| Vändpunkten kapitel 65. Från sida 582. Från sida 589 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(582)Vid början av sin verksamhet hade Jesus drivit ut ur templet dem som hade besmittat det med sin vanhelgande handel. Hans stränga, gudomliga uppträdande hade slagit de oärliga köpmännen med skräck. Vid avslutningen av sin verksamhet kom han åter till templet och fann att det alltjämt vanhelgades som förut. Tillståndet var till och med värre än tidigare. Den yttre tempelgården liknade en väldig inhägnad för kreatur. Djurens skrik och det skarpa klirrandet av pengar blandade sig med ovänlig ordväxling mellan köpare och säljare. Bland dem kunde man också höra rösterna av män som hade heliga ämbeten. Templets höga, andliga dignitärer var själva upptagna med att köpa och sälja och med att växla pengar. Så fullständigt var de behärskade av sin girighet efter vinning att de i Guds ögon inte var bättre än tjuvar. (582)Prästerna och rådsherrarna förstod inte mycket av det högtidliga i den uppgift som de hade att utföra. Vid varje påsk och varje lövhyddohögtid slaktades tusentals djur och prästerna tog deras blod och hällde det på altaret. Judarna hade blivit så förtrogna med offret av blod, att de nästan hade förlorat känslan för att det var synden som gjorde all denna utgjutelse av djurens blod nödvändig. De tänkte inte längre på att det var en bild på Guds Sons blod, som skulle utgjutas för att världen skulle få liv och att avsikten med offrandet av offerdjuren var, att visa människorna till en korsfäst Återlösare. rätt (582)Jesus betraktade de oskyldiga offerdjuren och såg hur judarna hade gjort dessa stora helger till scener av blodsutgjutelse och grymhet. I stället för att ödmjukt ångra sin synd hade de ökat antalet av de djur som offrades, som om Gud skulle kunna äras genom grymma offerhandlingar. Av egenkärlek och girighet hade prästerna och rådsherrarna förhärdat sina sinnen. Själva de symboler som pekade fram till Guds lamm, hade de gjort till en inkomstkälla. I folkets ögon hade det heliga i offertjänsten i stor utsträckning utplånats. Jesu vrede väcktes. Han visste att hans blod, som snart skulle utgjutas för världens synder, skulle bli lika intet uppskattat av prästerna och de äldste som fallet var med djurens blod, som de ständigt lät flyta. rätt (583)Godhet och rättvisa – inte offer (583)Han som hade gett profeterna dessa visioner, upprepade nu varningen för sista gången. Som en uppfyllelse av profetian hade folket utropat Jesus till konung i Israel. Han hade godtagit deras hyllning och tagit emot utnämningen till konung. I denna egenskap måste han handla. Han visste att hans strävanden att reformera det fördärvade prästerskapet skulle vara förgäves. Ändå måste hans gärning utföras. För ett vantroget folk måste vittnesbördet om hans gudomliga uppgift klargöras. rätt (584)Åter såg Jesus med genomträngande blick ut över den vanhelgade tempelförgården. Allas ögon vändes mot honom. Präster och rådsherrar, fariséer och icke-judar såg med förvåning och vördnadsfylld skräck på honom som stod framför dem i den himmelske Konungens majestät. Den gudomliga naturen lyste igenom den mänskliga och gav åt Jesus en värdighet och en glans som han aldrig tidigare hade visat. De som stod närmast honom drog sig så långt tillbaka som det var möjligt i folkmängden. Med undantag av några få av hans apostlar omkring honom, stod Frälsaren ensam. Alla ljud hade tystnat. Den djupa stillheten tycktes outhärdlig. Med en kraft som påverkade folket som en våldsam storm sade Jesus: "Det är skrivet. 