker. rätt (524)"Den som vandrar om dagen", fortsatte han, "han stöter sig icke, ty han ser då denna världens ljus." Den som gör Guds vilja, den som vandrar på de vägar som Gud har angett, kan inte snubbla och falla. Guds vägledande Andes ljus ger honom en klar uppfattning om hans plikt och leder honom rätt, till dess att hans arbete är fullbordat. "Men den som vandrar om natten, han stöter sig, ty han har då intet som lyser honom." Den som går på en väg som han själv har valt, där Gud inte har uppmanat honom att gå, kommer att snubbla. För honom vänds dagen i natt, och varhelst han befinner sig, är han inte trygg. rätt (524)"Sedan han hade talat detta, sade han ytterligare till dem: 'Lasarus, vår vän, har somnat in, men jag går för att väcka upp honom ur sömnen.'" "Vår vän Lasarus sover." Hur rörande är inte orden! Hur fulla av sympati! Tankarna på de faror som deras Mästare var på väg att utsätta sig för genom att gå till Jerusalem, hade kommit apostlarna att nästan glömma den drabbade familjen i Betania. Men det hade inte Jesus. Apostlarna kände tillrättavisningen. De hade blivit besvikna över att Jesus inte hade svarat mera direkt på budskapet. De hade frestats att tro att han inte älskade Lasarus och hans systrar lika ömt som de hade trott att han gjorde. I så fall skulle han ju ha skyndat tillbaka tillsammans med den som kom med beskedet. Men orden "vår vän Lasarus sover", väckte riktiga känslor i deras sinnen. De var övertygade om att Jesus inte hade glömt sin lidande vän. rätt (525)"Då sade hans lärjungar till honom: 'Herre, sover han, så bliver han frisk igen.' Men Jesus hade talat om hans död; de åter menade att han talade om vanlig sömn." Jesus framställer döden som en sömn för sina troende efterföljare. Deras liv är fördolt med Kristus i Gud och de som dör kommer att sova i honom till dess att den sista basunen ljuder. rätt (525)"Då sade Jesus öppet till dem: 'Lasarus är död. Och för eder skull, för att I skolen tro, gläder jag mig över att jag icke var där. Men låt oss nu gå till honom'." Tomas kunde inte se något annat än att döden väntade Jesus, om han ginge till Judéen, men han tog sig samman och sade till de andra apostlarna: "Låt oss gå med, för att vi må dö med honom." Han visste om judarnas hat mot Jesus. Det var deras avsikt att röja honom ur vägen, men denna avsikt hade de inte lyckats genomföra, därför att en del av hans tilldelade tid ännu inte hade utlöpt. Under denna tid hade Jesus skyddats av himmelska änglar. Inte ens i Judéen, där rabbinerna lade planer för hur de skulle kunna gripa honom och döda honom, kunde någonting ont drabba honom. rätt (525)Apostlarna blev förvånade över Jesu ord, då han sade: "Lasarus är död", och då han sade att han var glad över att han "inte var där". Var det med avsikt som Frälsaren hade undvikit sina lidande vänners hem? Det såg ut som om Maria och Marta och den döende Lasarus hade lämnats ensamma. Men de var inte ensamma. Jesus såg hela scenen. Efter Lasarus' död blev de sörjande systrarna uppehållna genom hans nåd. Jesus var vittne till sorgen i deras förkrossade sinnen, medan deras bror kämpade med sin starke fiende, döden. Jesus kände varje ångestens smärta, då han sade till sina apostlar: "Lasarus är död." Men Jesus hade inte bara sina kära i Betania att tänka på. Han måste också ha sina apostlars undervisning i tankarna. De skulle vara hans representanter inför världen, så att Faderns välsignelse kunde nå ut till alla. För deras skull tillät han Lasarus att dö. Hade han botat honom från sjukdomen och återställt hans hälsa, skulle det underverk som är det mest direkta och påtagliga beviset för hans gudomliga natur, inte ha blivit utfört. rätt (526)Hade Jesus varit närvarande i sjukrummet, skulle