'Mitt hus skall kallas ett bönehus.' Men I gören det till en rövarkula." Hans röst ljöd som en basun genom templet. Det missnöje som hans ansikte gav uttryck för tycktes dem som en förtärande eld. Med auktoritet befallde han: "Tagen bort detta härifrån." – Joh. 2:16. rätt (584)Obetvinglig auktoritet (584)På vägen från templet mötte de en skara som kom med sina sjuka och som frågade efter den store Läkaren. Det som dessa flyende människor berättade, fick några av dessa att vända om. De var rädda för att möta en som var så mäktig och vilkens blick hade jagat präster och rådsherrar på flykten. Men många bröt sig igenom den flyende folkmängden, ivriga att få komma fram till honom som var deras enda hopp. När folkmängden flydde från templet fanns det många som blev kvar. Till dessa slöt sig nu nykomlingarna. Åter fylldes tempelförgården av sjuka och döende och åter betjänade Jesus dem. rätt (585)Så småningom vågade sig prästerna och rådsherrarna tillbaka till templet. Då paniken hade lagt sig var de mycket angelägna om att få veta, vad som skulle bli Jesu nästa åtgärd. De väntade sig att han skulle ta Davids tron i besittning. De återvände i stillhet till templet. Då de hörde rösterna av män, kvinnor och barn, stannade de som trollbundna inför den underbara scenen. De såg de sjuka bli botade, de blinda få sin syn, de döva som åter kunde höra och krymplingar som hoppade av glädje. Barnen var de som ivrigast gav uttryck för sin glädje. Jesus hade botat deras sjukdomar. Och han hade tagit dem i sina armar. Han hade tagit emot deras tillgivna kyssar av tacksamhet och några av dem hade somnat i hans famn, medan han undervisade folket. Med glada röster sjöng nu barnen hans lov. De upprepade hosiannaropen från gårdagen och svängde triumferande palmkvistar framför Frälsaren. Templet genljöd av deras rop: "Välsignad vare han som kommer i Herrens namn." "Se, din konung kommer till dig; rättfärdig och segerrik är han." – Ps. 118:26; Sak. 9:9. "Hosianna Davids son." rätt (585)Förutsägelse blir verklighet (586)Fariséerna blev ytterligt förvirrade och rådlösa. En som de inte kunde skrämma hade övertagit kommandot. Jesus hade tagit på sig ämbetet som templets vaktare. Aldrig tidigare hade han iklätt sig konungslig auktoritet. Aldrig tidigare hade hans ord och handlingar haft så stor makt. Han hade utfört sällsamma underverk i hela Jerusalem, men aldrig tidigare hade det skett på ett så högtidligt och intrycksfullt sätt. I närvaro av folket, som hade bevittnat hans underverk, vågade prästerna och rådsherrarna inte visa öppen fiendskap mot honom. Även om hans svar hade gjort dem rasande och kommit dem att skämmas, kunde de inte uträtta något mer den dagen. rätt (586)Följande morgon diskuterade Sanhedrin åter hur de skulle handla ifråga om Jesus. Tre år tidigare hade de krävt ett tecken på att han verkligen var Messias. Sedan dess hade han utfört mäktiga gärningar över hela landet. Han hade botat de sjuka på ett övernaturligt sätt, gett tusentals människor mat, vandrat på vattnet och stillat den upprörda sjön. Han hade vid flera tillfällen läst människornas tankar som en öppen bok. Han hade drivit ut onda andar och uppväckt döda. Rådsherrarna hade fått alla bevis på att han var Messias. Nu beslöt de att inte kräva något tecken på hans auktoritet utan i stället driva honom till att göra något medgivande eller något uttalande genom vilket de skulle kunna fördöma honom. rätt (586)Fråga möter motfråga (587)Prästerna förstod att de nu hade kommit in i ett dilemma ur vilket inga spetsfundigheter kunde rädda dem. Om de sade att Johannes' döpelse kom från himmelen skulle deras inkonsekvens ligga i öppen dag. Jesus skulle då ha svarat: Varför tror ni då inte på honom? Johannes hade vittnat om Jesus: "Se, Guds lamm, som borttager världens synd!" – Joh. 1:29. Om prästerna trodde på Johannes' vittnesbörd, hur kunde de då förneka att Jesus var Messias? Om de gav uttryck för sin verkliga uppfattning, nämligen att Johannes' verksamhet var av människor, skulle de dra över sig en storm av vrede, eftersom folket trodde att Johannes var en profet. rätt (587)Åter tystade (587)Skriftlärde, präster och rådsherrar stod tysta. Förvirrade och besvikna blev de stående med neddragna ögonbryn och vågade inte komma med fler frågor till Jesus. Genom sin feghet och rådvillhet hade de i stor utsträckning fördärvat den respekt folket visat dem. Människorna stod nu där och njöt av att se dessa stolta, självrättfärdiga män besegrade. rätt (587)Alla dessa uttalanden av Jesus var betydelsefulla och skulle göra sig märkbara i ständigt ökande utsträckning efter hans korsfästelse och himmelsfärd. Många som spänt hade väntat på resultatet av Jesu fråga och som slutligen skulle bli hans efterföljare, kände sig för första gången dragna till honom denna händelserika dag. Det som hade hänt på templets förgård skulle aldrig utplånas ur deras sinnen. Motsättningen mellan Jesus och översteprästen, då de samtalade med var andra, var påtaglig. Templets stolte, andlige dignitär var klädd I en praktfull och dyrbar dräkt. På huvudet hade han en gnistrande tiara. Hans hållning var majestätisk, hans hår och hans långa böljande skägg var silvervitt av ålder. Hans uppträdande ingöt en respektfylld fruktan hos åskådarna. Framför denna vördnadsbjudande personlighet stod himmelens Majestät utan prydnader eller annan yttre ståt. Hans kläder bar märken efter resan, hans ansikte var blekt och präglades av tålmodig sorg. Ändå uttryckte det en värdighet och en välvilja som utgjorde en egendomlig kontrast till översteprästens stolta, självmedvetna och vredgade attityd. Många av dem som var vittnen till Jesu ord och handlingar i templet kom från den dagen att inom sig betrakta honom som en Guds profet. Men efterhand som folkstämningen vände sig till Jesu favör, tilltog prästernas hat mot honom. Den klokhet som gjorde att han undkom de snaror som lades ut för honom, blev ytterligare ett bevis för hans gudom och gav deras vrede ny näring. rätt (588)I sina sammandrabbningar med rabbinerna var det aldrig Jesu avsikt att ödmjuka sina motståndare. Det gladde honom aldrig att se dem komma i bryderi. Han hade viktig undervisning att framhålla. Han hade ödmjukat sina fiender genom att tillåta dem att bli fångade i det nät som de själva hade lagt ur. Då de erkände sin okunnighet ifråga om av vad slag Johannes´ dop var, gav han dem tillfälle att tala. Han utnyttjade tillfället och framlade deras verkliga läge för dem och fogade ytterligare en varning till de många som han redan tidigare gett. rätt (588)"Vad synes eder?" sade han. "En man hade två söner. Och han kom till den förste och sade: 'Min son, gå i dag och arbeta i vingården.' Han svarade och sade: 'Jag vill icke', men efteråt ångrade han sig och gick. Och han kom till den andre och sade sammalunda. Då svarade denne och sade: 'Ja, herre'; men han gick icke. Vilken av de två gjorde vad Fadern ville?" Denna plötsliga fråga gjorde att hans lyssnare inte var på sin vakt. De hade noga följt med i liknelsen och svarade nu ögonblickligen: "Den förste." Då såg Jesus på dem och sade med sträng och högtidlig röst: "Ja, sannerligen säger jag eder: Publikaner och skökor skola förr gå in i Guds rike än I. Ty Johannes kom och lärde eder rättfärdighetens väg, och I trodden honom icke, men publikaner och skökor trodde honom. Och fastän I sågen detta, ångraden I eder icke heller efteråt, så att I trodden honom." rätt (588)Prästerna och rådsherrarna kunde inte annat än ge ett korrekt svar på Jesu fråga. Därmed fick han veta deras åsikt till förmån för den förste sonen. Denne son representerade publikanerna, som