Lasarus inte ha dött, för då skulle Satan inte ha haft någon makt över honom. Döden kunde inte ha riktat sin pil mot Lasarus, när Livgivaren var närvarande. Därför höll Jesus sig borta. Han tillät fienden att utöva sin makt för att han skulle kunna driva honom tillbaka som en besegrad fiende. Han tillät Lasarus att komma in under dödens välde. De lidande systrarna såg sin bror läggas i graven. Jesus visste, att när de betraktade sin brors döda ansikte, skulle deras tro på Återlösaren bli hårt prövad. Men han visste att på grund av den kamp som de nu genomlevde, skulle deras tro komma att stråla med långt större kraft. Han led alla sorgens kval som de utstod. Han älskade dem inte mindre, därför att han lät dem vänta. Men han visste att både för dem, för Lasarus och för honom själv och för apostlarna skulle en seger vinnas. rätt (526)Välvillig avsikt (526)Att Jesus dröjde med att komma till Lasarus, var en barmhärtighetens avsikt för dem som inte hade tagit emot honom. Han dröjde för att han, genom att uppväcka Lasarus från de döda, skulle kunna ge sitt hårdnackade, otroende folk ytterligare ett bevis för, att han verkligen var "uppståndelsen och livet". Han var obenägen att ge upp allt hopp för folket, detta arma, vilsegångna får, som Israels hus var. Han sörjde djupt över deras obotfärdighet. I sin nåd ville han ge dem ytterligare ett bevis på, att han var återuppbyggaren, den ende som kunde föra liv och odödlighet fram i ljuset. Detta skulle bli ett bevis som prästerna inte skulle kunna misstolka. Detta var anledningen till att han dröjde med att gå till Betania. Detta framstående underverk att uppväcka Lasarus var att sätta Guds sigill på sitt arbete och på sina anspråk på gudomligt ursprung. rätt (527)Under sin vandring till Betania hjälpte Jesus, såsom han alltid gjorde, de sjuka och behövande. Då han nådde fram till staden sände han bud till systrarna att han var på väg till dem. Jesus gick inte genast in i huset utan blev kvar på en lugn plats vid sidan av vägen. Det stora yttre skådespel som iakttogs av judarna vid någon väns eller anhörigs död överensstämde inte med Jesu anda. Han hörde ljudet av gråt från de lejda gråterskorna. Han ville inte möta systrarna mitt i denna scen av förvirring. Bland de sörjande vännerna fanns släktingar till familjen. Några av dessa innehade höga positioner och ansvarsplatser i Jerusalem. Bland dessa fanns några av Jesu bittraste fiender. Jesus kände till deras syften. Därför gav han sig inte genast tillkänna. rätt (527)Han är på väg (527)Upptagen av motstridiga känslor skyndade Marta iväg att möta Jesus. I hans uttrycksfulla ansikte kunde hon läsa samma ömhet och kärlek som alltid hade funnits där. Hennes tillit till honom var orubbad, men hon tänkte på sin högt älskade bror som också Jesus hade älskat. Med en sorg som tärde på hennes sinne, därför att Jesus inte hade kommit tidigare, men ändå med hopp om att han också nu skulle göra något för att trösta dem, sade hon: "Herre, hade du varit här, så vore min broder icke död." I det sorl som de klagande åstadkom hade systrarna gång på gång upprepat dessa ord. rätt (528)Med mänsklig och gudomlig medkänsla såg Jesus in i hennes sorgsna, bekymrade ansikte. Marta ville inte redogöra för allt som hade hänt, allt fanns uttryckt i de patetiska orden: "Herre, hade du varit här, så vore min broder icke död." Men när hon såg in i detta kärleksfulla ansikte, tillade hon: "Men jag vet ändå att allt vad du beder Gud om, det skall Gud giva dig." rätt (528)Jesus uppmuntrade hennes tro genom att säga: "Din broder skall stå upp igen." Hans svar avsåg inte att väcka hopp om någon omedelbar förändring. Han förde Martas tankar längre än till det aktuella uppväckandet av hennes