fariséerna hatade och föraktade. Publikanerna hade varit grovt omoraliska. De hade i verklig mening varit överträdare av Guds lag och i sitt liv visat ett totalt motstånd mot hans krav. De hade varit otacksamma och ogudaktiga. Och när de anmodades att gå ut och arbeta i Herrens vingård, hade en hånfull vägran varit deras svar. Men då Johannes kom och predikade omvändelse och dop, tog publikanerna emot hans budskap och blev döpta. rätt (589)Symbolens udd (589)Prästerna och rådsherrarna tolererade inte dessa bitande sanningar. De förhöll sig emellertid tysta, i förhoppning om att Jesus skulle säga något som de kunde använda emot honom. Men han hade mer att säga som de måste tåla. rätt (589)”Hören nu en annan liknelse", sade Jesus. "En husbonde planterade en vingård, och han satte stängsel omkring den och högg ut ett presskar därinne och byggde ett vakttorn, därefter lejde han ut den åt vingårdsmän och for utrikes. När sedan frukttiden nalkades, sände han sina tjänare till vingårdsmännen för att uppbära frukten åt honom. Men vingårdsmännen togo fatt på hans tjänare, och en misshandlade de, en annan dräpte de, en tredje stenade de. Åter sände han åstad andra tjänare, flera än de förra. Men de gjorde med dem sammalunda. Slutligen sände han till dem sin son, ty han tänkte: 'De skola väl hava försyn för min son.' Men när vingårdsmännen fingo se hans son, sade de till varandra: 'Denne är arvingen: kom, låt oss dräpa honom, så få vi hans arv.' Och de togo fatt på honom och förde honom ut ur vingården och dräpte honom. – När nu vingårdens herre kommer, vad skall han då göra med de vingårdsmännen?" rätt (590)Jesus vände sig till de människor som hade samlats, men prästerna och rådsherrarna svarade: "Eftersom de hava illa gjort, skall han illa förgöra dem, och vingården skall han lämna åt andra vingårdsmän, som giva honom frukten, när tiden därtill är inne." De som svarade hade till att börja med inte uppfattat tillämpningen av liknelsen, men nu insåg de att de hade uttalat domen över sig själva. I liknelsen representerades Gud av husbonden, vingården var den judiska nationen, stängslet var den gudomliga lagen som var deras skydd. Vakttornet var en symbol på templet. Vingårdens herre hade gjort allt som var nödvändigt för att den skulle ge avkastning. "Vad kunde mer göras för min vingård, än vad jag har gjort för den?", säger han. – Jes. 5:4. rätt (590)På detta sätt framställdes Guds outtröttliga omsorg om Israel. Och liksom vingårdsmännen skulle ge vingårdens herre den del som tillkom honom av vingårdens frukt, skulle Guds folk ära honom med ett liv som motsvarade deras helgade förmåner. Men liksom vingårdsmännen hade dödat de tjänare som deras herre hade sänt till dem för att hämta frukten, hade judarna dräpt de profeter som Gud hade sänt till dem för att kalla dem till omvändelse. Sändebud efter sändebud hade mördats. Så långt var det inte något tvivel om liknelsens tillämpning. I det som följer därefter, var den inte mindre tydlig. I den älskade sonen, som vingårdens herre till slut sände till sina olydiga tjänare och som de slog ihjäl, såg prästerna och rådsherrarna en tydlig bild av Jesus och det öde som hotade honom. De hade redan börjat lägga planer på att döda honom som Fadern hade sänt till dem med en sista kallelse. Den vedergällning som drabbade de otacksamma vingårdsmännen, var en bild av domen över dem som skulle döda Jesus. rätt (591)Han var "hörnstenen" (591)Hans ord hade också en annan avsikt. Då Jesus ställde frågan: "När nu vingårdens herre kommer, vad skall han då göra med de vingårdsmännen?" Jesus hade beräknat att fariséerna skulle svara som de gjorde. Han förutsåg att de skulle döma sig själva. Hans varningar hade inte kunnat väcka dem till omvändelse. Nu skulle de besegla sitt öde. Han ville att de skulle inse att de själva hade dragit fördärvet över sig. Han ville klargöra för dem Guds rättfärdighet, då deras nationella förmåner drogs in, något som redan hade börjat och som slutligen skulle föra inte bara till nedrivandet av deras tempel, utan till att hela folket skingrades. rätt (591)De som lyssnade uppfattade varningen. Men trots den dom som de själva hade fällt, var prästerna och rådsherrarna färdiga att fullborda bilden med att säga: "Denne är arvingen, kom, låt oss dräpa honom." "Och de hade gärna velat gripa honom, men de fruktade för folket." Den allmänna stämningen var för Jesus. rätt (592)Då Jesus citerade profetian om den förkastade hörnstenen, syftade han på en faktisk händelse i Israels historia. Händelsen stod i samband med byggandet av det första templet. Även om den hade särskild tillämpning på tiden för Jesu första ankomst och borde ha talat till judarna med särskild kraft, innehåller den också en undervisning för oss. Då Salomos tempel uppfördes, tillverkade man de enorma stenarna till murarna och grunden färdiga ute i stenbrottet. Då de kom till byggnadsplatsen, användes inga verktyg på dem. Arbetarna hade bara att lägga dem på plats. Till grundmuren hade man tillverkat en sten av ovanlig storlek och form. Arbetarna kunde emellertid inte finna någon plats för den och ville inte godkänna den. Den var till besvär för dem, där den låg oanvänd i vägen för dem. Under lång tid förblev den en förkastad sten. Men när byggarna hade kommit så långt att de skulle lägga hörnet sökte de länge efter en sten av tillräcklig storlek och styrka och av riktig form för just denna särskilda plats, en sten som skulle kunna bära den enorma tyngd som skulle vila på den. Om de valde en felaktig sten för denna betydelsefulla placering skulle hela byggnadens säkerhet kunna äventyras. De måste finna en sten som kunde stå emot inflytande av både sol, frost och storm. Flera stenar hade vid olika tillfällen valts, men under belastningen av de enorma tyngder som hörnstenen skulle bära, hade de krossats i bitar. Andra klarade inte de plötsliga atmosfäriska förändringarna. Men till slut riktades uppmärksamheten på den sten som så länge hade förkastats. Den hade legat där, utsatt för luft, sol och stormar utan att visa den allra minsta spricka. Byggmästarna undersökte stenen. Den hade klarat alla andra påfrestningar utom en. Om den skulle kunna klara belastningsprovet, beslöt de att godta den som hörnsten. Provet gjordes. Stenen godtogs, fördes till sin avsedda plats och man fann att den passade exakt. I profetisk vision fick Jesaja se att denna sten var en symbol på Kristus. Han säger: rätt (592)"Nej, Herren Sebaot skolen I hålla helig, honom skolen I frukta, och för honom skolen I förskräckas. Så skall han varda för eder något heligt, men för de två Israels hus skall han bliva en stötesten och en klippa till fall, och för Jerusalems invånare en snara och ett giller. Många av dem skola stupa därpå, de skola falla och krossas, de skola snärjas och varda fångade." Så förs profeten i profetisk vision till Jesu första ankomst och får se att Kristus får uthärda alla de påfrestningar och prov på vilka behandlingen av hörnstenen i Salomos tempel var en symbol. "Därför säger Herren, Herren så: Se, jag har lagt i Sion en grundsten, en beprövad sten, en dyrbar hörnsten, fast grundad; den som tror på den behöver icke fly." – Jes. 8:13-15; 28:16. rätt (593)Dyrbar och fast grundad (593)I Jesajas profetia sägs det om Kristus, att han är både en hörnsten och en stötesten och en klippa till fall. Inspirerad av den helige Ande visar aposteln Petrus klart för vilka Kristus är en hörnsten och för vilka han är en