bror och fäste dem vid de rättfärdigas uppståndelse. Detta gjorde han, för att hon i Lasarus' uppväckande skulle se ett löfte om alla de rättfärdigas uppståndelse och en försäkran om att den skulle åstadkommas av Frälsarens makt. rätt (528)Marta svarade: "Jag vet att han skall stå upp, vid uppståndelsen på den yttersta dagen." rätt (528)Jesus, som alltjämt försökte ge hennes tro en korrekt inriktning, sade: "Jag är uppståndelsen och livet." I Kristus finns livet, det ursprungliga, det inte lånade, inte tilldelade. "Den som har Sonen, han har livet." – 1 Joh. 5:12. Jesu gudomliga ursprung är den troendes försäkran om evigt liv. "Den som tror på mig, han skall leva om han än dör; och var och en som lever och tror på mig, han skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?" Jesus ser här fram mot sin andra ankomst. Då skall de rättfärdiga döda uppstå oförgängliga och de levande rättfärdiga skall tas upp till himmelen utan att se döden. Det underverk som Jesus stod i begrepp att utföra genom att uppväcka Lasarus från de döda, skulle bli en framställning av alla de rättfärdiga dödas uppståndelse. Genom sitt ord och sina handlingar förklarade han sig vara uppståndelsens källa. Han som själv snart skulle dö på korset, stod där med dödens nycklar, en gravens besegrare, och hävdade sin rätt och sin makt att ge evigt liv. rätt (529)På Frälsarens ord: "Tror du?" svarade Marta: "Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma i världen." Hon förstod inte hela betydelsen av det som Jesus sade, men hon bekände sin tro på hans gudomliga ursprung och sin tillit till att han kunde utföra allt som han valde att göra. rätt (529)"När hon hade sagt detta, gick hon bort och kallade på Maria, sin syster, och sade hemligen till henne: 'Mästaren är här och kallar dig till sig'." Hon framförde detta så obemärkt som möjligt, eftersom prästerna och rådsherrarna var betedda att arrestera Jesus så snart tillfälle yppade sig. Gråterskornas rop gjorde att hennes ord inte kunde avlyssnas. rätt (529)Då Maria fick beskedet reste hon sig hastigt upp och med ett spänt uttryck i ansiktet lämnade hon rummet. Då de sörjande trodde att hon hade gått till graven för att gråta, följde de efter henne. Då hon kom till den plats där Jesus väntade, föll hon på knä vid hans fötter och sade med darrande läppar: "Herre, hade du varit här, så vore min broder icke död." Klagoropen från gråterskorna plågade henne. Hon längtade efter att få några lugna, tröstande ord från Jesus i avskildhet. Hon kände emellertid till den avundsjuka och misstänksamhet som några av de närvarande hyste mot Jesus, och hon avhöll sig därför från att ge fullt uttryck för sin sorg. rätt (529)Rördes av mänsklig sorg (530)"Var haven I lagt honom?", frågade Jesus. "De svarade honom: 'Kom och se'." Tillsammans gick de till graven. Det var en sorgfylld scen. Lasarus hade varit mycket avhållen. Hans systrar grät över honom med förkrossade sinnen, medan de som hade varit hans vänner, blandade sina tårar med de sörjande systrarnas. Då Jesus såg denna mänskliga olycka och att dessa hemsökta vänner kunde sörja över den döde, medan världens Frälsare stod bredvid dem, började Jesus gråta. Även om han var Guds Son, hade han iklätt sig mänsklig natur, och han rördes av människors sorg. Hans milda, medkännande sinne är alltid vaket för att sympatisera med de sörjande. Han gråter med dem som gråter och gläder sig med dem som är glada. rätt (530)Men det var inte bara på grund av sin medkänsla med Maria och Marta som Jesus grät. Hans tårar var ett uttryck för den sorg som var lika mycket högre än mänsklig sorg som himmelen är högre än jorden. Jesus grät inte över Lasarus, eftersom han stod i begrepp att kalla honom ut ur graven. Han grät därför att många av dem som nu sörjde över Lasarus, snart skulle lägga planer för att döda honom som är uppståndelsen och livet. Men hur omöjligt var det inte för de otroende judarna att rätt tolka hans tårar. Några som inte kunde se någonting annat än de yttre omständigheterna i scenen framför honom som orsak till hans sorg, sade mjukt: "Se, huru kär han hade honom!" Andra som försökte ingjuta otro i deras sinnen som var närvarande, sade hånfullt: "Kunde icke han, som öppnade den blindes ögon ock hava så gjort att denne icke hade dött?" Om det stod i Jesu makt att rädda Lasarus, varför tillät han honom då att dö. rätt (530)Med profetisk blick såg Jesus fariséernas och sadducéernas fiendskap. Han visste att de lade planer för att röja honom ur vägen. Han visste att några av dem som nu tycktes vara så sympatiskt inställda, snart skulle stänga hoppets dörr för sig själva och stadens portar för Gud. En situation skulle snart uppstå genom hans förödmjukelse och korsdöd, som skulle resultera i Jerusalems förstöring. Då skulle ingen sörja över de döda. Den vedergällning som skulle drabba Jerusalem, framstod klart för honom. Han såg Jerusalem omringas av de romerska legionerna. Han visste att många som nu grät över Lasarus, skulle dö under stadens belägring, och att det i deras död inte skulle finnas något hopp. rätt (531)Det var inte bara på grund av denna scen som Jesus såg framför sig som han grät. Tyngden av tidsåldrars sorg sänkte sig över honom. Han såg de fruktansvärda följderna av överträdelsen av Guds lag. I världens historia såg han, att den strid mellan det onda och det goda som hade börjat med Abels död, hade pågått utan uppehåll. Genom att se ned genom de följande tidsåldrarna såg han det lidande och den sorg som skulle bli människornas lott. rätt (531)Människosläktets plåga genom alla tidsåldrar och i alla länder genomborrade hans själ. Det syndiga släktets olyckor låg tungt på hans sinne. Hans tårars källa öppnades i det han längtade efter att lindra all deras nöd. rätt (531)"Då upptändes Jesus åter i sitt innersta och gick bort till graven." Lasarus hade lagts i en klippgrav. En massiv sten hade placerats framför ingången. "Tagen bort stenen", sade Jesus. I tro att han bara ville se på den döde, invände Marta att kroppen hade varit begraven i fyra dagar och att förruttnelsen redan hade börjat. Denna kommentar som gjordes innan Lasarus uppväcktes, gjorde det omöjligt för Kristi fiender att säga, att han hade gjort sig skyldig till ett bedrägeri. Tidigare hade fariséerna gett spridning åt falska uttalanden om de mest sällsamma manifestationerna av Guds kraft. När Jesus uppväckte Jairus' dotter hade han sagt: "'Flickan är icke död hon sover.'" – Mark. 5:39. Eftersom hon hade varit sjuk bara en kort tid och sedan uppväcktes omedelbart efter döden, hade fariséerna förklarat att barnet inte hade varit dött och att Jesus själv hade sagt att hon endast sov. De hade också försökt få det att se ut som om Jesus inte kunde bota sjukdom och att det inte stod rätt till med hans underverk. Men i detta fall kunde ingen förneka att Lasarus verkligen var död. rätt (531)När Jesus står i begrepp att göra något, påverkar Satan någon annan att komma med invändningar. "Tagen bort stenen", sade Jesus. Förbered så långt det är möjligt vägen för mitt arbete. Martas bestämda och handlingskraftiga natur gjorde sig gällande. Hon ville inte att den sönderfallande kroppen skulle förevisas. Den mänskliga naturen fattar inte så snabbt Jesu ord och Martas tro hade inte kunnat uppfatta den egentliga innebörden av hans löfte. rätt (532)Jesus tillrättavisade Marta, men hans ord sades med den största mildhet. "Sade jag dig icke, att om du trodde, skulle du få se Guds