stötesten och en klippa till fall: rätt (593)"Kommen till honom, den levande stenen, som väl av människor är förkastad, men inför Gud är 'utvald och dyrbar', och låten eder själva såsom levande stenar uppbyggas till ett andligt hus, så att I bliven ett 'heligt prästerskap', som skall frambära andliga offer, vilka genom Kristus Jesus äro välbehagliga för Gud. Det heter nämligen på ett ställe i skriften: 'Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten, och den som tror på den skall icke komma på skam.' För eder, I som tron, är stenen alltså dyrbar, men för sådana som icke tro 'har den sten som byggningsmännen förkastade blivit en hörnsten', som är 'en stötesten och en klippa till fall'. Eftersom de icke hörsamma ordet, stöta de sig, så var det ock bestämt om dem." – 1 Petr. 2:4-8. rätt (594)För dem som tror är Kristus den säkra grundstenen. Dessa är de som faller på klippan och blir krossade. Detta är en bild på underkastelse under Kristus och tro på honom. Att falla på klippan och bli krossade betyder, att vi lämnar vår självrättfärdighet och går till Kristus med ett barns ödmjukhet, överger våra överträdelser och tror på hans förlåtande kärlek. Och så är det också genom tro och lydnad som vi bygger på Kristus som vår grund. rätt (594)Vår enda trygghet (594)För dem som "icke hörsamma ordet" blir Kristus en förargelseklippa. Men, "den sten som byggningsmännen förkastade" har "blivit en hörnsten". Liksom den förkastade stenen fick Jesus under sitt jordiska uppdrag uthärda åsidosättande och smädelser. Han blev "föraktad . . . övergiven av människor, en smärtornas man" och förtrogen med sorg. Han blev "föraktad så att vi höllo honom för intet". (Jes. 53:3.) Men tiden var nära då han skulle förhärligas. Genom uppståndelsen från de döda skulle han bli "bevisad vara Guds Son". (Rom. 1:4.) Vid sin andra ankomst skulle han uppenbara sig såsom himmelens och jordens Herre. De som nu lade planer för att korsfästa honom, skulle erkänna hans storhet. Inför hela världsalltet skulle den förkastade stenen bli den bärande hörnstenen. rätt (595)Det folk som förkastade Kristus, skulle snart få se sin stad och nation utplånad. Deras härlighet skulle krossas och spridas som stoft för vinden. Och vad var det som blev judarnas fördärv? Det var den klippa som, om de hade byggt på den, skulle ha varit deras trygghet. Det var Guds godhet som de föraktade, rättfärdigheten som de avvisade, barmhärtigheten som de ringaktade. Människor satte sig upp emot Gud. Allt det som skulle ha blivit dem till räddning, vändes till deras fördärv. Allt det som Gud hade avsett till liv, fann de bli till död. Då judarna korsfäste Kristus, drog det med sig Jerusalems förstöring. Blodet som utgöts på Golgata, var det blod som sänkte dem ned i ruin, både i den nuvarande och den tillkommande världen. Så kommer det att bli på den sista stora dagen, när domen faller över dem som har förkastat Guds nåd. Kristus, deras förargelseklippa, kommer att för dem visa sig som ett hämnande berg. Hans åsyns härlighet, som är liv för de rättfärdiga, kommer att bli en förtärande eld för de ogudaktiga. Som följd av att de förkastat kärleken och föraktat nåden, kommer syndarna att utplånas. rätt (595)Med många illustrationer och upprepade varningar visade Jesus vad som skulle bli resultatet av att judarna förkastade Guds Son. Med dessa ord riktar han sig till alla människor under alla tidsåldrar, som vägrar att ta emot honom som sin Återlösare. Varje varning gäller dem. Det vanhelgade templet, den olydige sonen, de falska vingårdsmännen, de stolta byggmästarna har alla sitt motstycke i varje syndares erfarenhet. Om han inte omvänder sig, kommer den dom som drabbade dem, att bli en förebild på hans egen. rätt |