härlighet?" Varför skulle du tvivla på min makt? Varför skulle du argumentera mot mina tillsägelser? Du har mitt ord. Om du ville tro, så skulle du få se Guds härlighet. Naturliga omöjligheter kan inte hindra den Allsmäktiges gärning. Skepticism och vantro är inte ödmjukhet. En obetingad tro på Jesu ord är sann ödmjukhet, sann självöverlåtelse. rätt (532)"Tagen bort stenen." Jesus kunde ha gett stenen befallning att flytta sig och den skulle ha lytt hans röst. Han kunde ha tillsagt änglarna som fanns vid hans sida, att göra det. På hans befallning skulle osynliga händer ha avlägsnat stenen. Men den skulle tas bort av människohänder. På detta sätt ville Jesus visa att människor skall samarbeta med Gudomen. Vad mänsklig kraft kan uträtta krävs det inte gudomlig kraft för att göra. Gud betraktar inte människans hjälp som onödig. Han stärker henne, samarbetar med henne när hon använder de krafter och förmågor som han gett henne. rätt (532)Livets furste kallar (532)Lugnt står Jesus framför graven. Ett heligt allvar vilar över alla som är närvarande. Jesus går närmare graven. I det han lyfter sina ögon mot himmelen, säger han: "Fader, jag tackar dig för att du har hört mig." Det var inte så länge sedan Kristi fiender hade anklagat honom för hädelse, eftersom han gjorde anspråk på att vara Guds Son. De beskyllde honom för att utföra underverk genom Satans kraft. Men här säger Jesus att Gud är hans Fader och förklarar med fullkomlig tillit, att han är Guds Son. I allt det som Jesus gjorde samarbetade han med sin Fader. Han hade alltid varit mycket noga med att göra det fullt klart, att han inte arbetade självständigt, att det var genom tro och bön som han gjorde sina underverk. Jesus ville att alla skulle känna till hans förhållande till sin Fader. "Fader", sade han, "jag tackar dig för att du har hört mig. Jag visste ju förut att du alltid hör mig; men för folkets skull, som står här omkring, säger jag detta, för att de skola tro att det är du som har sänt mig." Här fick både apostlarna och folket det mest övertygande beviset för det förhållande som existerade mellan Jesus och Gud. De skulle få se att Jesu påstående inte var ett bedrägeri. rätt (533)"När han hade sagt detta, ropade han med hög röst: 'Lasarus kom ut'." Hans röst tränger klar och genomträngande in i den dödes öron. Då han talar genomstrålas det mänskliga av det gudomliga. I Jesu ansikte, som är upplyst av Guds härlighet, ser folket beviset för hans makt. Varje öga är riktat mot gravens öppning. Varje öra är inställt på att uppfatta det svagaste ljud. Med spänt intresse avvaktar alla denna prövning av Jesu gudom. Det som skall bevisa hans påstående att han är Guds Son eller tillintetgöra hoppet för alltid. rätt (533)Det är något som rör sig inne i den stilla graven. Han som var död står i dess öppning. Hans rörelser hindras av den svepning som han lagts i. Jesus säger till de förvånade åskådarna: "Lösen honom, och låten honom gå." Åter får de se det mänskliga i samarbete med Gud. Människor skall arbeta för människor. Lasarus frigörs och står framför gruppen, inte som en som är avmagrad av sjukdom och med svaga vacklande lemmar, utan som en man i livets högsommar och i ädel mandomskraft. Hans ögon strålar av intelligens och av kärlek till Frälsaren. Han kastar sig tillbedjande ned för Jesu fötter. rätt (533)Åskådarna är till att börja med mållösa av förvåning. Därefter följer en obeskrivlig scen av glädje och tacksägelse. Systrarna får sin bror tillbaka i livet som en Guds gåva. Med glädjetårar uttrycker de sitt tack till Frälsaren. Men medan bror, systrar och vänner gläder sig över denna återförening drar sig Jesus tillbaka från scenen. När de söker efter Livgivaren kan de inte finna honom. rätt |